Extremvänsterns makt över Sveriges offentlighet

Så har Fars dag varit och extremvänstern har ytterligare en gång fått sätta agendan.

Det är en märklig upplevelse att bo i ett land där de flesta är moderater eller sossar men där hela den offentliga debatten gällande landets kultur kontrolleras av extremvänstern (PK-vänstern. förklaras nedan) vars tolkningar och akademiska argument ideligen  skall föreställa det moraliska alternativet. Men det är svårt att tolka den senaste låtsasdebatten på annat sätt.  Det börjar som vanligt med att ingen tar skit i de lättkränktas land. Att inte ”ta skit” den här gången betydde att inte acceptera reklamtexten

”Please, please him”

Och så en bild av ett par spetstrosor

Under denna texten

”Fars dag 10 november” 

Värre än så krävdes inte för att en grupp personer som i Körsvennens SvD-ledare: ”Idag skall far ha obehag” beskrev som ”Ett stort antal vänner av ordning” skulle reagera. Händelseförloppet beskrevs sedan i Metro. Det börjar med att bilden postas på antingen facebook, twitter eller i det här fallet instagram. Sedan kan människor upprört hålla med om hur hemsk den är. Så här lyder argumenten:

– Jag blev först förbluffad och visste inte hur jag skulle tolka den. Först tänkte jag att den riktar sig mot någon som ska tillfredsställa pappa, sen tänkte jag att de kanske var så moderna att de menar att pappa också kan ha trosor, säger Daniel Eskils, som publicerade bilden på Instagram.
– Men nu tror jag tyvärr inte att de är så långt framme. I stället känns det som att Sturegallerian vädrar gamla könsroller.

Jag blir själv förbluffad och vet inte riktigt hur jag skall tolka hans uttalande.

Är Daniel Eskils en femåring som har ”svåjt att begjipa komplicejade sakej” eller skall jag på allvar tro att en vuxen människa som gått i Svensk skola inte fattar att reklamen skall tolkas som att killar gillar tjejer i spetstrosor och en Far är normalt en kille/man? Sorry men never! Jag går istället på Sanna Raymans linje: ”Låtsad dumhet är en tickande bomb” där det här bara är en extremt oärlig argumentationsteknik.

Rayman menar det bara är extremt oärlig argumentaionsteknik och hänvisar till Dalarnas Tidning med statsvetaren Katarina Barrlings krönika: ”Ohederliga debattekniker kortsluter debatt”. Barrling hänvisar till vad som i vetenskapsteorin kallas generositetsprincipen, dvs principen om välvillig tolkning.Hon påpekar att dagens klimat ofta uppvisar motsatsen.

Dagens offentliga debattklimat präglas i stor utsträckning av motsatsen, vad vi här skulle kunna kalla ogenerositetsprincipen. Den lyfter – eller snarare sänker – nivån från ”går något att missförstå så ska det missförstås” till ”med litet träning kan allt missförstås”.

Egentligen missar både Rayman och Barrling den stora poängen. Nämligen att det bara kan finnas missförstånd om det finns förstånd – alltså riktig sann tolkning – och i många fall domineras debatten först av anhängare till postmoderna ”tänkare” som ifrågasätter den rätta tolkningens och sanningens existens. I deras värld finns inga missförstånd eftersom det enligt dem inte finns en stor sanning utan bara många små sanningar.

Enligt Svante Nordin, professor i idéhistoria en åsikt som fick fart när deras ”stora sanning” föll.

Den stora sanningen ifråga var marxismen och därmed kommunismen som – till skilllnad från Socialdemokratin – aldrig har lyckats få sina tankar om hur världen skall se ut att gå ihop med de resultat som uppstått när man väl har haft makt. Visst har även sossar och moderater gjort misstag vid makten men deras misstag bleknar och försvinner när de jämförs med vad som hänt under kommunismen. Som Knappnytt påpekade för flera år sedan är bara religionen värre:

(Dock bör i Steven Pinkers anda påpekas att historiskt fanns färre människor så Pesten var med sina 75-miljoner offer för några århundranden sedan minst lika förfärlig som kommunismen med sina 217 miljoner  för några decennier sedan) 

Av förståeliga orsaker är det idag inte så poppis att framställa sig som anhängare av kommunism så de personer som en gång i tiden hade varit anhängare av kommunism måste idag se sig om efter något annat att bygga sin makt kring. Detta ”annat” går liksom vänstern i allmänhet under flertalet namn. Ett av dem är ”postmarxism” ett annat ”västmarxism, ytterligare ett är ”kulturmarxism”

Det som används oftast i offentliga sammanhang idag är ”Politisk korrekthet” (PK)

Egentligen är den termen dock missvisande. Politisk korrekthet berskriver ju effekterna av ideologin i form av ideologiska poliser (krigstid: politiska officerare) – inte ideologin i sig. Politisk Korrekthet är VAD anhängarna vill genomföra. Själva ideologin (Nymarixsm/Nykommunism) är VARFÖR de vill göra det. Dvs vem som bestämt det vars åsikter de  tror på och försöker tvinga folk att lyda under.

Sedan är det en del som föräxlar ideologin med något av det områden (exempelvis invandring) som dess anhängare försöker få makten över. Den tolkingen är dock ungefär lika genomtänkt som att tro kommunismen bara fanns på Kuba.

Därmed är vi tillbaka vid Sturegallerians Fars dag-kontrovers 2013. Den som begriper att PK-vänstern följer en nytolkning av kommunismen förstår snabbt varför reklamen av anhängarna ansågs ha ett omodernt rentav kränkande budskap. Kommunismens syn på familjelyckan är ingen hemlighet. Gudrun Schyman har utmärkt sig flera gånger på området. Bland annat genom att först förespråka

”Död åt kärnfamiljen”

För att sedan i Aftonbladet (2002-08-06) argumentera under rubriken ”Kärnfamiljen – en källa till mycket ont”.  Eller rättare sagt hon argumenterar inte alls, hon säger en massa skit och associerar sedan allting till a) löner och b) våld. Det är med andra ord ingen hemlighet att argumenten kommer från kommunismen och målet med argumentation av denna typ är att förhindra saker som stärker famijen (det privata) i förhållande till samhället (det offentliga)

Så grattis alla som deltagit i att sprida samma åsikter ett varv till. Men klaga inte när ni kallas vad ni verkligen är:

Nykommunismens nyttiga idioter! (eller **)

På tal om ingenting kan jag även påpeka att kommersiella intressen hittat sätt att tjäna pengar på lättkränkta människors upprördhet.

Först skapar han annonssidor, tv-reklam eller affischer med motiv och budskap på gränsen till att väcka anstöt. Åtminstone hos någon grupp i samhället. Starka reaktioner och känsloyttringar är vad han vill åt.

Uteblir reaktionerna tipsar han än en gång sociala medier och journalister. Nu under förevändningen att någon grupp i samhället känner sig kränkt och upprörd och redan reagerat kraftigt. Ofta fabricerar han citat för att göra historien mer trovärdig. Media nappar alltid och den fiktiva upprördheten blir omedelbart verklig – i allmänhetens ögon.

Metoderna beskrivs utförligt i Ryan Holidays bok ”Trust me I´m lying – Confessions of a media manipulator”. En bok jag för övrigt tänker skriva ett eget blogginlägg om eftersom författaren själv motiverat boken så här:

Why am I giving away these secrets? Because I’m tired of a world where blogs take indirect bribes, marketers help write the news, reckless journalists spread lies, and no one is accountable for any of it.

Men mer om det senare.

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet