Axessbloggen fortsätter att avslöja antiliberalismen inom feminismen

Knappt har man hunnit blogga om Johan Lundbergs förra inlägg så kommer ett nytt på samma tema.

Förra gången var det ”Näthatet” som kommenterades, den här gången ställs på Axessbloggen – angående teateruppsättningen av Valerie Solanas våldsmanifest SCUM (Skära k_ken av män) – frågan ”Behöver vi hjärntvättas?” 

”Vid sidan av Breiviks paranioda och sinnessjuka manifest där han propagerade för att hålla Europa rent från fråmmande inflytande, och i synnerhet då muslimst sådant, får väl ändå Valerie Solanas manifest om vikten av att utrota alla män, sägas ta priset när det gäller de sätt på vilka paranoida människor vill förändra samhället till det ”bättre”.

Det finns dock en viktig skillnad mellan Breiviks våldsmanifest och Solanaz våldsmanifest. Och nej det är inte att Breivik mördade folk. Det försökte Solanaz också göra, hon var bara betydligt sämre på att utföra morden ifråga.

Nej den stora skillnaden är att samtliga personer i den rörelse som Breivik grundade sig på har fördömt hans dåd.

Som Johan Lundberg påpekar är det dock rätt glest mellan raderna hos de feminister som med anledning av Solanaz våldsmanifest och mordförsök på män har sett orsak att fördöma manifestet och tänka om sin hatretorik.

Tvärtom! Feministisk malebashing är populärare än någonsin. Låt oss först och främst för att få lite perspektiv läsa ett stycke från Bokförlaget Modernistas reklam för den svenska översättningen av SCUM:

”Mannen befinner sig i skymningslandet mellan apa och människa. Mannen är besatt av döden, av sex och av att förstöra saker. Mannen är en maskin, en vandrande dildo, en emotionell parasit, en biologisk olycka; manlighet är en bristsjukdom. För civiliserade kvinnor återstår bara att störta regeringen, eliminera det ekonomiska systemet och förstöra det manliga könet.”

Hmmm störta regeringen, förstöra ekonomin och mörda personerna som står i vägen var har vi sett detta förut?

Åhh just ja, det var ju Breiviks beskrivning av hur man skulle hantera kulturmarxismen.

Åter får vi komma ihåg den politiska korrekthetens huvudregel: Det är inte vad som sker som avgör responsen. Det är mot vem det sker. När sålunda Breivik-kopian Solanaz skall bedömas så låter det så här:

I Aase Bergs recension i BLM stod att läsa: ”Det är inte ofta man blir så lycklig av besinningslöst våld som när man läser Valerie Solanas SCUM Manifest.”

Salka Halström Bornoldis i Nöjesguiden talade om ”en rasande kampsång om kvinnlig stolthet, om mannen som förvandlat världen till ett ’skitställe’”.

Kristina Hultman beskev i Aftonbladet boken som ”en skrämmande klarsynt beskrivning av förvirrad manlighet.”

Nina Lekander i Expressen hävdade:  ”Äntligen en skitförbannad kvinna som tillåter sig vara det, som uppfinner en så rolig grotesk sammanställning som Society for cutting up men och sedan agerar ut det som är så gräsligt förbjudet i Skandinavien: Manshat.”

There you have it ladies and gentlemen. Två våldsmanifest som bägge marknadsfördes med mord.

Och två helt olika responser från akademiker och mediafolk på mördarens manifest. Varför svarar de så olika på två personer med lasermannenkomplex? Finns kanske svaret hos danskarna Thomsen och Stjernfelt?

”den negativa uppbyggligheten”: ett fenomen främst inom kulturen där överskridandet av en norm (eller förkastandet av traditionen, utmanandet av det etablerade, etc.) i sig anses vara ett tillräckligt bevis för att något intressant och viktigt har uppstått.”

Vi kan se tydliga kopplingar till politisk korrekthet. En elit som förkastar ”traditionens norm” som enligt dem själva är en så stark motpart att oavsett hur oemotsagda de själva är i media så betraktas de alltid som rebeller.

Vem de skall ”rebella” mot är inte särskilt klart vilket de löser med s.k. strukturella resonemang.

”Litteraturkritik är ofta ett riktigt smörgåsbord av just sådan retorik: den här diktsamlingen gör upp med traditionen, den här romanen tar avstånd från det klassiska berättandet, den utmanar alla invanda föreställningar, är gränsöverskridande, respektlös, oförutsägbar, normbrytande – och därmed bra.”

Nej nej det är inga människor vi är fientliga mot. Det är struktuuuuuurer, säg efter mig struktuuuuuuuuurer! Med samma resonemang så sköt såklart inte galningen Solanaz på Andy Warhol heller. Hon sköt på ”traditionen”

Några till feminister kommenterar manifestet.

Maria-Pia Boëthius i ETC var inte sämre: ”Den mest skimrande och lysande feministiska bok, som kommit ut på svenska i denna tid”;  ”SCUM:s chockverkan (…) definierar männen, smular sönder deras grandiosa självsyn och marginaliserar dem till försumbarhet.”

Maria Bergom Larsson, författare samt doktor i litteraturvetenskap, skrev i Aftonbladet: ”Framtiden är din Solanas!”

Och i den nylighen utkomna finska översättningen av Scum-manifestet skriver Akuliina Saarikoski i förordet: ”Samhället, som är dirigerat av män, är bluff. Slika lögner, vars ihålighet avslöjas när SCUM reser sin vapen mot det. Bang, bang, bang. Tre kulor.”

Det var alltså inte Andy Warhol, hans manager Fred Hughes samt konstkritikern Mario Amaya som Solanaz sköt på i Saarikoskis fantasivärld. Hon tror det var floskler som ”samhället” , ”strukturen” och ”traditionen” som besköts.

På samma sätt tror en galning som Breivik att det är ”kulturmarxismen” han besköt.

Alla personer i den sk counter-jihad-rörelsen Breivik lutade sig mot har fördömt handlingarna såväl som förkastat manifestet. Breivik och Solanaz är bevisligen galna på riktigt. Men SCUM-älskande feminister vilken är deras ursäkt?

Som Pär Ström och nu även Johan Lundberg uppmärksammat skall skattepengar användas för att sätta upp Solanaz våldsmanifest som teaterföreställning med målgruppen ungdomar i högstadiet och gymnasiet.

”I gårdagens DN kunde man dock läsa om Turteaterns kommande föreställning baserad på Valerie Solanas Scummanifestet. I artikeln, som inte ligger på nätet, refereras innehållet i Solanas text med följande ord: ”I hennes omdebatterade manifest har männen inte längre rätt att leva efetrsom de är alldeles för besatta av våld, död och sex.”

Även i Breiviks våldsmanifest dras slutsatsen att vissa människor inte har rätt att leva.

Detta motiverat med att de bryter mot författarens egna personliga åsikter om hur det enda rätta sättet att leva ser ut. Här ser vi tydliga spår till de totalitära ideologierna. Såväl nazister som kommunister ville döda ”fel människor”

”Skådespelaren Andrea Edwards följer upp detta med ett instämmande: ”Det är otyroligt hur aktuell boken känns idag, den har inte på något sätt blivit daterad. Det är som att verkligheten har kommit ikapp den på något vis.” Hon fortsätter: ”Om det är något vi behöver bli hjärntvättade av så så är det detta, vi är så enormt hjärntvättade åt andra hållet redan.”

Egentligen är det obegripligt varför man bryr sig om att intervjua skådespelerskor, sångare och fotomodeller. Deras jobb är att ljuga och visa upp vad än för yta som arbetsgivaren efterfrågar och alla skall tycka lika om allting.

När Miss California, Carrie Prejean bad dessa kontrollfreaks fara och flyga visades tydligt vilken åsiktsfrihet underhållare har.

Ingen alls! Meningsfullt att fråga en yrkesgrupp som vet de får sparken om de har fel värdegrund vad de har för åsikter i sådana frågor. Det var dessutom ett hatbrott eftersom hennes svar var utifrån hennes välkända kristna tro.

Men åter visar sig sanningen om politisk korrekthet. Det är helt ok i mediaglamourens rike att utsätta religiösa personer för diskriminering – så länge de inte är muslimer. Dubbelstandarden mot islam bara alltför tydlig. 

Det är lite dåligt med kommentarer nu, ni får gärna hjälpa mig uttyda vad som är bättre och vad som är sämre.

Som vanligt finns möjligheten att donera en slant till bloggen. För tillfället håller jag på att sätta ihop en rätt stor beställning böcker. En av dem är Sigvard Linghs ”Psykopater och Sociopater – Ett Spektrum” 

Sigvard Lingh – som även kommenterar på Genusnytt – berättar han tillägnat feministisk relaterad psykopati 15 sidor i boken. Man skall då komma ihåg det är banbrytande att överhuvudtaget ta upp ämnet i ”mainstreamlitteratur”

Avslutningvis (pust detta blev långt) så har Tanja Bergkvist varit i farten och belyst genusgalenskap.

Den här gången är det flanerandet som skall problematiseras. Flanören är en man och sålunda skall ett gäng självutnämnda experter sitta i radion och diskutera hur flanösen skiljer sig från flanören (nej jag skämtar inte)

”Vad är det som driver gåendet? Vems är utomhuset? När övergår strosandet till irrandet? Vad betyder gå av sig? Katarina Wikars promenerar en stund med författaren Maja Lundgren, diskuterar flanösstrategier med Ulrika Dahl, lektor i genusvetenskap…”

Den spännande fortsättningen kan läsas på Tanja Bergkvists blogg.  Observera ”läsas” jag försökte lyssna men de pratar med det tonläge som lärare använder när de skall säga nåt viktigt till dagisbarn. Overload!

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet