Välkommen till Institutet för Mansfrågeforskning. Här besvaras frågor om män som andra ignorerar.
Tidigare slog jag fast att Genusvetenskap = Maktfrågor. Här tänker jag titta på genusvetenskapens hantering av män och manlighet. Så här skriver Stenman på Newsmill:
”Majoriteten av feminister varken hatar män eller hyser något mansförakt. I själva verket är det snarare tvärtom, feminister slåss för att kvinnor och män skall få ses som individerna de är, utan att begränsas av normer kring kön och behandlas lika.”
Utan att veta det lyckas Stenman bekräfta flera av mina åsikter om feminism, genusforskning och misandri. Först det första förväxlar hon vad man försöker åstadkomma med vad som görs.
Hon pratar inte om hur feminister agerar utan tror att bara målet är gott är allt annat nödvändigt.
För det andra så pratar hon om ”individerna de är” och inte individerna de vill vara. Hon har tydliga problem med konceptet fri vilja. Låt oss nu titta på vad som sägs i New Male Studies #01.
”We began our research on men with the following hypothesis, which we invite social scientists to verify or falsify on empirical grounds: that no person or group can have a healthy identity without being able to make at least one contribution to the larger society, one that is distinctive, necessary and publicly valued”
Men det är ju just detta som de godhjärtade genusforskarna vill ”befria” män från. Hur går det ihop egentligen? Svaret är att inom samhällsvetenskapen är ”Teorin” bara idéer om världen.
Samtidigt inom den breda vetenskapen förutsätts Teorier vara säkra kunskaper styrkta av forskning.
Teorier och ”Teorin” är alltså inte alls samma sak. Ta exempelvis evolutionsteori. Man har samlat mängder av fossil och liknande som styrker att människan i själva verket är en moddad apa. Men…
”Inom genusvetenskap finns massa skilda teoribildningar och områden t ex inom etnicitet/postkolonial studier, queer, maskulinitet, klass/marxism, psykoanalytiskt inspirerade teorier, diskursanalys, poststrukturalistiska teorier, femininitet, crip theory, organisation och kön, feministisk materialism mm mm. Inom alla dessa områden finns en mängd forskare med egna teorier.” (kommentarsfältet)
Men när vi nu tittar på den här ”Teorin” vad styrker att dessa påståenden om världen stämmer? Exempelvis Malin Stenmans ideer om ”individer som vi är” hur har den kunskapen forskats fram?
Dessa påståenden om individen styrks inte av vetenskapliga bevis på hur människor funkar.
Vad Malin Stenman beskriver bygger snarare på 1700-tals filosofen Jean-Jacques Rousseaus moralsyn och det moraliska skifte som skedde i USA under The 60s Culture Wars.
”Rousseau held that this third savage stage of human societal development was an optimum, between the extreme of the state of brute animals and animal-like ”ape-men” on the one hand, and the extreme of decadent civilized life on the other.”
Om genusvetarna var säkra på att det är så borde de redovisa forskning och källor. Att jag skall leta rätt på och redovisa de källor deras tankar kommer från är en fullkomligt absurd situation.
I vilket fall som helst så glömmer Stenman att alla inte vill tvingas på Roussaeus moralsyn.
Vi har exemepvlsi Steven Pinkers ”The Blank Slate”. Där visas med jämförelser mellan Roussaeu och Thomas Hobbes att vetenskapen objektivt snarare stödjer Hobbes moralsyn.
”Rousseau criticized Hobbes for asserting that since man in the ”state of nature . . . has no idea of goodness he must be naturally wicked; that he is vicious because he does not know virtue”. On the contrary, Rousseau holds that ”uncorrupted morals” prevail in the ”state of nature”
Stämmer verkligen detta? Om alla bara får vara unika och sig själva löser sig allting? Fast när vi pratar om en seriemördare som är sig själv kanske det här resonemanget inte verkar lika vettigt?
Rosseau skulle ha hävdat att om vi bara låter människor vara så lär de sig aldrig att bli seriemördare.
Är det rimligt? Knappast, dagens kriminalpsykologi har heller inte råd med lyxen att hävda det inte är skillnad på de värsta mördarna och på helt vanliga människor oavsett hur populär den åsikten är.
”Denna idévärld om ett mansförakt stämmer väl överens med missförståndet om att kritisk maskulinitetsforskning i själva verket handlar om kritik av män som individer.” Stenman
Kritisk maskulinitetsforskning utgår från en radikal idé om individer som per definition är starkt negativ till de män som inte distanserar sig från gruppen. Att vara omanlig belönas och uppmuntras.
Låt mig kommentera den idén om manlighet med ett par till citat från New Male Studies #01
Mansfrågeforskarna Katherine Young och Paul Nathanson specialiserar sig på att studera misandri dvs manshat. Här är deras slutsater gällande de buskap som prackas på män angående deras kön.
“Any man can feel good about himself as an individual even now, after all, by adopting one of two strategies that prevent him from feeling good about himself as a man.” … “The first requires dissociation from other men as a male feminist” … “The other strategy requires dissociation from society and thus becoming an antisocial threat to it.”
Med andra ord hatet mot män handlar inte om att de föds som pojkar. Hatet mot män handlar om idén att deras normala beteenden är skadliga och behöver hjärntvättas bort, helst i tidig ålder.
Med detta sagt, nu till något helt annat.
Nyligen så ändrade jag Aktivarums undertitel till ”Institutet för Mansfrågeforskning”
Mansfrågor diskuterar problem som är specifika för män och deras relationer. Mansfrågeforskning (del 3) sammanställer och presenterar vetenskap som beskriver/löser dessa specifika problem.
”Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!”
Mansfrågeforskning gav noll träffar på google före den 5 Oktober 2012. Begreppet kan inte sammanblandas med genusforskning (del 1) eller maskulinitetsforskning (del 2).
Fortsättning följer…
Genusnytt: Demonstration utanför Riksdagen på Internationella Mansdagen
Pelle Billing: Utrdrag ur Jämställdhetsbluffen på Engelska