Aktivarum

Forser och Rothstein: Om humaniorans marginalisering

augusti 19, 2010
8 kommentarer

Tomas Forser är bekymrad över utvecklingen i det svenska utbildningsväsendet. Han besvaras av Bo Rothstein som anser forskarna själva skapat situationen.

En stor del av Forsers inlägg i Göteborgsposten handlar om analysen i fysikprofessorn Bo Sundqvists bok ”Svenska universitet – lärdomsborgar eller politiska instrument?” Sundqvist konstaterar att stora förändringar har skett i svenska högskolevärlden:

”Under det sena 1900-talet blev universitetet i Sverige ett massuniversitet. Nu handlar det om 300 000 studenter där det för 50 år sedan fanns 10 000. Och förstås också om en lärarstab som vuxit proportionellt med tillhörande administrativ expansion.”

Allt fler skall ha examen till samma kostnad. Kraven sänks för alla måste klara sig, annars så får skolorna mindre pengar.

”Kunskap måste säkras i en osäker och prövande process. Om inte blir det annars mest bara plattityder och redan insedda förhållanden som kan garanteras.” Sundqvist förespråkar en kollegial organisation där kritik, självkritik, prövning och diskussion är krav utan förbehåll och toppstyrning saknas.

Den idealbilden är det dock inte många som känner igen sig i idag. Seminariekulturen kännetecknas istället av missunnsamhet, rädslor och konformism. Som exempel på detta nämns Seminariet Samgenus kring Eva Lundgren med tillhörande stollerier utan belägg.

Bo Rothstein skriver i sitt svar till Forser att humanisterna pga dåliga utnämnande i vetenskapsrådet har sig själva att skylla.

I Göteborgsposten skriver Rothstein att han håller med om problemet som Forser presenterat men inte om de orsaker Forser anger. Rothstein menar att marginaliseringen sker eftersom svensk humaniora isolerat sig från omvärlden.

”Alla de problem som Forser listar som centrala för den humanistiska forskningen är i grunden universella. Samtidigt förefaller svensk humanistisk forskning vara den minst internationaliserade av samtliga vetenskapsgrenar”…” En inte obetydlig provinsialism råder vad jag kan se inom många områden.”

Som exempel på varför humanioran marginaliseras nämner Rothstein Vetenskapsrådets (VR) inflytande över resurserna.

Han påpekar att VR är den viktigaste finansiären för humanistisk forskning, att de flesta som sitter i VR:s styrelse är valda av forskarsamhället och att VR är forskarsamhällets kanske viktigaste företrädare gentemot statsmakterna.

Sålunda är det märkligt att det humanistiska forskarsamhället 2 mandatperioder i rad väljer professor Lisbeth Larsson.

Rothstein ger tre exempel på hur Larssons åsikter krockar med humaniorans kunskapsideal.

*Hon anser att att det inte finns någon anledning för forskare att hävda rätten till autonomi eftersom de medel som finns ”har sin upprinnelse i politiska beslut” Det politiker bestämmer skall forskarna leverera enligt Larsson.

*Hon anser den samhälleliga nyttan skall styra prioriteringarna.Denna nytta skall inte avgöras av forskarna utan av politikern. Larssons motivering till detta är att ”vi genusforskare har staten att tacka för våra tjänster”

*Hon har även uttalat sig föraktfullt om vikten av internationell publicering. Symptomatiskt har hon själv ingen internationellt publicerad forskning. Rothstein kommenterar:

”Om det beror på att hon försökt men inte lyckats bli internationellt publicerad eller om hon aldrig ansett det värt att försöka vet jag inte.”

Bo Rothstein summerar bilden av vad humanisterna i Sverige själva med utnämnandet vill åstadkomma.

”Den sammantagna bilden av humanisternas forskningspolitiska röst är således denna. Man önskar mera politisk direktstyrning av medel och tjänster och mindre inflytande från forskarsamhället.”

Detta går förstås helt emot vad filosofen Hans Ruin skriver om språkforskaren Humboldts vision där förnuftsanvändning och respekt för det samhälleligt allmänna skulle betinga varandra. Objektiv vetenskap och subjektiv bildning är ett ideal som enligt Ruin inte bara har retorisk kraft utan har också varit ledstjärna för västvärldens utbildningspolitik.

Rothsteins summering av de svenska humanisternas i handling givna önskemål fortsätter.

Det är den av politikerna definierade nyttan som skall avgöra vad det ska forskas om (bilindustrin?), inte vad forskarsamhället anser relevant. Att bidra till den internationella utvecklingen av det egna ämnet är ointressant jämfört med den ovan provinsiellt definierade nyttan.”

Man kan konstatera att Forser och Rothstein är eniga om problemet men där Forser fokuserar på marknadskrafternas inflytande så påpekar Rothstein att statens styrning i sammanhanget är att betrakta som en marknadskraft.

Det kanske mest intressanta i Rothsteins exempel är att vi åter ser hur genusvetenskapens hjärta hör hemma hos politiken, inte hos vetenskapen.

”Forskningens autonomi är till och med ett ”hinder för utvecklingen av nya områden”. I stället anser hon att politiker skall avgöra vem som får tjänster och anslag och varnar landets forskningspolitiker för att sätta någon tilltro till forskarsamhällets integritet.”

Varför de humanistiska forskarna tillsätter en företrädare som Lisbeth Larsson som anser att forskarna skall ha mindre att säga till om eftersom politiker belönar genusvetenskapen  vet bara de själva.

Men med avseende till humaniornas marginalisering konstaterarar Rothstein att som man bäddar får man ligga.

En annan som nyligen skrivit om hur politisk styrning påverkat situationen i den svenska universitetsvärlden är Svante Nycander. Vi återkommer till hans tankar om liberalismens ställning på högskolan i ett senare inlägg här på Aktivarum.

Annonser

Sagors betydelse för genustroende

juli 5, 2010
3 kommentarer

Så var det dags för nästa person att komma med dåliga ursäkter för attacker på männen och manskulturen.

Denna gång är det en Lisbeth Larsson professor i litteraturvetenskap som skall försvara kvinnors rätt att snacka skit om män. Som sanningsvittne kommer hon dragande med en saga från antikens grekland. Hennes användning av den kan jämställas med  de sagor som föräldrar skrämmer barn med. Barnen ifråga som skall skrämmas är i detta fall vuxna kvinnor.

Givetvis visar sig hennes område vara genusstudier. Det kan därmed vara dags att påpeka en grundläggande paradox gällande genus. Nämligen att ordet har dubbel betydelse. Genus definieras ofta som socialt kön eller könsroll men det namnbytet hjälper inte då de flesta inte har en aning om vad dessa är heller.

För att förstå genusstudier måste man sålunda först ha en förståeligt definition av vad genus betyder.

Efter en hel del diskussioner kan jag presentera två alternativ.  Det första alternativet är att man tror könet bestäms av sociala faktorer och man forskar på hur dessa yttrar sig. Det andra och mindre välkända alternativet är dock att man utgår från vad folk tror om kön. Eller rättare sagt utgår från vad genusteoretiker tycker folk tror.

Vad det innebär rent praktiskt är att om genusvetare anser folk anser män är starka och dugliga är det helt ok att framställa män som klantiga och odugliga. Det går nämligen helt i linje med den politiska uppgiften att motverka stereotyper som könsrollen. Det innebär att folk skall bemötas med motsatsen till vad genusteoretiker tycker folk tror.

Detta är anledningen Reklamombudsmannens opinionsnämnd går i taket när en reklamfilm visar en kvinna som kör truck dåligt.

Genusteorin anser att folk anser att kvinnor kör dåligt. Då blir det sexism att visa en enda kvinna som kör dåligt. Uppgiften för samhället är enligt genustroende att visa saker som är tvärtom vad folk tror. Fakta spelar ingen som helst roll. Det viktiga är att vara tvärtom, inte vad som är sant.

Detta faktum färgar också Lisbeth Larssons resonemang. Medan män som yttrar sig kritiskt om kvinnor blir aggressivt bemötta och kan få sparken bara för att antyda kvinnor inte är bäst på något så är det i Lisbeth Larssons litterära fantasivärld kvinnors kritik mot män som tystas.

Genom att betrakta vad kvinnor säger som en ”berättelse” så kommer hon dessutom elegant ifrån alla sanningskriterier.

”Att berätta om sitt liv, vare sig det var i enrum för en annan kvinna eller en psykoanalytiker, eller för en grupp andra kvinnor som i de feministiska consciousnessraising-grupperna eller i den litterära offentligheten var, liksom att lyssna till och läsa andra kvinnors berättelser, för oss detsamma som att befrias och bli till som människa.”

Observera att professorn här lagt bort alla krav på vetenskaplig objektivitet. Om en kvinna berättar om sitt liv är det att betrakta som ett sanningsvittne, inte för att historien är trovärdig och stöds av fakta utan för att hon är kvinna. Det kvinnliga genus representerar alltså godhet och sanning men denna stereotypa goda kvinnliga könsroll får man såklart inte alls i uppgift att motverka.

Likheterna med religion är här mycket tydliga. De tror på detta för att urgamla sagor säger det, nån rationell orsak finns inte.

Som Anders B Westin kommenterat det. ”Litteraturvetenskapen börjar sin kronologi ungefär vid samma tidpunkt som kreationismens föreställning om skapelsen.” Han är inte ensam om att upptäcka likheterna mellan kulturen av mansförakt och gamla religioner.

Faktum är att den ovan avbildade boken ”Spreading Misandry” där fenomenet spridande av manshat dvs misandri analyseras är skriven av just två religionsforskare. Katherine Young och Paul Nathanson.

Katherine Young kommenterade ämnet på OntarioTV i ett unikt specialprogram på ämnet.

Mönstret (strukturen) de såg på 90-talet: Män beskrivs antingen som inkompetenta eller onda eller som hederskvinnor. Hederskvinnor är de enda män som tillskrivs goda egenskaper och en hederskvinna är antingen en man tillhörande minoriteter eller en feminist som håller med om vad kvinnor säger för den bilden av man stämmer med den bild kvinnor ville ha.

”The pattern we found was that men was portrayed as inadequate, evil or honorary women”

Av dessa tre alternativ så hittar vi inte mindre än två av dem i Lisbeth Larssons artikel.

Män som säger emot kvinnors berättelse är onda förtryckare som skall associeras med våldtäkt, avhuggna huvuden och bestulna tankar. De enda goda männen i teorin är de feminister som håller med vad skit som helst för det är den bild som de kvinnodominerade klasserna vill ha av mannen och de får vad de ber om. Ändå tror de att det är de som är förtryckta.

Denna akademiska paranoias orsaker kommer jag att skriva mer om i ett senare inlägg men jag kan påpeka att Larsson avslöjar en av huvudpersonerna i sin artikel. Helene Cixous: Hon uttrycker nämligen åsikten att logiken och rationaliteten är manliga uppfinningar skapade för att förtrycka kvinnor och ”kvinnlig kunskap”

Det handlar helt enkelt inte om någon vetenskap. Det handlar om politisk aktivism på högskolor.

”Under 70-talet när den feministiska litteraturkritiken utvecklades placerade vi oss i den systerliga positionen och tänkte oss att vi gentemot en lång tradition av miss- och ickeläsningar kunde förstå det kvinnliga tal som för and­ra tedde sig som fåglalåt.”

Iden är såklart att endast de själva kan ”förstå” dvs tolka texterna och därpå följer såklart makten att bestämma vad allting betyder och göra påståenden som varken kan eller får utsättas för annan vetenskaplig kritik. Kritik är ju bara ett till bevis på teori om kvinnan som tystas av männen att säga vad tusan hon vill. ”Bara att läsa om den väcker i dag mina studenters indignation.”

I Lisbeth Larssons egna ord handlar det om rätten att bestämma verkligheten och strunta helt i fakta.

”Det var en fråga om makt och närvaro, men också om sanning. Om rätten och modet att berätta sanningen och att hävda denna sanning gentemot en kultur som förtigit, skambelagt och trivialiserat den.”

Observera att sanning här inte betyder välgrundad. Sanningen betyder här rasism, dvs den som är kvinna talar sanning (om hon inte är hedersman dvs säger emot feministisk teori) för att hon är kvinna och den som är man är att betrakta som ond lögnare (om han inte är hedersman dvs okritiskt håller med feministisk teori) pga att han är man.

Genom att behandla män och kvinnor som olika raser har man  gjort män och kvinnor till olika raser också i texterna.

Men rasism anses sedan länge inte ok så hur får man ägna sig åt rasism i fred trots att det enligt liberala demokratins värderingar inte är ok att klumpa ihop folk på det sättet då det tar ifrån dem rätten att vara individer? Svaret är genom språklig akrobatik. Genom språkliga omskrivningar kan man skydda både andra och sig själv från att se rasismen.

Exemelvis på bloggen Fjärde väggen klagas det ”Hur kan man förstå de ryggradslösa existenser som tvångsmässigt abuseanmäler varje resonerande text som problematiserar de här sakerna annat än att de är… ryggradslösa?”

Om män visar ryggrad är de traditionellt manliga vilket anses dåligt. Här utmålas dock att sakna denna traditionella manlighet som något dåligt. Damned if you do, damned if you dont.

Detta kan jämföras med hur Lisbeth Larsson försöker dölja vad textens innehåll handlar om med liknande språkvolter.

”Låt oss bryta den och lära oss tala öppet även om de mindre tilltalande, för att inte säga upprörande, delarna av den manliga praktiken.”

Detta är bara den senaste i raden nonsenstermer man gömmer mansförakt  bakom. Man pratar om att resonera, problematisera, kritik, manlighet, maskulinitet, manlig kultur,  manlig struktur, manlig identitet, mansroll, patriarkat, manssamhälle, osv. Det finns ingen ände på allt nonsens de inbillar sig själva för att få snacka skit om män.

Är det biologi? Har kvinnor ett medfött och genetiskt tvång att de bara måste beskriva män negativt?

Hur skall man annars förklara skillnaden på innehåll i mansdominerade och kvinnodominerade diskurser? På mansdominerade arbetsplatser florerar bilder av vackra kvinnor. På kvinnodominerade arbetsplatser är det berättelser om hemska män som dominerar. Männen dyrkar kvinnorna, kvinnorna föraktar männen.

Samma sak i tidningar. Det finns ingen kvinnotidning som beundrar män. Det finns bara manstidningar som beundrar kvinnor. Därav tusenåriga sagors betydelse för genustroende. De har inga exempel i verkligheten. De har helt tappat kontakten med verkligheten och det enda som finns för dem är deras egna teorier och perspektiv.

Matte Matik skriver under rubriken Män är djur 3.0 fortsätter hur det funkar praktiskt.

”Nej, det är inte elitfeminister som Larsson och Ullgren som är tystade idag – tvärtom! Jag påstår att det idag är mycket lättare att komma undan med artiklar av Larssons slag än artiklar som kritiserar denna syn.”


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 382 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: