Några ord om forskning – Mattheweffekten och Stiglers lag

Det är uppenbarligen delvis min kommentar som föranledde Charlottes inlägg så här är min replik.

Först och främst är det varken seriöst eller respektfullt att skriva saker som ”Beam me up Scottie” Särskilt inte när vad man påstår inte är hälften så självklart som man försöker ge intryck av. Med detta sagt så här är min analys.

”Vi måste prata om det här med forskning igen. Om vad forskning är och vad det inte är. Forskning är en process som börjar med en hypotes och sedan via prövning av hypotesen och ett konstant förankrande i annan relevant forskning kommer till ett resultat.”

Enligt mig börjar forskning med erfarenheter – observation, dessa leder till en förklaringsmodell – hypotes. Denna testas under kontrollerade former – experiment. Dessa leder (eller inte) till en styrkt förklaringsmodell – Vetenskaplig teori. Här är OECD:s definition

”Att forska är att systematiskt söka ny kunskap eller nya sätt att använda kunskap som redan finns. Att sökandet är systematiskt innebär att forskaren följer en plan som gör att de resultat han eller hon kommer fram till kan kontrolleras och upprepas.”

Med andra ord forskning är när man söker kunskap med metoder som är universella och replikerbara.

”Denna process ska bedrivas under övervakning vid exempelvis ett universitet”

Vad forskning ”är” och vad forskning ”skall vara” är inte ens samma fråga. Forskning är vidare inte begränsad till universitet utan utförs i flera andra sammanhang. Exempelvis sker forskning hos myndigheter, föreningar och privata företag.

”och metoden ska dokumenteras så noggrant att om någon i framtiden skulle vilja upprepa processen skulle metodredovisningen fungera som en manual.”

I teorin skall det funka så ja. James Surowiecki visar dock hur studie efter studie visat att de flesta experiment aldrig replikeras så forskarsamhället lever i praktiken i mycket högre grad på tillit till forskarnas goda omdöme än på testade data.

”Forskning är alltså inte bara resultatet. Forskning är inte en bra idé som verkar stämma. Forskning måste ha alla steg för att vara värd namnet.”

Som framgått ovan är dock forskning i praktiken ofta en bra idé som andra forskare tycker verkar stämma.

De flesta forskare testar i praktiken inte sina kollegors teorier. De litar på att det hela gjordes korrekt och sedan används i hög grad kända namn som kvalitetssäkring. Vetenskapssociologen Richard K. Merton döpte 1968 detta fenomen till ”The Matthew effect”

”Eminent scientists get more credit than a comparatively unknown researcher, even if their work is similar, so that credit will usually be given to researchers who are already famous”

Här vill jag passa på att nämna ”Stigler’s law of eponymy”  som myntades av Statistikprofessorn Stephen Stigler 1980 och som på ett mycket talande sätt styrker de vetenskapssociologiska bidragen som nämns ovan. Så här beskrivs lagen.

”In its simplest and strongest form it says: ”No scientific discovery is named after its original discoverer.”

Som exempel namngav Stigler den egentliga upptäckaren av Stiglers Lag: Richard K. Merton

Observera att Charlotte inte gett den minsta belägg för hypotesen om vad forskning är och skall vara. Däremot har flera personer hållit med henne antingen för att de känner till hennes namn eller för att de tyckte hypotesen lät vettig.

Med andra ord konsensus att hon har rätt är hos dem som INTE testar. Jag som faktiskt lägger vikt vid hennes hypoteser är minoriteten. Det var uppenbarligen jag som var delorsak till Charlottes inlägg. Låt oss sålunda ta mitt citat från kommentarsfältet:

”Frågan är inte vad forskarna tycker – frågan är vad bevisen säger. Något forskare varken har – eller skall ha – ensamrätt på att uttala sig om.

Som exempel angav jag hur granskarna ansåg bevisen sade raka motsatsen till vad Eva Lundgren påstod.

”Eva Lundgren et al tyckte exempelvis att ”Slagen Dam” visade vilken man som helst stod för våldet. Granskning visade det saknades bevis som styrkte det påståendet. Hur det kunde komma sig Eva Lundgren et al hade konsensus gällande något alla läskunniga kan se är felaktigt är sedan universitets ansvar att förklara.”

Låter detta orimligt? Det framgår tydligt i granskning gjord av Margareta Hallberg att Eva Lundgrens data inte ger belägg för hennes tolkning. Då gick 14 genusforskare ut i DN och försvarade felen. Så här svarar Charlotte min kommentar:

”Och så får jag höra att forskare minsann inte har något tolkningsföreträde och igen står jag där på andra sidan avgrunden och undrar hur det kan ha blivit så här.”

Alltså jag har aldrig påstått att man inte skall lyssna på forskare. Jag har sagt att forskarna inte automatiskt skall ha företräde gällande tolkning. I Eva Lundgrens fall är granskarnas motivering långt bättre än forskarnas.

Innan den officiella granskningen hade dock en mängd privatpersoner påpekat precis samma felaktigheter.

Med andra ord: Att slutsatserna från forskarna (dvs Eva Lundgren et al.) i Slagen Dam var åt helvete var inget som granskarna var först med att upptäcka. Granskarna bekräftade bara kända data för att Eva Lundgren sagt idiotier i media.

”Och med risk för att låta väldigt nedlåtande, men just nu blir en del diskussioner som om en astrofysiker skulle diskutera med en Trekkie.”

De som var sämst av alla på att tolka Eva Lundgrens data rätt var dock forskarna som var under enorm politisk press från kollegor att bekräfta den feministiska teorin att det inte bara var vissa speciella män som var våldsamma.

”Det här vill man inte prata så mycket om, säger han. Från vissa håll vill man gärna få det att framstå som att det är vilka män som helst som slår.”

Denna feminstiska press har angetts som orsaken forskarna missar de andra saker Charlotte nämner.

Hon räknar upp tre stycken sådana områden där vi anser majoriteten av forskarna inte ens försöker prestera bra resultat (utan bara håller sig borta)

”Så några saker som det inte finns bevis på och som har kommit upp som bevisade fakta i de senaste dagarnas diskussioner är exempelvis manshatet i media, kvinnors generella sexuella makt och förtryck av pojkar inom skolan.”

Den stora frågan (som nästa inlägg går in på) när Charlotte hävdar att det saknas bevis för dessa saker är (med grund i vad jag just berättat om forskningens verklighet) Hur vet hon det?

Fortsättning i Del 2

Genusdebatten.se – Länktips på samma tema.

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet