Aktivarum

Svenska universitetsvärlden – Vetenskap eller personkult? | april 10, 2010

Vad innebär det egentligen när de etablissemangskritiska värderingarna själva blir ett etablissemang?

I DN:s ledare så skriver Lena Andersson om det kulturrelativistiska tankeskiftet. Hon kommenterar den paradox som verkar finnas i vänstern att stötta exotiska regimer som står för raka motsatsen till egna värdena. För att ge sammanhang så utgår hon från de tankar som Pernilla Ouis uttrycker i senaste numret av Access angående Foucaults stöd av revolutionen i Iran.

”Hon skriver: ”Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. Inom socialvetenskaperna är det han som banat vägen för […] hur makten förtrycker de avvikande med sina normalitetsnormer och uteslutningsmekanismer. Foucault är far till det postmoderna tänkandet och diskursanalysen. Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen.

Skulle den beskrivningen vara korrekt så står den svenska akademiska världen i dag för precis raka motsatsen till den kritiska hållning som Foucault lärde ut. En minst sagt rejäl paradox, först lär man ut någonting, sedan förkastar man det fullkomligt. Så fort man fick makten så var makt inte problematisk längre och behöver inte kritiseras.

Att kritisera makten är viktigt, till makten blev Foucault, då blev det plötsligt otänkbart att kritisera makten.

Lena Andersson kommenterar i artikeln den absurda paradoxen när önskan att upphöja andra kulturer och bli medveten om sin västliga självbelåtenhet leder till stöd av just personer och regimer som använder makt och våld för att förtrycka dem som skiljer sig från normen. Foucault kritiserade maktmissbruk, ändå stödde han den islamiska revolutionen och Khomeini, som praktiserade exakt vad han kritiserade

För att förstå varför Foucault stödde en revolution som ströp samtliga värden han höll för riktiga i det egna samhället tvingas man till antagandet att det handlade om något annat än Iran och iranierna; nämligen om en strid mot upplysningens värdeliberala tankehegemoni i den egna kultursfären.

Eller i korthet, när de goda värdena var dominanta så stöttade Foucault de onda för han ansåg det var viktigare att bryta hegemonier än vilken hegemoni det var och vad den stod för. Men just detta är ju raka motsatsen till vad de personer som själva okritiskt dyrkar Foucault står för. Detta ä r nog främsta anledningen poststrukturalismen är så falsk.

Genom att göra Foucaults kritik till hegemoni så har de ju kritiserat Foucaults tankar hundra gånger värre än om de sade emot honom.

De som hävdar man inte får säga emot Foucault säger själva redan emot Foucault och de som okritiskt dyrkar honom som gud fader står för raka motsatsen till vad de förespråkar. Deras tankar präglas av ofattbart enorm dubbelmoral. De hyllar hegemoniskt en man vars livsverk handlade om att bryta ner hegemoni. Kan det gå mer snett?

I grund och botten förväntas människor i svenska akademin alltså förhålla sig till texter på basis av förkastande av deras innehåll. Detta eftersom det nu plötsligt är de själva som är den hegemoni som det enligt texterna är så viktigt att kritisera? Denna paradox är även uppenbar i de texter som skrivs på nyaste tillskottet i debatten Carolinas blogg. Akademin har gått från maktkritik till envåldsmakt.

Den enda slutsats som kan göras av de texter som är grunden till dagens akademiska samtal är förkastande av de värden det samtalet står för.

Det finns dubbel grund för denna slutsats. Dels har vi fått lära oss sådan hegemoni i sig är dålig. Dels så kan vi förkasta värdena i sig som representativa för diktaturer, förtryck, en förkastlig syn på människovärde och ett hyllande av våld framför samtal. Vi får lära oss ”här men inte där” men i dagens globala värld så är avståndet mellan här och där allt mindre.

Artikeln om kulturrelativism kommenteras bla även av Axess och Björn Östbring

Annonser

7 kommentarer »

  1. Intressant! För en som inte är så bevandrad i idéhistoria som dig låter det som att det hela är ett karaktärsdrag av det du brukar kalla negativism. Om man bara ska vara negativ mot allt, ska man då inte rimligtvis vara negativ mot sig själv också om man ska vara sin idé trogen? Annars handlar det väl bara om att man använder fula knep för att få makt?

    Kommentar av Matte Matik — april 10, 2010 @ 10:30 f m

  2. Precis, jag vet inte om förespråkarna av dessa ideer trodde på dem när de levde men det råder ingen tvekan om att de som idag använder dem inte alls agerar på ett sätt som tyder på att de själva tror på dem.

    Att hävda sig vara emot makt har blivit ett sätt att skapa maktfullkomlighet. Ingen får säga emot för alla som säger emot döms till att vara ”förespråkare av förtryck” och förklaras vara dåliga människor som är rädda för att förlora sin makt.

    Kommentar av Erik — april 10, 2010 @ 10:50 f m

  3. Jag vill minnas att Focault besökte Iran. Någonstans skriver han om folkets hängivenhet för sin sak. Jag tror att det var det som gav honom intrycket att den iranska revolutionen var ett autentiskt uttryck för iraniernas vija.
    Personligen har jag ingen stark åsikt om Iran. Jag är inte tillräckligt insatt.

    Men är du unversalist? Tror du att det finns ett sätt att organisera samhället som är det bästa överallt?

    Jag tror inte på den föreställningen. De olika civilisationerna och nationerna är att likna vid organismer som har delvis olika natur och därför också organiseras på olika sätt. Irak är ett aktuellt exempel på hur det kan gå när man fösöker tvinga på ett visst system på ett folk. En Irakisk islamist en gång sade till mig: ”Before we had one thief. Now we have thousands.”

    Kommentar av Nordbo — april 10, 2010 @ 1:20 e m

  4. Foucault visste bättre än att tro att ”folkets hängivenhet” i en dominant hegemoni betydde någonting. När folket i väst var hängivna så var det ju inte ”äkta” utan det dominanta samhällets strukturer. Han borde applicerat samma tänkande på Iran, men gjorde det inte för han ansåg uppenbarligen upproret i sig var viktigare än vilka värden det stöttade.

    Poängen är att det gör inte dagens makthavare. När ”upproret” har makten vägrar de följa Foucaults tankar till sitt slut. Istället har de gjort honom till precis den dominanta hegemoni som han kritiserade. Det är just för att han var värderelativist han stöttade Iran men det är just för att de INTE är det de vägrar kritisera Iran nu när pendeln svängt.

    ”Men är du unversalist? Tror du att det finns ett sätt att organisera samhället som är det bästa överallt?”

    Ja och nej, jag anser att samma principer överallt ger olika resultat så min universalism är inte hur resultatet skall se ut utan vilka principer som resultatet skall baseras på. Det är ju det som är skillnaden i dagens jämställdhetsdebatt. Den dominanta hegemonin anser det är på förhand bestämt resultat som är det viktiga, inte hur man kommer fram till det. Rätt skrämmande faktiskt att så många anser att det är ok med diktatur bara det blir ”rättvist”.

    ”Irak är ett aktuellt exempel på hur det kan gå när man fösöker tvinga på ett visst system på ett folk. En Irakisk islamist en gång sade till mig: ”Before we had one thief. Now we have thousands.”

    Jag vet inte om islamister är rätt personer att uttala sig på den fronten för de tenderar att blåsa pengarna på heliga krig. Saddam Hussein var inte islamist men det var och är Irans ledning och bättre är det knappast där. Tricket är att se till att varken militärdiktatur eller religös diktatur får makten.

    Kommentar av Erik — april 10, 2010 @ 7:14 e m

  5. […] det magiskt simsabalbim fanns någon annan sort att välja mellan om man inte vill bo ute i skogen? Vi ser samma fenomen som hos Foucault. Han stöttade revolutionen i Iran men inte tusan föredrog han att bo där. Dennes filosofi […]

    Pingback av Truthandfiction har besvarat kritiken « Aktivarum — april 15, 2010 @ 9:47 f m

  6. […] Poststrukturalismen 2 (Foucault) Postat i Definitioner, Genus, Jämställdhet, Media, Universitetsgenus, Vetenskap […]

    Pingback av Hur nonsens på universiteten blir nonsens i Matrix-filmerna « Aktivarum — oktober 29, 2010 @ 5:29 f m

  7. […] Nilsson tipsar i kommentarsfältet hos Pelle Billing om att Pernilla Ouis återkommit till temat Foucault. Hon skrev vidare inte bara i DN-ledaren utan även om halal-hippiens […]

    Pingback av Och så var det dags att kommentera Focault igen – Konstruktivismens superstjärna « Aktivarum — december 13, 2011 @ 5:28 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 119 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: