Aktivarum

Dilsa Demirbag-Sten vs Malin Ullgren, Om mäns ansvar

juni 24, 2010
48 kommentarer

Så har vi då fått en mansdebatt mellan kvinnor om männens ansvar/mansföraktet i samhället.

Det är Dilsa Demirbag-Sten som med artikeln ”Skuld går inte i arv” nu bemött Malin Ullgrens försök att med artikeln ”Varför pratar vi inte om männen” skuldbelägga män kollektivt och Ullgren som skrivit ett kritiskt svar. med rubriken ”Bisarrt att jämföra mig med SD i mansdebatten” Vi återkommer till artiklarna men först lite bakgrund.

Kritiken mot Ullgrens metod inte är något nytt. Samma kritik har riktats här mot Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson när han resonerade likadant. Metoden har även belysts av Matte Matik som konstruerade en så kallad transgenusmotor för att visa likheten mellan vissa personers beskrivningar av män och rent rasistiska texter.

Så här lyder Demirbag Stens argumentation när hon beskriver felen som Ullgren gjort.

”Det gungar friskt under fötterna när hon i en handvändning ska göra rent hus med logiska principer (som att korrelation inte är detsamma som kausalitet – att män är överrepresenterade i våldsbrott innebär inte att manligt kön i sig orsakar våldsbrott) eller när hon skarelativisera moraliskt ansvar (är du en man så förlorar du rätten att bli bedömd som individ för vad du gör och i stället döms du på förhand som tillhörig ett maskulint kollektiv). Mekanismerna och retoriken är densamma som hos SD. En dualistisk föreställning om svensk och icke-svensk byts ut mot manligt och kvinnligt, med ett enda syfte: att ro hem en från början bestämd slutsats. Artikeln har ett pedagogiskt värde för alla som vill lära sig hur illa det kan gå när relativiserande kollektiviseringar får löpa amok, utan några som helst hämningar.”

Det pedagogiska värdet i att läsa vad Malin Ullgren skriver är instruktion i hur man inte skall göra.

Poängen här verkar vara att Demirbag-Sten begriper det som för varje normalt funtad människa borde vara uppenbart. Att män inte har maktövertag gentemot kvinnor för män och kvinnor befinner sig inte i kamp mot varandra annat än i Ullgrens egen hjärna.

Är det någon grupp som personifierar makt och det normala så är det snarare journalister som Ullgren själv där det normala är den politiskt korrekta negativism vi gärna ser dem börja agera kritiskt mot, precis som Demirbag Sten här gör med den äran.

Så här lyder Malin Ullgrens svar och motivering till innehållet i första artikeln.

”Är det då, som Dilsa Demirbag-Sten menar, lika illa att påstå att manligheten är problematisk som att säga samma sak om invandrare? Självklart inte. Gruppen män har ett generellt maktövertag gentemot gruppen kvinnor.”

Här finns inte bara ett utan två helt felaktiga påståenden. Män har inte ett generellt maktövertag gentemot kvinnor (hade män haft det så hade män använt det, Ullgren behärskar uppenbarligen inte logisk slutledning) men även om män hade haft det hade det i sig inte varit någon ursäkt för Ullgrens rasism ifråga. Det finns flera orsaker till detta.

Men först går vi igenom mer av Ullgrens försök att inbilla sig hon har rätten på sin sida.

I varje kontext där en viss grupp personifierar det normala genom ekonomisk, politisk och social övermakt har denna grupp ett kollektivt ansvar att ifrågasätta och bekämpa sitt förtryck av grupper med mindre makt.”

Rent spontant är det första man undrar när man läser var sjutton hon får sådan här smörja ifrån? Det är det värsta trams jag sett. Om en grupp har den absoluta makt hon pratar om behöver de så klart inte ta det ansvaret.

De enda som ett sådant uttalande överhuvudtaget kan gälla är de som inte har den makten.

Malin Ullgrens grodor tar dock inte slut där. Hennes nästa slutsats är ungefär lika intelligent som Carl Henric Swanbergs ”we care about the small people”. Hon menar att ”Det riktigt obehagliga är att feminister som ser mäns våld mot kvinnor som ett strukturellt problem jämställs med Sverigedemokrater.”

Godafton yxskaft! De som jämställer personer med strukturell syn på män med sverigedemokraters strukturella syn är ingen annan än dem själva! Deras sätt att uttrycka sig visar inte bara likheter med rasism, deras sätt att uttrycka sig är exakt likadant som extremt rasistiska personer.

Vi tar några exempel på hur de pratar innan vi går till den film som beskriver vilken betydelse det har att lära sig detta beteende.

(Obs transgenusifierad text)

”Den invandrarspecifika folkgruppsrollen är destruktiv. Så är det bara.” Simon Rosen

”Varje dag nås vi av same old shit där invandrare över hela världen låst in svenskar och svenska barn” Lisa Gålmark

”Vi måste faktiskt våga ställa krav på invandrarna. Jag har inget emot invandrare, jag har t.ex. flera invandrarspecifika vänner, men vi måste göra klart för dem vilka normer och värderingar som gäller i vårt samhälle.” Pim John Andersson

”Det kostar staten miljarder att försöka integrera invandrarna i samhället, men vad får vi i gengäld? De är otacksamma, försöker sprida sin konstiga kultur och allmänt förstöra.” Dorian Ertymexx

Människor förblindade av sina perspektiv kan inte se verkligheten objektivt längre. The Wave (1981) visar hur det går till.

Styrka genom uppförandekoder (disciplin) styrka genom kollektivisering (community) styrka genom gemensamt handlade (action) och stolthet att tillhöra gruppen (pride) När vi återkommer till Mr Ross och hans klass har förändringarna i mentalitet börjat märkas. Här ser vi samma resonemang som Malin Ullgrens i DN.

Att bete sig som en skitstövel anses ok bara man tycker sig handla i självförsvar mot förtryckare och folk i vägen.

Det är inte det att Malin Ullgren inte beter sig precis som de andra rasisterna och liknande kollektiviserande grupperingar – det gör hon – det erkänner hon. Det är istället det att hon inte kan se något fel i det när förtrycket riktas mot vad hon själv tycker och lärt sig är det onda i samhället.

”Jag tyckte att frågan var så självklar efter vårens alla uppmärksammade brott mot kvinnor, och också mot barn. Att det är den vi alla innerst inne undrar över.”

Den självklara frågan, skillnaden mellan vad som uppmärksammas och brottsstatistiken säger hon ingenting om.

I Ullgrens & Co:s värld är det så självklart att brott mot män, pappor, bröder, pojkvänner, söner etc inte uppmärksammas alls. Detta med ett uppenbart undantag. Hon verkar ha extremt svårt att förstå att hälften av barnen har samma kön som gruppen hon attackerar.

Vidare så kan man inte annat än undra hur hon skall resonera gällande de homosexuella männen. Är de inte riktiga manliga män i hennes värld kanske? Hur skall hon ta sig ur den retoriska rävsaxen? Enligt HMF lagen får man inte hetsa mot folk pga deras sexuella läggning. Gäller detta inte heterosexualitet?

Fundamentalism är en obehaglig förteelse men obestridligen så stoppar den upp sitt fula nylle i mansdebatten.

Jag tänker på det där arkadspelet på tivoli där man med en klubba skall bonka sorkar (eller vad de är) som sticker upp huvudet. Fundamentalismen är som ett sådant skadedjur och sålunda är det bara för självständigt tänkande människor som uppskattar liberal demokrati att bonka ”the bastard” så fort som möjligt med logikens klubba.

Läs även Tanja Bergkvists inlägg En studie i svensk Fundamentalism Pär ströms inlägg Nytt index visar kvinnodominans, Pelle Billings inlägg Helgläsning och Ingrid Carlqvists inlägg Ofarligt att falskanklaga sina medmänniskor. Anders B Westin har även skrivet ett intressant inlägg om hur det är Att vara ett manligt proffs.


Vissa bloggare har varken logik eller sunda förnuftet i behåll

april 14, 2010
6 kommentarer

Mer om Rudolfssons mansfientliga debattartikel. Här tittar vi lite närmare på argumenten som ej var kritiska till den.

Ett av de mest usla exemplen hittar vi hos truthandfiction som spelar på – här på bloggen redan beskrivna – moment 22 argumentet: ”Den vanligaste formen är att de påstår att om du reagerar negativt på någon annans påstående visar detta i sig att dennes ursprungliga påstående var sant.”

Stämmer då detta på truthandfictions resonemang? Gissa två gånger. Faktum är att prediktionen av denna taktik bekräftas redan i hennes rubrik som menar. ”Sanningen avslöjas i kommentarsfältet” Detta är så klart ren bullshit, sanningen avslöjas i argumenten som styrker ett påstående. Det som inom retoriken kallas grunden och garanten.

Dåliga svar bevisar inte att dåliga frågor var mindre dåliga.

Men det hindrar inte truthandfiction såklart.trots att artikeln hade såväl uppenbara brister som intressanta poänger så är det inte den jag främst reagerade på- det var istället kommentarsfältet. Debattartikeln fokuserade på männens skuld och ansvar, och hade en tydlig könsrollsanalys, och tydligen är det kryptonit för de människor som spenderar sina dagar i tidningarnas kommentarsfält. Jag blev rädd för landets framtid när jag läste kommentarerna, de hatiska, ljusskygga ord som präglades av kvinnohat, antifeminism och en djupare frustration än jag ens visste fanns.”

Observera den fiffiga taktiken att först göra en beskrivning helt utan konkreta värderingar (En del beskrivs som bra en del som mindre bra, ingen beskrivning på vad som är vad och heller ingen motivering av någonting – klassisk negativism som vanligt) för att sedan hävda denna som bevis på påståenden som varken är styrkta, specificerade eller ens har något samband.

Här är det guilt by association – strukturella tolkande bevis – som gäller för hela slanten. (För mer om g.b.a. läs följande inlägg på axessbloggen) Först är problemet kvinnohat (en anklagelse som såklart varken specificeras eller styrks) men sedan blir snabbt problemet antifeminism och djup frustration istället. Och det stannar såklart inte där utan sanning-fiction går raskt vidare till att identifiera fler ”problem” där ”Öppna kommentarsfält sägs vara bra för demokratin, men det enda jag ser är ett illa förtäckt kvinnohat och en ogenerad rasism som får fritt utlopp i frihetens namn.”

Här går vår sanningsfiktive bloggare samma väg som Professor Sörlin vilken nyligen kritiserade ”frihetens fundamentalister som förväxlat frihet med en självpåtagen rätt att intet vilja och intet välja och därför riskerar att allt kränka.”

Det är alltså inte egna bristen på argument som är problemet utan det demokratiska fria samhället, fullt som det är av dessa hemska kvinnohatare och rasister som lurar runt varje huskrök. Just att anklaga folk för att vara rasister och kvinnohatare verkar vara universalmetoden för att slippa motivera påståenden idag.

Där har vi dock viss logik från vår favoritkritiker. Det är ju logiskt att motivera ett grundlöst påstående med en lika grundlös anklagelse eller hur?

Jag skulle hänvisa till Ad-hominem men det verkar vara overkill i detta fall.


Konstkritiken som försämrade vetenskapen

februari 17, 2010
6 kommentarer

Hur kommer det sig att så mycket forskning idag är full av påståenden som är uppenbart nonsens?

Nyligen skrev fantastiska Tanja Bergkvist ett blogginlägg som kommenterade påståenden som inte bara är uppenbart idiotiska utan även enligt källan, en artikel i SvD. Vi tänker, alltså finns vi inte skall ha gjorts av högutbildade akademiker och forskare. Ifall någon nu inte skulle förstå vad jag menar med uppenbart idiotisk så kan denne be om en definition i kommentarsfältet, tills dess utgår jag från att bloggens läsare inte behöver ha den detaljen förklarad. Nåväl som exempel på dessa uttalanden så hittar vi en Sociolog vid namn Palmås som hävdar Individen inte finns ty OM individen fanns vore det enligt honom en godtyckligt utklippt figur.

Det enda Palmås alltså gör är byter ut individ mot figur och kallar det för något godtyckligt

En akademiker som pratar uppenbar idioti vore illa nog men här har vi även Genusforskaren Cecilia Åsberg som menar att då vi delar 70% gener med en brödlimpa (något som är helt irrelevant för verkligheten som finns redan innan hon gör den analysen och ser likadan ut efter att hon gjort den) vore en gränsdragning ”vetenskapsretoriskt och religiöst sanktionerad suprematism” och därmed drar hon slutsatsen vi människor aldrig ens funnits. Åsberg konstaterar alltså att verkligheten i själva verket är vetenskapsretoriskt  (det ordet förtjänar egentligen ett eget blogginlägg) och religiöst sanktionerad suprematism.

Och därmed skall väl argumentet vara att då religion och suprematism per definition skall föreställa något dåligt är även verkligheten dålig och det bästa är då att retoriskt avskaffa den? Så försöker Åsberg skrämma oss att acceptera ett uppenbart idiotiskt påstående. Men varifrån kommer då denna sorts påståenden?

Det bägge påståendena har gemensamt är att de försöker säga vad saker inte är. De är negationer, de hör hemma inom negativismen.

En av våra härliga besökare Sofia tipsade nyligen om bloggen Negativismkritik. Några av er kanske redan hunnit titta på denna guldgruva i förståelse av hur något gått fruktansvärt fel i akademin då den redan haft smygpremiär i länklistan. Men jag tänkte även skriva ett inlägg som tipsade dem av er som missat den.  Inläggen på den eminenta bloggen är inspirerade av en bok vid namn ”Kritik av den negativa uppbyggeligheten” vilken beskrivs:

”Ett fenomen främst inom kulturen där överskridandet av en norm (eller förkastandet av traditionen, utmanandet av det etablerade, etc.) i sig anses vara ett tillräckligt bevis för att något intressant och viktigt har uppstått.”

Ett problem för en negativistisk akademiker är när vad man vill göra uppror mot inte ens finns.

Ett utmärkt exempel på detta hittar vi under rubriken Parodisk negativism i diskursanalys. Men frukta inte, pga att negativistiska akademiker inte tror på sanningen så kan de alltid ljuga ihop något som passar att attackera, en klassisk straw man. I följande exempel så har man som uppenbar uppgift att framställa intervjuoffren som smygrasister.

”Detta kan uttrycka att respondenterna vet att mångfald är ett slags ideal att eftersträva men i sättet de talar inte är övertygade om att det verkligen är bra.” och ”…diskursen avslöjar att bilden av mångfald som något självklart positivt inte är riktigt förankrad hos respondenterna.”

Sådan tur ”forskarna” kan rycka ut som en motsats till alla denna smygondska.

Minns ni inlägget ”att läsa människor på nätet” där alla går runt och leker psykoanalytiker? Isåfall ser ni nog även kopplingen mellan dålig vetenskap och negativism. Och kom ihåg uttaladet ovan om hur det inte är skillnad mellan en limpa bröd och en människa. Kan möjligen det förklaras med att genusforskningen per definition är negativistisk?

”Det är ett fält som utmanar traditionella föreställningar om forskning”

Javisst, traditionella föreställningen om forskning är ju att den skall lära oss något om världen. Genusforskare och liknande negativister vill ha rätten att kalla sig forskare utan att kunna ett dugg om världen. De förespråkar på fullaste allvar en forskning där forskaren slipper veta något för de tycker utmanande nog man ingenting ändå kan veta och då är det lika bra att strunta i det. Å ena sidan vill de desperat vara mot makten, å andra sidan vill de som forskare vara en del av makten. Det är inte konstigt dessa personer producerar uppenbar idioti som inte lär någon någonting om någonting.

Det konstiga är att de legitimeras av institutioner vars huvudsyfte är att producera kunskap.

Det är illa nog den dominanta åsikten är att konst skall vara till för att störa och irritera människor. Ett antal människor anser att exakt samma uppgift skall akademiker ha. De är till för att irritera ”makten” hur nu en högutbildad välavlönad forskare blev makten i förhållande till folket (som inte ens kallas folket utan istället beskrivs som ”den breda rörelsen”) Läs mer om skillnaden mellan låtsasforskning och vetenskap hos Nyhetskvarnen.

Jag lovade att förklara varför så mycket nonsens yttras i dagens forskningsvärld. Svaret jag kom fram till är helt enkelt att utan de gamla kunskapsidealen vad är det som finns förutom nonsens? Har den här bloggens smarta läsare svaret tro.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 426 andra följare

    Arkiv

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 426 andra följare

%d bloggers like this: