Aktivarum

Sakine Madon och Fredrik Krohnman om Journalisters mobbarmentalitet

november 2, 2012
22 kommentarer

Journalister som kritiserar journalister visar att vissa journalister fortfarande granskar makten.

I Expressen skriver Sakine Madon och Fredrik Krohnman apropå debatten om näthatet att de värsta nätmobbarna ofta är kända journalister som hånar någon de anser har fel åsikter.

”Att ha åsikter som inte delas av journalistkollektivet är som att vara sist i klassen med att få de senaste märkesskorna, eller inneprylen för stunden.”

De bägges påpekande kommer lagom till debatten på Pelle Billings blogg om hur tjejer stressas av samhället. Trött på flummande i denna fråga ställde jag då frågan vilka är det här samhället?

Med samma logik vill jag  ställa frågan ”Journalistkollektivet” vilka är de egentligen?

Min uppfattning är att det idag finns en bibel för vad man skall tycka som journalist. Man skall vara feminist, genus- och mångfaldsförespråkare, socialkonstruktivist samt avsky Sverigedemokrater.

”Och likt mobbare på en skolgård tvekar journalisten och krönikören inte en sekund att inför allmän beskådan basun­era ut vem som tycker fel, och vem som är dum i huvudet.”

Problemet är bara att inga av dessa saker har det minsta med journalistisk skicklighet att göra och tillsammans har de en hel del med journalistisk oduglighet att göra. Därav sajter som ”Avpixlat”

Om en datafirma tappar en ansenlig del av sina kunder till ett garage så har de problem.

Att säga folk som går till garaget är dumma i huvudet har möjligen en terapeutisk effekt men det löser inte problemet. Syftet med mobbning är nämligen att hjälpa mobbarna – inte mobboffret.

”Med mediemakt kommer ansvar. Den antifeministiska debattören Pär Ström företräd­er en ensidig syn på jämställdhet, och till synes håller knappt någon av våra kolleger med honom i sak. Trots det säljer hans senaste bok som smör”

Pär Ström företräder den ena av två syner på jämställdhet. Mig veterligen har ingen journalist visat att Ströms syn skulle vara mindre ensidig än alternativet. Det är snarare en rent politisk fråga.

Jag har följt debatten i flera år och min analys är att det mesta handlar om politik, inte sakfrågor.

”Att han fick tala om boken i en morgonsoffa fick journalisten Inti Chavez Perez att rasa över samhällsjournalistikens förfall. Ingen borde ta Ström på allvar. Han har ju inte ens släppt boken hos ett riktigt förlag, hette det. Perez har arbetat med debattjournalistik på SVT och hos Aftonbladet, som dagligen publicerar skribenter utan ”riktigt förlag” i ryggen.”

Perez är även en uttalad feminist. I antologin ”F-ordet mot en ny feminism” har han skrivit ”om den moderne mannen” Hans text handlar mestadels om fotbollsstjärnan David Beckham.

”Hans nya manlighet har fortfarande inte gett mig den frihet jag vill ha.”

Det är sålunda inte det minsta förvånande att Perez inte delar Pär Ströms analys. Det märkliga är påståendet att det skulle vara mer journalistiskt att inte göra det. Det är en rent politisk fråga.

Lika uppenbart politisk är Facebookgruppen ”Vita Kränkta Män” och dess anhängare.

Det här ämnet har jag redan tagit upp. När Mansförbjudet släpptes debatterade Pär Ström mot Kawa Zolfagary som sedan intervjuades av Aschberg vilket jag skrev om i Ovita Kränkta Hen.

 ”Liknande tongångar finns att hitta i Facebook-gruppen ”Vita kränkta män”, som grundaren och vänstertwittraren Kawa Zolfagary ska skapa en bok av. Gruppen, vars inlägg delas friskt bland journalister och twittrare, är ett tydligt exemp­el på den självutnämnda toleransens intolerans.”

Man kan bara skratta åt uttrycket ”toleransens intolerans”. I praktiken avslöjas här ”Tolerans” som ett kodord för att dölja politisk aktivism. Man vill vara politiker men inte ses som politiker.

Lösningen blir då att framställa sig som anti-politiker, dvs bygga identitet på vad man är emot.

”Naturligtvis pryds gruppen av en karikatyrbild av – Pär Ström. Det är inte utan att man undrar om epitetet ”man”, ”vit”, eller för den delen ”gubbe”, kan vara ensam grund för att diskvalificeras från att tas på allvar.”

Jovisst, bortsett från att vänsterpartiets partiledare Jonas Sjöstedt är just ”man” ”vit” och ”gubbe” men den lilla detaljen kanske Kawa Zolfagary helst av allt bortser från? Fakta är ju bara i vägen.

”Medan nästa krönikör på Nöjesguiden hyllar gruppen ”Vita kränkta män” knyter det arga nättrollet näven allt hårdare i fickan. Och tänker att nästa valdag, då ska jag fanimej ge igen.”

Knappast … Det här att ge igen och smälla till är ju journalistkollektivets egen ideologi. Nättrollen (dvs alla som inte tycker som journalister) kommer att rösta på det parti de anser är bäst för dem.

Om journalister anser folk röstar fel betyder det bara att de själva gjort ett urdåligt jobb.

Eller så kanske journalister föredrar partier som inte är de bästa för folk som om inte tillhör journalist-normen? Journalisterna kanske helt enkelt (hemska tanke) är ordinära egoister?

Genusnytt: Två journalister kallar journalistkåren mobbare

Pelle Billing: Johanna Frändén om de tysta männen


Mediahatet mot näthatet

mars 12, 2010
3 kommentarer

Näthatet är den senaste etiketten i den långa raden begrepp vars enda syfte är att legitimera egna ståndpunkten.

I aftonbladet hittar vi dels en artikel Av Annika Jeppsson och dels en krönika av Terri Eriksson som bägge har samma innehåll. De klagar på ”näthatare” vilket sammanfattningsvis verkar vara en universalterm för alla vars kommentarer är negativa. Argumenten som i dessa ger mot näthatarna är underhållande dåliga.

Krönikören Eriksson säger exempelvis 40% av kommentatorerna inte har förstått texten men ändå sågar den. Meningen är såklart att kritisera näthatarna men om 40% inte förstår texten kanske det är dags att skribenten satsar på mer begripliga texter? Vidare kritiserar hon: ”10% vill bara berätta att de tyckte artikeln var undermålig, ämnet helt ointressant och kommentarerna under all kritik.”

Sedan när är dessa saker näthat? Att veta vad läsaren tycker är intressant är ju tvärtom värdefullt för skribenten.

Att vissa tycker artikeln är undermålig är förståeligt om 40% inte ens förstår den. Vidare går hela hennes egen text går ut på att säga kommentarerna är under all kritik. Så för vissa är det tydligen ok att klaga på dåliga kommentarer. I Jeppssons artikel får psykologen Madeleine Gauffin Rahme spekulera i folks hälsa

”Näthatare är människor som mår dåligt.” slår hon fast. Hon förväxlar därmed vad folk gör med vad folk är. Verkligen sämsta sortens argumentation att använda sådana etiketter. Hon avslutar med ett tips för att hantera näthatare. ”bästa tips till dem som råkar ut för näthat är att lämna den aktuella sajten så fort som möjligt.” Vad håller människan på med? Det är ju som att uppmuntra människor att bli överkänsliga och konflikträdda.

Här är ett bättre tips: Hålla sig till sakfrågan och ignorera personangreppen. Då får man lära sig svara även på saker man inte gillar.

De bägge artiklarna är tydligt negativistiska. De klagar på näthatare men de ger inga förslag på lösning eller förbättring. Vad vill de egentligen? De verkar lika klagosugna som personerna de kritiserar. Målet borde vara att höja kvaliteten men några förslag på hur man gör det lämnar de inte alls.

Istället uppförstorar de bara det hela. Onödigt, deras budskap verkar vara att felet med klagandet på näten är att det är andra än de själva som får klaga. Vidare är det definitionsfel att kalla kritik och klagomål för hat.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 382 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: