Aktivarum

Forser och Rothstein: Om humaniorans marginalisering

augusti 19, 2010
8 kommentarer

Tomas Forser är bekymrad över utvecklingen i det svenska utbildningsväsendet. Han besvaras av Bo Rothstein som anser forskarna själva skapat situationen.

En stor del av Forsers inlägg i Göteborgsposten handlar om analysen i fysikprofessorn Bo Sundqvists bok ”Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” Sundqvist konstaterar att stora förändringar har skett i svenska högskolevärlden:

”Under det sena 1900-talet blev universitetet i Sverige ett massuniversitet. Nu handlar det om 300 000 studenter där det för 50 år sedan fanns 10 000. Och förstås också om en lärarstab som vuxit proportionellt med tillhörande administrativ expansion.”

Allt fler skall ha examen till samma kostnad. Kraven sänks för alla måste klara sig, annars så får skolorna mindre pengar.

”Kunskap måste säkras i en osäker och prövande process. Om inte blir det annars mest bara plattityder och redan insedda förhållanden som kan garanteras.” Sundqvist förespråkar en kollegial organisation där kritik, självkritik, prövning och diskussion är krav utan förbehåll och toppstyrning saknas.

Den idealbilden är det dock inte många som känner igen sig i idag. Seminariekulturen kännetecknas istället av missunnsamhet, rädslor och konformism. Som exempel på detta nämns Seminariet Samgenus kring Eva Lundgren med tillhörande stollerier utan belägg.

Bo Rothstein skriver i sitt svar till Forser att humanisterna pga dåliga utnämnande i vetenskapsrådet har sig själva att skylla.

I Göteborgsposten skriver Rothstein att han håller med om problemet som Forser presenterat men inte om de orsaker Forser anger. Rothstein menar att marginaliseringen sker eftersom svensk humaniora isolerat sig från omvärlden.

”Alla de problem som Forser listar som centrala för den humanistiska forskningen är i grunden universella. Samtidigt förefaller svensk humanistisk forskning vara den minst internationaliserade av samtliga vetenskapsgrenar”…” En inte obetydlig provinsialism råder vad jag kan se inom många områden.”

Som exempel på varför humanioran marginaliseras nämner Rothstein Vetenskapsrådets (VR) inflytande över resurserna.

Han påpekar att VR är den viktigaste finansiären för humanistisk forskning, att de flesta som sitter i VR:s styrelse är valda av forskarsamhället och att VR är forskarsamhällets kanske viktigaste företrädare gentemot statsmakterna.

Sålunda är det märkligt att det humanistiska forskarsamhället 2 mandatperioder i rad väljer professor Lisbeth Larsson.

Rothstein ger tre exempel på hur Larssons åsikter krockar med humaniorans kunskapsideal.

*Hon anser att att det inte finns någon anledning för forskare att hävda rätten till autonomi eftersom de medel som finns ”har sin upprinnelse i politiska beslut” Det politiker bestämmer skall forskarna leverera enligt Larsson.

*Hon anser den samhälleliga nyttan skall styra prioriteringarna.Denna nytta skall inte avgöras av forskarna utan av politikern. Larssons motivering till detta är att ”vi genusforskare har staten att tacka för våra tjänster”

*Hon har även uttalat sig föraktfullt om vikten av internationell publicering. Symptomatiskt har hon själv ingen internationellt publicerad forskning. Rothstein kommenterar:

”Om det beror på att hon försökt men inte lyckats bli internationellt publicerad eller om hon aldrig ansett det värt att försöka vet jag inte.”

Bo Rothstein summerar bilden av vad humanisterna i Sverige själva med utnämnandet vill åstadkomma.

”Den sammantagna bilden av humanisternas forskningspolitiska röst är således denna. Man önskar mera politisk direktstyrning av medel och tjänster och mindre inflytande från forskarsamhället.”

Detta går förstås helt emot vad filosofen Hans Ruin skriver om språkforskaren Humboldts vision där förnuftsanvändning och respekt för det samhälleligt allmänna skulle betinga varandra. Objektiv vetenskap och subjektiv bildning är ett ideal som enligt Ruin inte bara har retorisk kraft utan har också varit ledstjärna för västvärldens utbildningspolitik.

Rothsteins summering av de svenska humanisternas i handling givna önskemål fortsätter.

Det är den av politikerna definierade nyttan som skall avgöra vad det ska forskas om (bilindustrin?), inte vad forskarsamhället anser relevant. Att bidra till den internationella utvecklingen av det egna ämnet är ointressant jämfört med den ovan provinsiellt definierade nyttan.”

Man kan konstatera att Forser och Rothstein är eniga om problemet men där Forser fokuserar på marknadskrafternas inflytande så påpekar Rothstein att statens styrning i sammanhanget är att betrakta som en marknadskraft.

Det kanske mest intressanta i Rothsteins exempel är att vi åter ser hur genusvetenskapens hjärta hör hemma hos politiken, inte hos vetenskapen.

”Forskningens autonomi är till och med ett ”hinder för utvecklingen av nya områden”. I stället anser hon att politiker skall avgöra vem som får tjänster och anslag och varnar landets forskningspolitiker för att sätta någon tilltro till forskarsamhällets integritet.”

Varför de humanistiska forskarna tillsätter en företrädare som Lisbeth Larsson som anser att forskarna skall ha mindre att säga till om eftersom politiker belönar genusvetenskapen  vet bara de själva.

Men med avseende till humaniornas marginalisering konstaterarar Rothstein att som man bäddar får man ligga.

En annan som nyligen skrivit om hur politisk styrning påverkat situationen i den svenska universitetsvärlden är Svante Nycander. Vi återkommer till hans tankar om liberalismens ställning på högskolan i ett senare inlägg här på Aktivarum.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 382 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: