Genusforskare vill bedöma andra – Men vill inte bli bedömda av andra

Vår analys av Genusvetenskapen fortsätter, den här gången är ämnet hyckleri i vetenskapen.

I ett forskarporträtt på Uppsala Universitet menar genusforskaren och vetenskapshistorikern Isabelle Dussauge att hjärnan är överskattad och utnämner sig själv till uttolkare av neurovetenskaplig forskning.

”Upprinnelsen till projektet var ett forskningsrön som cirkulerade i den svenska pressen under 2008 som hette “Homosexuellas hjärnor annorlunda”. Samma rön har återkommit i pressen med rubriker som ”Hjärnan visar att du är homo” och “Homoläggning grundläggs tidigt”

Observera att det i så fall snarare är hur vinklat pressen presenterar nyheter inom forskningsvärlden som hon skulle behöva forska på.  Jag känner till de forskningsrön som hon talar om och de är ingen sensation alls.

Vad det handlar om är de biologiska könsskillnaderna i hjärnan mellan män och kvinnor.

Män och kvinnor använder inte hjärnhalvorna likadant och har inte samma kommunikation mellan dem. De utpekade forskningsrönen handlar bla om hur heterosexuella män i högre grad liknar homosexuella kvinnor och vice versa.

”Säger en hjärnvetenskaplig studie att den bevisat att människor föds homosexuella, så köper de flesta det. Men vem skulle till exempel bry sig om det rapporterades att sexuell läggning hänger ihop med skillnader i människors knän eller hjärtan?”

Vem förutom en genusforskare skulle inbilla sig knän och hjärtan är jämlika hjärnan gällande människans utveckling? Låt oss börja med att påpeka ämnet togs upp i det Norska Tv-programmet Hjernevask.

Sedan vill jag peka på konflikten mellan vad Dussauge säger och den metodologi genusvetenskap vilar på.

I Margareta Hallbergs avhandling ”Kunskap och kön – en studie av feministisk vetenskapsteori” framgår att feministisk vetenskapsteori i allt väsentligt utgår från det paradigmtänk som instiftades -62 av Thomas Kuhn. 

”Feministiska teoretiker som Evelyn Fox Keller har framhållit att feministisk kritik av vetenskapen möjliggjorts av två parallella processer – dels den radikalfeministiska rörelsen, dels den vetenskapsteoretiska nyordning som blev följden av Thomas Kuhns verk” (s.10)

Vad forskare vars teorier vilar på vetenskapstraditionen (kontexten) efter-Kuhn verkar glömma är att samma kritik som skyddar dem från att bedömas också gör det omöjligt för dem att analysera andra teorier.

Av särskild vikt för detta inlägg är därför den så kallade Inkommensurabilitetstesen:

Att teorier som tillhör olika paradigm inte kan mätas med samma mått. Detta följer av en stark tolkning av tesen om observationers teoriberoende då något neutralt språk för jämförelser mellan två rivaliserande teorier inte antas existera. (s.26)

Vilket för övrigt är det argument som Eva Lundgren använde när hon granskades av Margareta Hallberg och Jörgen Hermansson. ”Granskarna saknar kompetens för uppgiften” hävdade 14 forskare i DN

”Forskning uppfattas här som en tolkningsprocess. God forskning handlar i ett sådant perspektiv mindre om att ”bevisa” eller ”testa” olika hypoteser och mer om att utifrån skilda teoretiska perspektiv, och med en övertygande argumentation, skapa ökad förståelse för olika fenomen.”

Man kan tycka vad man vill om den motiveringen men de borde iaf tvingas följa sina egna regler. Och därmed blir Isabelle Dussauges påståenden om vad hjärnforskningens teorier handlar om värdelösa.

Hon saknar kompetens för uppgiften och verkar inom en helt annan tradition än vad hjärnforskarna gör.

Inte minst blir detta tydligt när hon kritiserar vad som är en uppenbar konsekvens av representativt urval. Detta pga att hon personligen tycker att minoriteter skall ges samma inflytande som majoriteter (ibland).

”Hittills har de bland annat kommit fram till att relativt få hjärnstudier faktiskt handlar om sexuell preferens men att de som gör det får oproportionerligt stor uppmärksamhet i medierna. Den största delen av hjärnforskning och sexualitet handlar istället om heterosexuella mäns sexualfunktion. ”

Å ena sidan kritiserar hon (korrekt) massmedia för medielogiken där man ger oporportionerligt stor uppmärksamhet till ovanliga händelser. Å andra sidan ifrågasätter hon att man forskar på heterosexuella.

Men heterosexualitet är vad man får om man använder slumpmässigt eller representativt urval.

Vad Dussauge påstår fungerar alltså varken i traditionell vetenskapstradition eller i den efter-Kuhnska vetenskapstraditionen (post-kuhnska kontexten). Hon både bryter och följer reglerna samtidigt.

”Exempelvis ignorerar det mesta av hjärnforskning om kön helt och hållet den omfattande teoriutveckling som finns inom genusforskning och relaterade fält, vilket snedvrider ytterligare maktbalansen mellan olika beskrivningar av människan och samhället.”

Det sista är nonsens. Givetvis ignorerar hjärnforskare genusteori – det skall man enligt genusteorins egen grund göra. Vad hon säger blir förståeligt endast ur perspektivet att Genusfrågor ÄR Maktfrågor dvs…..

Genusvetenskapen följer ingen teori alls. Den säger vad som helst som ger ursäkt att maktfördela.

Detta är den teori, det axiom, det paradigm, den disciplinära matris som bör användas närhelst något genusforskare säger skall bedömas. Säger de vad som ger politiker ursäkter att maktfördela eller inte?

Nu som avslutning till lite gladare nyheter. Zlatan ”ägde” Friends Arena i matchen mot England igår.

Som bonus hittar ni här Zlatans Zlatanistiska Zlattrick-fjärde mål från en utländsk TV-kanal som hade turen att stå med kameran på helt rätt ställe och i perfekt vinkel. Vad internet är toppen vid sådana här tillfällen.

Genusdebatten fortsätter

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet
Tags: dussauge, genusdebatten, genusfrågor, isabelle dussauge, zlatan, zlatanism