Sveriges nya ordning – Fritt fram för den kränkte att kränka andra

Teaterföreställning stoppades av kränkta elever som vandaliserade teatern.

Följande meddelande dök upp på twitter: Kränkta elever avbröt en teaterföreställning

När teaterföreställningen Smålands mörker skulle visas för elever på gymnasieskola i Åseda fick den avbrytas på grund av tumult, skriver Smålandsposten. I monologen visades bilder på nakna kroppar och könsorgan. Teckningarna fick några elever att känna sig kränkta och de lämnade lokalen. Sedan kom de tillbaka för att störa och riva ned rekvisita. Skådespelaren fick sättas i säkerhet och polis fick gripa in. Händelsen ska vidarebehandlas på skolan.

Smålands tidning kallar händelsen ”Missuppfattad yttrandefrihet” 

Två val. Sitt kvar eller gå. Läs eller sluta läs. Lär dig mer eller stoppa huvudet i sanden. I Uppvidinge valde ungdomarna en tredje väg. Deras beteende stoppade en föreställning, för att innehållet ansågs vara kränkande. Det är en tragisk och djup missuppfattning av vad yttrandefrihet betyder samt av upphovsmannens och skådespelarens konstnärliga frihet.

Nu börjar jag känna mig förvirrad. De här ungdomarna betedde sig ju precis som de ungdomar som blockerade SDU från att komma in på en skola. Så hur skall vi ha det egentligen? Skall ungdomar lära sig respektera yttrandefriheten även för saker de ogillar att höra eller skall det vara tvång på att rätta sig efter den kränktes känslor? Först kränkt vinner rätten att kränka andra?

Skolan tillhör oss (Banderoll)

På tal om ingenting kanske det vore bättre om det vore lärarnas skola än elevernas skola? Då kanske PISA-resultateten inte skulle vara så katastrofalt usla i Sverige? När jag ser de här gapande ungdomarna kan jag inte låta bli att tänka på Dick Harrisons artikel ”KRÄNKTA AV FAKTA” i magasinet Neo.

Att få en felaktig uppgift rättad, ett historiskt faktum påpekat eller sin åsikt ifrågasatt är allt som krävs numera. Allt fler känner sig kränkta. Av det offentliga samtalet, av böcker de inte läst, ja till och med av undervisning. Det är unikt i vår kända historia.

Vem är det egentligen som bär ansvaret för detta? Vem är det som hejat på den här utvecklingen och vill folk skall försöka döda alla samtal de ogillar genom att gapa och skrika istället för att presentera motargument och låta demokratin ha sin gång? Vad alla med fungerande hjärna förstår är att det krävs betydligt mer för att göra det ena än det andra och när man läser Dick Harrisons exempel blir man rädd för man inser att stora delar av den skrikande hopen förmodligen skriker för att de är för dumma för att kunna göra något annat.

När jag dristar mig till att ställa tentamensfrågor om romerska riket för grundstudenter får jag svar som får mig att kippa efter andan. För det första kan många av mina studenter inte stava till imperiet. De skriver ”rommarriket” eller, ännu värre, särskrivet som ”rommar riket”. Dess mest ryktbare individ stavas inte Caesar utan ”Ceasar” och den titel som namnet utvecklades till stavas i omkring en tredjedel av tentamenssvaren ”kjesare”.

Jag rekommenderar varmt läsning av David Eberhards bok ”Ingen tar skit i de lättkränktas land”. Den här nationella kränktheten och oförmågan att ta in saker man ogillar är ett långsiktigt sett långt större problem än symptomen i sig.

Det är lätt att bli raljerande över den eskalerande relativiseringen av kunskap och bildning som vi i dag omsveps av – och det är lätt att tröttna, att skaka på huvudet åt dumbommarna och ignorera det hav av kränkbara integriteter som självodlas på mediernas fält. Men på sikt är situationen för allvarlig för att kunna bagatelliseras.

Missa inte andra delen i mina inlägg om manshat: ”Hur mansförakt skadar kunskapssamhället – del 2”

---

Publicerat i Okategoriserade