PK är det finaste vi har III – Min analys av texten ”Hur PK blev ett skällsord”

Detta är det tredje inlägget om kampanjen ”PK det finaste vi har”

Efter att först ha läst debattartikeln och sedan på hemsidan är jag inte ett dugg klokare gällande vad den här kampanjen står för. Det enda jag fått veta är vad XX vill uppnå (intention) och vad XX inte är för (negativism). Dessa har upprepats oräknekliga gånger. Jag söker nu i ännu en text efter svaret.

Hur ”pk” blev ett skällsord och dess koppling till diskriminering – Av Karin Hagren Idevall

Redan i rubriken saknas fokus på att lansera en riktig innebörd. Istället läggs vikten även här på att beskriva den felaktiga innebörden. Vi måste därför börja med antagandet att vad Idevall menar är att den ursprungliga definitionen är den riktiga definitionen som kampanjen står för.

Politisk korrekthet utifrån ett historiskt perspektiv (Idevall):

I de första beläggen av ”politically correct”, från 1700-talet, har uttrycket en neutral och bokstavlig betydelse.

Märkligt nog nämner Idevall inte vilken denna betydelse var utan säger bara att den fanns. Av detta kan vi dra slutsatsen att kampanjen inte lanserar 1700-talsbetydelsen av PK. Därefter kommer ett mer ingående svar med tre olika definitioner.

Uttrycket användes sedan inom den amerikanska kommunistiska vänstern i början och mitten av 1900-talet. Till en början användes det i positiv bemärkelse för att benämna en god partimedlem

Redan här kan vi se problem med Idevalls text. Hon glömmer att för väldigt många människor var redan då en god medlem i kommunistpartiet något negativt. Faktum är att enligt Steven Hicks anförande är just vid 50-talet som vänstern hamnar i djup kris.

men fick sedan en ironisk innebörd och användes för att prata om någon som alltför nitiskt följde den egna partilinjen. 

Detta är inte alls nödvändigtvis något ironiskt menat.

Den som läst historia vet att det hos väldigt många kommunister inte fanns den minsta gnutta ironi gällande att följa egna partilinjen under det kalla kriget. Man kan alltså inte säga att ordet hade en ironisk innebörd, ordet betydde olika saker för olika personer.

Sin nuvarande funktion som skällsord för en politisk motståndare fick uttrycket runt 1990, då det anammades av den politiska högern.”

Om vi går på Idevalls påståenden hade PK först innebörden ”god partimedlem” sedan ”nitisk följare av partilinjen” för att 1990 slutligen bli ett skällsord. Hon menar orsaken var att den amerikanska högern då började använda ordet. Hmmm… kan det möjligen ha funnits en annan orsak?

Idevall tycks ha glömt kontexten av komminismens fall 1990.

Istället associerar hon den felaktiga förståelsen av PK till artikeln ”Are you politically correct?”. Men hur vet Idevall detta egentligen? Artikeln är inte med bland hennes källor och hon anger ingen närmare information. Har hon läst artikeln eller är detta andrahandsinformation?

Vid den tiden publicerade den amerikanska tidskriften New York en artikel med titeln ”Are You Politically Correct?” där uttrycket kopplades till bland annat ”multikulturalister, feminister, radikala homosexuella” och ”marxister”.

Här är originalkällan: John Taylors artikel ”Are you politically correct?” från New York Magazine (1/1 1991). Det stycke som Idevall hänvisar till har underrubriken ”The new fundamentalists”. Som ni själva kan se är texten lika kritisk mot högern och uttrycket PK nämns inte ens.

Problemen med Idevalls text slutar inte där utan det blir bara värre. 

”Olika politiska rörelser, framförallt på amerikanska universitet, hade börjat peka ut och ifrågasätta dominerande patriarkala och rasistiska strukturer.”

När Idevall säger ”rasistiska strukturer” på vem ligger bevisbördan att det verkligen rör sig om rasism och inte andra orsaker som bara påstås vara rasism? I detta talande exempel från artikeln ifråga menar en skolanställd att många tycker ”individual liberties” är rasism.

Det är stor skillnad på att prata om saker som ÄR rasism och att göra uppenbarligen ogrundade anklagelser om för att tvinga in folk i en viss vänsterpolitisk partilinje. Faktum är att artikeln ”Are you politically correct” inleds så här

Racist! Racist!

That man is a racist!

A racist!

Måltavlan är en 56-årig vänsterliberal historieprofessor.

Sedan har vi påståendena om ”marginaliserade grupper”

Det var huvudsakligen etniska minoritetsgrupper, rasifierade, kvinnorörelsen, vänstern och homosexuella som kämpade för sina rättigheter ch kritiserade det rasistiska, sexistiska och homofoba språkbruk som fanns bland annat inom universitetsvärlden.

Samma invändning igen, på vem ligger bevisbördan att de saker som kallas rasism ÄR rasism och inte – som i ovan exempel – uppenbarligen falska anklagelser avsedda att tvinga in folk i en vänsterpolitisk partilinje?

I denna upprörda debatt anammade den konservativa högern uttrycket ”politisk korrekthet” för att peka ut de marginaliserade gruppernas kamp som en påtryckning om vad som fick och inte fick sägas.

Det framgår tydligt av Idevalls egna ord att denna kamp rör sig om just påtryckningar om vad som får och inte får sägas. Den stora frågan är dock om vänsterpolitiska lobbygrupper har rätten att förväxla marginaliserade gruppers kamp med egna partilinjen?

Om feminister är rasister – Tvingas alla hålla med rasism då?

När exempelvis feminister och rasifierade påpekade att universitetskursernas litteraturlistor dominerades av vita män, 

När de gjorde det så ignorerade de att litteraturlistorna inte var utvalda på basis av ras eller kön och det är ju just det som feminister och rasifierade motsatte sig. Den förändring de förespråkade var alltså att listorna skall baseras på ras och kön men att vit är fel ras och man fel kön.

…eller då homosexuella ifrågasatte att ord som ”queer” användes som skällsord, så blev dessa grupper anklagade för att vara politiskt korrekta och överdrivna i sin kamp för förändring.

Vad som kallades PK var alltså när homolobbygrupper agerade alibi för den språkcensur som historiskt återfinns på historiens ideologiska skräphög. Främst förespråkad av kommunister och den kristna höger som homosexuella borde veta bättre än att ta efter?

Detta styrker ju just den beskrivning av PK som hon påstått är felatktig.

Utifrån Idevalls redogörelse så finns inget som tyder på att den nya definitionen skiljer sig från den gamla. Snarare är det hon och hennes källor som inte accepterat att det finns folk som inte tycker kommunism är bra ens om man påstår att all icke-kommunism går emot ”rasifierade”

Uttrycket gick därmed från att ha använts inom en grupp, vänstern, till att skapa en konfliktfylld uppdelning mellan olika grupperingar.

Att det inom vänstern skulle vara positivt att vara god komministmedlem är bara sant i de kretsar där man betraktar socialdemokraterna som ett högerparti. Rent praktiskt var från början innebörden av PK negativ om an inte håller med om den kommunistiska världsbilden.

För att förstå debatten och de positioner den skapade behöver vi sätta in den i ett större sammanhang.

Jag har redan satt in debatten i ett större sammanhang.

Jag har visat hur påståendena om minoriteter är tydligt kopplade till positiva åsikter om kommunismen och negativa åsikter gällande ”individual liberties” dvs liberalismen. I ett exempel till och med rödflaggas ordet ”individual” med motiveringen

”This is a RED FLAG phrase today which many consider RACIST”

Jag har även påpekat att det inte är en slump att det blev vanligare att se PK som något negativt 1990. Det var då som kommunistdiktaturer föll som korthus. Det sammanhang som Idevall menar är dock identitetspolitik. Därmed kan vi i Del 4 även ta upp Åsa Linderborgs debattartikel.

---

Publicerat i Genus