Aktivarum

Vad är rädsla egentligen Professor Sörlin?

Professor Sverker Sörlin verkar ha en minst sagt intressant syn på vad begrepp som rädsla och kränkningar egentligen betyder.

I sitt nyaste blogginlägg berättar Tanja Bergkvist om ett inlägg på axessbloggen från Johan Lundberg som kommenterar en artikel av Professor Sverver Sörlin. Så här kommenteras denna av Lundberg.

För att återupprätta Brage och Bexell har deras professorskollega Sverker Sörlin skrivit en krönika i dagens DN (ej på nätet), där han på ett sätt som kan leda tankarna till Orwellskt nyspråk argumenterar för att statlig styrning av universitetens verksamhet är att betrakta som frihet, alltmedan de som menar att staten inte ska gå in och styra forskning och undervisning politiskt, företräder en, enligt Sörlin, högst problematisk form av frihet, nämligen friheten att kränka andra. Så här avslutas Sörlins artikel: ”Hotet mot universiteten består inte i ökad orättvisa och jämställdhet utan i de frihetens fundamentalister som förväxlat frihet med en självpåtagen rätt att intet vilja och intet välja och därför riskerar att allt kränka.”

Det är intressant argument professorn använder. Att vara fri är att problem för då riskerar ”allt” att kränkas.

För det första är omfattningen imponerande. Wow! Man riskerar att träffa allt? Inga dåliga Weapons Of Mass Destruction tydligen. Menar för övrigt Sörlin att inga kränkningar riskerar att uppstå med staten som bestämmer? Kan han möjligen ge nåt exempel på land/kultur där sådan kränkningsbrist existerar i verkligheten också? Jag känner inte till några stater som inte sysslar med kränkningar. Gör ni?

För det andra, finns det överhuvudtaget något sätt som en kunskapsinstitution kan verka utan att riskera kränka någon? Vetenskapen kränker vissa tolkningar av samtliga kyrkor bara genom att finnas men samtliga de kyrkorna kränker även varandra. Då att hålla med en av dem innebär en kränkning för de andra så kan man aldrig uppnå att inte kränka nån genom att hålla med alla.

För det tredje verkar definitionen av kränkning idag vara att anse sig kränkt, tillhöra nåt som på något sätt anses vara en minoritetsgrupp och vara upprörd. Med den definitionen existerar ingenting som inte skulle kunna vara en kränkning. Oavsett vilket val som en människa gör så kan det kränka nån. Det ena landet anser sig kränkt för att FN agerar. Det andra landet anser sig kränkt för att FN inte gör något. Sörlins taktik innebär globalt setting yourself up for failure regardless of action

Avslutningsvis måste man fråga om det är att folk blir kränkta som är det riktiga problemet i världen eller om det är de då valda effekterna av kränkningar som är ett större problem.

Här är ju det område där Sörlins resomang kollapsar som ett korthus. Å ena sidan förespråkar han every step of the way att vi är kulturella varelser… (en syn som kritiseras här av Anders B Westin.)

Har inte Sverker beaktat att sociotopen (kulturen) är biotopens förlängning och skapad som en konsekvens av den evolutionära utvecklingen av människans neocortex.

Men det är uppenbart det är effekterna av kränkningar som gör dem till problem. Å andra sidan blir då dessa negativa effekter determinerade dvs ett biologiskt tvång. Om vi blir kränkta så måste reaktionen bli att vi avreagerar vår ilska genom att skada och kanske döda andra människor. Vi bara måste skjuta och bomba folk om vi kränks. Vi måste!

Om detta kultificerades vore det nämligen bättre – och mer praktiskt – att avskaffa reaktionerna på kränkningar (lära sig acceptera och hantera upprördhet utan att hota och skada folk) istället för det sannolikt helt omöjliga projektet att försöka avskaffa kränkningarna i sig.

Därmed så är Sörlins resonemang också värdeskapande. De som känner sig kränkta som reagerar aktivt med våld är de goda som styrs av ilska.  De som känner sig kränkta och reagerar passivt med regler som skyddar egna kulturen är de onda som styrs av rädsla. Exempel på de onda/dåliga personerna ges i denna DN-artikel.

Så talar folk som Sörlin enbart när grupperna svenskar/invandrare diskuteras (Se TRANSGENUS) Om debatten istället rör män/kvinnor gäller det rakt motsatta argumentet, kvinnor är passiva och rädda dvs goda. Män är aktiva och arga, dvs onda. Nån konsekvens finns inte. Man säger man vad än man behöver säga för att rätt grupp skall bli de goda.

Danmark öppnar skolorna denna höst sina portar för den första generationen som skall ta del av den nya kanon, ”29 afgörende begivenheder”. För en icke-dansk ter sig urvalet exotiskt: Erteböllekulturen, Jellingestenen, Solvagnen. Samma ängsligt nationalistiska trend finns över hela Europa. Den ingår i rekylen efter murens fall, EU:s utvidgning och globaliseringen. I Sverige restes en förs­ta skyddsmur med begreppet ”kulturarv” i 1994 års läroplan.

Här ser vi åter samma retorik från Sörlin. Det kallas en nationalistisk trend som bygger på ängslan (rädsla) och i Sverige pratade dess förespråkare om kulturarv. En av dessa är enligt Sörlin skolministern vilken kommenteras så här

Han får inget stöd i opinionen och framför allt inte bland lärarna. De vet bättre. Inför hoten om att skolan skulle förvandlas till en identitetspolitisk uppfostringsanstalt verkar professionen komma samman.

Här ser vi ett klassiskt argumentationsfel av Sörlin. ”De vet bättre” – vädjan till popularitet argumentum ad populum – är förstås inget argument alls. Och då hela Danmark anses veta sämre så verkar Sörlin vara minst lika svenskt nationalistisk som alla andra. Bara med skillnaden att medan vissa anser Sverige är bäst för kultur och framgång inom teknik så anser Sörlin Sverige är bäst för att vi tycker bättre än danskarna.

Medan danskarna med sin patriotiska kanon fortsätter på den utstakade vägen mot växande etniska klyftor och socialt våld, tycks det i Sverige ändå finnas en insikt om att historieämnet måste fylla en annan funktion. Människor måste få redskap att orientera sig i en samtid där det nationella blir allt mer villkorligt och flytande och där alla tillhör många ”vi”.

Sist jag hörde någon argumentera så här uppenbart uselt var det George Bush som pratade om skolpolitiken och hur ”alla skulle med” Problemet med att alla skall med är att allting som gäller alla per definition gäller ingen. Om Oskarsgalan gav priset till alla nominerade (eller varför inte alla som görs alls?) filmer skulle priset vara värdelöst och ingen vara intresserad att kämpa för att uppnå det. Sörlin försöker trots detta argumentera för denna icke-syn.

Också i en sådan skola måste det finnas något som är viktigare än annat. Men att acceptera en kärna går nog an om man vet varför den finns och om det är de professionella som definierar den, under full insyn och i en öppen debatt, och att den alltid kan definieras om. Det förutsätter att lärarna själva tar ledningen.

Om jag minns rätt så finns det vetenskap på detta område redan utförd av tidningen Jyllansposten.

Det var det just de professionella tecknarna och publicisterna som i öppen debatt och under full insyn testade den där teorin med resultatet att ett antal kränkta muslimer i mellanöstern brände nordiska flaggor och ambassader. Att de under öppen debatt fick veta varför figurerna tecknades fick dem inte alls att acceptera kärnan. Sörlin applicerar inte vetenskapliga kriterier på någonting han säger. Lärarna lär knappast ha större möjlighet än massmedia att gå emot våldshoten som de kommer att få om de inte ger hänsyn till diktaturer och med västliga mått förlegad folktro.

Som Mirza, en 16 årig iransk pojke i Malmö, säger i en intervju: Nuet är en staty, historien är skulptörerna. ”Om varje typ tidsperiod fortsätter att typ skulptera på den här statyn, har den ändrats för varje gång.” Rätt, typ.

Bortsett från – så klart – att om samma resonemang appliceras på Tysklands förintelse av judar blir det inte bara fel utan även i flera länder straffbart med långa fängelsestraff som påföljd. Det är heller inte det enda exempel på vad som knappast skulpteras om i historien. Med tanke på Irans ställning i just den frågan är kanske inte barn från landet ifråga den allra bästa källan. Fel typ.

Avslutningvis måste jag undra över professorns rädslosyn. Vad är det han menar med rädsla egentligen?

Är rädsla ett vetenskapligt faktum som kan bevisas eller är att kalla en annan människa rädd bara en fiffig retorisk strategi för att inte få sina påståenden om den människan granskade under samma lupp som man just applicerat på den människan ifråga? I dagens offentliga debatt slungas anklagelser om rädsla och ängslan vilt men hur vet vi att personer som anklagas vara rädda är rädda? Finns rädslan överhuvudtaget eller är den bara en retorisk tävlan? Bäst på att få folk att tycka den andra är rädd vinner?

Och är inte Sörlin själv lika rädd? Han kallar det visserligen ”problematiskt” men är det inte bara en omskrivning för rädslan han som har av tänkbara konsekvenser (risker)? Och är inte hans påståenden om Danmark just rädsla? Är rädsla bra eller dåligt, hur skall Sörlin ha det?  Om rädsla inte betraktas som dåligt så är hans argument mot såväl nationalistiska trender i allmänhet och Danmark i synnerhet helt utan motivering.

Vad Sörlins resonemang leder till är enkelt att konstatera: Kränktast vinner och räddast vinner (fast bara när det är ”rätt” rädsla)