Aktivarum

Förutsägbar Politisk Korrekthet från Feministiskt Perspektiv om Uppdrag Granskning

maj 20, 2012
12 kommentarer

Så var det åter dags för lite feministisk dubbelmoral signerad Feministiskt Perspektiv och Uppsala Universitet.

I veckan sände Uppdrag Granskning inslaget ”Imamernas råd”. När Feministiskt perspektiv skall kommentera programmet så kunde deras respons inte vara mer förutsägbar.

I Patricia Lorenzonis artikel är det nämligen bara om mannen tillhör ”Svenskheten” som lagbrott gällande hustrumisshandel, påtvingat sex och månggifte blir viktiga saker…

”Det är inte för att ”Imamernas råd” avslöjar svenska imamers patriarkala kvinnosyn som reportaget är problematisk. Ty denna kvinnosyn måste diskuteras och kritiseras. Problemet ligger i hur Uppdrag gransknings avslöjanden inordnas i en berättelse som, än en gång, talar om för oss att det onda kommer utifrån. Och att svenskheten är bästa försvar.”

….skulle mannen inte göra det plockar man omedelbart fram en annan regelbok för hur situationen skall hanteras.

Som Johan Lundberg påtalar på Axessbloggen så händer samma sak när Edda Manga, forskningsassistent på Uppsala Universitet skall uttala sig. Håll i er för nu  blir det identitetspolitik för hela slanten:

”Jag är inte säker på att polygami – även patriarkalt sådan – är mer kvinnoförtryckande än vårt monogamiska system. Uppfattningen att kärlek alltid måste vara i singularis har utmynnat i ett system av seriell monogami, där familjer ständigt bryts upp. I vårt patriarkala kontext resulterar detta i att många män lämnar sina äldre fruar för yngre kvinnor. Är det mindre kvinnoförtryckande? Är det bättre för barnen? På vilket sätt är det ett bättre system?”

Hela detta sammanhang är en halmgubbe hon själv har ljugit ihop. Diskussionen handlade om äktenskap – vilket inte är samma sak som kärlek. I Sverige får man vara kär i precis hur många personer man vill.

Man får dock bara göra en av de personerna man är kär i till sin fru, vilket förhindrar gamla tiders Haremsystem.

Edda Manga kanske för övrigt har lättare att förstå varför det svenska systemet är bättre om hon bedömer resultaten de bägge systemen uppvisar. Hur många svenska kvinnor utvandrar till imamers land nu igen?

Nej just ja, forskare skall ju inte utföra ”forskning” innan de uttalar sig. De skall bara okritiskt hålla med teorier. Allt är tolkning och forskning är numera inte längre en empirisk syssla – utan en retorisk.

Det är ingen nyhet att Uppsala Universitet tycker förhandsbestämda resultat i forskning är ok.

När Eva Lundgren granskades (PDF) så var man noga med att påtala det var hennes hederlighet som skulle granskas – inte kvaliteten på forskningen. Granskarna påtalade absurditeten i detta från början.

Som vi tolkar uppdraget och universitetets regelverk kommer vår granskning i själva verket att handla om en grundläggande kvalitetsaspekt i all forskning, nämligen att man som forskare har goda argument för sina påståenden.”

Uppsala Universitet höll inte alls med om denna tolkning. När Jörgen Hermansson och Margareta Hallberg sågade kvaliteten i Eva Lundgrens forskning på basis av tydligt redovisade vetenskapliga brister…

”Här finns empiriska påståenden som saknar empirisk grund, oklarheter vad gäller urval och antal intervjupersoner, avsaknad av alternativa tolkningar, påståenden som motsägs av egna data, generaliseringar utifrån ett litet underlag. För min del betyder det att trovärdigheten i Lundgrens forskning måste ifrågasättas. Vilka slutsatser som bör dras av detta vill jag dock överlåta åt Uppsala universitet att avgöra.”

…vilka slutsatser drog då Uppsala Universitet av denna kritik? De ansåg den oviktig och frikände sin forskare.

Därmed inte sagt att alla människor på Uppsala Universitet har samma syn på kvalitet i forskning. Trots vänner på höga positioner blev det omöjligt för Eva Lundgren att stanna kvar som forskare.

När vi sedan läser DN:s ledare om Uppdrag Granskning framgår det tydligt hur extrema åsikter som företräds av Feministiskt Perspektiv. Där DN kan ses som någorlunda balanserade är FPe uppenbart partiska.

Det fascinerande är hur förutsägbart det var att feministerna skulle ta ställning mot kvinnorna.

Vi har ett reportage som handlar om synen på påtvingat sex (vanligen kallat våldtäkt) partnermisshandel och oönskat månggifte. Lorenzoni säger att dessa måste diskuteras – sedan struntar hon fullkomligt i ämnet.

Sist men inte minst har vi det där med tolkning. Uppdrag Granskning redovisar i god vetenskaplig anda att den hårdaste tolkningen av islam inte kom hos moskén i rinkeby. Där ser Patricia Lorenzoni sin PK-chans.

Sålunda ägnar hon nästan hela artikeln åt att prata om detta enda exempel på imam som gör som han skall göra.

Där ser hon chansen att ”problematisera” Sverige. Filmerna på imamer i de övriga 8 moskéerna har hennes artikel en mycket enkel lösning på: First rule about fight club is you don´t talk about fight club.

Tidningen Feministiskt Perspektiv tar alltså först ställning för imamer mot kvinnor. De attackerar sedan Uppdrag Gransknings två kvinnliga reportrar för att ha sagt positiva saker om ”majoritetssamhället”

Den politiska korrekthetens första regel: När vi vet vilken grupp som man skall yttra sig om så vet vi redan svaret. 

Obs, fortsättning följer i nästa inlägg, det finns en vinkling utomlands som det inte fanns plats för här.

Uppdatering: Fortsättningen här

Pelle Billings senaste inlägg är ett bra exempel på detta. När kvinnofridsorganisationer diskuterar våld så verkar ämnet våld mot husdjur mer sannolikt att komma upp än ämnet våld mot män.


Forser och Rothstein: Om humaniorans marginalisering

augusti 19, 2010
8 kommentarer

Tomas Forser är bekymrad över utvecklingen i det svenska utbildningsväsendet. Han besvaras av Bo Rothstein som anser forskarna själva skapat situationen.

En stor del av Forsers inlägg i Göteborgsposten handlar om analysen i fysikprofessorn Bo Sundqvists bok ”Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” Sundqvist konstaterar att stora förändringar har skett i svenska högskolevärlden:

”Under det sena 1900-talet blev universitetet i Sverige ett massuniversitet. Nu handlar det om 300 000 studenter där det för 50 år sedan fanns 10 000. Och förstås också om en lärarstab som vuxit proportionellt med tillhörande administrativ expansion.”

Allt fler skall ha examen till samma kostnad. Kraven sänks för alla måste klara sig, annars så får skolorna mindre pengar.

”Kunskap måste säkras i en osäker och prövande process. Om inte blir det annars mest bara plattityder och redan insedda förhållanden som kan garanteras.” Sundqvist förespråkar en kollegial organisation där kritik, självkritik, prövning och diskussion är krav utan förbehåll och toppstyrning saknas.

Den idealbilden är det dock inte många som känner igen sig i idag. Seminariekulturen kännetecknas istället av missunnsamhet, rädslor och konformism. Som exempel på detta nämns Seminariet Samgenus kring Eva Lundgren med tillhörande stollerier utan belägg.

Bo Rothstein skriver i sitt svar till Forser att humanisterna pga dåliga utnämnande i vetenskapsrådet har sig själva att skylla.

I Göteborgsposten skriver Rothstein att han håller med om problemet som Forser presenterat men inte om de orsaker Forser anger. Rothstein menar att marginaliseringen sker eftersom svensk humaniora isolerat sig från omvärlden.

”Alla de problem som Forser listar som centrala för den humanistiska forskningen är i grunden universella. Samtidigt förefaller svensk humanistisk forskning vara den minst internationaliserade av samtliga vetenskapsgrenar”…” En inte obetydlig provinsialism råder vad jag kan se inom många områden.”

Som exempel på varför humanioran marginaliseras nämner Rothstein Vetenskapsrådets (VR) inflytande över resurserna.

Han påpekar att VR är den viktigaste finansiären för humanistisk forskning, att de flesta som sitter i VR:s styrelse är valda av forskarsamhället och att VR är forskarsamhällets kanske viktigaste företrädare gentemot statsmakterna.

Sålunda är det märkligt att det humanistiska forskarsamhället 2 mandatperioder i rad väljer professor Lisbeth Larsson.

Rothstein ger tre exempel på hur Larssons åsikter krockar med humaniorans kunskapsideal.

*Hon anser att att det inte finns någon anledning för forskare att hävda rätten till autonomi eftersom de medel som finns ”har sin upprinnelse i politiska beslut” Det politiker bestämmer skall forskarna leverera enligt Larsson.

*Hon anser den samhälleliga nyttan skall styra prioriteringarna.Denna nytta skall inte avgöras av forskarna utan av politikern. Larssons motivering till detta är att ”vi genusforskare har staten att tacka för våra tjänster”

*Hon har även uttalat sig föraktfullt om vikten av internationell publicering. Symptomatiskt har hon själv ingen internationellt publicerad forskning. Rothstein kommenterar:

”Om det beror på att hon försökt men inte lyckats bli internationellt publicerad eller om hon aldrig ansett det värt att försöka vet jag inte.”

Bo Rothstein summerar bilden av vad humanisterna i Sverige själva med utnämnandet vill åstadkomma.

”Den sammantagna bilden av humanisternas forskningspolitiska röst är således denna. Man önskar mera politisk direktstyrning av medel och tjänster och mindre inflytande från forskarsamhället.”

Detta går förstås helt emot vad filosofen Hans Ruin skriver om språkforskaren Humboldts vision där förnuftsanvändning och respekt för det samhälleligt allmänna skulle betinga varandra. Objektiv vetenskap och subjektiv bildning är ett ideal som enligt Ruin inte bara har retorisk kraft utan har också varit ledstjärna för västvärldens utbildningspolitik.

Rothsteins summering av de svenska humanisternas i handling givna önskemål fortsätter.

Det är den av politikerna definierade nyttan som skall avgöra vad det ska forskas om (bilindustrin?), inte vad forskarsamhället anser relevant. Att bidra till den internationella utvecklingen av det egna ämnet är ointressant jämfört med den ovan provinsiellt definierade nyttan.”

Man kan konstatera att Forser och Rothstein är eniga om problemet men där Forser fokuserar på marknadskrafternas inflytande så påpekar Rothstein att statens styrning i sammanhanget är att betrakta som en marknadskraft.

Det kanske mest intressanta i Rothsteins exempel är att vi åter ser hur genusvetenskapens hjärta hör hemma hos politiken, inte hos vetenskapen.

”Forskningens autonomi är till och med ett ”hinder för utvecklingen av nya områden”. I stället anser hon att politiker skall avgöra vem som får tjänster och anslag och varnar landets forskningspolitiker för att sätta någon tilltro till forskarsamhällets integritet.”

Varför de humanistiska forskarna tillsätter en företrädare som Lisbeth Larsson som anser att forskarna skall ha mindre att säga till om eftersom politiker belönar genusvetenskapen  vet bara de själva.

Men med avseende till humaniornas marginalisering konstaterarar Rothstein att som man bäddar får man ligga.

En annan som nyligen skrivit om hur politisk styrning påverkat situationen i den svenska universitetsvärlden är Svante Nycander. Vi återkommer till hans tankar om liberalismens ställning på högskolan i ett senare inlägg här på Aktivarum.


Så var det dags för Eva Lundgren igen

februari 2, 2010
8 kommentarer

Teorin som förs fram sammanfattas i en artikel på newsmill där vi skall tro vad vi ser är normala saker.

Det här med representativt urval är knappast Eva Lundgrens starka sida. Hennes forskning utgick från våldet i små starkt religiösa grupper och sedan dess har hon betraktat stollarna i de grupperna som normala för samhället, läs mer om det på genusnytt. Detta utan något som helst empiriskt stöd för påståendet. Sedan har hon via radikalfeministisk samhällsförståelse tolkat det hela som en könsfråga och tror nu att Göran Lindberg är ett typiskt exempel på en lyckad och normal man.

Därmed så ser vi vad hennes forskning är värd. Ingenting under ytan. Lundgren beskriver i sin artikel Lindberg som en exceptionellt lyckad ”människa. I verkligheten var han betraktad som en usel chef, låtsaspolis och ingen riktig man. Det han var lyckad på var manipulation av politiker. Hennes kommentar visar att Eva Lundgren betraktar Kapten Klänning som den riktiga personen och Göran Lindberg som skådespelet.

Lundgren beskriver hur nyheterna strömmar in, om just detta ämne

Där har vi verkligen en åsikt på högsta vetenskapliga nivå. Vi skall alltså betrakta nyhetsredaktioners urval som representativa för omvärlden? Vi skall leva i en verklighet skapad av vilka nyheter som säljer bäst. I Michael Moores film Bowling for columbine berättades hur dödsskjutningarna i en region minskade. Hur reagerade folk på detta? Inte alls, de märkte det inte för massmedia ökade sin rapportering av dem med flera hundra procent. Lundgren beskriver hur:

”Under helgen fick jag ett sms från den person som är huvudfigur i mitt bokutkast: ”Alla dessa skandaler om sex-sadistiska grupper som kommer fram i ljuset. Nu blir det väl omöjligt att påstå att du ljuger.” Säg det!”

Vad Lundgren inte verkar begripa är att ingen anklagar henne för att ljuga om de saker hennes hermeutiska och kvalitativa forskning handlar om. Vad hon anklagas för är att dra slutsatser om större sammanhang på basis av mindre grupper vilket såklart innebär man får orepresentativa resultat. Exempelvis som här pratas om vad vi läst om i massmedia. Massmedia speglar inte verkligheten. Där görs ett kommersiellt urval, inte ett representativt.

Vad det betyder är inte att det som står i massmedia är en lögn. Det betyder vad som står där inte förekommer på riktigt i den omfattning det presenteras i tidningar, radio och tv. Här menar Eva Lundgren hennes forskningsarbete Slagen Dam visar 46% av kvinnorna har erfarenhet av våld. Men vad tidningarna skriver om är inte alla kvinnor som har någon som helst våldserfarenhet. De skriver nästan uteslutande av de få som har den värsta våldserfarenheten. Så Eva Lundgren kan väl svara på den här enkla frågan.

Då massmedia fokuserar på grovt och upprepat (systematiskt) fysiskt våld hur stor del av kvinnorna i hennes forskning hade den specifika erfarenheten?

Vi får veta att 46% av kvinnorna hade erfarenheter av någon sorts våld. Av dem är det dock siffran 25% som gäller för specifikt fysiskt våld. Inom fysiskt våld ingår dock både en enda örfil i livet och att regelbundet bli utsatt för upprepat grovt våld. Hur stor del av kvinnorna var det som det sistnämnda stämmer på? Det får vi inte veta och därmed är siffran värdelös.

Antalet personer som någon gång kört för fort och antalet personer som varje dag kör för fort kan givetvis inte jämställas. Pratar man om personer för vilka det skall betraktas som normalt att köra för fort så är det endast den sistnämnda siffran som räknas. Den hopslagna siffran alla fortkörningar blir helt värdelös och intetsägande. Sådan forskning är helt enkelt inte osann utan bara dålig. Lundgren kommenterar:

”Avvikelseförklaringar och bagatellisering. Ett välbekant, stereotypt mönster upprepas när mäns våld och kontrollerande beteende ska förklaras i Sverige”

Välbekant och representativ är givetvis inte samma sak. Anledningen vi får avvikelseförklaringar är helt enkelt för att händelserna i sig är avvikelser rent antalsmässigt.

Lundgren fortsätter: ”En annan stereotyp i den mediala förståelsen är att man inte ser några samband mellan så kallat ringa och mycket grovt våld.” Även här missar Lundgren poängen helt.

En person som inte utsatts för grovt våld har heller inte utsatts för grovt våld. Att andra har det innebär inte individen som inte har det också magiskt har det.

Vetenskapens syfte är att rapportera vilka som har det ena och vilka som har det andra. Eva Lundgren kunde lika gärna prata om hur man inte ser några samband medan att köra lite för fort och mycket för fort. Hela poängen är att sådana samband är helt irrelevanta. Det är endast de individer som väljer att köra mycket för fort som är intressanta för media och det är endast de som blir av med körkortet när de kör för fort. Andra får bara böter.

”Medan de kvinnor som utsätts erfar dessa samband; det lilla och det stora färgar varandra – det kunde har varit värre”

Att det kunde ha varit värre är ett helt ovetenskapligt uttalande. Antingen så var det värre i verkligheten eller inte. Eva Lundgrens bekrivning av forskningen hon gör visar den är lika dålig som kritiker påpekat. Problemet är inte att hon ljuger, problemet är att rent empiriskt är forskningen usel.

”Om media inte diktat upp det, så finns det upplysningar om grupper där barn, unga flickor och kvinnor används i våldsamma gangbangs”

För sista gången, kritiken bygger inte på att media talar osanning, kritiken bygger på att media inte har ett empiriskt representativt urval och sålunda får folk tro det värsta är vanligare än det är. Som berättas av matematiker, de är rädda för saker som är ungefär lika sannolika för dem personligen som att blixten slår ner när de är ute och går. Visst händer det och visst är det svårt att skydda sig när det händer men de flesta händer det aldrig för.

Läs mer om detta hos Basic Personligt.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: