Dilsa Demirbag-Sten vs Malin Ullgren, Om mäns ansvar

Så har vi då fått en mansdebatt mellan kvinnor om männens ansvar/mansföraktet i samhället.

Det är Dilsa Demirbag-Sten som med artikeln ”Skuld går inte i arv” nu bemött Malin Ullgrens försök att med artikeln ”Varför pratar vi inte om männen” skuldbelägga män kollektivt och Ullgren som skrivit ett kritiskt svar. med rubriken ”Bisarrt att jämföra mig med SD i mansdebatten” Vi återkommer till artiklarna men först lite bakgrund.

Kritiken mot Ullgrens metod inte är något nytt. Samma kritik har riktats här mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson när han resonerade likadant. Metoden har även belysts av Matte Matik som konstruerade en så kallad transgenusmotor för att visa likheten mellan vissa personers beskrivningar av män och rent rasistiska texter.

Så här lyder Demirbag Stens argumentation när hon beskriver felen som Ullgren gjort.

”Det gungar friskt under fötterna när hon i en handvändning ska göra rent hus med logiska principer (som att korrelation inte är detsamma som kausalitet – att män är överrepresenterade i våldsbrott innebär inte att manligt kön i sig orsakar våldsbrott) eller när hon skarelativisera moraliskt ansvar (är du en man så förlorar du rätten att bli bedömd som individ för vad du gör och i stället döms du på förhand som tillhörig ett maskulint kollektiv). Mekanismerna och retoriken är densamma som hos SD. En dualistisk föreställning om svensk och icke-svensk byts ut mot manligt och kvinnligt, med ett enda syfte: att ro hem en från början bestämd slutsats. Artikeln har ett pedagogiskt värde för alla som vill lära sig hur illa det kan gå när relativiserande kollektiviseringar får löpa amok, utan några som helst hämningar.”

Det pedagogiska värdet i att läsa vad Malin Ullgren skriver är instruktion i hur man inte skall göra.

Poängen här verkar vara att Demirbag-Sten begriper det som för varje normalt funtad människa borde vara uppenbart. Att män inte har maktövertag gentemot kvinnor för män och kvinnor befinner sig inte i kamp mot varandra annat än i Ullgrens egen hjärna.

Är det någon grupp som personifierar makt och det normala så är det snarare journalister som Ullgren själv där det normala är den politiskt korrekta negativism vi gärna ser dem börja agera kritiskt mot, precis som Demirbag Sten här gör med den äran.

Så här lyder Malin Ullgrens svar och motivering till innehållet i första artikeln.

”Är det då, som Dilsa Demirbag-Sten menar, lika illa att påstå att manligheten är problematisk som att säga samma sak om invandrare? Självklart inte. Gruppen män har ett generellt maktövertag gentemot gruppen kvinnor.”

Här finns inte bara ett utan två helt felaktiga påståenden. Män har inte ett generellt maktövertag gentemot kvinnor (hade män haft det så hade män använt det, Ullgren behärskar uppenbarligen inte logisk slutledning) men även om män hade haft det hade det i sig inte varit någon ursäkt för Ullgrens rasism ifråga. Det finns flera orsaker till detta.

Men först går vi igenom mer av Ullgrens försök att inbilla sig hon har rätten på sin sida.

I varje kontext där en viss grupp personifierar det normala genom ekonomisk, politisk och social övermakt har denna grupp ett kollektivt ansvar att ifrågasätta och bekämpa sitt förtryck av grupper med mindre makt.”

Rent spontant är det första man undrar när man läser var sjutton hon får sådan här smörja ifrån? Det är det värsta trams jag sett. Om en grupp har den absoluta makt hon pratar om behöver de så klart inte ta det ansvaret.

De enda som ett sådant uttalande överhuvudtaget kan gälla är de som inte har den makten.

Malin Ullgrens grodor tar dock inte slut där. Hennes nästa slutsats är ungefär lika intelligent som Carl Henric Swanbergs ”we care about the small people”. Hon menar att ”Det riktigt obehagliga är att feminister som ser mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem jämställs med Sverigedemokrater.”

Godafton yxskaft! De som jämställer personer med strukturell syn på män med sverigedemokraters strukturella syn är ingen annan än dem själva! Deras sätt att uttrycka sig visar inte bara likheter med rasism, deras sätt att uttrycka sig är exakt likadant som extremt rasistiska personer.

Vi tar några exempel på hur de pratar innan vi går till den film som beskriver vilken betydelse det har att lära sig detta beteende.

(Obs transgenusifierad text)

”Den invandrarspecifika folkgruppsrollen är destruktiv. Så är det bara.” Simon Rosen

”Varje dag nås vi av same old shit där invandrare över hela världen låst in svenskar och svenska barn” Lisa Gålmark

”Vi måste faktiskt våga ställa krav på invandrarna. Jag har inget emot invandrare, jag har t.ex. flera invandrarspecifika vänner, men vi måste göra klart för dem vilka normer och värderingar som gäller i vårt samhälle.” Pim John Andersson

”Det kostar staten miljarder att försöka integrera invandrarna i samhället, men vad får vi i gengäld? De är otacksamma, försöker sprida sin konstiga kultur och allmänt förstöra.” Dorian Ertymexx

Människor förblindade av sina perspektiv kan inte se verkligheten objektivt längre. The Wave (1981) visar hur det går till.

Styrka genom uppförandekoder (disciplin) styrka genom kollektivisering (community) styrka genom gemensamt handlade (action) och stolthet att tillhöra gruppen (pride) När vi återkommer till Mr Ross och hans klass har förändringarna i mentalitet börjat märkas. Här ser vi samma resonemang som Malin Ullgrens i DN.

Att bete sig som en skitstövel anses ok bara man tycker sig handla i självförsvar mot förtryckare och folk i vägen.

Det är inte det att Malin Ullgren inte beter sig precis som de andra rasisterna och liknande kollektiviserande grupperingar – det gör hon – det erkänner hon. Det är istället det att hon inte kan se något fel i det när förtrycket riktas mot vad hon själv tycker och lärt sig är det onda i samhället.

”Jag tyckte att frågan var så självklar efter vårens alla uppmärksammade brott mot kvinnor, och också mot barn. Att det är den vi alla innerst inne undrar över.”

Den självklara frågan, skillnaden mellan vad som uppmärksammas och brottsstatistiken säger hon ingenting om.

I Ullgrens & Co:s värld är det så självklart att brott mot män, pappor, bröder, pojkvänner, söner etc inte uppmärksammas alls. Detta med ett uppenbart undantag. Hon verkar ha extremt svårt att förstå att hälften av barnen har samma kön som gruppen hon attackerar.

Vidare så kan man inte annat än undra hur hon skall resonera gällande de homosexuella männen. Är de inte riktiga manliga män i hennes värld kanske? Hur skall hon ta sig ur den retoriska rävsaxen? Enligt HMF lagen får man inte hetsa mot folk pga deras sexuella läggning. Gäller detta inte heterosexualitet?

Fundamentalism är en obehaglig förteelse men obestridligen så stoppar den upp sitt fula nylle i mansdebatten.

Jag tänker på det där arkadspelet på tivoli där man med en klubba skall bonka sorkar (eller vad de är) som sticker upp huvudet. Fundamentalismen är som ett sådant skadedjur och sålunda är det bara för självständigt tänkande människor som uppskattar liberal demokrati att bonka ”the bastard” så fort som möjligt med logikens klubba.

Läs även Tanja Bergkvists inlägg En studie i svensk Fundamentalism Pär ströms inlägg Nytt index visar kvinnodominans, Pelle Billings inlägg Helgläsning och Ingrid Carlqvists inlägg Ofarligt att falskanklaga sina medmänniskor. Anders B Westin har även skrivet ett intressant inlägg om hur det är Att vara ett manligt proffs.

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet, Kultur, Politik, Politisk korrekthet, Samhälle, Transgenus
Tags: Carl Henric Swanberg, Dilsa Demirbag Sten, Malin Ullgren, Mansdebatten, Negativism, Small People, The Wave, Transgenus