Den antirasistiska rörelsen ifrågasätts av Hanna Gadban och Jan Tullberg

Parallellerna mellan feminister och s.k. antirasister fortsätter att färga debatten.

I ett tidigare inlägg påpekade jag hur strukturella resonemang (såväl feministiska som antirasistiska) ifrågasattes i två olika inlägg på SVT-debatt. Nu har turen kommit till Newsmill.

”Det tog tid för mig att befria mig från mitt naivistiska tänkande och begripa den nuvarande paradoxala politiska agenda som kallas för antirasism. Det tog ännu längre tid för mig att kunna distansera mig för att kunna förstå hur kampen för mänskliga rättigheter tycks vara rasistisk utifrån ett vänster- antirasistiskt perspektiv. Och hur en del i den vänsterpolitiska rörelsen ger sig rätten att kalla vem som helst för rasist utan någon som helst respekt för individens integritet.”

Hanna Gadban påpekar det paradoxala i att hon som invandrarkvinna inte får delta i diskussionen om sin egen kultur utan att bli utsatt för rasistanklagelser.

Det finns en stark kulturrelativistisk rörelse där ingenting ”utanför” får kritiseras.

Denna rörelses ledare är även starka anhängare av strukturella resonemang och feministiska helikopterperspektiv i diskussioner om jämställdhet, män och kvinnor.

”Det ter sig inte vara enkelt för vänstern att överge detstrukturella tänkandet och för en gångs skull erkänna att även om maktförtrycket och maktutövningen existerar i alla kulturer, inklusive den svenska, så varierar dock utövandet av denna maktstruktur oerhört mycket i olika kulturer och därmed avspeglas den i olika uttrycksformer. I och med att vi lever i ett multikulturellt samhälle bör vi således diskutera, öppet och på allvar, dessa olika former av existerande maktstrukturer och därtill vara konsekventa genom att urskilja dessa från varandra.”

Den som inte varit inlåst i en garderob på senaste tiden vet att en ledande kulturrelativist – Islamologen Mattias Gardell – var en av experterna i REFORM-rapporten.

När de inte anklagar alla för att vara rasister är det kvinnohatare alla som inte håller med anses vara.

Dessa människors mål är totalt och absolut medhåll och i brist på detta medhåll är de fullt beredda att eftersträva total och absolut makt över det talade ordet i Sverige.

”Mitt svar till alla som kallade mig för rasist är: Rasist i relation till vad, vem och vilka? Snart är vi alla rasister om man inte sätta stopp på den antirasistiska agendan!”

Givetvis har Hanna Gadban rätt i att vi alla är ”rasister” om vi med rasist menar personer som blir anklagade för att vara rasister – eller kvinnohatare för den delen.

Det spelar ingen roll om de kallar sig antirasister eller femnister – målet är total makt.

Jan Tullbergs kommentarer till Jonas Hassen Khemiris brev och ”Dear Beatrice”-kampanjen är inne på samma spår.  Även där var det strukturerna som kritiserades.

”Brevet lanserades med maximal publicitet: första sidan, hela första sidan av kulturdelen och sedan ett helt uppslag för själva brevet. DN blev mycket nöjda med responsen vilket basunerades ut under de följande dagarna; rekordmånga entusiaster twittrade, delade och applåderade inlägget.”

Det hela påminner mest om journalisters okritiska delning av Maria Svelands blogginlägg efter Gräv 2013 (summering). Jan Tullberg kommenterar Khemiris brev så här:

”Min spontana reaktion var mindre entusiastisk. Jag läste en tredjedel av artikeln innan jag fick nog och bedömde den som tjatig och förutsägbar, och först efter den mediala hyllningen läste jag hela artikeln. Till dess försvar kan sägas att den är bra jämfört med DN:s föregående kampanj med texter för, av och om Maria Sveland.”

Den kampanjen påbörjades av Sveland själv 2012-02-08 på DN-kultur

Kampanjens början här och apropå ingenting finns här ett inlägg om hennes läromästare i konsten att ljuga ihop strukturella nonsensförklaringar.

”En tjej med kropp man tyckte såg skön ut kunde aldrig gå säker från matsalen; bakifrån dök vi upp med fladdriga händer och juckande underliv, och tog för oss som vi ville – greppade kön, körde upp händer, tryckte kön. Flickorna skrek. Vi garvade.”

Nåväl, tillbaka till Tullbergs kommentar om Khemiris brev. Han gör en snabb sammanräkning och konstaterar Khemirir räknar upp 26 kränkande incidenter.

”Man kan summera  26 myror och tolka det som en elefant och det är väl så artikeln uppfattades av en del entusiaster; här finns ett mönster, en stor orättvisa bestående av en allomfattande vardagsrasism som omsluter det svenska samhället. Man kan också invända att 26 myror fortfarande är 26 myror…”

Man kan även invända att incidenter pga särskillnad inte alltid är negativa samt fråga sig hur många svenskar som går igenom livet utan incidenter pga särskillnad.

Vad gör Khemiris särskillnad värre än vissa svenskars särskillnad på annan grund?

Jag känner svenskar som pga särskillnad inte blev lovande författare utan drog sig undan samhället och blev ensamma enstöringar. Vad säger Khemiris myror varit värre?

”Artikelförfattarens far menar att en invandrare måste vara tusen gånger bättre, medan ett twitterinlägg från en stödjande programledare med invandrarbakgrund nöjer sig med att hävda att det finns ett krav på att vara tre gånger bättre.”

Här börjar resonemangen bli komiska. Den invandrade programledaren är alltså tre gånger bättre än sina svenska kollegor? (1000 gånger är s dumt jag inte orkar kommentera)

”Då en framgångsrik kvinna. som vill accentuera sin duglighet, hävdar att ”en kvinna måste vara dubbelt så bra”, kräver konventionen att en man bör hålla med.”

Konventionen? Nej, ledande människor kräver det, men VILKA människor och VARFÖR?

Inom vetenskapen måste krav på regler baseras på en faktagrund medan de inom politiken måste baseras på demokratisk debatt. Annars är reglerna inte valida (giltiga).

”Rådande normer avråder starkt från att ifrågasätta olika påståenden om rasism och diskriminering från så kallade ”skyddsvärda grupper” (Statsministerns vokabulär). Det är tillrådligt att instämma och empatiskt beklaga varje klagomål.”

Å andra sidan har vi ett antal lagar och rättigheter som denna påstådda så kallade ”norm” eller ”konvention” krigar mot. Vi pratar om två helt motstridiga system.

Som jag påtalat tidigare: Vem har egentligen mest rätt i ett postmodernistiskt system?

Den enkla sanningen är den som slår hårdast och skriker högst. I ett postmodernistiskt system slutar alla debatter förr eller senare med våld och gapande. Se SVT debatt eftersnack

Läs Jasenko Selimovic svar till Khemiri på DN-kultur. 

Selimovic följer Khemiris resonemang till den logiska slutsatsen när man skall bruka våld mot den ej skyddsvärda gruppen.

”Du var plötsligt en medelmåttig författare som kompenserar genom att skriva om ”invandrarämnen”. Och jag var en nolla. Nichts. Folkpartiets invandraralibi. Om rasism är överallt, min vän, då måste också vi två vara del av den.

– Varför ska vi inte ta första bästa sten och kasta den på en svenne? Säg!”

Det här är givetvis även radikalfeminismens slutsats. När journalister och författare pratar om gubbar och gubbslem är det deras sätt att kasta sten på män och pojkar Läs även Genusdebattens två senaste inlägg.

Likheten är argument fyra (140+ kommentarer)

Åsikterna om utfall skiljer oss åt (nyskriven)

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet