Cordelia Fine – Delusions of Gender och konsten att såga av grenen man sitter på

Flera personer har bett mig kommentera Cordelia Fines bok ”Delusions of Gender”

Låt mig börja med att konstatera att Cordelia Fine tillhör den forskargeneration som är bättre på att såga andra än att demonstrera en egen position. För att använda hennes egna ord i svarsbrev till ”Psychology”

”The thesis of my book (no veils required) is that while social effects on sex differences are well-established, spurious results, poor methodologies and untested assumptions mean we don’t yet know whether, on average, males and females are born differently predisposed to systemizing versus empathising.”

Av den här anledningen skulle jag hävda att Cordelia Fine överhuvudtaget inte sysslar med vetenskap. En filmregissör har inte i närheten av samma jobb, kompetens eller svårighetsgrad som en filmkritiker.

Cordelia Fine visar det finns svagheter i andra människors position, Fine! Hur stark är då hennes egen?

Som framgår av citatet ovan är Cordelia Fines egen position postmodernismens (We don´t know). Hon skriver det alltså själv i sitt svar till Psychology där boken recenserades av Simon Baron Cohen.

Psychology Today – Ny bättre länk av samma recension

Här skulle jag säga att hennes argument är lika absurt som när amerikanska kreationister menar svagheter i evolutionsläran öppnar dörren för skapelseläran i klassrummen på NO. Som om de bägge magiskt blev lika bra.

Faktum är att det främsta vapnet mot relativistiska ”vi vet inte” argument har varit George Bush-högern.

Försök själva argumentera mot skapelseläran i klassrummen utifrån Cordelia Fines sätt att se på saken. Det går inte! Om vi inte vet alls så vet vi heller inte att religionen har fel. Alan Sokal påpekar just den saken här: ca 7:00-10:20

Cordelia Fine sågar alltså inte bara av grenen som Evolution och könsskillnader sitter på (även om hon verkar tro det) hon sågar av grenen som hela vetenskapens förhållande till påhittat trams och vidskeplighet sitter på.

Lösningen på det problemet är nämligen att bedöma hypoteser på basis av deras egna meriter.

Vad boken ”Delusions of Gender” i själva verket försöker göra är underminera den ena av två påstådda opponenter och detta skall på något mycket märkligt sett anses stödja den position hon förespråkar i Psychology-intervjun PDF:.

 ”My conception of development is one in which the developmental path is constructed, step by step, out of the continuous and dynamic interaction between brain, genes and environment”

Frågan är dock inte vad hon själv säger utan om hon håller den positionen i sin bok och svaret blir ett klart och tydligt Nej. Boken är mest en attack på biologiska förklaringar som hon kallar ”Neurosexism”

Här tänker jag summera några av invändningarna från Simon Baron-Cohens recension.

En av de få saker Cordelia Fine gjort bra var att påpeka de socialpsykologiska faktorerna. Kvinnor som fick höra att kvinnor presterat lika bra som män presterade bättre resultat än om de inte fick höra att kvinnor var lika bra

Det bevisar dock inte att skillnaden skapades på det sättet. Bara att den kan påverkas på det sättet. Cordelia Det stora felet är att Fine verkar betrakta frånvaron av botemedel som själva orsaken till sjukdomen.

”Social manipulations are forms of intervention, and we shouldn’t fall victim to the old fallacy of assuming that the absence of a treatment is the cause of a condition.”

Det är sant att Aspirin dämpar huvudvärk men det är INTE sant att huvudvärk orsakas av frånvaron av Aspirin.

Könsskillnader har alltså knappast orsakats av frånvaron av samhällen som vårt som dämpade dem. Baron-Cohen påpekar även flera könsskillnader som helt enkelt inte går att skylla på samhället eller media.

”efforts to explain (purely in terms of social variables) why neurodevelopmental conditions like autism, learning difficulties, and language delay affect boys more often than girls lead to the ludicrous position of blaming these conditions on sexist factors in society”

Exempel: 12% av pojkar men bara 8% av flickor är vänsterhänta, fler pojkar än flickor har autism, fler pojkar än flickor har försenad språkutveckling osv. Detta är inte saker som kan bevisas skapas sociokulturellt.

Det är däremot fenomen som förklaras utmärkt av evolutionspsykologins selektionsteori.

Män är överrepresenterade inte bara i dessa fenomen, utan i alla extrema fenomen – höga som låga, positiva som negativa. När man inser det blir den logiska frågan varför skull man byta en bättre teori mot en sämre?

Roy Baumeisters ”Male extremity pattern” ger här tydliga svar.

Som ni ser leder den här debatten i cirklar. En vetenskaplig debatt kan bara bli produktiv när det finns två argumenterade sidor som bedöms på egna meriter. Cordelia Fine argumenterar inte sin sida, hon kritiserar den andra sidan.

Därmed handlar debatten mestadels om vilken grad av perfektion vi kan vänta oss av vetenskapen.

Men vänta lite! Cordelia Fine är ju själv forskare dvs en del av vetenskapen. Om hon sågar vetenskapen varför skulle vi lyssna på henne som sitter på samma gren? Som denna recension påpekar PDF: 

”Throughout the book she repeatedly warns the reader of the perils of preconceived notions, inherent and hidden biases and seeing only what we want to see. Yet, that is exactly the behavior she there engages in” 

På samma sätt som filmkritikern aldrig regisserar någon egen film så har Cordelia Fine inget som helst intresse av att producera egen vetenskap som bedöms på egna meriter. Istället skall hon visa felen hos alla andra – tror hon.

För sanningen är att det är inget nytt hon kommer med – precis som det var inget nytt Thomas Kuhn kom med.

Så vetenskapen är inte perfekt. What else is new? På vilket sätt är total frånvaro av vetenskap bättre? I den frågans anda avslutar jag med min Genusdebatten-artikel om forskningen om könsskillnader.

Där presenteras inte bara forskning som visar felen utan även alternativen som gör rätt.

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet