Aktivarum

Sakine Madon och Fredrik Krohnman om Journalisters mobbarmentalitet

november 2, 2012
22 kommentarer

Journalister som kritiserar journalister visar att vissa journalister fortfarande granskar makten.

I Expressen skriver Sakine Madon och Fredrik Krohnman apropå debatten om näthatet att de värsta nätmobbarna ofta är kända journalister som hånar någon de anser har fel åsikter.

”Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden.”

De bägges påpekande kommer lagom till debatten på Pelle Billings blogg om hur tjejer stressas av samhället. Trött på flummande i denna fråga ställde jag då frågan vilka är det här samhället?

Med samma logik vill jag  ställa frågan ”Journalistkollektivet” vilka är de egentligen?

Min uppfattning är att det idag finns en bibel för vad man skall tycka som journalist. Man skall vara feminist, genus- och mångfaldsförespråkare, socialkonstruktivist samt avsky Sverigedemokrater.

”Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet.”

Problemet är bara att inga av dessa saker har det minsta med journalistisk skicklighet att göra och tillsammans har de en hel del med journalistisk oduglighet att göra. Därav sajter som ”Avpixlat”

Om en datafirma tappar en ansenlig del av sina kunder till ett garage så har de problem.

Att säga folk som går till garaget är dumma i huvudet har möjligen en terapeutisk effekt men det löser inte problemet. Syftet med mobbning är nämligen att hjälpa mobbarna – inte mobboffret.

”Med mediemakt kommer ansvar. Den antifeministiska debattören Pär Ström företräd­er en ensidig syn på jämställdhet, och till synes håller knappt någon av våra kolleger med honom i sak. Trots det säljer hans senaste bok som smör”

Pär Ström företräder den ena av två syner på jämställdhet. Mig veterligen har ingen journalist visat att Ströms syn skulle vara mindre ensidig än alternativet. Det är snarare en rent politisk fråga.

Jag har följt debatten i flera år och min analys är att det mesta handlar om politik, inte sakfrågor.

”Att han fick tala om boken i en morgonsoffa fick journalisten Inti Chavez Perez att rasa över samhällsjournalistikens förfall. Ingen borde ta Ström på allvar. Han har ju inte ens släppt boken hos ett riktigt förlag, hette det. Perez har arbetat med debattjournalistik på SVT och hos Aftonbladet, som dagligen publicerar skribenter utan ”riktigt förlag” i ryggen.”

Perez är även en uttalad feminist. I antologin ”F-ordet mot en ny feminism” har han skrivit ”om den moderne mannen” Hans text handlar mestadels om fotbollsstjärnan David Beckham.

”Hans nya manlighet har fortfarande inte gett mig den frihet jag vill ha.”

Det är sålunda inte det minsta förvånande att Perez inte delar Pär Ströms analys. Det märkliga är påståendet att det skulle vara mer journalistiskt att inte göra det. Det är en rent politisk fråga.

Lika uppenbart politisk är Facebookgruppen ”Vita Kränkta Män” och dess anhängare.

Det här ämnet har jag redan tagit upp. När Mansförbjudet släpptes debatterade Pär Ström mot Kawa Zolfagary som sedan intervjuades av Aschberg vilket jag skrev om i Ovita Kränkta Hen.

 ”Liknande tongångar finns att hitta i Facebook-gruppen ”Vita kränkta män”, som grundaren och vänstertwittraren Kawa Zolfagary ska skapa en bok av. Gruppen, vars inlägg delas friskt bland journalister och twittrare, är ett tydligt exemp­el på den självutnämnda toleransens intolerans.”

Man kan bara skratta åt uttrycket ”toleransens intolerans”. I praktiken avslöjas här ”Tolerans” som ett kodord för att dölja politisk aktivism. Man vill vara politiker men inte ses som politiker.

Lösningen blir då att framställa sig som anti-politiker, dvs bygga identitet på vad man är emot.

”Naturligtvis pryds gruppen av en karikatyrbild av – Pär Ström. Det är inte utan att man undrar om epitetet ”man”, ”vit”, eller för den delen ”gubbe”, kan vara ensam grund för att diskvalificeras från att tas på allvar.”

Jovisst, bortsett från att vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt är just ”man” ”vit” och ”gubbe” men den lilla detaljen kanske Kawa Zolfagary helst av allt bortser från? Fakta är ju bara i vägen.

”Medan nästa krönikör på Nöjesguiden hyllar gruppen ”Vita kränkta män” knyter det arga nättrollet näven allt hårdare i fickan. Och tänker att nästa valdag, då ska jag fanimej ge igen.”

Knappast … Det här att ge igen och smälla till är ju journalistkollektivets egen ideologi. Nättrollen (dvs alla som inte tycker som journalister) kommer att rösta på det parti de anser är bäst för dem.

Om journalister anser folk röstar fel betyder det bara att de själva gjort ett urdåligt jobb.

Eller så kanske journalister föredrar partier som inte är de bästa för folk som om inte tillhör journalist-normen? Journalisterna kanske helt enkelt (hemska tanke) är ordinära egoister?

Genusnytt: Två journalister kallar journalistkåren mobbare

Pelle Billing: Johanna Frändén om de tysta männen


Konsensuskulturen Del 1 – Sakine Madon vs Mediefeminister som dumförklarar kvinnor

januari 7, 2012
2 kommentarer

Så har då massmedia vaknat upp och publicerat en artikel som jag väntat ett bra tag på.

Sakine Madon skriver i Expressen om det obegripliga i att feminismen som förr brukade kompetensförklara kvinnor numera oftare handlar om att dumförklara kvinnor. Senast i raden att ta upp dumstruten – Natalia Kazmierska i Aftonbladet med förslaget att silikonbröst skall betalas av herrtidningar eller i hennes egna ord:

”De som borde betala är ju de som faktiskt har tjänat enorma­ pengar på mega­brösten. Plastikkirurgerna, såklart. Men också herr­tidningarna.”

Uhhh ok? Till skillnad från Victoria Silvstedt och Pamela Andersson som aldrig har tjänat en krona på sina silikonbröst? Den här gången missbedömde dock Natalia Kazmierska folks okunskap och kommentarerna på artikeln är – för att använda Pär Ströms egna ord – inte nådiga.

Sakine Madon (som ovan kan ses i en annan debatt) sågar inte bara Kazmierskas tilltag utan hela trenden att göra kvinnor till offer.

”En enskild kolumnist är inte den enda att framställa kvinnor som osmartare än vad de är. För några år sedan delade Folkpartiets kvinnoförbund ut ”kvinnoanpassade” broschyrer, med enklare formuleringar, om EU och EMU. Hur skulle arma kvinnor annars förstå sig på så komplicerade ting som ekonomi och politik?” 

Sakine Madon menar antagligen samma Liberala kvinnor vars ordförande Bonnie Bernström deltog i Den stora genuslegodebatten i Januari 2010. Bernströms ”feminism” lyckades då skapa upp-och-nervända världen där Kristdemokraterna blev det liberala alternativet medan Folkpartiet var de som förespråkade moral-lagar.

Vidare så har vi exemplet när Fredrik Reinfeldt påstod kvinnor vill bli hemmafruar för att de sett Hollywoodfruar på TV och inte förstår det inte är lika glamoröst i verkligheten. Samma sak hela tiden, när kvinnor gör nåt feminister och/eller politiker inte gillar så dumförklaras kvinnorna och valet ogiltigförklaras.

Här pratar Sakine Madon om konsensuskulturen och vilka val som skall göras för att visa rätt tilhörighet.

”Minsta lilla avvikelse provocerar, där konsensuskulturen är knivskarp. Alla feminister ska tydligen vara för sexköpslagen, alla ska vara emot kapitalet, ödsla ohälsosamt mycket energi på Pär Ström och helst följa Kajsa Ekis-Ekman i surrogatfrågan.”

Ironin i sammanhanget är att man sedan klistar etiketten ”kvinnors befrielse” på denna tvångströja av åsikter man som kvinna måste ha för att vill slippa dumförklaras – av samma ”feminister” som påstår sig ha kvinnans befrielse som målsättning – men som påfallande ofta när det gäller hellre vill smutskasta män.

Den här konsensukulturen är för övrigt snarlik de saker som Bengt Ohlsson skrev i DN om kulturvänstern. Pelle Billing å sin sida ställde frågan vem har godhetsföreträdet?. Jag tänker dock ta upp Bengt Ohlssons text om det röda i kulturens fana i ett annat blogginlägg. Här ville jag bara kort nämna kopplingen.

Sakine Madon uttrycker förvåning över att ”kvinnor kan” inom feminismen verkar ha bytts ut mot ”ursäkta egna beslut med könet”

Det är ju så med den som man faller för. Ibland visar det sig vara en helt annan än den man trodde och då är det enda rätta att ta ut skilsmässa. Den moderna feminismen kommer inte att ändras Sakine men det är trevligt att se att du inte tänker låta dig dras ner på feminismens låga konsensusnivå.

”Skulle män som knaprar anabola dumförklarats på samma sätt hade skribenten ifråga skrattats ut på fem röda.Nu är det snarare normalt – för att inte säga självklart – för feminister att framhäva kvinnans påstådda svaghet.Rena motsatsen till den feminism jag föll för.”

Detta är inte första gången Sakine Madon hamnar på kant med mediefeminismens ideologi. Hon har tidigare kritiserat Elin Grelsson i den ökända kinapuffsdebatten där Grelssons svar blev att geografiskt flytta Kurdistan till Europa. Imponerande stollerier måste man säga.

Detta är Del 1 om konsenuskulturen i media. Del 2 kommer – som ni nog redan listat ut – att handla om Bengt Ohlssons DN-artikel.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 382 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: