Aktivarum
I Svallvågorna efter Svelands attacker på Högerextremism hittar vi Feministiskt Perspektiv, Bo Rothstein, Dilsa Demirbag-Sten m.fl
40 kommentarer
Så var det dags för ytterligare en omgång på DN-Kultur. Sveland verkar ha startat en ohejdbar trend.
För dem som varit instängda i garderoben och missat debatten som påbörjades av Sveland på DN-kultur här är Del 1 samt Del 2 och Del 3. I debatten om höger-extremismen är det nu dags för Anna-Klara Bratt, (Chefsredaktör för Feministiskt Perspektiv) att på DN-kultur hävda hatet mot feminister växer.
När man läser texten står det klart att det är kritiken mot (vissa) feminister som växer. När Anna-Klara Bratt skall beskriva detta vill hon dock kalla det ett uttryck för kvinnohat. Av allt att döma belöt sig DN:s rubriksättare för att gå halva vägen. Kritiken kallas hat men inte kvinnohat.
Vi kan konstatera att dessa människor anser hat och kritik är samma sak, säg emot dem och du ”hatar”
Även Pelle Billing har lagt märke till detta faktum. På sin blogg konstaterar han att personer som Sveland och Bratt ägnar sig åt vuxenversionen av ”tycker du inte som mig är du dum” Han påtalar också argumenten var så låga de inte behövde bemötas så istället presenterade han jämställdhet 2.0 i DN
Poängen är dock att jämställdhetspolitik knappast handlar om jämställdhet idag. Jämställdhetspolitik har blivit den perfekta ursäkten av vad än för förljugen socialkonstruktionistisk SSSM-teori om stereotyper eller språkpåverkan som politiker eller byråkrater börjat tro skall förändra världen.
Kort sagt så handlar jämställdhetspolitik idag om makten över hur statsapparaten skall agera.
När Maria Sveland skrev om sin politiska depression på DN-kultur så angav hon Magnus Lintons bok ”De Hatade – Om radikalhögerns måltavlor” som sin främsta källa. Vilka är då de hatade som Linton talar om? De beskrivs som Parasiterna (romer) Ockupanterna (muslimer) och Landsförrädarna (pk-eliten)
Måltavla för Magnus Lintons teorier blir sålunda alla som ogillar romer, muslimer eller förespråkare av politisk korrekt censur. Bunt ihop dem och slå verbalt ihjäl dem! är Lintons och i förlängningen Svelands budskap. Radio: Möt Magnus Linton och dennes politiskt korrekta bibel ”De hatade”
Så här kan man summera Magnus Lintons retorik. Populism = Högerpopulism = Högerextremism.
Om du har en avvikande åsikt är du enligt Linton & de politiskt deprimerade bara två steg från att bli Breivik.
När Bratt skall redogöra för sin syn så börjar hon med att hänvisa till den vedervärdigt usla kartläggningen av ”antifeminister” som Feministiskt Perspektiv gjorde. Hon verkar inte förstå att hon sänker sin sak genom att berätta urvalet gjordes helt och hållet subjektivt.
”Namnkunniga och framträdande författare och politiker skickade vidare namn, alias och trådar så att vi skulle kunna teckna en heltäckande bild.”
Den vetenskapskunnige lär nog skruva sig rejält när han/hon hör om detta förfarande. Å andra sidan förklarar det hur det kom sig inga kvinnor fanns med i kartläggningen. Helt enkelt för att den inte gjordes vetenskapligt – De ”välvilliga” politikerna och författarna plockade bort alla jämställdistiska kvinnor – varenda en.
Om ni tycker detta var en höjdare vänta tills ni får se fortsättningen – Det blir mycket bättre!
Bratt kallar genusdebatten en ekande tom gata där bloggaren Pär Ström fått verka i ensamt majestät. Denna gliring är på sitt sätt förståelig. Pär Ström har redan replikerat Sveland och lär knappast få skriva en till artikel på DN-kultur. Pennan går istället laget runt, bland annat så har Bo Rothstein yttrat sig.
”En vänster som vill återta den politiska hegemonin måste avsvära sig offerrollen och, som man gjorde på 30-talet, våga se verkligheten i vitögat och därmed ta itu med sina egna tabun. Frågan är vem som har det nödvändiga modet att göra detta.”
Detta är en riktig höjdare. Statsvetarprofessorn Bo Rothstein säger att vänstern inte kan spela offerkortet utan måste ut i verkligheten. Det är snarlikt det argument som Fysikprofessorn Alan Sokal gör i SSSM-inlägget. Sokal ansåg att vänstern måste sluta använda flummiga relativistiska teorier.
Nästa person att få pennan i handen var Dilsa Demirbag Sten. Jag vill här passa på att påpeka de enastående insatser som Demirbag-Sten gjorde för jämställdismen och vetenskapen i Juni 2010 när Malin Ullgren var ovetenskaplig på alla upptänkliga vis.
”Om vänstern vill vara ett alternativ för framtiden och inte bara en del av problemen från i går, så är det hög tid att man lämnar kränkthetsretoriken bakom sig och formulerar principer för en gemensam framtid som är både intellektuellt hållbara och moraliskt försvarbara.”
Hmmm vi börjar ana en röd tråd i argumentationen hos de som är kritiska mot Sveland.
Det verkar vara så att en vänster som bygger på offer-retorik inte kan vara ett riktigt alternativ efter själva kampen. Offren kan helt enkelt inte sitta på DN-kultur, det är inte trovärdigt för fem öre. Med risk för att upprepa mig så vill jag åter påminna mig Kajsa Ekis Ekmans helt fenomenala DN-artikel om vänster-höger.
Nästa person på listan är statsvetaren Gina Gustavsson. I hennes fall är det inte främst avslutningen som förtjänar att citeras utan det här stycket:
”Hennes (Svelands) budskap är alltså inte att vi bör akta oss för magkänslan som argument i sig – snarare att det gäller att lyssna på den som äger den rätta magkänslan.”
Det här är en ytterst tjusig sammanfattning av problemet med Sveland. Hon förespråkar inte att vi lugnar ner oss och debatterar. Hon försöker bemöta högerextremismen med de överdrifter, det gapande och de ovetenskapliga fördomar som gjort såväl högerextremister som AFA-vänstern rikskända.
Gina Gustavssons argument kan sammanfattas – We need less of that shit – not more of it!
Siste person på listan är Författaren Fredrik Ekelund, alltså medlem av den omtalade kulturvänstern. Han konstaterar att Maria Svelands antiintellektualism och Magnus Lintons ofullständiga bild av läget är symtomatiska just nu.
”Kanske borde vi inom ”kulturvänstern” ägna oss mer åt självkritik,som Rothstein föreslår, och fråga oss hur det är möjligt att så många av våra före detta politiska meningsfränder tog denna, till synes, märkliga ideologiska köksväg. Och hur gör vi för att vinna tillbaka dem?”
Som förslag på botemedel föreslår Fredrik Ekelund att kulturvänstern måste överge kulturrelativismen. Där får han dock mothugg från Evas perspektiv
”Det är nog ingen bra idé att avfärda kulturrelativismen på det sättet som ovan. Jag själv efterlyser en vidare debatt angående ämnet i fråga och jag tror inte att den kan bli så rak. Vårt samhälle består av individer och vi lever i tider av berättelser eller narratives.”
Och därmed har vi summerat alla bidrag i debatten om Maria Svelands Politiska Depression. Jag skall försöka uppdatera det här inlägget senare men det är svårt att få allt att hänga ihop när det (hittills) är inte mindre än sju bidrag till DN-kultur serien ”Hatet och Politiken” som skall behandlas.
Tags: bratt, demirbag-sten, hatet och politiken, högerextremism, kulturvästern, linton, politisk depression, Rothstein, sveland
Forser och Rothstein: Om humaniorans marginalisering
8 kommentarer
Tomas Forser är bekymrad över utvecklingen i det svenska utbildningsväsendet. Han besvaras av Bo Rothstein som anser forskarna själva skapat situationen.
En stor del av Forsers inlägg i Göteborgsposten handlar om analysen i fysikprofessorn Bo Sundqvists bok ”Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” Sundqvist konstaterar att stora förändringar har skett i svenska högskolevärlden:
”Under det sena 1900-talet blev universitetet i Sverige ett massuniversitet. Nu handlar det om 300 000 studenter där det för 50 år sedan fanns 10 000. Och förstås också om en lärarstab som vuxit proportionellt med tillhörande administrativ expansion.”
Allt fler skall ha examen till samma kostnad. Kraven sänks för alla måste klara sig, annars så får skolorna mindre pengar.
”Kunskap måste säkras i en osäker och prövande process. Om inte blir det annars mest bara plattityder och redan insedda förhållanden som kan garanteras.” Sundqvist förespråkar en kollegial organisation där kritik, självkritik, prövning och diskussion är krav utan förbehåll och toppstyrning saknas.
Den idealbilden är det dock inte många som känner igen sig i idag. Seminariekulturen kännetecknas istället av missunnsamhet, rädslor och konformism. Som exempel på detta nämns Seminariet Samgenus kring Eva Lundgren med tillhörande stollerier utan belägg.
Bo Rothstein skriver i sitt svar till Forser att humanisterna pga dåliga utnämnande i vetenskapsrådet har sig själva att skylla.
I Göteborgsposten skriver Rothstein att han håller med om problemet som Forser presenterat men inte om de orsaker Forser anger. Rothstein menar att marginaliseringen sker eftersom svensk humaniora isolerat sig från omvärlden.
”Alla de problem som Forser listar som centrala för den humanistiska forskningen är i grunden universella. Samtidigt förefaller svensk humanistisk forskning vara den minst internationaliserade av samtliga vetenskapsgrenar”…” En inte obetydlig provinsialism råder vad jag kan se inom många områden.”
Som exempel på varför humanioran marginaliseras nämner Rothstein Vetenskapsrådets (VR) inflytande över resurserna.
Han påpekar att VR är den viktigaste finansiären för humanistisk forskning, att de flesta som sitter i VR:s styrelse är valda av forskarsamhället och att VR är forskarsamhällets kanske viktigaste företrädare gentemot statsmakterna.
Sålunda är det märkligt att det humanistiska forskarsamhället 2 mandatperioder i rad väljer professor Lisbeth Larsson.
Rothstein ger tre exempel på hur Larssons åsikter krockar med humaniorans kunskapsideal.
*Hon anser att att det inte finns någon anledning för forskare att hävda rätten till autonomi eftersom de medel som finns ”har sin upprinnelse i politiska beslut” Det politiker bestämmer skall forskarna leverera enligt Larsson.
*Hon anser den samhälleliga nyttan skall styra prioriteringarna.Denna nytta skall inte avgöras av forskarna utan av politikern. Larssons motivering till detta är att ”vi genusforskare har staten att tacka för våra tjänster”
*Hon har även uttalat sig föraktfullt om vikten av internationell publicering. Symptomatiskt har hon själv ingen internationellt publicerad forskning. Rothstein kommenterar:
”Om det beror på att hon försökt men inte lyckats bli internationellt publicerad eller om hon aldrig ansett det värt att försöka vet jag inte.”
Bo Rothstein summerar bilden av vad humanisterna i Sverige själva med utnämnandet vill åstadkomma.
”Den sammantagna bilden av humanisternas forskningspolitiska röst är således denna. Man önskar mera politisk direktstyrning av medel och tjänster och mindre inflytande från forskarsamhället.”
Detta går förstås helt emot vad filosofen Hans Ruin skriver om språkforskaren Humboldts vision där förnuftsanvändning och respekt för det samhälleligt allmänna skulle betinga varandra. Objektiv vetenskap och subjektiv bildning är ett ideal som enligt Ruin inte bara har retorisk kraft utan har också varit ledstjärna för västvärldens utbildningspolitik.
Rothsteins summering av de svenska humanisternas i handling givna önskemål fortsätter.
Det är den av politikerna definierade nyttan som skall avgöra vad det ska forskas om (bilindustrin?), inte vad forskarsamhället anser relevant. Att bidra till den internationella utvecklingen av det egna ämnet är ointressant jämfört med den ovan provinsiellt definierade nyttan.”
Man kan konstatera att Forser och Rothstein är eniga om problemet men där Forser fokuserar på marknadskrafternas inflytande så påpekar Rothstein att statens styrning i sammanhanget är att betrakta som en marknadskraft.
Det kanske mest intressanta i Rothsteins exempel är att vi åter ser hur genusvetenskapens hjärta hör hemma hos politiken, inte hos vetenskapen.
”Forskningens autonomi är till och med ett ”hinder för utvecklingen av nya områden”. I stället anser hon att politiker skall avgöra vem som får tjänster och anslag och varnar landets forskningspolitiker för att sätta någon tilltro till forskarsamhällets integritet.”
Varför de humanistiska forskarna tillsätter en företrädare som Lisbeth Larsson som anser att forskarna skall ha mindre att säga till om eftersom politiker belönar genusvetenskapen vet bara de själva.
Men med avseende till humaniornas marginalisering konstaterarar Rothstein att som man bäddar får man ligga.
En annan som nyligen skrivit om hur politisk styrning påverkat situationen i den svenska universitetsvärlden är Svante Nycander. Vi återkommer till hans tankar om liberalismens ställning på högskolan i ett senare inlägg här på Aktivarum.
Tags: Bo Rothstein, Bo Sundqvist, Eva Lundgren, Humboldt, lisbeth larsson, Rothstein, Samgenus, Svante Nycander, Tomas Forser
- PK-Nytt #002: Medborgerlig Samling Nazistämplas i SR och Tim Pool högermålas av TYT
- #NPC Memen är en kulturikon för vår tid och här för att stanna.
- PK-Nytt: UD deklarerar oberoende från Regeringen och Kanye West är inte svart längre?
- ”Hatgrupper” och Digital Censur på Sociala Medier – Hur Internet blir en enpartistat
- När har vänstern gått för långt? Bret Weinstein, Tim Pool och Jordan Peterson
- Per Kornhall och Isak Skogstad granskar Skolverket och Kunskapssynen
- UR Normkritik är ännu ett exempel på medias postmoderna vänstervridning
- Här är de 12 principer som Jordan Peterson förespråkar
- Hur media inbillar sig Cathy Newman kan vara både stark oberoende kvinna och svagt stackars offer
- Jordan Peterson mosar Channel 4:s uppenbart partiska Cathy Newman i fiaskointervju
Aktivarum 