Aktivarum

Könsmaktsordningen är baserad på lögner från början till slut – Del 2

oktober 12, 2010
42 kommentarer

Vi konstaterande tidigare att debatten till stor del handlar om att starka aktörer skall positionera sig som svaga.

Detta är i sig en svår konst som den genuint svaga kanppast behärskar. Här hittar ni del 1 om könsmaktsordningen.

Överdrifter och fiktionella beskrivningar används för att rättfärdiga teorin om denna påstådda könsmaktsordnings existens. Ingen vikt läggs vid proportioner eller korrekt statistik. Det gäller för legitimitetens skull att få killar/män att verka så hemska som möjligt.

Och vad liknar då den sortens positionering? Jo som vi påpekat, och som här påpekas av Alice Teodorescu är den snarlik retoriken från det parti alla säger sig avsky. Polisprofessorn GW Persson har också påpekat hur tricket fungerar.

”…allt sammantaget handlar det om det politiska tjuvknepet att göra ytterst sällsynta undantag till allmänna exempel.”

Därmed blir det ännu mer uppenbart hur full av hål teorin om könsmaktsordning är om dess kritiker lånar metoden med annat resultat.

När sålunda Bitte Assarmo i SvD-artikeln Myten om den förtryckta skolflickan med samma kvalitativa ”hur jag upplever det” metod kommer fram till att könsmaktsteorin har fel så låtsas inte ens förespråkarna att de respekterar sin egen analysmetod.

Poängen här är inte metoden. Poängen är att det ideligen är precis på detta sätt de grundlagt iden att könsmaktsteorin är något annat än löst tyckande motiverat av politiska behov och möjligheten att få forskningspengar utan ansträngning eller resultatskrav.

Med den kvalitativa metoden kan man helt enkelt få vilket resultat som helst. Ändå är det genom att agera så här man skapat könsmaktsteorin.

För att citera feministiska skribenten Loretto Linusson på bloggen Kaffekopp.

”jag är ju etnolog så jag besitter noll om intet kunskap kring statiska undersökningar, bara kvalitativa undersökningar som utförts av kvinnliga forskare som har forskat om flickors situation utifrån feministiska begrepp.”

Bara kvinnliga forskare som utfört kvalitativ forskning (intervjuer med fåtal personer) om flickors situation utifrån feministiska begrepp. Man hade alltså sitt eget utgångsläge från början. Allt som behövdes var att hitta sätt att tolka fram det önskade resultatet.

I Bitte Assarmos fall är tolkning av resultatet inte ens en utmaning. Hon konstaterar att Saga inte är en nyhet utan brukade heta Asta.

”När jag gick i högstadiet i mitten av 1970-talet visades en TV-serie som hette Tjejerna gör uppror. Den handlade om Asta, som fått nog av patriarkatet och beslöt sig för att samla ihop resterna av tjejerna i klassen och visa att tjejer kan.”

Hade forskningen inom fysik eller medicin inte nått en ny stavelse sedan 70-talet gissar jag att vetenskapsrådet skulle dra in alla forskningsanslag. Hela poängen med vetenskap och forskning är att få ny kunskap men i ett politiserat fält går det såklart inte att komma på något nytt.

Sålunda blir ”tjejers uppror” modell 2010 Saga precis likadan som ”tjejers uppror” modell 1970 Asta. Gissningvis så fanns invändningarna på teorin här presenterade av Pelle Billing även de för fyrtio år sedan

Så precis som på 70-talet blir slutsatserna a) det behövs mer forskning och b) ungdomar skall luras av propaganda maskerad som underhållning.

Vid varje misslyckande att komma nån vart så kommer genuseliten fram till att det behövs mer av samma sak. Forskningens främsta kännetecken är kodord som ”synliggörande” Vilket dels innebär man är närmast sjukligt misstänksam mot vardagsförteelser.

Tanja Bergkvist har dock i sitt inlägg om Genusmotioner hittat ytterligare en dold innebörd i kodordet synliggörande.

”Dessutom betyder det att pumpa statskassan på pengar för att skriva nonsens-utredningar som aldrig kommer fram till något (jag har ju läst ett antal nu…) och de avslutas alltid med att ”här behövs mer forskning”

Den som tvivlar på detta kan läsa citat från en hel drös sådana utredningar på Tanjas blogg. ”Formuleringen ”skyddskläder” är i sig intressant, män ”skyddar” medan kvinnor ”vårdar” (motionen: genusskillnader i avdrag för skyddskläder)

Skall man skratta eller gråta? Det är kläderna som skyddar och definitivt inte personerna som bär kläderna. Men här ser vi hur det blir när samma personer som skriver är de som bedömer kvaliteten.

”vid den borgerliga regeringens utförsäljningar av statliga bolag finns risken att jämställdheten inom bolagen går förlorad. År av jämställdhetsarbete kan därmed slås sönder.” (motionen: jämställdhet vid försäljning av statliga bolag)

Om marknadskrafterna slår sönder jämställdhetsarbete så var det liksom inte jämställdhetsarbete. Bra att veta vad man betalar för.

”Idag är inte genusvetenskapen en naturlig del i lärarutbildningen och det på grund av att sådana krav aldrig har ställts. Genus bör genomsyra hela samhället” (Motionen: Genusperspektiv som obligatorium vid lärarutbildningarna)

Här ser vi tydligt graden av ovetenskaplig idioti det rör sig om.

(På tal om ovetenskaplig idioti, läs på Genusnytt vad Feministikonen professor Germaine Greer förespråkar. T o m Daniel Pernikliski hos AB Wendela tycker det är det dummaste förslag han någonsin hört.)

När man använder ord som ”genomsyra” eller ”färga” eller liknande så är det en kraftig varningssignal om total ovetenskaplighet. Dessa ord har nämligen ingen konkret innebörd.

Eller jo, som Tanja påpekar betyder de påfallande ofta vederbörande behöver några miljoner för att konkretisera vad ordet ifråga betyder.

”Vänsterpartiet vill synliggöra könsmaktsordningen för att kunna befria oss från den…” (motionen: feministisk strategi för en jämställd kultur)

Nu hör det dock till saken att så länge könsmaktsordning kan stå för vad som helst så är det såklart omöjligt att bli fri från den. Ta exempelvis teaterfolkets genusåsikt i del 1 att manlighet handlar om hur man med våld/hot skaffar sig makt.

Faktum är ju att det yttersta måttet på manlighet enligt de flesta inte alls är hur man med våld eller hot om våld skaffar sig makt.

Snarare verkar det att döma om genuselitens tjat vara de själva som vill skapa ett sådant mått på manlighet – tvärtemot den trilskande majoriteten människor som ser det yttersta måttet på manlighet i andra saker som fotbollsdribblingar eller skapande av musik.

Könsmaktsordningens påstådda fiender är ju dess främsta stöttepelare. Utan dem finns den inte, men hjälten behöver en skurk. Genusteoretiker påminner sålunda mest om poliserna i filmen Kopps som försöker skapa en brottsvåg för att inte förlora jobbet.

Anhängare av könsmaktsordning i ett nötskal. De ville bara ha upp statistiken lite.

Men till skillnad från poliserna i Kopps behöver genusfolk ingen riktig brottsvåg. Som de makthavare genuseliten är kan de lika gärna lura folk en sådan finns genom att göra underhållning om denna påhittade ”brottsvåg” de säger sig behövas för att avskaffa.

Observera även att vi med uttrycket ”anhängare av könsmaktsordning” beskriver de som säger en sådan finns och förespråkar den avskaffas. Frågan är om man kan hitta en enda människa av betydelse för andra människor som säger en sådan finns och att denne stödjer den.

(Vem skulle det vara som stödjer en sådan könsmaktsordning? Någon som kan nämna namn?)

Annars blir det inte särskilt ansträngande att vara genusteoretiker då man närmast spelar fotboll med ett mål på plan och utan motståndarlag

Och vad handlar det då om. Jo som Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN beskrev handlar det om positionering baserad på att framstå som den svage. Detta för att nå det idag närmast heliga tolkingsföreträdet förbehållet till offer och offers sändebud.

Och detta med metoder som de – om de nu vore svaga – aldrig hade haft tillgång till. Hyckleriet är alltså totalt bland förespråkarna av denna uppvisning i hur dogmatisk utbildning i vad man skall tycka bara kan leda till att man tvingas ljuga om faktiska förutsättningar.

”För att legitimera sig som ”marginaliserad” krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad. Därför blir ett system som detta, byggt på marginalisering, betydligt mer uteslutande än ett system byggt på kunskap.”

Men i världen av anhängare av teorin könsmaktsordning gör det såklart ingenting då det ju är ett system som utesluter rätt personer.

Vad det kunskapsföraktande systemet inkluderar är människor som fått en utbildning i vad som är politiskt korrekt och en uppgift att förhärliga sig själva och skoningslöst attackera kritisera kritisera och kritisera de som har någon annan åsikt än den de lärt sig man skall ha.

Vad är då auktoriteten på den åsikt man skall ha? Att döma av denna debatt så är det att vara viljelös nickedocka till Michael Foucault. Deras beteende är ganska snarlikt vad han här säger vid 04.00 kritisera, attackera. Och vem är fienden?

Jo, enligt språkvetaren Ferdinand de Sassures teorier råder föga eller – i extrema versioner – ingen skillnad mellan språk och verklighet.

En följd av detta är att sanningsanspråk blir degraderade till rena maktanspråk. I det moderna samhället är humanvetenskaperna, enligt postmodernister som Foucault, bara maktinstrument för kontroll av befolkningen.

Då det inte är meningsfullt att skilja mellan vetenskap och makt, uppmanas historikerna att acceptera disciplinens politiska karaktär och ställa den i olika så kallade motmakters tjänst. Den fiende som Foucault kritiserade var den moderna vetanderegimen.

För feministiska anhängare av könsmaktsordningen är Foucaults tankar på detta område en gudomlighets heliga skrift.

Anledningen till detta är att kvinnorna för feminister blir den motmakt de vill ägna sig åt. Detta medan det ur Foucaults vrickade tes vore att stödja den manliga kunskapsregimen att ens försöka vara objektiv och hålla sig till fakta.

”Enligt en feministisk variant på Foucaults makt-kunskapstes kan endast kvinnor skriva kvinnors historia därför att män saknar kvinnors erfarenheter.”

Men som historikern Richard Evans påpekar får detta resonemang helt orimliga konsekvenser så snart man lämnar de bekväma ramarna.

Den logiska konsekvensen vore då att nazister är de enda som kan skriva nazismens historia och kommunister de enda som kan skriva kommunismens historia.  Inga empiriska redogörelser om brott mot mänskligheten vore möjliga utan brottslingens godkännande.

För kan sådana redogörelser så otidsenligt objektivt göras om en historisk händelse så kan de såklart i någon grad göras även på andra historiska händelser. Postmodernister klarar inte ens av de vetenskapliga grund-rekvisiten.

Annonser

Truthandfiction har besvarat kritiken

april 15, 2010
1 kommentar

Då jag nu fick några av de argument angående Rudolfssons artikel jag tyckte skulle funnits i första svaret kan vi ju kommentera dem.

Detta är bloggen truthandfictions respons på det förra inlägget.

”Bloggaren Aktivarum anser att jag är usel, och det kan han väl gott få tycka, däremot måste jag motsätta mig resonemanget han för i sitt inlägg dedikerat till min uselhet. Jag avstod att kommentera debattartikeln därför att diskussionen jag ville ta var den om kommentarsfältets anarki, och jag ville fråga varför feministiska inlägg väcker en sådan vrede.

Jag vill påpeka det är en väsentlig skillnad mellan usla personer och usla resonemang. Vidare är det Mikael Rudolfssons resonemangs uselhet som dessa inlägg dedikeras till. Det är rätt logiskt försöken att försvara hans artikel inte når högre nivåer. Men för att svara på frågan.

Anledningen vissa feministiska inlägg (det hänger på vad man anser är och inte är feminism) väcker sådan vrede varierar. Rent allmänt verkar de inlägg som gör många människor förbannade utmärkas i hög grad av grupputlåtanden med rasistiska mekanismer.

Där får den stora gruppen får bära någon form av hundhuvud för vad några få individer gör/gjort. Alla former av falska anklagelser väcker helt enkelt ilska och frustration hos de oskyldiga personer som utsätts för dem.

Detta även om det inte är personerna som utsätts utan anklagelsen görs i kollektiv form mot gruppen de anses tillhöra. Detta oavsett om man kallar de anklagade för grupp, kollektiv, kultur, struktur eller roll i nån slags försök att dölja det handlar om människor av kött och blod.

Transgenus är en av de mer kända i mängden initiativ för att påvisa detta faktum. Där byter man plats så strukturella anklagelser mot mansrollen blir strukturella anklagelser mot invandrarrollen för att visa att strukturell form inte alls skuldbefriar ett resonemang.

”Det jag uppskattade med debattartikeln var att det var en man som skrev om sexuella övergrepp utifrån ett ödmjukt perspektiv, med utgångspunkten att en man aldrig kan förstå vad det innebär att vara kvinna i ett patriarkalt samhälle.

Ur ett viss perspektiv kan en man aldrig förstå vad det innebär att vara kvinna och en kvinna kan aldrig förstå vad det innebär att vara man.

Men då alla samhällen är och alltid varit patriarkala och kvinnor bevisligen gynnas av samhällen så blir det obegripligt att läskunniga kvinnor anammar sådan här samhällskritik. Som jag nämnt tidigare så får jag mest intrycket att postfilosofer är haremets alfahannar omringade av sina beundrarinnor vilka knappast ens begriper innebörden i den åsikt de härmar.

Hur skall man annars förklara sanningfiktions hänvisning till patriarkala samhällen? Som om det magiskt simsabalbim fanns någon annan sort att välja mellan om man inte vill bo ute i skogen? Vi ser samma fenomen som hos Foucault. Han stöttade revolutionen i Iran men inte tusan föredrog han att bo där. Dennes filosofi utmärks av att kritisera vad man väljer men undvika vad man hyllar. Se axessbloggen för mer om denna låtsasrelativism.

Som sagt, en man kanske inte helt ut kan förstå hur det är att vara kvinna och vice versa. Men sedan medeltidens slut har vetenskapen varit ganska enig om att de som systematiskt lär sig en massa om ett område i de flesta fall förstår mer om det området än de som inte gör det.

Man blir alltså inte nödvändigtvis expert på kvinnor bara genom att vara kvinna. En man som systematiskt lär sig saker om kvinnor kan mycket väl förstå mer om kvinnor än de flesta kvinnor själva förstår om kvinnor. På samma sätt kan en kvinna lära sig förstå män bättre än de flesta män. Kvinnor kan dock i högre grad använda sin kropp för att slippa behöva förstå män.

Det stora problemet med artikeln var dock att skribenten menade att alla män är potentiella våldtäktsmän, en åsikt som jag anser är såväl felaktig som kontraproduktiv för den feministiska rörelsen. Jag ville alltså inte diskutera specifika artiklar, utan snarare det klientel som dras till kommentarsfälten på till exempel Newsmill, Aftonbladet och Expressen. De debattinlägg jag hänvisade till valde jag därför att just dessa dragit till sig vad jag anser är anti-feministiska kommentarer.”

Jag är enig med truthandfiction i åsikten att det var felaktigt och kontraproduktivt av Rudolfsson att hävda alla män är potentiella våldtäktsmän. Beträffande klientelet är det logiskt att kommentarsfälten på internet drar till sig de personer som på olika sätt vägras möjlighet att uttrycka sin åsikt i andra former. Hur stor del av dem som är antifeministiska hänger dock som sagt på vilken innebörd man ger ordet feminism.

Om feminism skall betraktas som strukturalism, socialkonstruktionstisk ideologi och genus(könsrolls)teori som Carolina skriver en hel del om är ju de allra flesta människor i Sverige just antifeminister. Särskilt om bedömningen görs på basis av vad de väljer och inte bara vad de säger.

Redan 1983 kallade Lars Jalmert alla män som påstod sig vilja men inte gjorde nåt för ”i princip mannen”

Nyligen på Tvprogrammet Annas eviga så gjorde mansforskaren/idehistorikern Niclas Järvklo samma sak. Det har alltså gått 27 år utan att teorin utvecklats det minsta efter verklighetens förutsättningar. Fortfarande påstås många fler av svenska folket stödja genusfeministisk politik än det finns belägg för statistiskt genom aktiva handlingar och val.

”Feministdebatten tar jag gärna, när diskussionen och motståndet meriterar det. Inlägg på detta tema har jag gjort tidigare, och om man vill veta min åsikt och lära känna min världsåskådning så är det nog så enkelt. Jag skrev i mitt inlägg att feminsistiska inlägg och bloggar väcker vrede och frustration hos de män vars värld hotas av min frihet, en tes som också bekräftas av de ilskna personangrepp och krystade försök till översitteri jag möter hos min senaste kritiker.”

Som sagt, vissa feministiska inlägg och bloggar väcker vrede. De tenderar då att utmärka sig med ”guilt by assiciation” i strukturell form.

Det här påståendena att motivationen till vreden är olika former av rädsla och hot tenderar dock vara helt grundlösa. Så även i detta fallet. Taktiken ser dock likadan ut hela tiden vilket är lätt konstaterat. Så här kommenterar Solguru ett fall där Jalmert skall ge sin sedvanliga analys:

”Givetvis handlar det undantagslöst om män som ”känner” sig hotade – precis som Jalmert ”känner” att det är viktigt med jämställdhet. Att det i det här fallet väl rimligen är kvinnor (eller snarare den minimala feministiska minoriteten bland dem) som känner sig hotade av Herland, och möjligen thailändskor, tycks inte heller vara något mansforskare reflekterar över.”

Denna upprepning av samma saker (hot, rädsla bla bla) från herrar som Jalmert och Sörlin utan några som helst bevis på deras sanningenlighet börjar mest likna sagan om pojken som ropade varg för många gånger.

Uppdatering: I ett snabbt avslutande svar så konstaterar Truthandfiction att vissa (ideologiska) sund är för stora för att korsas av broar men berömmer mig även för att visat ovanligt stor klass. Kul att få beröm men skum känsla att berömmas för saker jag inte gjorde. Negativismen dominerar här alltså både kritiska och positiva omdömen.


Svenska universitetsvärlden – Vetenskap eller personkult?

april 10, 2010
7 kommentarer

Vad innebär det egentligen när de etablissemangskritiska värderingarna själva blir ett etablissemang?

I DN:s ledare så skriver Lena Andersson om det kulturrelativistiska tankeskiftet. Hon kommenterar den paradox som verkar finnas i vänstern att stötta exotiska regimer som står för raka motsatsen till egna värdena. För att ge sammanhang så utgår hon från de tankar som Pernilla Ouis uttrycker i senaste numret av Access angående Foucaults stöd av revolutionen i Iran.

”Hon skriver: ”Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. Inom socialvetenskaperna är det han som banat vägen för […] hur makten förtrycker de avvikande med sina normalitetsnormer och uteslutningsmekanismer. Foucault är far till det postmoderna tänkandet och diskursanalysen. Varje student som aspirerar på högre studier måste begripa hans storhet och förhålla sig till hans tankar. Att kritisera dem är en omöjlighet i den akademiska världen.

Skulle den beskrivningen vara korrekt så står den svenska akademiska världen i dag för precis raka motsatsen till den kritiska hållning som Foucault lärde ut. En minst sagt rejäl paradox, först lär man ut någonting, sedan förkastar man det fullkomligt. Så fort man fick makten så var makt inte problematisk längre och behöver inte kritiseras.

Att kritisera makten är viktigt, till makten blev Foucault, då blev det plötsligt otänkbart att kritisera makten.

Lena Andersson kommenterar i artikeln den absurda paradoxen när önskan att upphöja andra kulturer och bli medveten om sin västliga självbelåtenhet leder till stöd av just personer och regimer som använder makt och våld för att förtrycka dem som skiljer sig från normen. Foucault kritiserade maktmissbruk, ändå stödde han den islamiska revolutionen och Khomeini, som praktiserade exakt vad han kritiserade

För att förstå varför Foucault stödde en revolution som ströp samtliga värden han höll för riktiga i det egna samhället tvingas man till antagandet att det handlade om något annat än Iran och iranierna; nämligen om en strid mot upplysningens värdeliberala tankehegemoni i den egna kultursfären.

Eller i korthet, när de goda värdena var dominanta så stöttade Foucault de onda för han ansåg det var viktigare att bryta hegemonier än vilken hegemoni det var och vad den stod för. Men just detta är ju raka motsatsen till vad de personer som själva okritiskt dyrkar Foucault står för. Detta ä r nog främsta anledningen poststrukturalismen är så falsk.

Genom att göra Foucaults kritik till hegemoni så har de ju kritiserat Foucaults tankar hundra gånger värre än om de sade emot honom.

De som hävdar man inte får säga emot Foucault säger själva redan emot Foucault och de som okritiskt dyrkar honom som gud fader står för raka motsatsen till vad de förespråkar. Deras tankar präglas av ofattbart enorm dubbelmoral. De hyllar hegemoniskt en man vars livsverk handlade om att bryta ner hegemoni. Kan det gå mer snett?

I grund och botten förväntas människor i svenska akademin alltså förhålla sig till texter på basis av förkastande av deras innehåll. Detta eftersom det nu plötsligt är de själva som är den hegemoni som det enligt texterna är så viktigt att kritisera? Denna paradox är även uppenbar i de texter som skrivs på nyaste tillskottet i debatten Carolinas blogg. Akademin har gått från maktkritik till envåldsmakt.

Den enda slutsats som kan göras av de texter som är grunden till dagens akademiska samtal är förkastande av de värden det samtalet står för.

Det finns dubbel grund för denna slutsats. Dels har vi fått lära oss sådan hegemoni i sig är dålig. Dels så kan vi förkasta värdena i sig som representativa för diktaturer, förtryck, en förkastlig syn på människovärde och ett hyllande av våld framför samtal. Vi får lära oss ”här men inte där” men i dagens globala värld så är avståndet mellan här och där allt mindre.

Artikeln om kulturrelativism kommenteras bla även av Axess och Björn Östbring


Avslöja poststrukturalismen!

mars 29, 2010
6 kommentarer

Vad skulle ni säga kära läsare om jag hävdade att ni redan idag till stor del påverkas av poststrukturalismens ideologi?

En statsvetare startade nyligen en diskussion om hotet mot vårt samhälle. Nu kanske ni undrar vad jag menar med vårt samhälle? Ni kanske även undrar om detta blir ännu en diskussion av den sedvanliga typen. Svaret är att med vårt samhälle menar jag i den generella betydelsen demokratiskt statsskick med liberalt förhållande till religion och upplysningsidealets förhållande till kunskapsproduktion

Och nej detta blir inte en diskussion av sedvanlig typ. För att göra texternas sammanhang begripligt så inkluderas här även två andra källor. Dels hans egna kommentarer och dels de längre citat från studentlitteratur denne använde som bas för sina kommentarer.

De flesta verkar inte veta vad poststrukturalism är för något. Namnet är avsiktligt otydligt vilket ger flexibilitet.

För att citera Ron Paul- rörelsen angående sådana namn ”federal reserve is no more federal than federal express” Det är alltså ett namn valt för dess förmåga att dölja vad det innebär/betecknar. De flesta vet inte ens vad strukturalism (av modell 1960) innebär och sålunda får man egentligen börja med Existensialism för att ens kunna förklara fenomenet.

Existensialismen ersattes av Strukturalism och post-strukturalism finns alltså egentligen inte utan är en negativism som kan innebära vad som helst. Post-strukturalist är alltså inget annat än ett ord som döljer/innebär vem man lyssnar på och lyder under. I regel om en person kallar sig poststrukturalist betyder det denne har Foucault eller Derrida som person som vetenskaplig auktoritet. Dvs ”det är sant för så sade han”

Ifrågasätter man dessa ”sanningar” får man inga argument i ansiktet – snarare får man en diagnos ”att man är en vit man och därför är oförmögen (medvetet eller omedveten) att förstå – eftersom man skyddar sina privilegier

Vilket i sin tur inte bevisas alls utan är sant för att så sade Foucault/Derrida och de är gud och kan sålunda såga precis vilken vetenskap som helst hur de vill. Allt de säger är enligt deras följare sant och inget de säger behöver nånsin bevisas med nåt annat än att de sade så. Och tror du inte mig så försök debattera empiri med en Foucaultist. Det är ju inte ens marxism de håller på med utan post-marxism, som också är en negativism som beskriver i grund och botten vad som helst.

Marxister som Habermas och Sartre sågar dessa personer. Marxismen var ju till för just de personer som post-marxister hatar det är bara det att post-marxister är smartare än organisationer som KKK, där man var öppen med att den hatade personer så menar post-strukturalister de avskyr förtryckande strukturer och attackerar roller. Vilket såklart praktiskt innebär de precis som KKK attackerar människor.

Då Frankfurtskolan använde sig av Psykoanalys för att ”psykologisera” Marxismen, har dess efterföljare. Post-strukturalisterna började använda sig av Diskurspsykologi.

Ett till ovanligt fånigt ord som valts just för att dölja vad det innebär. Rent praktiskt så innebär diskurspsykologi att man försöker ställa diagnosen inte på patienten utan på sättet patienten pratar.

alla som ifrågasätter extremvänsterns ”sanningar” kommer få en ”diagnos” av psykisk sjukdom. De har ju redan gått så långt att ”vita män” är oförmögna till att ”förstå” och ”känna” sympati. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt som att påpeka att de här post-strukturalisterna, men även en stor portion av de här mer ”mainstream” social-strukturalisterna är en samhällsfara.

Detta påstående om vita män är styrkt av ingenting förutom att poststrukturalisten har en personlig auktoritet att hänvisa till. Om du frågar mig så är extremvänstern mest inget annat än ett harem för starka sekteristiska män. Det är den klassiska sinnesbilden av en ensam man (guru) omringad av mestadels unga naiva kvinnor som vill finna sig själva.

Som det stod i en artikel hos föreningen Vetenskap och Folkvett, anledningen postmodernister bara dominerar vissa fält är att de fälten inte har omedelbart ansvar över människoliv. Om de vore flygplanskonstruktörer eller läkare skulle ju de fråntas ansvaret när folk dog under operation och plan störtade i omfattning. Diskursanalys är ett av alla de exempel där omfattningen av denna bluffteori blir tydlig

Förra terminen hade vi ”Discourses Analysis” as Theory and Method (skriven av L. Phillips och M. W Jørgensen) som kursbok (finns även på svenska om än litet omarbetad). Det är en mycket skrämmande läsning. Ett exempel är att ”Vita barn” tydligen är rasistiska – men inte andra barn från andra etniska populationer.

Enbart titeln avslöjar väl vad man har att vänta sig? Det står ”Som teori och metod?” Dvs författarna skriver både hur du skall arbeta och vad du skall komma fram till. Det är ju snällt av dem för då behöver läsaren inte göra nåt fältarbete alls. Beträffande barnen måste man bara älska de författarnas naiva mentalitet. Det var alltså ingen rasism alls inblandad i hur Japaner behandlade Kina och Korea under andra världskriget? Rape of Nanking var ingen rasism alls?

”Sure Australia has many racial skeletons in its closet, but does Japan really want to open the racial closet?”

Det mest genomgalna är ju att de här diskursanalytikerna besvarar kritiken mot deras perspektiv att de ”bekämpar rasism” och essensialisering, dvs. biologisering av människan. Dessa ”forskare” är således inte alls intresserad av en vetenskapsfilosofisk diskussion – snarare handlar det om att bränna västvärlden och allt som är ”vitt och kristet”

En tredje negativism ”mot essensialisering” som kan vara precis vad som helst. Det är vad än de själva och de personer som de ser som auktoriteter (profeter snarare) säger det är. Samma namn dyker upp som uppfinnare av praktiskt taget alla dessa åsikter. Som sagt det är ett harem för de som tror på det är huvudsakligen naiva vita tjejer som lyssnar på starka auktoritära män.

Beträffande ”bränningen” tror jag inte det. Att bränna västvärlden var mer vad deras mästare var intresserade av. Själva är de nog inte ens medvetna om den saken utan de vill bara vara mästarens lärjungar. Duktigt upprepa vad de behöver för att få status. Det är intressant hur tydligt man ser dessa mönster/strukturer i akademin efter att ha läst evolutionsforskaren Macdonalds bok.

Några rader från boken om diskuranalys:

”Tvärtom visar tvärkulturella studier att barn med annan kulturell bakgrund inte diskriminerar mellan grupper på samma sätt som tillexempel brittiska och nordamerikanska barn (Wetherell 1982, 1996a).

Grejen är ju den att vi inte behöver låtsasforskare för att bedöma vilka länder som är mest rasistiska. Det går utmärkt att bedöma på vem som dödar vem så om tvärkulturella studier går emot det kognitivt uppenbara är det inte verkligheten det är fel på utan studiernas metodik. Skall gubbar i vita rockar bestämma vad som är verkligt?

Studiernas resultat stämmer med det socialkonstruktivistiska antagandet att de identifierings- och kategorisering processer som är knutna till social identitet är historiskt och socialt specifika.

Antagandet stämmer med antagandet som stämmer med antagandet som stämmer med antagandets om stämmer med politiska önskemålet en viss person hade och att de icke-vita har ihjäl varandra behöver vi inte bry oss om för antropologerna har ju redan bestämt att krig fanns inte i andra kulturer. Översatt: Icke vita har inga krig, Icke vita har ingen rasism och det faktum att de haft ihjäl varandra i mängder behöver du enligt forskarna inte bry ditt huvud med.

Resultaten pekar på att gruppmedlemmarnas diskriminering av andra grupper inte beror på en automatiskt psykologisk förbindelse mellan gruppidentifiering och konkurrens mellan grupper, snarare är det en fråga om hur gruppmedlemmarna tolkar relationerna mellan grupperna utifrån sin kulturella förstålelse ramar.

Översatt: Eftersom krig inte fanns så kan heller inte de evolutionära processer som förklarar krig finnas.

Det är denna tolkningsprocess som avgör om grupp identifiering leder till ”in-group favouritism” och out-group discrimination eller får ett annat utfall”. (Jørgensen & Philips s. 2000, s. 103)”

Antingen sker inte rasistisk favoritism eller så favoriseras folk men då inte på basis av rasism utan på basis av kulturella processer som antagligen kan förklaras med de vita forskare som kom till platsen som antagligen var ett fredligt paradis innan dess.

Vad dess kvinnor säger är i princip att bara vita kan vara rasister och det beror på vår ”rasistiska” historia, medans då icke-vita barn inte är det.

Eller så är de det men då inte pga samma evolutionära processer som de onda vita utan snarare pga av nåt som inte fanns där förrän de vita forskarna kom dit och kognitivt bedömde vad som fanns där. Observera att post-strukturalism inte är nånting egentligen, det är vad än de själva säger. Det är personen som auktoritet, inte teori, inte vetenskap.

Det anses sant för profeten sade så och lärjungarna blir ”duktiga” genom att ordagrant upprepa profetens ord och ha rätt åsikter. Jag skulle gå ett steg längre och säga denna sorts tjejer inte har en aning om vad de säger innebär. Som sagt de försöker vara duktiga, jag tror inte ens de hatar vita. Att deras mästare hatar vita däremot fattar nog alla men själva gör de nog det inte. Jag tror de bara blir förvirrade när folk inte håller med när de varit så duktiga och upprepat rätt budskap.

Notera också att det inte handlar om ”konkurrens” – snarare handlar det bara om att den ena parten i princip är onda. Dessa occidentala rasistiska kvinnor kallar alltså VITA BARN (vilket betyder svenska barn) för rasister. Är någon upprörd?

Ingen är upprörd för deras mästare/guru sade även på ett övertygande sätt att vita inte kan utsättas för rasism och denne mästare kan säga vad som helst för post-strukturalism är vad än man säger det är. Det är så en negativism funkar. Det är vad många verkar missat. Att de diskuterar nåt som inte är nåt, utan nåt som är NÅGON.

Några fler rader från samma bok

”Medan nation, klass, kön och familj fungerade som västäntliga tyngdpunkter utifrån vilka alla identiteter formades, finns det nu en mängd olika centrum som skapar motstridande identiteter.

Jämför med: Medan det primitiva Långskeppet i Norge var primär fortskaffningsmetod så vet vi idag att helikoptrar går snabbare. Därmed drar vi slutsatsen Norge har fel.

Ja så kunde det lika gärna låtit. Inte illa av dem att jämställa en geografisk plats med en historisk tidpunkt men sådana fel är en av orsakerna jag tror de som upprepar dessa saker inte ens  vet vad innebörden är.

En identitet som kristen kan ifrågasätta ens identitet som feminist eller som arbetare Eller ens identitet som konsument kan råka i konflikt med ens identitet som miljömedveten.

Här får vi ordakrobatik igen. Nu byter de ut struktur mot identitet (annars brukar de använda ordet roll). Det är alltså inte personer som ifrågasätter saker. Individen finns ju inte. Det är identiteter som ifrågasätter saker. En identitet kan givetvis göra ingenting på egen hand det är människor som gör saker. Det var alltså inte identiteten/rollen KKK som trakasserade svarta det var personerna som var medlemmar som gjorde det. Att nån ”roll” krävde det är inget försvar och ingen förklaring.

Som konsument har man kanske en subjektsposition i en konsumtionsdiskurs som bygger på individuell valfrihet och principen att man skall få något för pengarna, men denna subjektsposition kan stå i strid med en ekologisk diskurs som går ut på att man ska främja en kollektiv nyttighet, nämligen miljön. ” (Ibid. 2000, s. 106-107)”

Bägge de sakerna är i sig individuella val och sålunda är att ha en åsikt gällande dem just – logiskt – att förespråka individuell valfrihet för sig själv. Svaret från diskursanalysen blir att anklaga logik för att vara maktmedel. Konflikten uppstår när personen som vill ha valfrihet för sig själv får sina val ifrågasatta av personer som representerar en demokratisk majoritet: Foucaults lösning på detta är enkel. När demokratin ger fel ”resultat” sågar han såklart demokratin.

Det blir sålunda lätt roande att lyssna på tjejer som dels skall föreställa positiva till demokrati och den jämställdhet som bara finns under demokrati men som å andra sidan skall vara mästarens lärjungar och upprepa de rasistiska och demokratihatande tankar som mästaren själv bevisligen hade.

Detta är mycket symptomatiskt för den här typen av bok. Författarna menar i princip att kristendomen är oförenlig med feminism och arbetarklassen.

Medan i praktiken feminism är helt oförenligt med precis allting förutom kristendom och demokrati, nåt Foucault i sin iver att kritisera majoritetssamhället såklart struntade i precis som han struntade i allting annat inklusive egna hälsan (Han dog 57 år gammal) han struntade även i vad han själv sagt tidigare. Så här lyder poststrukturalistiska budordet:

”Foucault remarked ”When people say, ‘Well, you thought this a few years ago and now you say something else,’ my answer is… [laughs] ‘Well, do you think I have worked hard all those years to say the same thing and not to be changed?’”

Praktiskt svar han kom med eller hur? Det är vad än jag säger det är, tills jag ändrar mig.

Även fast, som vi alla vet, att arbetarklassen har ofta varit för ”riktig” jämställdhet och också historiskt haft en religiös tro. Senare säger dessa två damer att ”kapitalism” (individualism) är i princip omöjligt för ”kollektivets” bästa, så som ekologism.

Det måste vara därför kollektivet riskerade livhanken för att fly över Berlinmuren? Det måste också vara därför kollektivet dör utanför Miami i knappt sjövärdiga båtar. Seriöst hur kan man lära sig nåt av folk som kan ingenting? Den enda anledningen jag kan komma på de säger så vidriga saker är duktig flicka syndromet i förhållande till alfahannar inom akademin.

Jag kan inte ens tro de är så vidriga som summan av deras åsikter, jag tror de bara är korkade och omogna. Ett argument är den ännu mer lättförståeliga anledningen ingenting annat än demokratin de trampar på ens varit i närheten av jämställdhet. Utan vad som hatas så finns inte jämställdhet. Inte särskilt smart att vara feminist och foucaultist.

Det är ingen tvekan om saken att det pågår ett aktivt socialiserings projekt på landets Universitet där svenska studenter lär sig att förkasta och förakta sin svenska nationella tillhörighet, sitt manliga kön, sin klass och sin etniska tillhörighet.

Jag tror inte ens det där stämmer helt. De lär sig inte alls de åsikterna de lär sig upprepa vidrigheter som personer som hade de åsikterna sade som auktoriteter. Personerna som hade de åsikterna var enormt smarta men deras studenter är ärligt talat vanligen rätt korkade för det behöver man vara för att inte fatta dessa saker.

Diskursen är så teoretiserad med nonsensord som identitet, roll och struktur att personer som för vidare dessa åsikter varken fattar att de gör det eller att det är människor som attackeras inte nån sorts konstruerbar struktur oberoende av personer som låtsasforskare kan leka med som om det vore dataspelet Sim City.

Folk vet nog inte vad kulturmarxism betyder men framför allt så är de nog inte kulturmarxister. De har knappast de åsikterna, snarare är det saker de lärt sig upprepa för att vara duktiga och ”medvetna”. Jag tror inte de här hatiska åsikterna är vanliga på universitetet bland studenter.

Snarare är språket format på ett sätt som gör att de personer som inte har dem är ansvariga för att föra dem vidare. Indoktrineringen kan inte stoppas för de som indoktrinerar har vanligen inte de åsikter de anklagas föra vidare och reagerar sålunda med äkta häpnad när folk inte håller med.

Det kanske är dags nu att fler börjar märka hur dessa vänsterextrema (och i viss mån även liberala) institutioner och ideologier samverkar i syfte att nedmontera vårt samhälle och de goda värderingar och normer som är inbyggt i det.

Inte ens de personer som sysslar med skiten märker det eller anser sig göra det. Lyssna på Bexell och Brage i filosofiska rummet. De skall alltså föreställa professorer. Men bägge representerar samma sorts naiva och teoretiserade hållning där det finns nån slags identitet, struktur, ide, byråkrati eller vad som helst som fråntar dem personligt ansvar och gör alla frågor konstiga för dem.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: