Hur media inbillar sig Cathy Newman kan vara både stark oberoende kvinna och svagt stackars offer

Återpublicering. Originalinlägget publicerat 24 Januari på Genusdebatten

Så var det dags igen. Media har satt full fart på att skapa Offernarrativ kring Jordan Petersons intervju med Cathy Newman. Den här gången så har vi dock fördelen av att ha tillgång till en professionell analys (lång video) från en professor i psyokologi – nämligen han själv. Jordan Peterson beskriver intervjun med Cathy Newman ett tre-vägs ideologiskt krig där han gick in i rollen som psykolog och studerade Newmans beteende.

De tre parter som deltog var 1) Cathy Newman som representant för Neo-marxistisk Postmodernism. 2) den fantasiperson som hon inbillade sig Jordan Peterson var som representant för de grupper som Neo-marxistiska postmodernister inbillar sig är deras motståndare och så slutligen 3) den person som Jordan Peterson är på riktigt som inte har någonting gemensamt med den fantasiperson som Cathy Newman försökte bekämpa. Observera att vi inte säger Newman själv är Neomarxistisk postmodernist, det vi beskriver är rollen som journalist, inte henne som person, den vet vi inget om. Peterson beskriver här hur han ”called her on it” beträffande hennes tekniker kring dominans och makt. Vem var hon att klaga som inte gjorde annat själv? Gotcha!

Det stannade dock inte där för efter intervjun när Cathy Newmans Neo-marxistiska postmodernistiska position fick massiv kritik för sättet hon hanterat intervjun så kom vi till punkt 4 i det mönster jag beskriver: Offernarrativet där man spelar på nvvia människors medkänsla för barn och framställer sig som ett ynkligt svagt offer (eller representant för ynkliga svaga offer) och försöker skylla kritiken på att man är utsatt för HAT OCH HOT. Observera ordet ”och” i denna beskrivning för det är ett exempel på värsta sortens oärlig fulretorik. Föreställ er att 1000 människor ger kritik och 1 människa säger något hotfullt. ”Åhhh lilla jag är så utsatt för hat OCH hot”.

Alla de där 1000 människorna måste vara i maskopi i den enstaka person som skrev något hotfullt. Det maskineri som gick igång så fort de hittade en ursäkt var så massivt att Jordan Peterson själv reagerade felaktigt på det. I ett svagt ögonblick så uttalade han sig mot det påstådda hatet och hotet och vad som då hände skulle kunna bli ett eget exempel i hans nästa bok. Hans ”snällhet” att säga han inte stödjer hat och hot togs direkt av media som bevis för att det var sant att hans följare sprider hot och hat och inom kort så hade media kastat sig över chansen att utmålad den tidigare starka oberoende professionella kvinnan Cathy Newman som ett stackars menlöst offer så svag att hon inte klarar sitt jobb utan hela mediebranschen och extrainkallad säkerhetsfirma i ryggen.

Uppenbarligen så är journalistyrket idag så genomdränkt av lpropaganda att media inte ser det minsta problem med att först säga kvinnor kan göra allt män kan – för att i nästa andetag lägga till att kvinnorna då behöver vara omringade av stöd och hjälp som inte finns för män. Personligen kan jag bara undra om journalister vet att de här två sakerna inte går ihop och gör dem ändå eller om journalister är så indoktrinerade de inte ens själva vet att dessa två saker är totalt oförenliga med varandra. Vad vi har idag är en situation där media först säger att kvinnor kan göra allt män kan. Sedan visar det sig att vissa kvinnor inte klarar av att göra allt män kan och då är det medias ursäkt att kräva hela samhället anpassas efter de kvinnorna.

I detta fall klarar alltså inte rika mäktiga medieföretag att deras journalist får kritik FÖR ATT hon är kvinna. På grund av att hon är kvinna och att de bevisligen varken anser kvinnor kan eller ens behöver kunna allt män kan så måste de kalla på män med vapen (säkerhetsföretag). Jovisst för vad kan vara mer feministiskt vänster än att samma massmedier som gapar om hur kvinnor kan allt män kan och hur ingen behöver vapen själva anlitar MÄN med VAPEN? De två saker som media konstant är negativa till. Men jodå när det är rika medieföretags egen säkerhet då är både toxisk maskulinitet och vapen bra att ha.

Vad detta mynnar ut i är insikten om hur den postmodernistiska ideologin fungerat (och inte fungerat). Först så framställde sig postmodernister som om de vore toleranta sanningar där vetenskapen bara var en social konstruktion av många. På så sätt framställdes vetenskapligt sinnade människor som intoleranta och trångsynta som inte ”lämnar ens lite plats”. I början av 90-talet så uppstod debatter kallade ”science wars” där alla som inte var okritiskt positiva till relativism framställdes som oflexibla intoleranta bakåtsträvare.

Via franska ”teoretiker” som Foucault lärde sig relativisterna också den gulliga retoriska taktiken att beskylla vetenskapen för att vara en priviligerad position där medlemmar som förespråkade bibehållande av vetenskaplig standard bara värnade om sina egna privilegier. Enligt Foucaults anhang var det dock inget problem med vetenskapens privilegier gällande dem själva, det var vetenskaplig standard som var det stora problemet och genom att släppa på den skulle man få in flera olika sorters tänkande i akademin. Låter det inte bra det där med att släppa in flera sorters personer i akademia? Jovisst, det är bara det att det visat sig inte vara sant. Foucaults gäng står inte för att ha flera olika sorters sätt att tänka. Vad de står för är att mobba ut alla som inte delar deras ”värdegrund”, vetenskaplig standard var alltså i själva verket betydligt mer öppen för alla.

Det är alltså precis som i fallet med Jordan Peterson att så fort man är snäll mot de här människorna så missbrukar de det. Vilket i sig inte är särskilt förvånande. Den som lyssnar noga märker att postmodernisters beskrivning av världen är en perfekt beskrivning av dem själva. Om en person hävdar att allting är är spel om makt och dominans – räkna med att den personen själv betraktar allting som spel om makt och dominans. Jordan Peterson berättar också i intervjun att han var medveten om att risken att de vände hans snällhet mot honom fanns, men till och med han blev förvånad över hur ivrigt media missbrukade att han sade att han inte ville Cathy Newman skulle attackeras.

Plötsligt fanns det artiklar överallt som beskrev Cathy Newmans utsatthet trots att hon skall föreställa sinnesbilden av ”stark kvinna” och det fortfarande inte finns det minsta bevis på något hot. Vad som fanns var enstaka förolämpande twitterkommentarer typ ”what a bitch” och hundra gånger fler kommentarer som med välgrundade argument menade att hon hade fel. Det är löjligt att hävda någons säkerhet var hotad. Det enda som hotas på Channel 4 är deras värdighet efter att någon på internet grävt fram den här videon.

Ovan video är för övrigt bara ännu ett exempel på hur den postmoderna ideologins behov att ifrågasätta gränser influerar media. i detta fall så har man Cathy Newman, en person med roll och kläder för en sak som gör något helt annat som varken kläderna eller rollen lämpar sig för. Hos intellektuella människor kallas det här beteendet ”subversivt” vilket också är vad vissa människor kallade många kritiserade scener i The Last Jedi. Själv skulle jag använda ett begrepp som hittas i en av de många recensioner som sågar den filmen ”Tondövhet”.

En annan recension av samma film gick ännu längre och beskrev den här sortens subversion som ”Psychological abuse”. De subversiva elementen är alltså inte bara något opassande som stör tittaren utan även rentav psykologisk misshandel som tittaren utsätts för. I vilket fall som helst i brist på produkter som är bättre än vad de vill ersätta dem med så är postmodernisternas taktik att skapa social press som fråntar tittaren rätten att ha preferenser eftersom sådana preferenser är diskriminerande.

Den vanligaste postmoderna strategin för att uppnå detta tycks vara att utnyttja redan kända varumärken och säga ”gillar du inte våra subversioner så måste det betyda att du är rasist/sexist”. Något som tycks fungera på de flesta journalister. Första gången detta kunde ses i samband med en stor produktion var när Sony-bossen Amy Pascal ville ha en feministisk superhjältefilm. Oförmögen att göra det projektet till verklighet så tog hon ett projekt som varit under planering i åratal Ghostbusters 3 och förvandlade det till sin feministiska superhjältefilm. Resultatet blev en imponerande bedrövligt usel subversion av Ghostbusters förpackad som ”komedi” trots att det bara fanns subversioner och knappt några skämt alls.

Ghostbusters från 2016 måste vara en av de minst roliga komedier som någonsin gjorts. Subversioner och skämt är inte samma sak. Målet med skämt är att vara roliga. Målet med subversioner är att vara tvärtom vare sig det är bra eller inte. I Ghostbusters fall blev det en ”komedi” utan skratt. I fallet ”The Last jedi” blev det en ”uppföljare” som istället för att sträva efter hög kvalitet strävar försöker nedvärdera handlingen i filmerna som den är en uppföljare på till den grad att filmens manus blir lidande och regissören kan närmast beskrivas ”trolla fansen”

---

Publicerat i Okategoriserade