Aktivarum
Den nya Vetenskapen för Mansfrågor Del 1 – Kritik från Feministiska Mansforskare
35 kommentarer
Här skriver jag om reaktionerna på den nya akademiska disciplinen Male Studies.
Tidigare bloggade jag om New Male Studies, den första akademiska tidskrift som tar upp mansfrågor utan att forskningen är kritisk mot den grupp vars villkor forskningen handlar om. Pelle Billing bloggade också om den..
New York Times–skribenten Charles McGrath skrev redan i Januari förra året en längre artikel om den nya disciplinen Males studies (Mansfrågor) och hur den förhåller sig till redan existerande Mens studies (Kritisk mansforskning)
Det kan inte ha varit en lätt uppgift. Många var öppet fientliga till den nya disciplinen Male Studies.
McGrath löste problemet genom att ta med bägge sidorna i artikeln men i övrigt förhålla sig neutral. Han konstaterar ”Men´s studies” uppkom via ”Women´s studies” och bla har producerat tänkare som sociologen Michael Kimmel.
”The academic turf devoted to sex and gender these days is so crowded, in fact, that the prospect of a newcomer, a discipline called male studies, has generated a minor controversy.”
Male Studies huvudsakliga upphovsman är psykiatrikern Dr Edward M. Stephens som grundat the Foundation for Male Studies. Vid ett symposium på Wagner College fanns bland deltagarna antropologen Lionel Tiger och religionsforskaren Paul Nathanson.
Främsta motståndare till den nya disciplinen är American Men´s Studies Association (AMSA).
AMSA:s ordförande sociologen Robert Heasley har som främsta invändning mot Male Studies anklagat dem för:
“inventing something that I think already exists.”
Historikern Rocco Capraro, som var en av deltagarna på Wagner College, hade en liknande invändning.
”Men’s studies had been around for 30 years, he pointed out, and was “an emerging interdisciplinary field concerned with men’s identity and experience in the present, over time, across space.”
McGrath konstaterar dock att det finns orsaker att ta de invändningarna med en nypa salt.
”His definition was sufficiently vague, in other words, that it seemed to cover just about everything male-related, and he suggested that the differences between men’s studies and male studies were mostly ones of emphasis”
Han köper inte alls det resonemanget utan konstaterar det finns belägg att hävda reella skillnader.
Exempelvis så beskrivs Male Studies som ett självständigt fält medan Men´s studies är att betrakta som underordnat vad man tycker inom Women´s studies.
Actually, the differences are a good deal deeper than that. One argument that male studies advocates make is that men’s studies has essentially been co-opted. According to Professor Tiger, the trouble with men’s studies is that it’s “a wholly owned branch of women’s studies.”
Vidare finns en tydlig politisk dimension där såväl Men´s studies som Women´s studies har en vänstervridning.
”There is also a political dimension to the split. “I’d like to get away from this terminology but it’s true,” Professor Heasley said in a recent interview. “It’s left wing/right wing.”
Avslutningsvis så är Men´s studies dominerat av Sociokulturella förklaringar där man tror könsroller är fullt möjliga att ändra.
”The people in men’s studies, like those in women’s studies, take a mostly sociological perspective and believe that masculinity is essentially a cultural construct and that gender differences in general are fluid and variable.”
Medan vi hos Male Studies hittar en högre grad av Essentialism där man tar hänsyn även till biologin dvs evolutionära förklaringar.
”The male studies people, on the other had, are what their critics call “essentialists” and believe that male behavior is in large part biologically determined. Men think and act differently from how women think and act because that’s how evolution shaped them.”
Avslutningvis konstaterar New York Times-skribenten precis samma sak som jag brukar poängtera.
Deras förklaringar och lösningar må skilja sig men de är överrens om själva situationen.
”the biology vs. culture argument has been going on for years, and the male studies movement is less an expansion of that debate than a response to a specific crisis, the nature of which both sides agree on: academically at least, young men are in trouble.”
En till huvudperson vid skapandet av Male Studies är Psykologen Miles Groth, numera ansvarig utgivare av ”New Male Studies”.
”Miles Groth, who teaches psychology at Wagner College and was host of the conference there last spring, says that what he hears all the time from male undergraduates on his campus is “I just don’t feel welcome here.”
Miles Groth har lyckats etablera ett ”Men´s center” på Wagner, en liten skola för ”liberal arts” där bara 36 procent av studenterna är män. På sina kurser tar han upp hur det är tyst om män pga myten om den manliga makten.
“It’s the continuing myth of male power. If I as a man raise these issues I’m just raising that old specter of male power because I want to keep women under control.”
McGrath konstaterar en uppenbart låg grad av Antifeminism i argumenten från Male Studies.
Som exempel på Antifeminism idag tar han istället upp de mer radikala bloggarna i utkanterna av ”Male Studies Movement”
”in Web sites like Paul Elam’s A Voice for Men, is a certain amount of anti-feminist hostility, if not outright misogyny.”
Det håller jag absolut med om. Å andra sidan skulle jag göra samma påpekande som Girlwriteswhat gör i sina videos: MRA-antifeminismen måste jämföras med NAFALT-ursäkterna angående feministers misandry.
Samma miss gjorde fyra nationalekonomer när de kritiserade Pär Ströms forskningsdata.
De fyra ekonomerna hävdade i tidskriften Ekonomisk debatt att Pär Ström inte var bra nog vetenskapligt. Däremot verkade ingen av dem fatta att de även måste bedöma hur bra den kritiserade genusforskningen klarar det kriteriet.
Samma brist i resonemanget hittas hos bloggen En trevlig tjej. Anna riktade kritik mot Pär Ström för hon ansåg Genusnytt inte är en jämställdistisk blogg utan en maskulinistisk. Dessa åsikter blev en självuppfyllande profetia.
Anna tog för givet läsarna inte var jämställdistiska (nog), läsarna blev arga och tog för givet Anna var feminist.
Edit: Detta antagande ger oss en förklaring på eventuell ilska men är ingen ursäkt för dåligt bemötande.
Det slutade med ett inlägg där Anna säger Genusnytts läsare försökte göra henne till feminist. Hon citerar någon som kallade henne fula ord och pratar om kvinnosynen på Genusnytt. Manssynen hos feminister nämner hon inte.
”Då vet vi vad du är för ett
patetisk fittslem.OM du inte har något intelligent att komma med så öppna inte käften”
Är detta ett ok sätt att uttrycka sig enligt mig? Absolut inte! Sådant här penslar jag direkt bort. Detta är dock rätt snarlikt hur vissa feminister bemötte först Simon Lundström och sedan Hanna Fridén.
Var Genusnytt mer kvinnofientlig mot Anna än feministerna var mansfientliga mot Simon?
Ingen aning, uppenbart är att Simon bemöttes av mansfientlighet som även drabbade Hanna Fridén när hon kritiserade hatarna. Lika uppenbart är dock att ovan citat mot Anna ÄR kvinnofientligt och förkastligt. Åter till huvudämnet dvs Male Studies.
”Last semester, Professor Groth taught a course on the psychology of men; of 30 students, all but five were women.
“I asked everyone, ‘Why are you taking this course?’ ” he recalled. “The boys didn’t say anything. The girls all said, ‘We want to understand the guys better.’ ”
Kunde någonting vara mer talande för situationen som råder? Killarna sitter tysta i en kurs som handlar om dem. Kan ni föreställa er en kurs i genusvetenskap där kvinnorna sitter tysta?
Här följer en Ordlista som beskriver hur jag definierar de olika begreppen
Ingen måste använda dessa definitioner. Jag skapade nedanstående lista för att det skulle bli enklare för er att följa med i mina texter. Ni får gärna föreslå förbättringar.
Akademiska fält
Male Studies – Forskning om Mansfrågor
Men´s studies – Forskning om Genusfrågor för män (pro-feminism)
Women´s Studies – Forskning om Genusfrågor för kvinnor (pro-feminism)
Female Studies – Forskning om Kvinnofrågor
Övriga begrepp
Feminism – Politisk Lobby för Kvinnor
Men´s Rights Activism – Politisk Lobby för Män
Jämställdism – Politisk Lobby för Män & Kvinnor.
Pickup Arts – Mansrörelse med att vara attraktiv ”dhv” som ideal (Erik Von Markovik)
Raunch Culture – Kvinnorörelse med att vara attraktiv ”hot” som ideal (Ariel Levy)
Hype om Aktivarum ONE – Helene Bergman om den Moderna Feminismens historia – Från fri sexualitet till helgalen sexualitet
19 kommentarer
Jag tar detta tillfälle att skapa lite Hype kring Aktivarum ONE, boken som än så länge bara varit på planeringsstadiet.
Efter månader av planering och datainsamling beslutade jag formen på Aktivarumboken som jag hintat om flera gånger hintat tidigare. Exempelvis med (b)loggan Aktivarum The Culture Commentary som lanserades den 2:a januari (några uppmärkammade den såg ut som ett bokomslag)
När jag säger bok så menar jag en riktig bok om arbetet med Aktivarum, uppskattningsvis cirka 300 sidor tjock varav 50 redan är skrivna under projektnamnet Aktivarum ONE som är bokens titel. Däremot är inte den – i dessa sammanhang obligatoriska – långa beskrivande undertiteln bestämd ännu.
Det visade sig finnas en fördel med den långa planeringstiden iaf. Skrivandet gick snabbt när jag väl kom igång.
Vad kan jag då berätta om själva boken? Mycket lite annat än att den är tydligt inspirerad av biografier typ boken om Zlatan men handlar om Aktivarum och inte om mig. Innehållet består delvis av gammalt material som presenteras i ett nytt sammanhang och delvis av helt nyskrivet material.
Jag kommer att citera flera gamla inlägg men de kommer att kommenteras med helt nytt – och för boken exklusivt – material. Ni kommer att kunna läsa gamla texter på ett sätt ni aldrig kunnat tidigare. Som bonus kommer jag att citera utvalda delar från kommentarsfältet så några av er är mer i boken.
En sida för den kommande boken har skapats här. Let the buzz begin! 🙂
Därmed går vi vidare till nästa punkt på programmet. Pelle Billing fortsätter att låta gästbloggare ge sin syn på jämställdheten.
Nu börjar det hända riktigt intressanta saker i genusdebatten. Helene Bergman är journalist och var med i vad hon kallar urfeminismen . Hon undrar idag hur deras krav på sexuell frihet blev dagens radikalfeminism med sina negativa beskrivningar av män och pojkar.
”Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.”
Men ändå är det vad som bevisligen har inträffat.
”En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige. För mig är det icke-feminism och egoism!”
Här kan vi se en tydlig parallell till Hanna Fridén vars taktik – för att hantera manshatet, dvs effekterna av vad som forskarparet Katherine Young & Paul Nathanson kallar ideologisk feminism – men som här i Sverige har definierats som statsfeminism. – också var att deklarera dessa personer ”ej riktiga feminister”
Helene Bergman (som även har en egen blogg) fortsätter:
”Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.”
Här ser vi något som jag påpekat tidigare. Skillnaden mellan vad man vill göra och metoden man vill använda för att nå dit.
Feminismen vill ha (mer) jämställdhet, det är ju målet för oss jämställdister också, men feminismen utmärks av att tro på en mängd metoder som vi inte alls tror producerar bästa resultatet. Vi kritiserar feminismens användning av kvotering, strukturella teorier etc, det är metoden vi motsätter oss – inte målet.
”Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.”
Sålunda blev logiskt rätten till dagis något feminismen förespråkade.
”P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.
Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda. ”
I sin bok ”Why men are the way they are” från 1985 försökte Warren Farrell förklara vad som hände med den sexuella revolutionen. Han ställde frågor som: Varför blev den så kort och vad kom istället? Så här i dagens sexfixerade samhälle kan detta tyckas märkliga frågor men då förväxlar man två väldigt olika saker.
Vill man förstå kopplingen mellan dagens sexfixerade samhälle och feminismens svartmålning av män så här är lösningen:
Läs inlägget om Ariel Levys bok ”Female Chauvinist Pigs” eller lyssna på någon av de många videos där hon kommenterar vad hon kallar dagens ”Raunch Culture”. Det finns enligt Levy inte någon som helst likhet mellan den fria sexualitet feminismen förespråkade och tjejers nutida fixering på ”hotness”
”Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?
Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare. Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!”
Påfallande många av feministerna har makt och/eller jobbar åt statliga myndigheter.
Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.”
Ansvarsfrågan råder det ingen tvekan om.
”Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.”
Helt korrekt
”Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.”
Här skall man komma ihåg att elitfeminismen består av teorier som redan fanns innan detta inträffade. För dem var feminismen helt enkelt ett bekvämt redskap.
”Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.”
Det är alltid lika intressant att höra hur saker är förbjudna men ingen kan redogöra vem som förbjudit dem.
”I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.”
Eftersom nästa spännande del från Helene kommer redan imorgon så fick jag skynda fram det här inlägget.
Texterna om Helene Bergmans inlägg kommer att uppdateras men jag betraktar Aktivarum ONE (Aktivarumboken) som huvudämnet därför så publicerar jag det här inlägget redan nu och uppdaterar löpande. Jag vill dock avsluta med att länka några stolligheter som Genusnytt rapporterat om.
Som exempelvis att styrelserummet kan vara den nya kvinnofällan enligt nyhetssajten E24 . Alltså lyssna på dessa tokstollar. Först tjatar de i åratal om att det behövs fler kvinnor i styrelserummen. När de sedan börjar få in fler kvinnor i styrelserummen gnäller de över att blir färre kvinnor som operativa chefer.
Det har aldrig varit tydligare dessa människor är helgalna och bara sitter och hittar på nya saker allteftersom.
De står inte för några av sina egna påstående utan hoppar glatt till nästa kvinnor-är-offer ämne som om de vore en apa som har hittat en ny favoritgren att klänga i och därför släpper taget. Så fort nån gör som de säger måste de hitta på något nytt sätt att sälja budskapet kvinnor-som-offer.
En annan fascinerande idioti är texten på SVT där S-kvinnornas ordförande Lena Sommestads menar kvinnor förlorar på budgetdisciplinen som skall rädda Euron. Alltså hur kan denna människa ha en maktposition om hon inte fattar att en Euro-krash drabbar kvinnor enormt mycket värre?
Hur kan S-kvinnor begära att bli tagna på allvar i politiken när de väljer en person som Lena Sommestad som ordförande?
Sist men inte minst har vi DN:s absurda förstasida om mäns våld mot kvinnor och hur den förteelsen hanteras av försäkringsbolagen. Detta är en text som Genusnytt rättar till relationsvåld (partnervåld) som bland annat inkluderar kvinnors våld mot män och kvinnors våld mot kvinnor..
Sist men inte minst kan ni (om inte redan gjort det) läsa hos Tanja Bergkvist om hur Norge avskaffar genusforskningen.
Hanna Fridén drabbad av manshatet – Många manliga feminister är ”reformerade svin” – Del 2
35 kommentarer
Så har det hänt igen! Manliga feminister har visat sig vara svin vars ”feminism” ger kvinnlig validering.
Här kan ni läsa Del 1 på ämnet Manliga feminister. Nu är det mediefeministen Hanna Fridén som reagerat på påhoppen hon fått motta från mestadels manliga feminister efter att ha försvarat #killgruppen. Hanna Fridén har skrivit två mycket talande inlägg.
Först så skrev hon under rubriken ”De här människorna förtjänar inte privilegiet att kallas feminist” där hon kritiserade manshatet (misandrin) i debatten som skedde på Twitter under hashtaggen #killgruppen.
”Det finns en grupp kvinnor som inte sällan jag får bära bördan att förklara mig mot. Kvinnorna som hatar män. Kvinnorna som beter sig som skit mot män. Som kräver att varje man ska bära skulden för vår historia, skulden av det hon utsatts för.”
Tror ni att hon fick tack och massivt medhåll om att manshat inte har i feminismen att göra?
Nej hon fick epitet som ”förrädare” och ”kvinnohatare” för att hon kritiserade manshat. Varefter hon skrev ett nytt inlägg under rubriken ”Hotbrev, hat och skällsord – Att mobba folk till tystnad” Jag vill här påminna om hur jag skrev Del 1 om Konsensuskulturen.
Så här summerar Hanna Fridén situationen som uppstod bland feministerna själva när hon försvarade #killgruppen och kritiserade manshatet.
”En del personer kände sig utpekade och trodde att jag talade om dem, andra tog deras ord för sanning, en tredje grupp ville uttrycka sin rätt att trakassera dessa unga killar. Andra hoppade på och hånade.”
Observera hur Hannas fokus inte är på den femte gruppen där man håller med om att manshat är dåligt.
Istället är det de feminister som kände sig illa berörda av Hannas kritik som har huvudrollen i dramat. Detta fick Hanna att känna sig manad att försöka separera de två grupperna i ”skyldiga” och ”oskyldiga” där hon personligen anser de skyldiga inte skall få kalla sig feminister ens.
”Några av er missförstod och trodde att jag talade om radikalfeminism och diskussion kring maktstrukturer. Det gjorde jag inte. Det gör jag ej heller i detta inlägg. Jag talar om hat. Regelrättigt hat.”
Problemet som Hanna Fridén verkar ha missat är att det förstnämnda skapar det sistnämnda. Den utopi där feminister kritiserar strukturella män men inte riktiga män existerar helt enkelt inte. För att förstå den miljö där personer som Hanna Fridén rör sig läs den nyskrivna texten på sidan Radikalfeminism.
För mig som utgår från vetenskaplig syn är manshatet inom radikalfeminismen nämligen ytterst förutsägbart.
De anser strukturer är fel, hur kan de logiskt anse det utan att anse männen som skapat dem är fel? Samtidigt har jag ingen orsak att ifrågasätta det för Hanna verkligen var något nytt. Så här skriver hon själv om det manshat som drabbade henne (för att hon kritiserade den kulturella negativa synen på män)
”Jag har inte trott att detta har behövts tidigare. Ni som gjort detta har bevisat att jag hade fel. Jag är ledsen över att det finns så många av er. Jag trodde inte det och är bedrövad över hur detta drabbar jämställdheten.”
Här ser vi åter ett exempel på den strukturella synen. Detta drabbar inte alls ”jämställdheten”. Det drabbar de delar av den feministiska rörelsen som inte hyser någon form av negativ kulturell syn på det manliga könet. För manshatarna är detta en ren maktdemonstration.
Hanna Fridéns lösning på problemet är att vägra betrakta manshatarna som feminister överhuvudtaget.
Det är beundransvärt initiativ men det kommer inte att fungera rent praktiskt för hon har inte baserat sin kritik av dem på någon feministisk auktoritet av betydelse. Varför skulle de tycka manshat var fel bara för att Hanna Fridén tycker det är fel? De har sina feministiska guruer, de slutar inte kalla sig feminister för det.
”Under gårdagen utvecklades allting till en stor diskussion kring manshat där ett femtiotal personer inom media var ytterst aktiva. Idag gjorde Cissi Wallin ett program om manshat på Radio 1.”
Här har ni länken till Cissi Wallins program. Ni kan bland annat höra hur hon tycker manshatiska åsikter är ok men hon kritiserar manshatisk retorik för hon tror inte det gynnar kampen. Kampen mot vem? Det framgår inte (skulle vara Pär Ström då). Hon upprepar däremot ordet Retorik om och om igen.
Programmet är ett saligt tjat om hur viktigt det är att se alllting som strukturella saker. Strukturer strukturer strukturer. Sedan sitter de och ursäktar manshatiska åsikter genom att hävda det bara är klumpiga sätt att uttrycka sig. Jag tänker återkomma till Cissi Wallins program i ett separat inlägg.
Nu kommer vi till den andra delen av inläggets tema – Manliga feminister och hur deras feminism ursäktar svinaktigt beteende.
Jag har skrivit om manliga feminister som Hugo Schwyzer och Kapten Klänning tidigare. Hur de i grunden är svinaktiga förtryckande personer vars feminism är ett maktmedel mot främst andra män och ett sätt att få kvinnlig validering. Läs nu hur Hanna Fridén upplevde situationen.
”Om ni förresten undrar – Det är inte en majoritet av kvinnor som kallar sig för feminister som betett sig såhär. Det är fler killar som kallar sig för feminister som hotat och hånat. Betydligt, betydligt fler.
Hänger ni med på vad hon skriver? Det är alltså en större del av de personer i den feministiska rörelsen (i denna diskurs) som är positiva till attacker på män – som själva är män. Hur kommer det sig då att dessa män mobbar och trakasserar Hanna för att hon sade manshat inte var ok? Här kommer en del av svaret:
Däremot så har ett flertal av kvinnorna som propagerat för manshat skickat mycket, mycket kärlek till dessa killar som hoppat på mig och hånat mig. De har uttryckt kärlek, värme, de har varit mycket glada över att dessa feministiska män har tagit tag i situationen och hånat, förlöjligat och hotat.”
Det är en stor del av den manliga könsrollen att konkurrera ut andra män om kvinnor – Do I make myself clear?
Vill ni ha ett till exempel på manliga feminismens lockelse för svinaktiga personer? Pröva då Charles Orlando författare till boken ”The Problem with Women… is Men: The Evolution of a Man’s Man to a Man of Higher Consciousness” Orlando är ” self-proclaimed reformed womanizer” som nu blivit manskritiker.
Vi snackar alltså Michael Kimmel-typen av man. Killar som springer runt på kvinnoprogram som Oprah och The View där de säger män har (är) fel och kvinnor har (är) rätt. Här vill jag särskilt be er att lägga märke till reaktionerna som uppenbart manshat får på nationell TV (ABC-Daytime)
– What I am suggesting here is there are four flaws that men have…
– Only four?
– Hahahaha!
En till manlig feminist säljer manshat på burk till en mestadels kvinnlig publik. Vem köper sånt här skräp egentligen?
Åter till Hanna Fridén. Så här beskriver hon problematiken.
Systerskapet är i sanning vackert när man ena stunden kallar en kvinna som har en annan åsikt för en svikare – För att nästa sekund slicka upp på männen som utövar det förakt och förtryck ni påstår er vara emot.
Men systerskapet handlar ju om feminismen och inte om könet kvinna. Rätt förutsägbart många feministiska kvinnor skulle sätta starkt feministiska machomän framför en svagt feministisk kvinna som uttrycker åsikter som för dem är borderline-antifeminism och inte följer den rätta läran.
Det är fascinerande hur tätt inpå Feministiskt Perspektivs intervju med Pelle Billing som dessa saker sker. Mediefeministen Elin Grelsson gjorde ett inhopp i den debatten, jag avslutar med att citera henne. Det kanske är meningen att vi skall säga hon också bara har klumpig retorik?
”Ni kanske tror att ni i eran inskränkta, sekteristiska, icke-toleranta och humorlösa grupp har nått framsteg. Men det har ni inte. Ni är en grupp som gärna skriker ”generalisering!” så fort man försöker säga någonting om makt mellan grupper i samhället. Patetiskt. Ni kanske lurar några, men kärnan går inte att rubba.”
Girlwriteswhat argumenterar NAFALT – Pelle Billing intervjuad av Feministiskt Perspektiv
31 kommentarer
Dagens inlägg blir ett dubbelnummer med Pelle Billing å ena sidan och Girlwriteswhat å andra.
Vi börjar med Girlwriteswhat. Hennes senaste video diskuterar fenomenet som hon kallar ”nafalting”. NAFALT (Not All Feminists Are Like That) handlar om tendensen att betrakta dålig feminism som väsenskild från ”riktig feminism”
Som respons på detta har hon spelat in en 20 minuter lång video där hon läser upp ena citatet efter det andra på saker som sagts eller skrivits av personer med framträdande position inom den feministiska rörelsen.
Här pratar vi inte om oviktiga personer på kommentarsfält utan om författare, politiker, domare etc.
Många av citaten är välkända sedan tidigare men det ger onekligen en extra dimension att höra girlwriteswhat läsa upp dem på rad och kommentera det faktum att så många av dessa innehåller uppenbart förakt mot män.
Uppdatering: Längst ner i detta inlägg hittas flera av citaten i textform.
Som bonus pekar hon särskilt ut Sverige för våra byråkraters förmåga att lyckas få en teater baserad på Solanas manshat godkänd som utbildning för skolbarn. Lilla Sverige har alltså lyckats bli internationellt känt för nåt annat än Ikea och Abba.
Från det ena till den andra. Feministiskt Perspektiv har intervjuat Pelle Billing om hans jämställdism.
Det hela började med den kartläggning Feministiskt Perspektiv gjorde av vad de kallade ”Mansrörelsen”. Pelle Billing kallades antifeminist vilket gjorde honom besviken då han inte alls tycker det är en rättvis beskrivning.
Nu har har Pelle Billing blivit intervjud av Edda Manga angående hur han ser på sitt engagemang för jämställdhet. Intervjun är publicerad i feministiskt perspektiv. Tilläggas kan att Billing tycker det gått juste till.
Låt oss sålunda titta närmare på vad som framkommer i Edda Mangas intervju av Pelle Billing.
Redan från början gör Pelle det klart att han inte är anti-kandidaten.
PB: Man får gärna kritisera mina idéer, men kalla mig inte antifeminist om det inte stämmer.
Han påpekar även att han inte kan ta ansvar för vad alla andra personer som tar upp mansfrågor gör.
Det är ingen som kommer till en liberal feminist som Louise Persson och håller henne ansvarig för vad Gudrun Schyman säger. Man vet att även om båda kallar sig för feminister så är det två olika typer av feminism och jag skulle önska att man kommer dit med mansrörelsen.
Därefter kommer de in på Pär Ström (vars förnamn konsekvent felstavas i tidningen) Kartläggningen menade ju att han och Pelle Billing är de två pelarna för mansrörelsen i Sverige, så här svarade Billing:
”Sen har han som sagt valt ett annat tonläge och det beror på hur man är som person. Per Ström är som han är.”
Här skulle jag vilja påpeka en sak. Pelle Billing har en bakgrund som läkare. Pär Ström har en bakgrund som tekniker (ingenjör). Är det förvånande en tekniker har sitt språk medan en läkare har ett annat språk? Näe det är det inte.
Därefter kommer de in på ämnet antifeminister. Anser Billing sådana finns?
Jodå men han kan inte komma på någon känd person som är det. När det handlar om antifeminism så gör han tolkningen att det skulle vara en stockkonservativ person som är emot alla former av frigörelse hos könen.
Här håller jag inte riktigt med. Jag förstår hur Pelle tänker men jag ifrågasätter iden det är feminismen vi ens har att tacka för frigörelse av könen. Jag vill istället påpeka att många saker hände i världen under feminismens storhetstid.
Att könen blev friare under samma tidsperiod betyder inte att könen blev friare enbart pga feminismen.
Jag säger inte feminismen var oviktig. Jag säger att den ofta varit en liten liten del av de större initiativen till demokrati, till individens rättigheter osv, saker som vi tar för självklara idag men som då var en väldigt ”big deal”
Beträffande antifeminism så har jag svarat på det där redan. Jämställdister är som jag ser det ofta kritiska till feminister men av helt andra anledniningar än att de är ”anti” att könen skall bli frigjorda.
Den viktigaste skillnaden mellan feminister och jämställdister är inte vad de vill utan hur de vill uppnå saker.
Exempelvis ville konstnärliga feminister människor skall tänka efter gällande könen. Det vill vi jämställdister också men ingen av oss anser att skälla ut skolpojkar på en teater är ett bra sätt för att uppnå det målet.
Denna distinktion mellan feminism och jämställdhet blir bara alltför tydlig när Edda Manga frågar Pelle Billing om maktstrukturerna i samhället och hururida han vill könsrollerna skall försvinnna.
”Jag eftersträvar ett samhälle där alla får vara sig själva utan att fördömas för det. Om min pojke vill ha rosa träskor på dagis ska han kunna ha det och om en flicka vill spela amerikansk fotboll trots att alla hennes tjejkompisar vill läsa tjejtidningar, ska hon inte mobbas för det. Det vanligaste kommer alltid att vara vanligast i ett samhälle, så är det.”
Den där delen har Mariel bloggat om, jag passar på att citera henne.
”Wow! Gillar speciellt när han sa “Men pojken som går i rosa träskor ska inte bli mobbad.”För om man byter ut “rosa träskor” mot “klänning” så har man min föreställning om hur jag VILL att samhället ska vara inställda till det plagget.”
Här vill jag passa på att påtala skillnaden mellan mig och de flesta feminister jag diskuterat ämnet med.
De betraktar ofta mobbning som något man skall räkna med om mobbarna bara har tillräckligt bra ursäkter. För dem handlar sålunda en hel del om det politiska arbetet att hitta teorier som fråntar mobbare deras ursäkter.
Kvinnor kan enligt dem inte nedvärderas för olikheter om vi alla bara kan övertygas att skriva under Janet Hydes teori om könens likhet. Sålunda bedöms inte teorin efter hur sann den är utan efter allt gott de tror den kan åstadkomma.
Det jag har gemensamt med feministerna är att jag anser mobbningen är oacceptabel.
Vad som gör mig kritisk är att jag inte alls håller med. Varken om allt gott de säger teorin skall åstadkomma eller att det är acceptabelt att ljuga ihop teorier på det sättet bara för att passa den ideologi man vill ha.
Senare i intervjun finns följande replik
”EM: Varför är det problematiskt att man inte erkänner det biologiska?
PB: Det är problematiskt i sig om man inte vill erkänna kunskapsläget, om man inte vill vara intellektuellt ärlig med hur forskningen ser ut och vad vi vet i dag. Sedan tror folk att det ska bli negativt om vi erkänner biologins betydelse, men det finns tydliga exempel på att det kan vara positivt.”
Där är också poängen. Feministerna måste lära sig tåla konkurrens. Att det finns folk som vill ha jämställdhet (lika spelregler) men inte tycker att de teorier som feministerna har valt att satsa på är bästa sättet att nå det målet.
”Man ska få uttrycka sig fritt utan repressalier, vare sig man anammar ett beteende som 80 procent har eller som 1 procent har. Det ska vara tillåtet. ”
Pelle Billing pratar här åter om pojken med rosa träskor men citatet kan lätt användas i andra sammanhang.
Mariel nämner å sin sida pojken med klänning men texten ovan kunde lika gärna handla om min personliga syn på att vara kritisk mot feministiska teorier i genusdebatten utan att anklagas för att vara ”kvinnohatare”
”EM: Vad är jämställdhet enligt din mening?
PB: Jämställdhet är till att börja med lika rättigheter och lika skyldigheter. Det är grundbulten. Men man måste lägga till att det inte ska finnas diskriminering i samhället. Om man söker ett jobb ska man inte diskrimineras på grund av kön eller sexuell läggning. Det som ska avgöras är vem som är mest lämpad. Meritokrati om du så vill.”
Eller kort sagt (och elegantare formulerat) Lika Spelregler.
EM:Anser du att kvinnor har mindre makt i det nuvarande samhällssystemet än män har som grupp?
PB: Det beror på vad vi menar med samhällssystem. Rent lagligt har vi tagit bort de lagar som gjorde att kvinnor inte hade lika rättigheter – det är en enorm seger för kvinnorörelsen.
Här hade mitt svar haft stora skillnader jämfört med Billings. Precis som ni kan se i flera av mina andra texter hade jag här ifrågasätt hela teorin/iden man ens kan bedöma godtyckligt utvalda grupper på det sättet.
Därefter kommer Edda Manga in på ämnet manshat, dvs misandri (Misandry)
”EM: Tycker du att män är angripna?
PB: Definitivt. Det är inte bara som jag tycker. Jag kan ge dig hur många citat som helst på hur män i generella termer angrips i media på ett sätt som ingen annan grupp i samhället skulle få angripas.”
Det här har ni förstås redan själva kunnat konstatera i youtubevideon från girlwriteswhat ovan.
”PB: Som när man formulerar det där klassiska ”mäns våld mot kvinnor”, det är inte ”vissa mäns våld mot kvinnor” utan det är ”mäns våld mot kvinnor”, obestämd form, vilket då inkluderar mig. Som att jag skulle utöva våldet mot kvinnor. Det tycker jag var väldigt stötande.”
Även detta hittar ni exempel på i girlwriteswhats uppräkning av feministiska citat. Flera av dem handlar inte om att den citerade personen anser det är fel på våldsamma män, utan att det är där mer eller mindre fel på alla män.
Jag hoppar här till slutet av utrymmes och tidsskäl. Inlägget kan uppdateras, bland annat med exempel på de citat som girlwriteswhat nämner fast i textform (så att de hittas av sökmotorer)
”EM: Hur skulle du i positiva termer beskriva din kamp?
PB: Jag kämpar för huvudsakligen två saker. Det ena är att vi har en jämställdhetspolitik i Sverige där vi vid sidan av kvinnofrågorna tar in de viktigaste mansfrågorna så att vi får en mer komplett jämställdhetspolitik. Det andra är att vi ska sluta med de mansföraktande uttalandena, generaliseringarna i media, att vi ska ha samma respekt för alla och att det ska inkludera män, även vita män. En media där misandrin, som jag kallar det, har försvunnit.”
Jag vill här påtala att Katherine Young och Paul Nathanson, världens två största auktoriteter på forskning angående hat mot män har skrivit en lång artikel om just misandri (misandry) i akademiska publikationen New Male Studies #01
Den överlägset främsta orsaken den anger till misandri (kulturellt hat mot män) är ideologisk feminism.
Observera att all feminism inte är ideologisk. Det är dock enligt deras forskning så att även icke-ideologisk (alltså ej manshatisk) feminism har negativa konsekvenser för mäns liv. Då är det tomhet (emptiness) det handlar om.
Detta inlägg avslutas med några av citaten från videon med Girlwriteswhat. (mer…)
Tags: #Prataomdom, edda, edda manga, girlwriteswhat, misandri, pelle billing
Har kvinnor varit förtryckta? – Om boken ”The Flipside of Feminism” och ”The late 60s Culture Wars”
66 kommentarer
Så var det dags att kommentera den ständigt återkommande åsikten att vi lever i ett patriarkat som förtrycker kvinnor.
På sistone har jag följt kommentarerna på Amazon gällande flera böcker. Bland annat: The Flipside of Feminism: What Conservative Women Know – and Men Can’t Say av Suzanne Venker och Phyllis Schafly (2011). Jag tänkte dela med mig några av dessa texter så vi får ett internationellt perspektiv på debatten. Tojagi skriver:
I’ve decided there are seven aspects to the culture wars that emerged out of the late 60s and early 70s:
1.) Eurocentrism (race)
2.) Judeo-Christian centrism (religion)
3.) Phallocentrism (gender)
4.) Heterosexual-centrism (sexual orientation)
5.) High class centrism (class)
6.) High culture centrism (civilization)
7.) Anthropocentrism (environmentalism)These are my seven pillars of 60s mythology. It’s a reactionary movement against these `centrisms’. And like Christianity, it’s a `last shall be first’ mythology. We were all a bunch of young Robin Hoods fighting for the rights of oppressed groups such as gays, Buddhists, Native Americans, and endangered species. It was a good time to be an oppressed group.
Det här är alltså hur alltihop började i USA en gång i tiden. Teorier om centristiska perspektiv. Observera den totala bristen på källor som Tojagi ger. Det är inget ovanligt. Sedan jag började debattera dessa saker har jag märkt det utmärkande för påståenden om ”centrism” är total brist på både källor och bevisning.
Hur kommer det sig då att dessa saker har sådant stort inflytande om man inte kan bevisa dem?
En ledtåd som kan ge svaret hittar vi i Tojagis text:
”it really confuses the issue when people start screaming `bigot‘, `racist‘, `homophobe‘, and `sexist‘ – because we tend to treat the culture wars as a single package.
Medan kulturkriget betraktas som en enda händelse så bestod den praktiska aktivismen av en myriad olika slagord. Med så många slogans vem behöver bevis och argument? 60-tals mytologin med sitt motstånd mot centrismer har i praktiken mer gemensamt med en religion än med vetenskaplig argumentation.
Now when we hear the words `culture wars’ in the news it could be a debate about same-sex marriage (number four on my list: gay rights), or it might be a debate about teaching cultural studies in public schools (number one on my list: race). There was talk of the culture wars concerning the film `Avatar’ (number six on my list: culture), and the film `The Golden Compass’ (number two on my list: religion). The `culture wars’ refers to much more than just feminism.
Still, I believe the authors are correct when they say that feminism dominates the wars. There are just so many women with so much power and influence, and it affects so many lives, so profoundly. But there is only one catch, as the authors of this book make clear: women were never oppressed.
Det här är nog stöttestenen för de flesta. Många som har ögonen öppna kan idag acceptera att det knappast kan kallas jämställdhet att satsa 100% på flickor och 0% på pojkar. Men det är en helt annan sak att överge det närmast religiösa dogmat att man absolut måste tycka att kvinnor tidigare brukade vara förtryckta.
Poängen är att det är just åsikten kvinnor brukade vara förtryckta som är orsaken man kan strunta i män idag.
Detta är också anledningen jämställdismen går så oerhört långsamt trots alla som påstår de tycker jämställdhet är viktig. Oavsett vilka orättvisor som begås mot män idag så anser viktiga personer och politiska organisationer de bleknar jämfört med hur hemskt som kvinnor enligt den feministiska legenden (punkt 3 på Tojagis lista) skall ha behandlats förr i tiden.
Det funkar helt enkelt inte att acceptera legenden men ifrågasätta konsekvenserna. Vill man bli av med konsekvenserna måste man ifrågasätta legenden som orsakar dem också.
”Take a majority of the population, that has had the right to vote since 1920, that come from all classes of society (unlike certain ethnic minorities), that have the ability to access a man’s pay check, that have the freedom to say `I don’t’ rather than `I do’, and that are the mothers, sisters, daughters, and wives of male law makers. It doesn’t make sense.”
Jag vill dock påtala jag inte håller med om Tojagi i att det skulle vara den sexuella revolutionen som är orsaken myten om den förtryckta kvinnan lever kvar.
”As George Gilder explained in his 1973 book, the new rules of the sexual revolution gave men what we’ve always wanted: freedom from responsibility and access to women.”
Det är utan tvekan den sexuella revolutionen som har en stor del i att ungdomarna började lyssna på feministerna men som Warren Farrell berättar i ”Why Men Are The Way They Are” efter bara några år vände feminismen 180 grader i sexfrågan. I enkla ordalag så började de dominanta feministerna som harmlösa flummare, sedan blev de militanta lesbianer för att sluta med dagens misandriska radikalfeminism med bla:
”sexual harassment accusations, gray rape accusations”
Men efter att militanta lesbianer och senare manshatande radikalfeminister tagit över rodret hur kom det sig att ideerna fortsatte ha inflytande? Tojagi har inget svar men personligen skulle jag säga det är ett klassiskt fall av ”follow the money” Warren Farrell berättar i samma bok hur feminister som Erika Jong förespråkade ”free love” först för att senare skriva böcker vars budskap var en väntande inställning till sex.
Kort sagt: När det var populärt att skriva om ”free love” så gjorde hon det. När det var populärt att skriva om hur förtryckta kvinnor skall använda sexmakt för att få män att betala så skrev hon lika glatt om det.
Warren Farrell å sin sida fick mindre och mindre pengar och uppdrag ju mer han gick emot den dominerande radikalfeministiska mansnegativa feministfalangen. Därför tror jag den ekonomiska vinsten är mer realistisk än Tojagis förklaring. Men detta är en mindre detalj. Det mesta som Tojagi säger stämmer väldigt bra med de saker jag sedan länge har skrivit om. Inte minst pengar för att kompensera brister.
”The destruction of the nuclear family isn’t quite as traumatic among men and women with six figure incomes as it is for the average worker. And it isn’t as traumatic to the average worker in America as it will be for he average worker in poorer countries.”
Tojagi påtalar att bägge författarna politiskt är konservativa men författarna å sin sida påpekar de flesta kvinnor i landet lever och konsumerar konservativa ideal. När Tojagi citerar en klockren text från boken visar det tydligt problemet med etiketter som exempelvis ”liberal feminist”
”It doesn’t matter whether people identify as 1970s (i.e., liberal or leftist) feminists, conservative feminists, or even non-feminists –most Americans think like a feminist even as they vociferously deny being one.” (p169)
Därmed så blir alla etiketter värdelösa. Det enda viktiga är om du tror kvinnor varit förtryckta och anser detta skall ”kompenseras” idag.
De flesta människor som tror kvinnor varit den förtryckta underklass som 60-tals mytologin föreskriver saknar helt försvar mot politiskt radikala personers ideer detta skall ”kompenseras”. Detta är inte unikt för feminism det gäller alla grupper som ansetts förtryckta. Sålunda kan det rasa heta debatter om huruvida folk skall kompenseras för rasism vars effekter de aldrig varit i närheten av att känna.
I dessa debatter brukar förr eller senare uttrycket ”strukturell diskriminering” förekomma. Det är föga mer än ett finare sätt att säga man inte ens kan bevisa diskriminering förekommer men av rent ideologiska orsaker (60-tals mytologin igen) tar för givet den gör det för slutresultatet blev inte vad man hade önskat.
För att visa hur åsikterna historiskt sett ut både dem som stödjer SWF och de som kritiserat SWF så har Tojagi gjort boklistor.
Som jag påpekat så anser jag en stor del av manshatet idag förklaras av ekonomiska orsaker. Det är farligt rentav åtalbart att smutskasta invandrare men det är fritt fram att prata om hur dåliga gubbarna är. Det har gått så långt att det blivit akademisk sanning mansrollen är dålig.
Som ni kommer att se är det många för oss bekanta namn på de listorna. Av utrymmeskäl döljer jag boklistorna bortom denna punkt. Klicka för att se dem.
Tags: #Prataomdom, The Flipside of Feminism, The late 60s Culture Wars
Aktivarum och andra jämställdister kartläggs av ”Feministiskt Perspektiv feat Researchgruppen” – De nämner dock inga kvinnor!
23 kommentarer
Detta är min respons på presstödsuppbärande tidningen Feministiskt Perspektivs ”kartläggning”
Genusnytt rapporterar idag Tidningen Feministiskt Perspektiv och Researchgruppen kartlagt vad de kallar de ”antifeministiska dreven”. Som ni ser på bilden ger de Aktivarum en ganska central plats.
Det finns dock två mycket märkliga saker i denna kartläggning. Först och främst så kallar man Dr Kejs, Aktivarum, Matte Matik, Daddyoch Medborgare X för ”Kommentarfältherrar”? Annars brukar man kalla det”Bloggare”
Vidare så inkluderas inte en enda av de jämställdistiska kvinnorna i kartläggningen.
De nämner inte genuskritiska Tanja Bergkvist. Heller inte Ingrid Carlqvist, inte ett ord om Ninni (Trots att hennes blogg heter Kvinna och Antifeminist) och de har helt missat Trollan – bara för att nämna några bloggande tjejer.
Av allt att döma begriper inte personerna i ”Feministiskt Perspektiv feat Researchgruppen” skillnaden mellan att kartlägga män och att kartlägga personer av bägge kön som talar för män och kvinnor (dvs jämställdister)
Antingen det eller så ger de en förljugen bild för feministerna skall bara nämna ”rätt sorts” kvinnor.
Då passar ju inte kvinnor som girlwriteswhat (ovan vide0 171.674 visningar) in i bilden de vill ge av oss. Däremot nämner de Warren Farrell som enligt Feministiskt Perspektiv är ”amerikanska antifeminismens största ideolog”
Här kan det vara värt att nämna den Internationella Akademiska Tidskriften New Male Studies då Warren Farrell sitter på dess editorial board som även inkluderar Pelle Billing. Publikationen utges av Australian Institute of Male Health & Studies.
Sålunda är deras bild av jämställdister som en liten krets som bara är mer välkoordinerade helt felaktig.
Det är visserligen trevligare än förra gången då Paula Melkersson kallade oss för galningar och stollejockar. De har lärt sig att iaf låtsas vara en seriös tidning och inte basera hela artiklar på illvilja och personangrepp.
Istället är det nu nonsensbegrepp som gäller på redaktionen. Ord som ”kommentarfältherre”, ”ideolog” ”demagog och ”mansbloggare” avlöser varandra. Och så givetvis mera av tjatet om ”näthatet”.
Kartläggningen visar även klara tecken på att de missat skillnaden mellan att vara man och tala för män.
Det är knappast förvånande. Feministiskt Perspektiv har mycket gemensamt med Feministiskt Initiativ. Nämda Fi förespråkar ofta vänsterextrema åsikter där allt betraktas som ett nollsummespel.
Vidare domineras Fi av Radikalfeminismen. Där brukar man knappast ha en positiv syn på relationerna mellan könen. Hur nära tidningen Feministiskt Perspektiv står partiet Feministiskt Initiativ är en annan femma.
Det är dock helt irrelevant då tidningens egna texter visar vilken sorts feminism de förespråkar.
Beträffande deras tjat om antifeminism så har jag här gett feministen och serietecknaren Hannah Lemoine svar om skillnaden mellan Antifeminism och Jämställdism. Sålunda finns ingen orsak för okunskap i den frågan.
Sedan verkar de ha riktigt svårt att hålla isär begreppen. De blandar glatt ihop papparörelsen med mansjourer och kallar alltihop antifeminism. Hur kan en mansjour vara antifeministisk? Är att inte hjälpa män feminism?
De verkar även inbillat sig alla dessa är någon sorts höger-organisationer som har en agenda.
Kartläggningen är mest att betrakta som ett stort skämt. Då skall man komma ihåg att Feministiskt Perspektiv fick 1 679 250 kronor i presstöd för 2011. Inte nog med att skattepengar går till en kartläggning av mig – den är dessutom usel.
Avslutningvis passar jag på att tipsa om två artiklar i Norrländska Socialdemokraten: Johan Håkanssons krönika om Manlig vanmakt i vårdnadstvister och Anders Ingvarssons Journalistik som gör skillnad.
Mvh Erik, Aktivarum – The Culture Commentary.
- PK-Nytt #002: Medborgerlig Samling Nazistämplas i SR och Tim Pool högermålas av TYT
- #NPC Memen är en kulturikon för vår tid och här för att stanna.
- PK-Nytt: UD deklarerar oberoende från Regeringen och Kanye West är inte svart längre?
- ”Hatgrupper” och Digital Censur på Sociala Medier – Hur Internet blir en enpartistat
- När har vänstern gått för långt? Bret Weinstein, Tim Pool och Jordan Peterson
- Per Kornhall och Isak Skogstad granskar Skolverket och Kunskapssynen
- UR Normkritik är ännu ett exempel på medias postmoderna vänstervridning
- Här är de 12 principer som Jordan Peterson förespråkar
- Hur media inbillar sig Cathy Newman kan vara både stark oberoende kvinna och svagt stackars offer
- Jordan Peterson mosar Channel 4:s uppenbart partiska Cathy Newman i fiaskointervju
Aktivarum 