Aktivarum

Mansfrågor och Genusforskning är inte samma sak – Del 2 Jeff Hearn, Mansforskare?

oktober 3, 2012
17 kommentarer

”Genusforskare studerar inte mannens problem – De studerar mannen som problem.”

I första delen av min respons på Svd-artikeln från Fyra genusvetare påpekade jag Mansfrågor är ett forskningsfält som har ingenting med genusforskningens kritiska maskulinitets-studier att göra.

”2005 tillsattes en speciell professur vid Tema Genus i Linköping med inriktning mot forskning om män och som för närvarande innehas av Jeff Hearn.”

Jeff Hearn (en av artikelns författare) skall alltså föreställa en neutral forskare? Tillåt mig gapskratta. Jeff Hearn är en pro-feministisk, neomarxistisk klassforskare.

 “The Gender of Oppression”, a neo-marxistpro-feminist critique of contemporary patriarchy”.

Att liberala Nyanko Sabuni skall lyssna på marxistiska klassforskare måste vara årets skämt!

Låt mig summera vad Gender, Culture & Society säger om Jeff Hearns marxistiska perspektiv på mannen som förtryckande kapitalist och kvinnan som förtryckt proletär.

Hearn argues that sex, childbirth and childwork (i.e. childcare) have “human value” but “no direct exchange value”

– But this is patently, empirically not the case – especially, though not only in the case of sex.

Jeff Hearn, som skall föreställa professsor ger en empiriskt falsk bild av både män och kvinnor. Detta är heller inget misstag utan visar sig rotat i de marxistiska ramar ”forskningen” har som utgångsläge.

”Hearns framework – one which shades all human relationships as essentially conflicts – seems to exclude any possibility of conceptualizing a relationship of cooperation across difference.”

Genusforskning ger mest intryck att vara förklädd pro-kommunism med kvinnan som ny ”arbetare”

Med andra ord: Mäns främsta lojalitet enligt Hearn är till andra män. Familjer förkastas, vänskapsband ignoreras och heteroexuella relationer vill han inte höra talas om överhuvudtaget.

I state the obvious – that almost all humans currently live in systems of patriarchal
power which privilege men and stigmatize, penalize, and oppress women.

Alla fungerande, ekonomiskt välmående samhällssystem förtrycker alltså kvinnor. De enda system som inte förtrycker kvinnor är de som varken utvecklas, producerar eller har ekonomiskt välstånd.

Genusforskning har ingenting med KÖN att göra! Genus = Marxistiska klasskonflikter.

Det intresse klassforskare som Jeff Hearn har av män handlar om behovet efter nya konflikter att leva av efter Sovjets fall. Det är en skamfläck för universitetsvärlden detta får fortsätta.

”In the US there are extremely worrying moves to gender-conscious, more or less anti-feminist, political organising by men, such as the Coalition of Free Men (men’s rights)”

National Coalition for Men är oroande när de åker ut till skolorna och avslöjar feministlögner om partnervåld? Hur trovärdig är en mansforskning som förkastas av mansorganisationer?

Som vi kan läsa i jämställdisten Martins tweet:

Föreställ er att det istället för vita män handlade om personer inom Afroamerican studies.

Då hade vi inte bara haft ”forskare” som förkastades av svartas egna organisationer. De hade dessutom haft en ledande företrädare som genomför hudblekning och bemöts av tystnad.

”solemn concern about the implications of a masculinities expert who, in his sixth decade of life, had the masculinity cut from his body like a malignant tumor.”

Inte nog med det. En artikel hos ”The Spearhead med rubriken ”Men´s studies, a complete Freak show” konstaterar liknande tvivelaktig bakgrund hos mängder av fältets ”storheter”

Där konstateras också i hur hög grad fältet är Robert/Raewyn Connells personliga fanclub.

Observera att ingen ursprungligen brydde sig om de här knäppskallarna. Det var när Dr Stephens annonserade MALE STUDIES som det här gänget dök upp med höga krav på monopolstatus.

”It is admittedly radical in that it is a proposed discipline intended to further scholarly investigation that would actually benefit men and boys without feminist permission or approval.”

Om Nyanko Sabuni och PM Nilsson inte ser det ironiska med att personer som babblar om hur förtryckta de är samtidigt som de ilsket menar att ingenting får ske utan deras tillstånd…

Ja då är denna diskussion meningslös för det vore som om KKK ledde forskning på svarta.

De kommer att komma fram till att det är fel på svarta och ingen kommer att förvånas.

Fortsättning följer…

Genusnytt: Oroande om Nyanko Sabuni

Pelle Billing: Mikrolåns-Kiva inser det finns män.

Annonser

Truthandfiction har besvarat kritiken

april 15, 2010
1 kommentar

Då jag nu fick några av de argument angående Rudolfssons artikel jag tyckte skulle funnits i första svaret kan vi ju kommentera dem.

Detta är bloggen truthandfictions respons på det förra inlägget.

”Bloggaren Aktivarum anser att jag är usel, och det kan han väl gott få tycka, däremot måste jag motsätta mig resonemanget han för i sitt inlägg dedikerat till min uselhet. Jag avstod att kommentera debattartikeln därför att diskussionen jag ville ta var den om kommentarsfältets anarki, och jag ville fråga varför feministiska inlägg väcker en sådan vrede.

Jag vill påpeka det är en väsentlig skillnad mellan usla personer och usla resonemang. Vidare är det Mikael Rudolfssons resonemangs uselhet som dessa inlägg dedikeras till. Det är rätt logiskt försöken att försvara hans artikel inte når högre nivåer. Men för att svara på frågan.

Anledningen vissa feministiska inlägg (det hänger på vad man anser är och inte är feminism) väcker sådan vrede varierar. Rent allmänt verkar de inlägg som gör många människor förbannade utmärkas i hög grad av grupputlåtanden med rasistiska mekanismer.

Där får den stora gruppen får bära någon form av hundhuvud för vad några få individer gör/gjort. Alla former av falska anklagelser väcker helt enkelt ilska och frustration hos de oskyldiga personer som utsätts för dem.

Detta även om det inte är personerna som utsätts utan anklagelsen görs i kollektiv form mot gruppen de anses tillhöra. Detta oavsett om man kallar de anklagade för grupp, kollektiv, kultur, struktur eller roll i nån slags försök att dölja det handlar om människor av kött och blod.

Transgenus är en av de mer kända i mängden initiativ för att påvisa detta faktum. Där byter man plats så strukturella anklagelser mot mansrollen blir strukturella anklagelser mot invandrarrollen för att visa att strukturell form inte alls skuldbefriar ett resonemang.

”Det jag uppskattade med debattartikeln var att det var en man som skrev om sexuella övergrepp utifrån ett ödmjukt perspektiv, med utgångspunkten att en man aldrig kan förstå vad det innebär att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle.

Ur ett viss perspektiv kan en man aldrig förstå vad det innebär att vara kvinna och en kvinna kan aldrig förstå vad det innebär att vara man.

Men då alla samhällen är och alltid varit patriarkala och kvinnor bevisligen gynnas av samhällen så blir det obegripligt att läskunniga kvinnor anammar sådan här samhällskritik. Som jag nämnt tidigare så får jag mest intrycket att postfilosofer är haremets alfahannar omringade av sina beundrarinnor vilka knappast ens begriper innebörden i den åsikt de härmar.

Hur skall man annars förklara sanningfiktions hänvisning till patriarkala samhällen? Som om det magiskt simsabalbim fanns någon annan sort att välja mellan om man inte vill bo ute i skogen? Vi ser samma fenomen som hos Foucault. Han stöttade revolutionen i Iran men inte tusan föredrog han att bo där. Dennes filosofi utmärks av att kritisera vad man väljer men undvika vad man hyllar. Se axessbloggen för mer om denna låtsasrelativism.

Som sagt, en man kanske inte helt ut kan förstå hur det är att vara kvinna och vice versa. Men sedan medeltidens slut har vetenskapen varit ganska enig om att de som systematiskt lär sig en massa om ett område i de flesta fall förstår mer om det området än de som inte gör det.

Man blir alltså inte nödvändigtvis expert på kvinnor bara genom att vara kvinna. En man som systematiskt lär sig saker om kvinnor kan mycket väl förstå mer om kvinnor än de flesta kvinnor själva förstår om kvinnor. På samma sätt kan en kvinna lära sig förstå män bättre än de flesta män. Kvinnor kan dock i högre grad använda sin kropp för att slippa behöva förstå män.

Det stora problemet med artikeln var dock att skribenten menade att alla män är potentiella våldtäktsmän, en åsikt som jag anser är såväl felaktig som kontraproduktiv för den feministiska rörelsen. Jag ville alltså inte diskutera specifika artiklar, utan snarare det klientel som dras till kommentarsfälten på till exempel Newsmill, Aftonbladet och Expressen. De debattinlägg jag hänvisade till valde jag därför att just dessa dragit till sig vad jag anser är anti-feministiska kommentarer.”

Jag är enig med truthandfiction i åsikten att det var felaktigt och kontraproduktivt av Rudolfsson att hävda alla män är potentiella våldtäktsmän. Beträffande klientelet är det logiskt att kommentarsfälten på internet drar till sig de personer som på olika sätt vägras möjlighet att uttrycka sin åsikt i andra former. Hur stor del av dem som är antifeministiska hänger dock som sagt på vilken innebörd man ger ordet feminism.

Om feminism skall betraktas som strukturalism, socialkonstruktionstisk ideologi och genus(könsrolls)teori som Carolina skriver en hel del om är ju de allra flesta människor i Sverige just antifeminister. Särskilt om bedömningen görs på basis av vad de väljer och inte bara vad de säger.

Redan 1983 kallade Lars Jalmert alla män som påstod sig vilja men inte gjorde nåt för ”i princip mannen”

Nyligen på Tvprogrammet Annas eviga så gjorde mansforskaren/idehistorikern Niclas Järvklo samma sak. Det har alltså gått 27 år utan att teorin utvecklats det minsta efter verklighetens förutsättningar. Fortfarande påstås många fler av svenska folket stödja genusfeministisk politik än det finns belägg för statistiskt genom aktiva handlingar och val.

”Feministdebatten tar jag gärna, när diskussionen och motståndet meriterar det. Inlägg på detta tema har jag gjort tidigare, och om man vill veta min åsikt och lära känna min världsåskådning så är det nog så enkelt. Jag skrev i mitt inlägg att feminsistiska inlägg och bloggar väcker vrede och frustration hos de män vars värld hotas av min frihet, en tes som också bekräftas av de ilskna personangrepp och krystade försök till översitteri jag möter hos min senaste kritiker.”

Som sagt, vissa feministiska inlägg och bloggar väcker vrede. De tenderar då att utmärka sig med ”guilt by assiciation” i strukturell form.

Det här påståendena att motivationen till vreden är olika former av rädsla och hot tenderar dock vara helt grundlösa. Så även i detta fallet. Taktiken ser dock likadan ut hela tiden vilket är lätt konstaterat. Så här kommenterar Solguru ett fall där Jalmert skall ge sin sedvanliga analys:

”Givetvis handlar det undantagslöst om män som ”känner” sig hotade – precis som Jalmert ”känner” att det är viktigt med jämställdhet. Att det i det här fallet väl rimligen är kvinnor (eller snarare den minimala feministiska minoriteten bland dem) som känner sig hotade av Herland, och möjligen thailändskor, tycks inte heller vara något mansforskare reflekterar över.”

Denna upprepning av samma saker (hot, rädsla bla bla) från herrar som Jalmert och Sörlin utan några som helst bevis på deras sanningenlighet börjar mest likna sagan om pojken som ropade varg för många gånger.

Uppdatering: I ett snabbt avslutande svar så konstaterar Truthandfiction att vissa (ideologiska) sund är för stora för att korsas av broar men berömmer mig även för att visat ovanligt stor klass. Kul att få beröm men skum känsla att berömmas för saker jag inte gjorde. Negativismen dominerar här alltså både kritiska och positiva omdömen.


Rörelsen mot maskulinitet – Del 3

november 20, 2009
2 kommentarer

Mansforskaren påstår vi skapas av vår kultur via massmedia. Vem styr isåfall innehållet i massmedia?

Jackson Katz argument i nästa del av Tough Guise är att ”många kulturanalytiker skulle hävda att för att förstå  vad något i samhället betyder skall man se till hur det representeras i massmedia” Skall man? Så om jag vill förstå kärlek skall jag titta till hur man använder fejkad sådan i massmedia för att sälja varor? Det är ett helt bakvänt resonemang. Tvärtom så måste man vid tolkning av massmedia att titta på de sociala och kulturella sammanhang det som tolkas ingår i. Dvs vi bestämmer hur massmedia tolkas, utifrån vår förförståelse om omvärlden. Katz förespråkar att förstå omvärlden genom att bedöma hur vår underhållning ser ut.

Men det är ju vi som bestämmer hur vår underhållning ser ut och inte tvärtom. Enligt mansforskaren så kan vi på de senaste 50 åren se att något händer med killars kroppar. De blir enligt honom större och starkare. Han använder en jämförelse mellan Stålmannen på 50-talet och Stålmannen på 80-talet. Tesen som Katz för fram är att detta reflekterade en ändring i vad som ansågs maskulint, större borde betyda tuffare.

Så här sade dock skådespelaren Cristopher Reeve som spelade Stålmannen på 80-talet om sin roll.

By the late 1970s the masculine image had changed… Now it was acceptable for a man to show gentleness and vulnerability. I felt that the new Superman ought to reflect that contemporary male image.

Det var alltså 80-tals versionen av Stålmanen som hade en mjukare framtoning i verkligheten.

Därefter får vi en jämförelse av Batman på 60-talet och Batman på 90-talet. Men jämförelsen haltar väsentligt då vi inte alls ser 90-talets Batmans kropp utan en dräkt som Michael Keaton bar i rollen. Keaton var heller inte känd som tough guy. Valet av honom resulterade i att filmbolaget fick tusentals klagobrev, en av anledningarna till att fans klagade på valet av skådespelare för Batman anges vara:

the fact that he lacked the suave, handsome features and tall, muscular physicality often attributed to the character in the comic books

Även där så var alltså verkligheten att man valde en mindre tuff person.

Efter denna uppvisning i källkritik så får vi något så givande som en jämförelse av leksakers biceps. Enligt Katz är det något som händer även där. Det ser så fint ut där Katz lägger fram en jämn och regelbunden ökning i biceps. Vad han däremot inte alls nämner är hulken-liknande muskelberg till leksaker som fanns redan 1981 under namnet ”Masters of the Universe” Det förvånar mig inte alls. Då skulle utvecklingen bli 1970 mindre, 1980 större, 1990 mindre. Och då skulle vi se hur trender växlar fram och tillbaka.

För så ser verkligheten ut, massmedia behöver variation och ingen trend kan fortsätta oavbrutet åt ett håll på det sätt Katz beskriver det.

Sedan berättas att samma sak kan vi se i hur vapen framställs på film. De blir större och större och poserna blir mer och mer hotfulla tycker han. Men Katz fuskar igen, James Bonds signaturvapen är Walther ppk som står för kriminalpolismodell, vilken utmärks av att vara en mindre modell, lättare att dölja. Katz säger vapnen blir större, i verkligheten valdes en mindre modell. En röd tråd börjar synas.

Därefter försöker han i likhet med exemplet leksaker skapa intrycket av en stadig utveckling. Men redan vid 70-talet tar hans möjlighet att göra detta slut då Clint Eastwoods revolver i Dirty Harry-filmerna än idag är världens kraftigaste revolver. Så vilket som helst exempel efter Clintan resulterar i att pistolen blir mindre. Katz löser detta genom att sluta jämföra pistoler och plockar istället fram Sylvester Stallone från Rambo II (1985) med en kulspruta i högsta hugg. Men kulsprutor hittar du i krigsfilmer i alla tidsåldrar.

Han försöker även använda Stallones kroppsbyggnad som exempel på sin tes, för att sedan fortsätta med Arnold Schwarzenegger från The Terminator (1984) men det är en enda person. Hur får man det till en trend? Vidare, var går vi sedan? Mel Gibson spelade Martin Riggs i Succén Dödligt Vapen (1987) hur väl passar det in i Katz idé om hur maskulinitet utvecklade sig? Bruce Willis var John McClane i Die Hard (1988) Vi ser samma röda tråd igen. Trenden vände, killarna blev mindre igen.

Mel Gibson är ingen stor kille, Bruce Willis är heller ingen särskilt stor kille. Filmaffischerna visade inga hotfulla poser eller stora vapen (Revolvern Danny Glover håller i är samma sort som Bogart hade i Katz första exempel) Hur har denna s.k. forskning kommit fram till sina slutsatser? Hoppade man över allting efter 1985? Några svar får vi inte, istället hoppar Katz vidare till sin andra teori. Den där det påstås killar från etniska minoriteter måste vara särskilt tuffa. Precis som i fallet med asiater så bygger teorin i grunden på antagandet etniciteters traditioner skall förkastas.

I detta fall är det svarta killars kultur som anses innehålla ”fel” saker. Basket, Rap-musik och ”Cool Pose” allt skall bort.

En sociologistudent kom dock fram till följande alternativa svar: So why were they flunking out? Their candid answer was that what sociologists call the ”cool-pose culture” of young black men was simply too gratifying to give up.

Istället för att fler svarta unga killar anammar den idé Katz har om maskulinitet (som i sin tur är baserad på vita  ideologiska ideal) ser vi alltså det rakt omvända. Flykt från de mansideal som Katz representerar till andra kulturers ideal. Kulturer som ännu inte börjat framställa nervositet och svaghet som positiva saker bara för att personen ifråga man uttalar sig om råkar vara kille. Katz glorifierar ett ideal som ingen i målgruppen attraheras av. Att vita killar som Eminem söker sig till svarta uttryck beror inte på att det är det enda de ser i media. Det beror på att alternativen är så dåliga. Det är inte bara killarna som märker detta, vita unga studenttjejer hittar vi på 50 cents konserter. Varför?

Här vill man utmåla det som konstigt att vita unga killar tar efter denna svarta rap-kultur.  Att allt som inte stämmer in på den önskade svaga kille som Katz vill se mer av skall sågas som ”response on inner city-conditions”. Beträffande andra kulturer anser han allt bara är en ”front” för att hantera onda vita burgoisens förtryck. Därmed blir det tydligt vilken politisk agenda som ligger bakom forskningen ifråga för vi vet prat om falsk verklighet och att skapa frihet via tvång är marxismens idé. Det är inget nytt  utan politiska slagord som upprepats om och om igen men aldrig resulterat i den frihet man pratar om.

Många vita ungdomar tar efter etnisk kultur istället för anamma den svaghet som mansforskaren av rent ideologiska orsaker föredrar. Är det ett förvånande val som de ungdomarna gör när egna kulturen erbjuder Trollkarlen av Oz?

Genom att ta för givet att svarta kulturen var mindre värd från början har forskaren kunnat ignorera allt som tyder på motsatsen.


Rörelsen mot maskulinitet – Del 2

november 19, 2009
4 kommentarer

Mansforskning är inte forskning. Mansforskning är jakten på sätt att associera normalt manligt beteende med onormalt manligt beteende.

Så var det dags för fortsättningen av analysen av mansforskningen. Vi börjar där vi slutade. Efter inledningen av dokumentären ”Tough guise” Nu har Katz frågat ett antal elever vad som är en ”real man” och vi får se dem svara saker som ”strong, physical, tough, tough, tough” Katastrof! Unga killar anser det manligt att vara vältränad, självständig, stark och stryktålig.

Det vore väl i en mansforskares ögon mycket bättre om det ansågs manligt att vara otränad, svag och vek? Visst vore det mycket mer positivt ideal? Observera sedan Katz retoriska glidning. Han frågar vad ungarna anser är en riktig man, när han sedan kommenterar detta säger han däremot att det är vad ”our culture expects” Det är en väsentlig skillnad.

Negativismen kommer in i bilden. Hur bra någonting anses vara handlar enbart om i hur hög grad det skiljer sig från det normala.

Därefter frågar katz vad man kallas om man inte ”measure up” observera att Katz här betraktar uttrycken som används som om de vore sanna. Han verkar inte ens hört talats om banter och tar sålunda allting på ordagrant allvar. Därefter ger han oss en tes där det är begränsande att vara fysiskt stark och stryktålig och befriande att vara svag och vek. Det här skulle jag kalla typisk negativism. Det finns inget bra med att vara svag och vek men enligt Katz är detta bra eftersom då är man mot det konventionella.

Därefter frågar Katz ”Where do boys learn this?” Här kommer skuldfavoriten. ”The powerful and pervasive media system which defines manhood as connected with dominance, power and control

Ok, så innan massmedia (en relativt ny uppfinning) fanns så var det alltså andra mer friare mansideal som gällde? Tillåt mig starkt tvivla på detta. Även om du beger dig till ett samhälle där de inte har TV så ser du män för vilka det är viktigt att vara fysiskt starka och självständiga. Hur förklarar Katz detta? Inte alls, han tar inte ens upp tiden före TV.

Istället så försöker han blanda bort korten genom att dra in en annan lika dåligt underbyggd teori. Nämligen hur etniska grupper framställs i media. Han börjar med Latinos och kritiserar hur de nästan alltid framställs som boxare. Men vad vi ser är inte nån som spelar boxare, utan en riktig boxare från en sportkanal. Sedan går han till asiater och kritiserar att de oproportionerligt ofta är kampsportare eller gangsters i filmer.

När man kritiserar mansrollen blir det tydligen ok att vara ignorant gällande andra kulturer.

Oproportionerligt enligt vad? Vad Katz är van med gäller ju bara USA. Han visar scener från en kinesisk film. Vet han ens att asiater nästan alltid visades som svaga komiska figurer tidigare och att Bruce Lee ville visa världen en helt annan sorts asiat, en som de kunde vara stolta över i hemlandet? Vad Katz anser är förtryck var Bruce Lees dröm. Att asiater hade starka aktiva roller som visade deras traditioner.

I sin iver att representera färgade grupper så glömmer han att det inte handlar om vad han anser är normalt. Det handlar om vad de själva anser.  Han bedömer kampsporters roll i asiatiska filmer efter hur proportionerliga de är i hans eget land och han missar helt att kineser vanligen framställdes som konstiga komiska snubbar. Något som ändrades av Bruce Lee som i sin tur satte fart på karriären för Jackie Chan (som hade en liten roll i samma film – Enter The Dragon)

Samma sak gäller Jet Li, han är hjälte i 40 kampsportsfilmer, skurk i en enda. Gissa vilken som Katz väljer som representativ för hur Jet Li framställs? Just det, den enda där han är skurk såklart. Katz gör inget som helst representativt urval. Han tar den enstaka scen som passar in på det han pratar om och hoppas väl helt enkelt vi inte skall känna till vilka övriga filmer personen ifråga gjort.

Mest utmärkande för Katz är att han tar våld (som i sig inte är direkt vanligt ) och associerar detta sedan till våldsbrott (som är ännu mindre vanligt)

Katz påstår Media skapat en kulturell norm där det är normalt med våld och påstår sedan det finns en koppling mellan att vara en man och att vara våldsam. Observera detta är en glidning igen. Ingen av killarna han pratade med sade någonsin det är manligt att vara våldsam (lyssna på tough, tough, tough-sekvensen, inte ett ord om våld).

Det är något Katz hittar på genom att dra nån sekund våld från filmer som Dödligt Vapen 4 och säga ”Just de där sekunderna visade vad som är manligt” Vad har han för belägg för att det som är manligt inte desto mer är buddy-cop-sekvenserna som faktiskt utmärker filmens genre? Han ber oss bedöma fem sekunder av en film utan att ta den minsta hänsyn till filmens handling.

Styrka blir våld – våld blir kriminalitet – så ser Katz värld ut. Att styrka vanligen inte är våld och våld i sig vanligen inte är brottsligt ignoreras.

Inte nog med att killarna som pratar om fysisk styrka skall kopplas till våldsamheter. Våld i sig skall dessutom kopplas till kriminalitet. Katz drar upp ett gäng staplar på helt irrelevanta brottsliga handlingar och hävdar sedan grundlöst att det inte är anti-male att koppla dessa till problem med maskulinitet.

Som om det inte räcker så avslutar han med att på basis av en ung kvinnas tyckande utnämnda det som killarna beskrivit som det normalt manliga som en fasad. Det äkta är enligt Katz den lilla tid killen är med den tjejen. Precis allt annat är en ”front” Hmm det kunde ju vara tvärtom att starka killar faktiskt lärt sig spela mjukisar med tjejer eftersom tjejer tenderar tycka det är gulligt om den normalt tuffa starka killen visar just henne en annan soft sida.

Att en kille skulle anpassa sitt beteende efter sin flickvän faller tydligen inte mansforskaren in, nej han tar för givet att hur en kille beter sig de sekunder han är med tjejen är den sanna bilden, resten av tiden en fasad. Katz till och med pratar om hur fasaden är det han är med om hela tiden i sitt arbete med killar. För Katz är vanligheten hos något inte viktigt.

Det normala beteendet hos killar är vad Katz kallar en fasad. Vilket inte alls är konstigt för det är ju just så som Katz ville se killar och maskulinitet. Precis som sekvensen i Oz som nämndes i del 1. Katz mansideal är en kille som är svag, vek och ynklig. Hans ”forskning” handlar om att hitta sätt att pressa in fler killar i den normen.

Banter: The purpose of banter may at first appear to be an offensive affront to the other person’s face. However, people engaging in such a conversation are often signaling that they are comfortable enough in each others’ company to be able to say such things without causing offense.

Negativism: En av de bärande tankarna är att utanförskapet har blivit mainstream. Att vara normöverskridande har blivit den högsta normen, oavsett resultatet av detta överskridande.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: