Radikalfeminism

Radikalfeminism är den andra halvan av Statsfeminismen. Utmärkande för radikalfeminister är dess olika akademiska teorier.

Det centrala i radikalfeministisk teori är att prata kritiskt om strukturer.

Det finns dock ett mycket stort problem med denna praxis.

Låt mig förklara det med Professor Bo Rothsteins egna ord, så här summerar han problemet med strukturer.

”Samhälleliga strukturer skapas och reproduceras av konkret handlande enskilda individer. Strukturella förhållanden är inga organiska fenomen som saknar koppling till enskilda individers handlingar därför att ingen formell eller informell regel eller systematisk ordning i samhället kan existera utan att de enskilda individerna agerar för att reproducera dessa.”

Därmed kan man heller inte hysa negativa åsikter om strukturen utan att tycka illa om de aktörer som ingår i strukturen. Eller på enkel på svenska – Tycker du illa om beslut så tycker du illa om beslutsfattarna också. Detta förhållande är nog så problematiskt när vi pratar om folkvalda politiker där en tydlig hierarki finns.

Men när vi pratar om den sorts ickecentraliserade strukturer som vi kallar kulturer blir allting mycket värre. Om man kritiserar kulturella beslut hyser man nämligen agg mot något som alla är delaktiga i. Man kritiserar alltså inte ledningen av en grupp, man har negativa åsikter om beslut alla medlemmar tagit.

Rent praktiskt finns det bara tre sätt i världen på vilka man kan rättfärdiga sådan kritik.

Gruppen kan antingen betraktas som korkad /lurad, eller så kan den betraktas som elak /ondeskefull, altenativt så kan den betraktas som rationell /funktionell. Det sistnämnda är rent ideologisk kritik och betraktas i de flesta sammanhang inte som relevant eller giltig invändning mot någonting.

Återstår gör då att förklara den manliga strukturen antingen genom åsikten att män är för dumma för att veta bättre ”mamma-perspektivet” och/eller för elaka för att agera bättre ”offer-perspektivet”. Observera att dessa definitioner formulerades för syftet att #prataomdom, feministerna alltså.

Att i denna miljö manshat dvs misandri uppkommer är inte anmärkningsvärt, tvärtom är det förvånande vissa feminister inte hatar män.

Som vi kan se i Bo Rothstein-citatet så innebär detta att de måste bortse helt från vetenskapliga fakta om de strukturer som är föremålet för kritiken. Strukturer är vetenskapligt inte levande fristående organismer men de mer avancerade feministiska tänkarna tvingas bortse från detta obestridliga faktum.

Därmed kan vi kalla vissa feminister ”de sant troende” För dem är det så viktigt att kunna betrakta världen i strukturer att de bortser helt från vetenskapen och ändå betraktar strukturer som helt fristående från personerna – bara för att de anser det är så viktigt att kunna kritisera!

Problemet har jag dock redan bloggat om. Nämligen det faktum att könsroller är ett påhittat nonsensbegrepp.

Eller på enkel svenska, könsroller är vad än genuseliten själva säger de är!

fortsättning följer

WIP