Igår såg jag konstnärer diskutera effekten händelserna med Lars Vilks haft på yttrandefriheten i Sverige.
Det var två grupper av konstnärer som uttalade sig. Den ena gruppen ansåg att de hade tonat ner sin konst pga attackerna mot Lars Vilks. Att de blivit oroade och att yttrandefriheten alltså redan tagit skada. Den andra gruppen ansåg att yttrandefriheten inte får går före respekt för andra grupper. Vi hade alltså en grupp som förespråkade censur pga rädsla och en grupp som förespråkade censur pga hänsyn och tolerans. Var någonstans fanns konstnärerna som var emot censur helt och hållet? Hittade Tv-folket inga som vågade ha den åsikten?
Svaret på den frågan har jag inte men jag vet att när det gäller yttrandefriheten är det främst två grupper i samhället som har försvarat den tidigare. Den ena av dem är konstnärer, men på sistone har dessa alltså många komiker självcensurerat pga en av ovanstående två orskaker. Då återstår hoppet till den andra gruppen nämligen komiker. Som bland annat Magnus Betner har påpekat så är han ständigt under angrepp från olika personer som tycker han i synnerhet och komiker i allmänhet skall ta hänsyn till just deras specialintressen. Av den anledningen så kör vi här på Aktivarum lite yttrandefrihetshumor.
Jag kallar det yttrandefrihetshumor eftersom det är avsiktliga överdrifter av yttrandefriheten.
Sålunda innehåller busringningarna i dessa videor allting som censurförespråkare är rädda för. Rasism, fördomar, sexism, fula ord, trakasserier, intolerans och givetvis massor av oartighet. Att jag postar dessa videor betyder inte jag förespråkar detta beteende till vardags. Däremot så vill jag visa att världen inte går under av det. Faktum är att även på statliga myndigheter (de som har i uppgift att reglera dessa saker) drar man ibland själv på smilbanden för absurditeten i uppgiften att censurera det offentliga samtalet. Särskilt om kritikerna av sådan censur som Ned vägrar att ge upp utan likt Rocky återkommer gång på gång.
Efter att ha följt den offentliga debatten ett tag så kan jag konstatera att fakta och vetenskap har i detta fall tyvärr inte funkat. Vi får hoppas att humor och uthållighet funkar bättre. I alla fall är det uppenbart att anställda på myndigheter har mycket svårare att låta arga och allvarliga när de samtidigt fnissar i luren åt ett resonemang som är snarlikt deras egen uppgift, fast drivet till sin yttersta konsekvens. Det måste vara bra skumt att arbeta på en myndighet med att bestämma vad som är tillåtet att säga, inte minst med tanke på framgångarna South Park hade.
Mer yttrandefrihetshumor. Ned ringer ”American Fisherie Society” och kritiserar beslutet att byta namn på fiskarten jewfish.
När de inte låter sig övertygas av hans argument så ändrar han taktik. Han säger sig nu förstå deras synsätt och tipsar dem om flera kränkande fisknamn som enligt samma synsätt kan uppröra minoriteter. Det är en intressant retorisk stategi vi kan se när Ned låtsas göra en 180 graders vändning i frågan och börja förespråka deras syn på saken vilket dock bara förstärker han inledande åsikt. Ju hårdare han förespråkar avskaffande av allt som kan vara kränkande. Ju dummare blir det. Blowfish – vilken minoritet kan det namnet vara kränkande för och vad skall de heta istället? Så många frågor.
Ned på nya busringaräventyr. Denna gång är det polisen som får en omgång inkorrekta kommentarer.
Efter att ha fått höra polisens skjutövningar bytt färg på silhuetterna från svarta tavlor till blå eftersom flera afroamerikanska samhällen kände sig utpekade så ringer Ned polisen för att fråga varför de slösar hans skattenbetalarpengar på sådana dumheter. Neds argumention börjar denna gång med att fråga vad de anser om drinken ”white russian” för att sedan gå vidare till slutsatsen att om svarta tavlor är tecken på omedveten rasism så finns det redskap i flera andra sporter som också måste byta färg omgående. Han frågar även om de svarta tavlorna var bara svarta eller hade drag som utmärkte afroamerikaner specifikt.
Jag skulle så gärna stämma in i hyllningskören av Magnus Betners bidrag i debatten om yttrandefriheten.
Här är Magnus Betners text Väck mig när ni verkligen försvarar yttrandefriheten. Den är bra, rentav riktigt bra och han har med rätta berömts för den. Betner har dock missat några viktiga punkter som jag tycker vi måsta ta upp. Först vill jag dock kommentera de bra delarna så vi får lite perspektiv
Dessa lagar bör plockas bort och yttrandefriheten ska försvaras med näbbar och klor i en sekulär demokrati, men med yttrandefrihet kommer också ansvar.
Det här är precis vad som behövs i Sverige. Kända personer som tydligt markerar att denna fråga inte är till salu. Givetvis kommer med yttrandefrihet också ansvar men två fel gör inte ett rätt. Särskilt inte när det andra felet är så enormt mycket värre än det första. Vad vi behöver i Sverige är samma lagstadgade princip om proportion som redan finns i nödvärnsrätten.
Det är fel av folk att smäda dig men om din respons på det är mordhot eller att bränna ner deras hus är det inte de som begår det stora felet.
Betners teckning missar dock målet helt, de olika grupperna prioriterar olika saker, judarna bryr sig inte om karikatyrer. Det är alltså endast en av krumelurerna på papperet som är av värde i debatten. För att ha motsvarande argument mot judar skulle han ha skrivit ifrågasättande av förintelsen på samma papper eller spekulerat om judisk mediakontroll.
”När vi får se Judisk Krönika med bidrag från David Irwing eller bilder som Piss Christ och Ecce Homo i tidningen Dagen. Väck mig då.”
Jag hade en intressant diskussion med en statsvetare om de teorier som evolutionsforskaren Macdonald för fram i sin bok Culture of Critique. När Betner förutom fula bilder som kallas mohammed diskuterar även sådana böckers innehåll (som är nåt judar faktiskt tar illa upp av) då kan han börja diskutera yttrandefrihet på allvar.
Sålunda är det så enkelt att den rättviseideologi som funkar på papperet inte alls här funkar på papperet.
Folkpartister är varken en etnisk eller religiös grupp så dem är det meningslöst att ha med men Jan Björklund är vit, heterosexuell man. Då det redan som Transgenus visar är vanligt och acceptabelt att trampa på den gruppen skulle en smädelse av dem vara mjukare och tamare jämfört med de texter från UNT om män som redan finns.
”Om män bestämde sig för att agera som kvinnor skulle vi vara på god väg att bemästra klimatproblemen.”
Därmed har Betner gjort samma miss som GW Persson. Han har inte bara missat att det inte går att kränka judar genom att rita karikatyrer en annan grupp upprörs av. Han har även missat att påpeka yttrandefriheten på samma sätt rör grupperna man/kvinna. Till skillnad från exempelvis komiker som Bill Maher och Chris Rock så hör man sällan Betner parodisera kvinnor. Där verkar vi ha hans akilleshäl.
Där ser vi också problemet med när man i dagens debatt diskuterar politisk korrekthet.
Många tror nämligen politisk korrekthet är något en viss person är eller anklagas vara. Sålunda skulle Betner vara mindre politiskt korrekt för han vågar här säga emot och visa att kejsaren är naken. Detta är dock en felaktig förståelse av PK. Den enkla sanningen är att alla (inklusive Betner) är PK. De är det bara inte angående samma saker.
Transgenus visar detta med skrämmande tydlighet. Man kan alltså ta deras artikel, byta ut grupperna de bryr sig om mot grupperna de inte bryr sig om och simsalabim, plötsligt anser de att det är en helt ny åsikt. Plötsligt är de PK dvs emot inte själva åsikten som förs fram utan mot dess framförande i sig.
Politisk korrekthet är när du inte attackerar en annan persons åsikt utan dennes rätt att diskutera frågan.
Där är också den största missen i Betners argumentation. Den lyder som följer.
”Vad exakt är det som är bedrövligt med det? Han är i sin fulla rätt att rita teckningar, men då är i rimlighetens namn alla andra i sin fulla rätt att inte vilja ha med honom att göra.”
Och därmed så blir Betners försvar av yttrandefriheten tyvärr ofullständigt för resultatet blir då samma brist på yttrandefrihet som de grupper Betner kritiserar försöker uppnå med lagar och regler. Vi kan jämföra det med att nån av hans sketcher inte bara resulterar i våldshot (som vi vet att Betner skrattar åt) utan istället har resultatet att arrangörerna slutar boka honom.
Detta med argumentet: Visst du är fri att säga vad du tycker, vi är fria att se till du inte kan föra ut budskapet.
Givetvis funkar inte ett sådant försvar av yttrandefriheten. Det enda försvar av yttrandefriheten som funkar är när vi försvarar folks rätt att säga saker vi inte gillar att höra även genom att faktiskt lyssna på dem och säga vad som är fel istället för att lösa allting genom att aldrig någonsin riskera att exponeras för budskap eller personer vi inte gillar.
Därmed så låter jag mig fortfarande roas av Betners komik även när han går in på de ämnen där jag är fri att inte lyssna alls då jag själv inte håller med. Och de som försvarar inte bara yttrandefriheten utan även de personer som reser sig upp och går så snart de hör nåt de inte gillar. Deras försvar av yttrandefriheten är inget riktigt försvar utan då är det sin image de försvarar.
Dvs de har en bild av att själv vara principiellt för yttrandefriheten eftersom de anser sig vara goda människor.
Genderrorist gör lite parodi på detta när han skall förklara hur det kommer sig han tar upp ämnet.
”Vill jag rättfärdiga mitt avsteg från ämnet kan jag kanske hävda att genusfrågor = jämlikhet = lika rättigheter = rättigheter = yttrandefrihet = Betnérs inlägg.”
Det påminner mig om resonemanget jag tillämpade nedan för att beskriva vad som krävdes för att få massmedia (gammelmedia) att ta notis om den urspårade genusdebatten. Svaret? Att massmedia kopplades ihop med rasism.
Jag såg nyligen Bill Mahers ”But Im not wrong” och där finns ett exempel på folk som inte försvarar yttrandefriheten. Innan han börjar skämta om religion påpekar han att han normalt inte introducerar ämnen men att – tro det eller ej – det fortfarande är folk som reser sig upp och går vid den punkten trots att den är ”pretty much pre-advertised by now” Detta sker två minuter in i det länkade filmklippet.
Till de som håller med Betner på denna punkt har jag en enkel fråga.
Berätta för mig hur vi skall kunna ha yttrandefrihet om alla som använder den förlorar sin försörjning? På vilket sätt skiljer det sig från våldshot resultatmässigt?
Matte Matik har blivit polisanmäld för att ha skapat en Transgenusmotor som påvisar den genusetniska paradoxen.
Vi har uppmärksammats om den absurda polisanmälan som riktas mot Matte Matik. Det hela gäller den så kallade transgenusmotorn vilken kan byta ord i vilken text som helst för att se hur textens budskap ändras om man byter ut den grupp som texten handlar om. Det är alltså en ”tänk om” tjänst. Eller helt enkelt ett verktyg för skapande av remixer.
Flera har uppmärksammat vissa massmediers minst sagt usla beteende i frågan.
Här finns länken till diskussionen hos knuff. Bland annat kan ni läsa om detta hos cybernormer under den för ämnet talande rubriken ”vad händer om man smurfar ett kön?” Man kan läsa om det hos Perpettersson under rubriken ”Politisk kampanj polisanmäls”
Det finns även talande inlägg hos Ershags eskapader och här kan ni läsa vad Oscar Swartz anser om saken. Medborgarperspektiv uttrycker också missnöje över polisanmälan. Transgenus finns igen tack vare Skivad Lime vilken skriver om det inträffade här.
Matte orkar inte bråka, så han stängde tjänsten. Jag bråkar dock gärna för yttrandefrihetens och den öppna debattens skull (vilket inte borde vara någon nyhet). Bring it on, UNT.
Hos etablerade medier så gör man sitt bästa för att framställa budskapen som skapades som motorns fel.
Här ser vi hur medievärlden har uppmärksammat det inträffade. Där är rubriken ”Sajt som förvanskar mediesidor polisanmäld” Vidare så skrivs det om det på Journalisten.se där ges det helt falska påståendet att ”Tidningssajter förvanskas till rasistiska budskap” Det är allvarligt att dessa skriver så felaktigt. Sajten ifråga påverkades inte alls.
Här är en tänkvärd kommentar från futuriteter som påpekar vad transgenusdebatten egentligen handlar om.
Transgenus är, som en normalbegåvad människa kan förstå av namnet, ett inlägg i genusdebatten. Som de flesta vet är det nämligen numera ok att skriva vad skit som helst om män, men man får akta sig för att skriva det allra minsta som skulle kunna ställa en kvinna i tvivelaktig dager. Det programmet gör är att den tuggar igenom en sida och byter ut t.ex. orden Män och Kvinnor mot Invandrare och Svenskar.
Därmed så uppstår vad vi döpt till den genusetniska paradoxen.
Vad som inträffar är att alla snälla godhjärtade texter ur rätt värdegrund plötsligt blir onda och hemska förtryckar- och diskrimineringsdiskurser utan att nån fattar vad som hände. Den genusetniska paradoxen påpekade vi senast i detta inlägg angående GW Perssons attack på sverigedemokratisk användning av statistik.
De påstådda rasistiska budskapen fanns där från början i originaltexten. Sexism är nämligen en sorts rasism. Ordet sexism kommer från en kombination av engelskans ord för kön (sex) och engelskans ord för rasism (racism) Anledningen folk missar detta är att ordet skapades i en kontext där bara ena gruppen (könet) ingick.
Så det enda Sundsvalls tidning och Uppsala Nya Tidning gör är att säga viss rasism inte bara är ok utan skall vara ok så Matte Matiks kritik mot den rasism de redan har i genusfrågor är enligt dem problemet. Inte att deras egna texter är sexistiska mot vissa grupper vilket framgår tydligt via transgenusmotorn.
Vad beträffar det rent juridiska så pågår redan nu diskussioner till försvar av transgenus och dess skapare.
Uffe Nordholm poängterade i en kommentar på Tanja Bergkvists blog att denna länk kunde vara av intresse och att det juridiska försvaret kommer att innehålla orden Parodi och Satir. Avslutningvis med tanke på att skivad lime redan har gjort transgenus tillgänglig igen och vem som helst med koden kan hosta den så lär tidningarnas krig mot programmet knappast lyckas.
Hos opassande kommenteras ämnet. Där finns också länken till en filmad föreläsning av Larry Lessig om upphovsrätten som är mycket intressant. Se den. Där poängteras bland annat hur man på youtube springer runt och tar bort ljudet från amatörvideos. Därmed blir det inte roligare än så här. Detta medan originalet ser ut så här: Muppet Hunter D
För alla som vill tangera lagbrott finns nu även en länk till Smurfalizer i blogrollen.
Tillägg: Nu har vi även fått en enkel definition av den genusetniska paradoxen här, nämligen att en politiskt korrekt artikel blir en politiskt inkorrekt artikel.
Så var det dags för mer information gällande omständigheterna kring Villalivs avskedande av Ingrid Carlqvist.
Även idag så bloggar Lars Johansson om ämnet, men det mest intressanta är inte vad Lars skriver utan det påstående som lämnades i kommentatorsfältet av signatur Stefan Lundström: I brist på möjlighet att bekräfta äktheten så blir kommentarer överflödiga.
Jag är Ingrid Carlqvists förläggare och jag satt bredvid henne när Villalivs vd Fredrik Lindblahd ringde och sparkade henne.
Jag kunde inte undgå att höra delar av samtalet, bland annat att han sa att tidningen tappat annonser för 450000 kronor. Ingrid frågade vilka annonsörer det rörde sig om och då nämnde Fredrik Lindblahd de tre företag.
Detta förnekar han idag, men han vet inte att det var fler än Ingrid som lyssnade.
Ingrid vidarebefordrade uppgifterna till Resumé i tron att de var sanna, men källan var alltså Lindblahd.
Edit 1: Nu har Ingrid Carlqvist även uttalat sig i Expressen. Följande konstateras:
”Kan en journalist förlora jobbet på grund av sina åsikter i Sverige? Svaret är ja. Jag har just mist uppdraget som chefredaktör för Villaliv eftersom jag bloggat om rättssäkerhet för pappor.”
Det är i dagsläget okänt vilken eller vilka annonsörer som skall ha dragit tillbaka annonser i Villaliv pga påtryckningar från anonyma nätmobbare. Tidigare utpekade Ballingslöv har dementerat uppgiften.
Edit 2: Dagens Juridik har en artikel om ämnet. Där uttalar sig Villalivs VD minst sagt motsägelsefullt:
Som tidigare uppdragsgivare har vi inga synpunkter på Ingrid Carlqvist personliga engagemang och ställningstaganden i de debatter hon väljer att delta i. Vi kan däremot konstatera, utifrån de reaktioner och återkopplingar vi får, att såväl ämnet som Ingrid Carlqvists inlägg i debatten är kontroversiella. Tidningen Villaliv, Villaliv AB och våra annonsörer hamnade i ett fokus och på en arena som vi inte har någon ambition att delta på, säger Fredrik Lindblahd.
Fredrik Lindblahd menar alltså att aktivt stödja ena parten inte är att delta?
Men förstår inte Lindblahd att han mer eller mindre säger till alla som inte är nöjda med detta att bete sig precis som de anonyma nätmobbarna ifråga? Skall alltså Villalivs annonsörer trots att de är oskyldiga (om de är det, någon borde kontakta dem och få deras syn på saken) bojkottas och svartmålas för att de är i samband med en tidning som aktivt motarbetar yttrandefriheten?
Observera att det inte spelar någon roll om detta är sant om Villaliv eller inte. Att ljuga anses ju helt ok bara feedback bekräftar lögnen.
Han säger även det är kontroversiellt. Är omvänd bevisbörda kontroversiellt?
Möjligen enligt de få som tycker personer skall dömas utan bevis. Men hur stor del av Sveriges befolkning vill själva kunna slängas i fängelse utan bevis? Är det enda sättet som förnuft kan återkomma till Sverige att skicka falska anklagelser gällande de beslutsfattare i dessa frågor? Det verkar som om den enda metod som funkar är den som demokratiförespråkare som denna blogg anser förkastlig.
Det verkar även som om Villalivs VD har förväxlat de saker som Ingrid Carlqvist säger med de saker som hennes opponenter lögnaktigt påstår hon säger. Villalivs VD säger själv det är återkopplingar och reaktioner som ligger bakom bedömningen. Men då är det ju bara för nätmobbarna att mobba på eftersom deras sanning är den som blir ”sann”. Huruvida reaktionerna utgick från sann information spelar ingen roll.
Men varför får jag då mail från Ballingslöv där de påpekar de inte har något med detta att göra? Det spelar ju enligt deras samarbetspartner Villaliv AB och Mediagruppen ingen roll om Ballingslöv var inblandade eller inte. Det kommersiellt viktiga är hur vi reagerade på det!
Om det enda som företag som Villaliv lyssnar på är hot, hat och lögner medan det av kommersiella orsaker är irrelevant med fakta och rationella argument. Då tvingas alla som vill påverka ta till hot, hat och lögner. I ett sådant klimat kan ingen demokrati värd namnet överleva.
Som Ingrid Carlqvist själv säger i Expressen: ”Måste vi som drabbas anlita egna hackare och privata spaningsföretag för att beivra denna kriminella verksamhet?”
Läs de tidigare inläggen på ämnet här del 1, del 2, del 3, del 4 (som även diskuterar vuxenmobbning i allmänhet) detta inlägg är såklart del 5, nu finns även del 6 (som kommenterar den roll konsumentmakt spelar)
Journalisten Carina Glenning har skrivit en krönika på ämnet
Hon berättar i sin krönika i östgötakorren att när hon skrev om pappafrågor på fars dag så kommenterade vissa på internet att hennes karriär inte skulle bli långvarig. Hon småskrattade då åt tanken att det i yttrandefrihetens Sverige inte skulle vara möjligt att skriva om jämställdhet på mer än ett sätt. Carina berättar:
”I tisdags fastnade skrattet i halsen. Då tillkännagavs att chefredaktören för tidningen Villaliv, Ingrid Carlqvist, med omedelbar verkan får sparken. Anledningen är att en anonym person skickat mejl till Villalivs största annonsörer och lögnaktigt påstått att Ingrid Carlqvist skyddar pedofiler.”
Därmed mynnar det hela ut i en diskussion om falska anklagelser och omvänd bevisbörda. Det finns nämligen en grupp människor i landet som anser att blotta anklagelsen om sådant räcker för att betraktas som skyldig. De bryr sig inte det minsta om bevis, fakta eller välgrundade påståenden. Det enda de bryr sig om är vilken grupp som påstår något och sina egna känslor på området.
De uttalar sig gärna som auktoritetspersoner medan de förkastar allting som ger auktoriteter legitimitet.
Nu tänker jag använda det närmast förbjudna uttrycket, detta är nämligen inget annat än politisk korrekthet i ett nötskal. Istället för att se rationella resonemang och logiska beviskedjor ser vi anklagelser, trakasserier, mobbning och rena hotelser. Denna lilla minoritet spenderar nämligen sina liv med att trakassera alla som inte tycker som dem. Dexion är i inlägget om vuxenmobbning inne på samma spår, hur postmodernismen säger vem som helst kan hävda vad som helst och få gehör för sina krav
Ni kanske tror att denna sorts mobbningsmentalitet är vanligast i vinstberoende konkurrensutsatta yrken?
I Svd-artikeln, Förödande att avvika i homogen grupp kan man läsa mer om detta. Lillemor Hallberg, professor i vårdvetenskap som tillsammans med kollegan Margaretha Strandmark forskat i ämnet vuxenmobbning konstaterar:
”Allra vanligast är mobbning inom kvinnodominerade sektorer där de anställda arbetar med människor.”
Hon utvecklar sitt resonemang med en beskrivning av vilken sorts människa som oftast är mobbare:
”De flesta är kvinnor med liknande bakgrund, utbildning och värderingar. I sådana miljöer utvecklas lätt ett likhetstänkande med tydliga normer för vad man får tycka, säga och göra.”
Hennes kollega berättar mer om metoderna som används:
”När en konflikt väl har urartat och övergått till mobbning, är målet för mobbaren eller mobbarna att stöta ut offret. Först ur arbetsgemenskapen och sedan från själva arbetsplatsen. Trakasserierna tar sig olika uttryck, men nästan alla som intervjuades berättade om omfattande ryktesspridning. Och tydligen var det effektivt.”
I en artikel i dagens medicin angående samma studie berättar de även hur chefen inte sällan är inblandad i mobbningen.
”Chefens delaktighet i mobbningen handlade i vissa fall om att hon eller han signalerade att det var okej att mobba genom att inte ingripa.
– I andra fall deltog chefen mer aktivt. Den mobbade kunde då till exempel få sämre arbetsuppgifter” berättar Hallberg
Det intressanta här är att medan forskningen visar liktänkande värderingar ofta leder till mobbning och trakasserier där folk precis som Ingrid Carlqvist pressas bort från sina jobb så berättar Tanja Bergkvist på sin blogg i ett inlägg om värdegrundsproblematik att regeringen har som uttalat mål att stärka värdegrunders inflytande på arbetsplatser.
I regeringsdokumentet pratar man om att skapa öppen dialog och kämpa mot intolerans. Men praktiska exempel i verkligheten visar tvärtom att liktänkande värdegrund skapar raka motsatsen och lätt blir en ursäkt att mobba ut personer som inte delar den.
Förespråkare för värdegrund som metod ignorerar helt hur värdegrund använts som ursäkt att få bort människor man inte gillar.
Allt fler personer uppmärksammar hotet mot yttrandefriheten.
Bloggen Juristens funderingar kommenterar det absurda i att avskedas för sina åsikter i Sverige 2009. Där görs precis samma poäng som gjordes här tidigare. Nämligen att yttrandefriheten avskaffas bakvägen genom krav på att de som vågar använda den blir av med sin försörjning. Juristens funderingar kommenterar:
”Yttrandefriheten är garanterad genom grundlag och internationella åtganden. Men i realiteten inget värd om man som Ingrid kritiserar de som inte får kritiseras, nämligen radikalfeministerna.”
Om vi går tillbaka i tiden här på bloggen och läser inlägget angående en viss åklagare så blir likheterna lika tydliga som skrämmande. Så här lät det för bara några månader sedan:
”Måste man ha rätt åsikt för att få behålla sin försörjning och kunna leva och verka så finns ingen yttrandefrihet. Den har man isåfall avskaffat via bakdörren.”
Bloggen Medborgarperspektiv har fått mailkontakt med huvudägaren av Villaliv Fredrik Lindbladh och har publicerat ett utdrag från svaret man fick: Så här ser tidningen Villalivs representant på yttrandefrihet:
Om du är så dum så att du tror att att man kan driva dessa frågor privat samtidigt som man företräder en stor tidning så bör du nog fundera om.
Vem är det då som bestämt denna journalistiska regel?
För det första är de frågor som Lindbladh hänvisar till alltså frågor som rör rättsäkerhet – dvs principen man betraktas som oskyldig tills motsatsen bevisats. För det andra så är det visserligen alltmer sant att det inte går att driva frågor som rör rättsäkerhet i Sverige samtidigt som man företräder en stor tidning (eller har något annat av den myriad yrken som drabbats) men vems fel är det?
Det är ju tack vare agerandet från privata företag som Villaliv som det blir omöjligt att göra det. Det är ju de personerna som väljer vad som går att syssla med i Sverige. Det är ett klassiskt retoriskt trick att beskriva det man gör i tredjeperson så att det verkar som man inte själv väljer att göra det. Istället hänvisas till luddigt motiverad byråkrati. Men sanningen är ju att dessa personer ser till det inte går att syssla med dessa frågor pga sin usla hantering av dem.
En annan som kommenterat händelsen är Lars Johansson. I sitt blogginlägg påpekar han:
”Om annonsörerna har makt att avsätta chefredaktören bör de rimligtvis också ha makt att styra innehållet i tidningen. Vad är då Villalivs trovärdighet värd?”
Andra som skrivit om händelsen är samhällsdebattören Dick Erixon, Journalisten Ann Helena Rudberg, jämställdhetsdebattören Pelle Billing och piratpartisten Mikael Hedberg. Även Journalisten.se har uppmärksammat händelsen. Vi väntar fortfarande på reaktion från newsmill och dagstidningar.
Edit: Tidigare har köksföretaget Ballingslöv utpekats som den annonsör som tryckt på för att få Carlqvist sparkad. Nu visar sig denna uppgift vara felaktig. Vilken annonsör (om någon) som var orsaken till att Lindbladh sparkade Carlqvist är i dagsläget okänt.
En hatmailare fick idag en för tidig julklapp när dennes anonyma lögner storstilat belönades.
I en artikel i Resume kan man idag läsa om ett yttrandefrihetsfall som tar priset. En stor roll i dramat har tidningen Villalivs annonsörer. Bakgrunden är att någon som inte gillar tidningen Villalivs chefsredaktör Ingrid Carlqvist har skrivit mängder av hatmail till annonsörerna där denne sprider lögner om Carlqvist. Huvudargumentet i hatmailen är att hävda att Carlqvist skyddar pedofiler, en uppenbar lögn men blotta ordet verkar få folk att tappa tankeförmågan.
Vissa annonsörers reaktion på denna smutskastning är minst sagt anmärkningsvärd. Istället för att be vederbörande hatmailare fara åt skogen och medverka i polisutredning för förtal så har de istället beslutat att stödja smutskastaren. Sålunda gav sig vissa annonsörer inte på missdådaren, utan valde istället att straffa tidningen Villaliv. Detta enligt uppgift av dess huvudägare Fredrik Lindbladh som sparkade sin chefsredaktör efter att först ha sagt hon borde
”lägga ner både sin blogg och sina värderingar”.
Därmed hade främst vissa annonsörer men även tidningen Villaliv legitimerat hatmailarens lögner och belönat det vidriga beteendet.
När värdegrunden blir att belöna dåligt beteende
Många företag pratar idag gärna på sina hemsidor om sin värdegrund. Föga förvånande skriver företag att de aktivt stödjer smutskastning, ryktesspridning och rena lögner av privatpersoner. Inte desto mindre är det den enda slutsats som kan dras av vissa annonsörer om den beskrivning tidningen Resume gjort av händelseförloppet stämmer.
Vad som inte framgår är vad som får ett starkt företag att ta hatmailarens parti i dennes privata hatkampanj mot Carlqvist . Trodde de i så fall på lögnerna eller menar de på allvar att om man blir föremål för ryktesspridning så är det offret som bär ansvaret? De kanske helt enkelt blev skrämda?
Annonsörernas beteende är obegripligt. Något mer begripligt men inte mindre uselt är hur tidniningen Villaliv skött affären. Istället för att stödja sin chefsredaktör och försöka få de stora annonsörerna att fatta vad de håller på med (attacker på yttrandefriheten) så sparkar man sin chefsredaktör med motiveringen hon borde lägga ner både sin blogg och sina värderingar. Om det är de värderingar hon faktiskt har (som rör rättssäkerheten) eller de värderingar hon falskeligen anklagas för att ha i hatmailen förtäljer inte artikeln men det lär bli svårt för Ingrid Carlqvist att lägga ner värderingar hon överhuvudtaget inte har. Ett tydligare exempel på ”blame the victim” var det längesedan man såg.
Ingrid Carlqvist har blivit trakasserad tidigare
Det är inte första gången som trakasserier av Ingrid Carlqvist hotar hennes jobb. Redan i somras fick hon stänga ner sin privata blogg för att behålla jobbet kan man läsa på genusnytt. Sedan dess har hon skrivit en bok ”Inte utan mina söner” och det är alltså bloggen som handlar om denna bok som sägs bära ansvaret till att annonsörerna blir överösta med hatmail riktade mot henne som privatperson. Från Gunillas travelogue kommenteras händelsen så här:
”Journalistik blir helt omöjligt att utöva, och åsikts- och yttrandefrihet omöjlig att upprätthålla – om enskilda individer ska ha rätt att utöva hot och utpressning mot människor på det här viset.”
Här på Aktivarum kan jag bara konstatera att när man belönar dåligt beteende får man bara mer dåligt beteende och därmed begriper jag inte alls varför ev annonsör belönade hatmailaren ifråga. Var det av sympati för hatmailarens åsikter eller var de bara rädda att få försäljningen negativt påverkad av hatmailaren? Men varför trodde de hatmailaren hade sådan makt från första början? Det borde vara något mer som ligger bakom den här Carlqvist-affären.
Blue Media Publishing (som givit ut Carlqvists bok) berättar i sin pressrelease att det gäller flera av Villalivs annonsörer. Tydligen har de blivit mailspammade och ringt Fredrik Lindbladh med krav på att mailen skall upphöra. Han har då sparkat Ingrid Carlqvist.
Edit: Köksföretaget Ballingslöv drogs in i skandalen genom felaktiga påståenden på Resumes nättidning. Företaget håller för närvarande på att kontakta alla bloggar som utgått från den felaktiga uppgiften.
Härmed så marknadsför jag begreppet Liberaldemokrat i den offentliga debatten.
Denna gäller personer positiva till vissa saker som utmärker dagens offentliga debatt, men negativa till andra. Mitt intryck är att det finns en stor grupp människor i Sverige (mer…)