Socialpsykologiskt forskningsfusk – Mängder av data fabricerade

Det finns en talande artikel i New York Times artikel om Professor Stapels massiva forskningsfusk.

Historien om Professor Diederik Stapel är inte bara en sedelärande historia om att det finns lögnare i världen. Den säger också något om hur politiken ser ut inom hans disciplin.

”Diederik Stapel, a Dutch social psychologist, perpetrated an audacious academic fraud by making up studies that told the world what it wanted to hear about human nature”

Det finns en hel del som kan sägas om Stapels bedrägerier men det jag framför allt reagerar på är hans egna slutsatser om vad världen/disciplinen vill ha för resultat.

Exempelvis så ville världen höra att rasism (avstånd till svarta) helt eller delvis skapas av skräpig miljö.

”A widely publicized study in Science about an experiment done at the Utrecht train station showing that a trash-filled environment tended to bring out racist tendencies in individuals.”

Detta var alltså en av de studier där Stapel hittade på de data som skulle ge de önskade resultaten. Förutsättningarna för studien var ingående dokumenterade.

”Stapel and his co-author claimed that white volunteers tended to sit farther away from the black person when the surrounding area was strewn with garbage.”

Det skrämmande är att Stapel inte bara skapade den här studien på måfå. Han beskriver tvärtom hur han hela tiden skapade de experiment som var nästa logiska steg.

”He insisted that he loved social psychology but had been frustrated by the messiness of experimental data, which rarely led to clear conclusions.”

Under intervjun kommer Stapel även in på hur han ser på sanning och fakta. 

”Several times in our conversation, Stapel alluded to having a fuzzy, postmodernist relationship with the truth, which he agreed served as a convenient fog for his wrongdoings.”

Det är intressant hur det denna sorts ord fungerar som en sköld för människor som ljuger och fuskar. Låt oss titta på ytterligare ett fabricerat experiment.

”Stapel asked subjects to rate their individual attractiveness after they were flashed an image of either an attractive female face or a very unattractive one. The hypothesis was that subjects exposed to the attractive image would — through an automatic comparison — rate themselves as less attractive than subjects exposed to the other image.”

Med andra ord, experimentet skulle visa att vi får en sämre självbild av att titta på affischer med dagens hemska och snedvridna utseendeideal – men hur gick det?

”The experiment — and others like it — didn’t give Stapel the desired results, he said. He had the choice of abandoning the work or redoing the experiment. But he had already spent a lot of time on the research and was convinced his hypothesis was valid. “I said — you know what, I am going to create the data set,” he told me.”

Observera hur detta ger de politiska ursäkterna att hävda dagens utseendeideal är destruktiva.

Men det blev alltså inte alls någon bekräftelse när Stapel testade sin teori. Detta är anledningen man hela tiden skall testa teorier – TEORIER är inte sanna för att de låter bra.

”He knew that the effect he was looking for had to be small in order to be believable; even the most successful psychology experiments rarely yield significant results.”

Kan ni gissa vilket det stora undantaget är? Två olika psykologiprofessorer på ämnet som jag lyssnat på säger precis samma sak. ”Gender differences in mating”. Men här går vi vidare till Stapels nästa bluff.

”He and his research partner developed a questionnaire that subjects would have to fill out under two subtly different conditions. In one, an M&M-filled mug with the word “kapitalisme” printed on it would sit on the table in front of the subject; in the other, the mug’s word would be different”

Här börjar det bli uppenbart vilken politisk vinkling som finns inom socialpsykologin.

Kom ihåg att experimenten utformades för att visa vad Stapel ansåg den delen av världen ville höra om människans natur. Det säger nämligen mycket mer än experimenten i sig.

”(The experimental approach wasn’t novel; similar M&M studies had been done by others.) Stapel and his colleague hypothesized that subjects facing a mug printed with “kapitalisme” would end up eating more M&M’s.”

Fusket blev svårare vid kollaborationer med andra forskare. När Vingerhoets bad om hjälp med en studie för att se om barns empati/generositet ökades av att måla gråtande ansikten uppkom problem.

”Upon completing the task, the children would receive candy and then be asked if they were willing to share the candy with other children — a measure of pro-social behavior.”

Stapel låtsades göra studien på en skola och visade senare de nedskrivna resultaten. När Vingehoets ville se specifika data som exempelvis könsskillnader sade Stapel deras data inte låg i systemet ännu.

Den gången klarade sig Stapel undan men till slut blev han avslöjad efter ett fusk för mycket.

”The key to why Stapel got away with his fabrications for so long lies in his keen understanding of the sociology of his field. “I didn’t do strange stuff, I never said let’s do an experiment to show that the earth is flat,”

Med andra ord genom Stapels fusk lär vi känna det vetenskapliga fältet socialpsykologi som det förstods av en högt uppsatt professor – vilka resultat som världen ville se.

”He always read the research literature extensively to generate his hypotheses. “So that it was believable and could be argued that this was the only logical thing you would find,”

Med andra ord drog Stapel slutsatsen att påstå människor blir kapitalistiska, själviska och rasistiska av specifika miljöfaktorer var bland det mest ofarliga man kunde göra.

Alla i fältet ville ha de här resultaten och Stapel gav bara publiken (världen) vad de ville ha.

Regelbundna läsare känner redan till socialpsykologins bias. När en forskartrio 1995 ifrågasatte socialpsykologins konsensus gällande stereotyper blev de anklagade för att vara sexister och rasister vilket de kommenterade i sin avhandling.

”Theoretically, social psychology has been and continues to be dominated by a focus on social cognition that emphasizes error and bias; research finding evidence of accuracy runs against the theoretical zeitgeist”

Professor Stapel gick bara nästa logiska steg. Han struntade i att forska eftersom sociologerna redan bestämt hur världen skall se ut. Faktum är att det största problemet inte är Stapels fusk utan den utredning man tvingades göra som även riktades mot hela fältet.

 ”The committees identified several practices as “sloppy science” — misuse of statistics, ignoring of data that do not conform to a desired hypothesis and the pursuit of a compelling story no matter how scientifically unsupported it may be.”

Utredarna sågade inte bara professor Stapel för att han fuskade utan även den praxis som fanns i akademiska tidsskrifter

Dessa lät gång på gång honom komma undan med fusket. Utredarna hittade en generell kultur av selektiv och okritisk rapportering av data inom hela fältet och konstaterar:

”If Stapel was solely to blame for making stuff up, the report stated, his peers, journal editors and reviewers of the field’s top journals were to blame for letting him get away with it.”

New York Times artikel konstaterar också att det är ett värre problem för vetenskapen att man slarvar än att någon utför rena forskningsfusk med fabricerade data.

”Fraud like Stapel’s — brazen and careless in hindsight — might represent a lesser threat to the integrity of science than the massaging of data and selective reporting of experiments. The young professor who backed the two student whistle-blowers told me that tweaking results — like stopping data collection once the results confirm a hypothesis — is a common practice.”

En av de mest obehagliga omständigheterna är nog Stapels påstående han älskar socialpsykologi och utförde sina dåd för ”vetenskapen”. Vad säger det om fältet att få dessa resultat var viktigare än hur man fick dem?

Jag misstänker att det inom fler fält kommer att rullas upp hur man anpassar forskningen till teorier som skall bekräftas.

Det är inte vetenskapen det är fel på. Det är iden att forskare skall veta vad de skall hitta innan de börjar leta. Det var Stapels förståelse av vad man ville hitta som styrde hur han designade sina bluff och bågmetoder.

”In Stapel’s words, his fraud arose as a “toxic interaction of person and environment.” In his characterization of the latter — the academic environment of social psychology — Stapel insists on the almost complete absence of scientific control structures. This made it just too hard for him to resist temptation:”

Man får ta det negativa med det positiva. I och med Stapels fusk finns massiv dokumentation om hur miljön i socialpsykologi innebär att saker som stämmer med konsensus aldrig kontrolleras.

Stapel förfalskade inte en studie, han förfalskade minst 55 stycken.

Vad vill jämställdisterna (pågående arbete) – Genusdebatten.se

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet
Tags: socioalpsykologi