Truthandfiction har besvarat kritiken

Då jag nu fick några av de argument angående Rudolfssons artikel jag tyckte skulle funnits i första svaret kan vi ju kommentera dem.

Detta är bloggen truthandfictions respons på det förra inlägget.

”Bloggaren Aktivarum anser att jag är usel, och det kan han väl gott få tycka, däremot måste jag motsätta mig resonemanget han för i sitt inlägg dedikerat till min uselhet. Jag avstod att kommentera debattartikeln därför att diskussionen jag ville ta var den om kommentarsfältets anarki, och jag ville fråga varför feministiska inlägg väcker en sådan vrede.”

Jag vill påpeka det är en väsentlig skillnad mellan usla personer och usla resonemang. Vidare är det Mikael Rudolfssons resonemangs uselhet som dessa inlägg dedikeras till. Det är rätt logiskt försöken att försvara hans artikel inte når högre nivåer. Men för att svara på frågan.

Anledningen vissa feministiska inlägg (det hänger på vad man anser är och inte är feminism) väcker sådan vrede varierar. Rent allmänt verkar de inlägg som gör många människor förbannade utmärkas i hög grad av grupputlåtanden med rasistiska mekanismer.

Där får den stora gruppen får bära någon form av hundhuvud för vad några få individer gör/gjort. Alla former av falska anklagelser väcker helt enkelt ilska och frustration hos de oskyldiga personer som utsätts för dem.

Detta även om det inte är personerna som utsätts utan anklagelsen görs i kollektiv form mot gruppen de anses tillhöra. Detta oavsett om man kallar de anklagade för grupp, kollektiv, kultur, struktur eller roll i nån slags försök att dölja det handlar om människor av kött och blod.

Transgenus är en av de mer kända i mängden initiativ för att påvisa detta faktum. Där byter man plats så strukturella anklagelser mot mansrollen blir strukturella anklagelser mot invandrarrollen för att visa att strukturell form inte alls skuldbefriar ett resonemang.

”Det jag uppskattade med debattartikeln var att det var en man som skrev om sexuella övergrepp utifrån ett ödmjukt perspektiv, med utgångspunkten att en man aldrig kan förstå vad det innebär att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle.

Ur ett viss perspektiv kan en man aldrig förstå vad det innebär att vara kvinna och en kvinna kan aldrig förstå vad det innebär att vara man.

Men då alla samhällen är och alltid varit patriarkala och kvinnor bevisligen gynnas av samhällen så blir det obegripligt att läskunniga kvinnor anammar sådan här samhällskritik. Som jag nämnt tidigare så får jag mest intrycket att postfilosofer är haremets alfahannar omringade av sina beundrarinnor vilka knappast ens begriper innebörden i den åsikt de härmar.

Hur skall man annars förklara sanningfiktions hänvisning till patriarkala samhällen? Som om det magiskt simsabalbim fanns någon annan sort att välja mellan om man inte vill bo ute i skogen? Vi ser samma fenomen som hos Foucault. Han stöttade revolutionen i Iran men inte tusan föredrog han att bo där. Dennes filosofi utmärks av att kritisera vad man väljer men undvika vad man hyllar. Se axessbloggen för mer om denna låtsasrelativism.

Som sagt, en man kanske inte helt ut kan förstå hur det är att vara kvinna och vice versa. Men sedan medeltidens slut har vetenskapen varit ganska enig om att de som systematiskt lär sig en massa om ett område i de flesta fall förstår mer om det området än de som inte gör det.

Man blir alltså inte nödvändigtvis expert på kvinnor bara genom att vara kvinna. En man som systematiskt lär sig saker om kvinnor kan mycket väl förstå mer om kvinnor än de flesta kvinnor själva förstår om kvinnor. På samma sätt kan en kvinna lära sig förstå män bättre än de flesta män. Kvinnor kan dock i högre grad använda sin kropp för att slippa behöva förstå män.

”Det stora problemet med artikeln var dock att skribenten menade att alla män är potentiella våldtäktsmän, en åsikt som jag anser är såväl felaktig som kontraproduktiv för den feministiska rörelsen. Jag ville alltså inte diskutera specifika artiklar, utan snarare det klientel som dras till kommentarsfälten på till exempel Newsmill, Aftonbladet och Expressen. De debattinlägg jag hänvisade till valde jag därför att just dessa dragit till sig vad jag anser är anti-feministiska kommentarer.”

Jag är enig med truthandfiction i åsikten att det var felaktigt och kontraproduktivt av Rudolfsson att hävda alla män är potentiella våldtäktsmän. Beträffande klientelet är det logiskt att kommentarsfälten på internet drar till sig de personer som på olika sätt vägras möjlighet att uttrycka sin åsikt i andra former. Hur stor del av dem som är antifeministiska hänger dock som sagt på vilken innebörd man ger ordet feminism.

Om feminism skall betraktas som strukturalism, socialkonstruktionstisk ideologi och genus(könsrolls)teori som Carolina skriver en hel del om är ju de allra flesta människor i Sverige just antifeminister. Särskilt om bedömningen görs på basis av vad de väljer och inte bara vad de säger.

Redan 1983 kallade Lars Jalmert alla män som påstod sig vilja men inte gjorde nåt för ”i princip mannen”

Nyligen på Tvprogrammet Annas eviga så gjorde mansforskaren/idehistorikern Niclas Järvklo samma sak. Det har alltså gått 27 år utan att teorin utvecklats det minsta efter verklighetens förutsättningar. Fortfarande påstås många fler av svenska folket stödja genusfeministisk politik än det finns belägg för statistiskt genom aktiva handlingar och val.

”Feministdebatten tar jag gärna, när diskussionen och motståndet meriterar det. Inlägg på detta tema har jag gjort tidigare, och om man vill veta min åsikt och lära känna min världsåskådning så är det nog så enkelt. Jag skrev i mitt inlägg att feminsistiska inlägg och bloggar väcker vrede och frustration hos de män vars värld hotas av min frihet, en tes som också bekräftas av de ilskna personangrepp och krystade försök till översitteri jag möter hos min senaste kritiker.”

Som sagt, vissa feministiska inlägg och bloggar väcker vrede. De tenderar då att utmärka sig med ”guilt by assiciation” i strukturell form.

Det här påståendena att motivationen till vreden är olika former av rädsla och hot tenderar dock vara helt grundlösa. Så även i detta fallet. Taktiken ser dock likadan ut hela tiden vilket är lätt konstaterat. Så här kommenterar Solguru ett fall där Jalmert skall ge sin sedvanliga analys:

”Givetvis handlar det undantagslöst om män som ”känner” sig hotade – precis som Jalmert ”känner” att det är viktigt med jämställdhet. Att det i det här fallet väl rimligen är kvinnor (eller snarare den minimala feministiska minoriteten bland dem) som känner sig hotade av Herland, och möjligen thailändskor, tycks inte heller vara något mansforskare reflekterar över.”

Denna upprepning av samma saker (hot, rädsla bla bla) från herrar som Jalmert och Sörlin utan några som helst bevis på deras sanningenlighet börjar mest likna sagan om pojken som ropade varg för många gånger.

Uppdatering: I ett snabbt avslutande svar så konstaterar Truthandfiction att vissa (ideologiska) sund är för stora för att korsas av broar men berömmer mig även för att visat ovanligt stor klass. Kul att få beröm men skum känsla att berömmas för saker jag inte gjorde. Negativismen dominerar här alltså både kritiska och positiva omdömen.

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet, Media, Politik, Politisk korrekthet, Samhälle, Transgenus, Universitetsgenus
Tags: annas eviga, foucault, järvklo, Lars Jalmert, mansforskning, mikael rudolfsson, poststrukturalism, sörlin, truthandfiction