Jonas Thente kritiserar den nya trenden i litteraturkritiken

DN:s bokbloggare Jonas Thente har fyrat av en rejäl provokation mot genusfolk.

Det börjar i DN med reaktioner på hans recension av Sven Eric Liedmans tänkebok ”livstid. Jonas Thente berättar vad en, säkert välvillig, läsare skrev till honom.

”Hej läste din recension och tänkte som en kvinna sa i P1 idag när hon recenserade (har tyvärr glömt namnet) att det är ju konstigt att Sven-Eric Liedman inte kunnat finna en enda kvinnlig filosof som gett avtryck i hans minne. Och du noterade inte det heller.”

Av allt att döma är det inte den första kommentaren av den typen som Thente fått för hela hans svar bär tydligt karaktären av att ”nej nu får det banne mig vara nog”

”Nej, jag noterade inte det uppenbara faktum att det av olika skäl är ont om kvinnliga motsvarigheter till Platon och Augustinus. Det var liksom inte mitt primära fokus.”

Här kunde man tro han skulle motivera sig men den här frågan tycks han ha fått en gång för mycket.

Istället för att gå in på hur det fungerar med primärt fokus så väljer han att skriva vad som de flesta troligen redan tänkt men valt att hålla inom sig pga risken för karriärssabotage.

”Kanske är det bara avundsjuka som får mig att tycka illa om den här hållningen. För tänk hur arbetet med att värdera en bok hade underlättats om man följt dess ledstjärna. Man skulle för det första inte ens behöva läsa boken – och frågan är om det inte rentav är ett krav att inte ha läst den”

Uppenbarligen inte nöjd med en halvdan krigsförklaring fortsätter han sedan med att detaljera exakt hur motståndarna vill att han skall arbeta för att de skall vara nöjda.

”En bok som nämner fler män än kvinnor blir per definition en dålig bok, och en bok som nämner fler kvinnor än män blir bättre ju högre procenten kvinnor är. Hundra procent kvinnor innebär förstås att boken är ett genialt mästerverk.”

Efter denna uppenbarliga korrekta beskrivning föreslår han ett poängsystem.

Thentes slutsats att detta är hur motståndarna vill litteraturkritik skall se ut. Man läser böckerna för att kunna räkna identitstpolitiska poäng och ge boken omdöme därefter.

”Huvudpersoner får 10 poäng – plus eller minus beroende på kön – och bifigurer får 5 poäng plus eller minus. Det blir lite knepigare, för inte så många romaner har personregister (Dostojevskij brukar ha, och George R R Martin) så man måste nog släpa sig igenom boken först. Dessutom kan man tänka sig ett mer komplicerat upplägg där manliga skurkar ger pluspoäng och kvinnliga dito ger minuspoäng, men då måste man nog rentav ge sig in och titta på bokens idéinnehåll och det strider mot systemets premisser.”

Fast det räcker såklart inte med kön. Vi måste ha poäng på alla andra ”minoriteter” också. Den detaljen går dock inte Thente in på. Han är upptagen med att följa motståndarnas direktiv när han skriver en dikt till idetitetspolitikens ära.

Jag har avslutningsvis skrivit en dikt som objektivt sett hör till de bästa som någonsin skrivits:

Lisa, Karin, Anna, Rosalinn, Johanna, Maja, Gudrun, Signe, Rut, Ingrid, Pia, dumma Knut.

Och därmed var Thente klar. Nu skall vi analysera reaktionerna utifrån mitt förra blogginlägg.

Förra inlägget handlade om likheten mellan ”hatare” och ”toleranta”.  Här blev givetvis Jonas Thente betraktad som hatare och i linje med skabbteatern-inlägget inte vilken sorts hatare som helst utan utnämnd till ”sexist” (dvs kvinnohatare, häxa)

”Jonas Thente, bokbloggare för DN, drar sjuka paralleller från ett kritiskt mail och hamnar direkt i försvarsposition istället för att ta till sig av relevant kritik som framförts av en läsare;”

Hur väl stämmer detta med min kritik mot Mattias Hagberg? Ganska precis 100%. Jonas Thente har enligt genuslärans anhängare inte fel. Hans paralleller är ”sjuka” och läsarens kritik är relevant utan att någon som helst saklig motivering ges.

Utgångsläget är inte att människor får åsikter från lärdomar. Åsikter anses här komma utifrån karaktär.

Om du är frisk, vettig, snäll etc har du alltid samma åsikt. Har du en annan åsikt motiverar genusfolket detta med att du är en hemsk och dålig människa. Numera gärna kopplat till din hudfärg och kön – se Frida Jönssons krönika.

”Jag måste ha något fel på min humor för ungefär alla jag känner verkar på senaste tiden ha fått en uppfattning om att det är extremt roligt att håna folk utifrån kön och etnicitet.”

Men i genusfolkets idealvärld räcker det inte med att vara eller politiskt representera rätt kön och hudfärg för att vara en bra människa. Du måste också ha en viss förutbestämd åsikt, andra åsikter anses bero på vederbörandes usla egenskaper.

Som avslutning vill jag bjuda på ett stycke som kommenterar vad svenska skolan prioriterar.

Så här skrev Etnologen Jonas Frykman redan 1998 gällande skolans försämrade förmåga att skapa social rörlighet. Rubrik ”Skolans kulturbyte slår snett, från raka puckar till familjemys”

”Nutidens skola ska hjälpa varje elev att utvecklas och ”hitta sig själv”, ”bli en bra människa”, att inte vara rasist, inte mobba, inte skämmas utan vara stolt över sin religion, sin klass, sitt kön etc. Ja, det finns ett helt personlighetsutvecklande program som eleven förväntas omfatta efterhand. I fokus står inte kunskaper utan egenskaper.”

Med andra ord: Det folk säger i dessa debatter är att kunskap är mindre viktig. Egenskaper är mycket mycket viktigare. Samtidigt skrev Jonas Frykman att det var precis så svenska skolan ville ha det.

Länktips:

Genusdebatten.se – Kritik mot Hirdmans genussystem del 2

Kvinna och antifeminist – Om kvinnlig samhörighet

Susanna Varis – Jonas Thente är något på spåren

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet