Aktivarum

Så var det P3 guldgalans genustur

Timo Räisänen har ifrågasatt kompensatorisk genusretorik och därmed svurit i kyrkan.

Hur skall man annars tolka den debatt som blossat upp efter P3 Guldgalan? I göteborgsposten säger Räisänen att han inte tycker feministfrågan hör hemma i musiken överhuvudtaget. Det märks att Räisänen inte har erfarenhet att diskutera ämnet då de flesta av hans argument är ganska dåliga men hans avslutande kommentar talar sitt tydliga språk.

”Ska man föra den här debatten är man snart tillbaks i den gamla frågan om att det inte går att tävla i musik – och det kan man ju inte, men det är jävligt roligt. Det är det allt måste handla om.”

Ett förnuftigt argument, därför biter det såklart inte alls på genusivrare. Räisänen kritiseras på flera bloggar. It sucks being a girl menar exempelvis:

”Problemet med P3Guld-galan är ju inte själva galan, det började ju redan vid nomineringen, redan vid uttagandet av juryn i de olika kategorierna, redan vid bokandet av uppträdande på galan. Och i slutändan/början redan vid skivutgivningen.”

Nej knappast är det som hon hävdar att det börjar vid skivutgivningen. Snarare börjar det när tjejerna på festerna om och om igen vill lyssna på just Mando Diao, Kent och Lars Winnerbäck.

”Genom att t.ex. lyfta fram fler tjejer, om inte i vinsterna/nomineringarna så iaf i live-akterna.”

Här ser vi det utmärkande för genusorienterade människor.

De pratar inte om att själva köpa fler skivor av tjejer, de pratar inte om att gå på fler kvinnliga liveframträdanden och de säger inte de personligen har tjejer som absoluta favoriter. Nej de får själva tycka Mando Diao är bästa bandet i världen men det är samtidigt deras plikt att klaga på att de konkurrerar ut kvinnor – gång på gång.

En annan med åsikter på ämnet är Ondaego som kommenterar Räisänen så här:

”Om man har en feministisk samhällssyn så är det väl självklart att denna även inkluderar en såpass viktig del som kulturvärlden? Sett ur ett historiskt perspektiv så blir påståendet att män och kvinnor har samma möjligheter inom konsten befängd.”

Personligen begriper jag inte varför Räisänen eller Ondaego pratar om konst överhuvudtaget. Om du frågar mig så är popmusik underhållning och inte konst. Jag gissar att kulturvetare skulle dela upp det i finkultur och skräp (mass) kultur men där är ju poängen. P3 Guldgalan handlar om masskultur, vad konsumenter som Ondaego själv lyssnar mest på spelas också mest. Därmed är Ondaegos nästa kommentar talande för all genusdebatt:

”Imorgon ska jag åtminstone få fly verkligheten med hjälp av buffymaraton på säsong 2”

Vad är så talande med detta? Jo den totala bristen på samband mellan genusivrares ord och deras personliga smak. Galorna skall minsann ha fler kvinnor, själv sitter Ondaego hemma och konsumerar produkter skapade av män. I detta fall Buffy Vampyrdödaren, skapad av Joss Whedon.

Ytterligare en blogg kritisk till Räisänens avfärdande är Sjumilakliv vars argument som tycker Timo skall ”tillbaka till skolbänken” med argumentet:

”Konsten har i århundraden dikterats av män. Det är männens konst som hyllats och ansetts som fin. Det är män som leder förlag och skivbolag, män som recenserar, män som sätter standarden för vad som skall anses vara bra och fint och vad som inte är det.”

Någon som anar den röda tråden? Ytterligare en blogg som pratar om vad som ”anses bra och fint” som om det var vad som faktiskt styrde skivförsäljningen och inte sjumilakliv samt tusentals andra likadana personer som faktiskt vill lyssna mer på vissa artister än på andra. Tillbaka till skolbänken säger sjumilakliv medan denne själv med mycket stor sannolikhet lyssnar mest på en manlig artist/grupp. Och det av eget val.

”Jag tror bestämt att Timo Räisänen skulle behöva en lektion i jämställdhet, feminism och maktstrukturer i vårt samhälle. Då kanske han skulle uppskatta sina kvinnliga kollegor än mer för deras arbete.”

Åter missas poängen helt, Timo Räisänen är en ensam skivköpare, ni är tusentals. Det är inte hans åsikt om kvinnliga kollegor som har betydelse. Det är vilken låt tjejerna på festerna vill lyssna mest på som har betydelse. Och det är inte Timo som bestämmer vad de vill lyssna mest på.

Avslutningvis blir Räisänen även sågad av Nerd Life Deluxe vars argument lyder:

”På samma sätt gör det männens övertag i P3 Gulds nomineringar (inte i själva vinsterna för de bestämmer Winnerbäck-röstande miffon) till bara ett tecken på att just 2009 var fler män än kvinnor the hype i musiksverige.”

Mitt svar på det argumentet lyder helt enkelt: Vad tusan är ”the hype i musiksverige” för någonting? Denna debatt verkar ha en väldigt enkel uppdelning. De som anser det är skivbolagen som bestämmer populariten och känner deras egen smak är antingen ”påtvingad” eller irrelevant och de av oss som sedan Napster med tre driljoner skivor att välja mellan på internet anser artisters popularitet beror på alla människor som betalar för dem, pratar om dem, spelar dem på festerna och avgudar dem.

Mest uppenbart blir skillnaden när man citerar Expressens Gunilla Brodrej

”Missförstå mig inte. Det är inget fel med Lars Winnerbäck, Kent, Erik Hassle, Mando Diao, Stor, Deportees och Switch Opens. De är ungefär lika bra som Anna Järvinen, Amanda Jenssen, Laleh, Melissa Horn, Miss Li, Jenny Wilson eller Agnes.”

Men nu handlar det inte om vad hon tycker är ”ungefär” lika bra. Det handlar om vad hon gillar bäst. Kan ni som klagat på Winnerbäck-Teddybears-Kent-Mando Diao dominansen vänligen berätta vilka band som ni anser är bättre? Inte lika bra utan BÄST! Detta är enda gången någon skriver ”fel låt vann” som inte en enda av dem säger vad som hade varit rätt låt. Brodrej hävdar:

”Kvällens store förlorare blev Promoe, skrev TT efter P3 Guldgalan. Fel. Kvällens stora förlorare blev kvinnan.”

Vilken kvinna är det hon menar? Det säger hon såklart inte, men jag undrar vilka band som hon själv lyssnar mest på.

---