Aktivarum

Gubbplogat Del 2 – Därför är Kärring dagens motsvarighet till Gubbe

januari 3, 2013
25 kommentarer

Här fortsätter min kommentar av debatten som påbörjades i inlägget Gubbplogat Del 1.

Egentligen kan man inte säga att Gubbe motsvaras bäst av något specifikt ord.

Det hänger nämligen helt på i vilket sammanhang som det förekommer. Språk ändras och utvecklas med tiden. När vi i min bekantskapskrets var små så pratade man om gubbar och gummor så rent praktiskt skulle gubbe motsvaras av gumma men….

Men de bägge orden används inte alls likvärdigt idag. Ordet ”gumma” är vanligen en positiv beskrivning av flickvänner och sambos och dessutom i regel begränsat till privata sammanhang. Killar kan säga gumman till sin tjej men andra beskriver henne inte som ”hans gumma”.

Vidare så existerar knappast beskrivningar av hur ”gummig” någon är.

Gubbe är dock idag i bästa fall att neutralt uttryck i sportens värld (kom igen gubbar!) men ofta förekommer det i rent föraktfulla (pejorativa) sammanhang och då måste den kvinnliga motsvarigheten ha en likvärdigt nedsättande laddning för att alls vara en motsvarighet.

Varken gumma eller tant har en sådan. Ingen använder de orden för sådana syften idag. Därför finns idag rätt få ord som ens kan vara motsvarighet till gubbe. Det tycks ha gått många förbi att Gubbe idag är en mer nedsättande beskrivning än n_ger. Gubbe används idag på det sätt som n_ger användes när det var standard att se ner på svarta för att de var svarta.

”Så enfaldigt gubbigt”

”Vidriga, vidriga gallösande gubbar.”

De flesta som använder gubbe offentligt idag gör det i ett nedsättande sammanhang

Verb-formen ”gubbig” har inga positiva funktioner alls utan är alltid en nedvärdering. Sålunda för att få en kvinnlig motsvarighet till gubbe år 2013 måste man använda ett ord som är kvinnligt könskodat och går från neutralt till negativt. De kraven uppfylls varken av tant eller gumma.

Det ord jag valde är ”Kärring” vilket jag bedömer som bäst eftersom det har både en klart pejorativ betydelse (Ni spelar som kärringar!) och en neutral (Kärringen där hemma) Det enda egentliga alternativet jag hittade där något könsbestämt kvinnligt beskrivs som negativt är när man använder sexualiserade uttryck

Denna sorts sexualisering hittar ni i titlarna på böcker som ”Fittstim” och ”Bitterfittan”

Skall kvinnotänk beskrivas lika negativt som man i media kastar omkring ordet gubbe idag (vilket mina inlägg är kritiska mot) skulle det logiskt antingen vara Kärringtänk eller något i stil med F_tt-tänk. Mina artiklar är ju negativa till förteelsen, för att begreppet skall fungera måste det framkalla obehag hos läsaren Det skall kännas att det verkligen inte är någon bra idé.

Sedan för dem som vill visa sitt stöd för påhitt av Jenny Wennbergs typ så föreslår jag att de slutar smyga med sitt mansförakt (misandri) och visar vad de verkligen tycker. Då skall de inte använda begrepp som Gubbploga. De borde snarare skriva om Gubbplåga för det är ju den sortens åsikter de uppenbarligen har.

Det kommer en tredje del.

Annonser

Publicerat i Okategoriserade
Tags: , ,

Misandry for Dummies – NY BLOGG! Mansförakt i Reklamen

oktober 24, 2012
46 kommentarer

Vissa människor tror det fortfarande går att hävda att vår kultur inte är färgad av misandri.

För dessa människor har jag nu skapat en alldeles särskild överraskning. Den nya bloggen ”MANSFÖRAKT I REKLAMEN” är härmed öppnad. En hel blogg bara med youtube-filmer.

Den har även en engelsk version ”MISANDRYCOMMERCIALS”. De har samma innehåll, bara färgerna skiljer sig. Jag importerar helt enkelt den svenska bloggens innehåll till den engelska.

Ovan: Exempel från bloggen ”Mansförakt i Reklamen”

Tanken var att inviga med 20 klipp på plats från början. Som ni kommer att märka blev det många fler.

(Över 70st so far!)

Lagom till sjösättningen av den nya bloggen så hittade jag också Psychology Today-artikeln ”Why Some People Have Issues With Men: Misandry” av Sociologiprofessor Anthony Synnott.

”The word misandry may not be in everyone’s computer dictionary, but the reality is out there. A reality without a name, however, is largely invisible.”

Artikeln kan enklast summeras som ”Misandry for Dummies” I tolv enkla steg förklarar Synnott vad Misandry betyder. Låt oss granska hans presentation av detta sällan rapporterade ämne..

De flesta vet att misogyni står för kvinnohat. Färre vet att misandri är den manliga motsvarigheten.

1. Reality: First we must acknowledge that misandry is partly reality-based to the degree that it is in part a reaction to misogyny, and to the real or perceived oppression of women by men.”

Här måste vi också se risken att misandri leder till misogyni. I den mån det existerar kvinnoförakt idag är det alltså en lika stor risk att det var samtidshistorisk misandri som var orsaken.

2. History: Misandry is also based in history, or herstory, or a misreading of history. Most of the major villains of the last century have been male: Hitler, Stalin, Pol Pot, Idi Amin, Charles Taylor, Ceaucescu, Slobodan Milosevic, Saddam Hussein and Osama bin Laden. But the misreading of history is three-fold.

Här kan vi gällande feminister närmast tala om ren historierevisionism.

First, their villainy was a matter of power not gender. Second, women with absolute power have sometimes been absolute villains too. Third, we cannot ignore the male heroes, including those who fought against the tyrants and eventually deposed them, or died trying. It is poor scholarship and short-term politics to portray men as solely villains and to ignore the evil women (no names mentioned) and the good men.”

I korthet 1) historisk ondska ligger hos de få som som hade makten, inte hos deras ”grupp” 2) Även kvinnor har haft makt och utövat onda handlingar 3) Mäns grupp har även bekämpat grymheter.

3. Today: About 90% of all murders in North America are committed by men. The Top 10 on the FBI Most Wanted List are usually all male. Most of the corporate CEOs and CFOs arrested recently from Enron to Bernie Madoff have been men; Martha Stewart was a lowly exception. So there seem to be real grounds for misandry.

Att det verkar vara så betyder dock inte att det nödvändigtvis är så.

”…But this is the Cyclops syndrome: to see with only one eye, in only one dimension and only half of reality (as with #2 above). Cyclops people stereotype the male by the actions of a minority, define the exceptions as the rule, ignore the majority, and ignore too the minority of female villains for a cleaner, clearer (supposedly) picture. Most murderers are male but most males are not murderers, and some women are. This is not rocket science. But misandry is less about reality than politics.

Det brukar sägas att i den blindes värld är den enögde kung. Det råder ingen tvekan om att så är fallet beträffande feministisk teori. Cyklops syndrome kan vi för övrigt översätta till Genusglasögon.

4. Personal: Some misandry is likely to be grounded, like misogyny, in bitter personal experiences. Many women say that that they have had unpleasant personal experiences with men: fathers, brothers, lovers, co-workers, bosses etc. But I suppose that we have all been hurt by members of the opposite sex, and by members of our own sex too; however, to extrapolate from a minority to the general is surely unfortunate, even if understandable.”

Här ser vi varför personliga upplevelser aldrig kan betraktas som vetenskaplig grund. Man vet inte vilka personliga upplevelser de andra människorna har och därmed inte hur representativa de egna är.

5. Political Demonization: This new sexism, reverse sexism, is widespread in feminist and pro-feminist literature – or propaganda, one might say, – but largely ignored. One does not criticize feminism! But a fair number of feminists have criticized men in sexist terms.”

Feminismen är givetvis Elefanten som står mitt i rummet närhelst dessa frågor diskuteras.

Det är lika omöjlgt som löjligt att hävda feminismen är oskyldig till dagens misandri. Därmed inte sagt att misandri styrs av feminister idag. Att skapa monstret betyder inte man kan styra det.

6. Angelization: The political demonization of men is complemented by the angelization of women in a moral bi-polar totally sexist evaluation of gender: women/good and men/bad. Elizabeth Cady Stanton stated in 1848: ”In my opinion, he [man] is infinitely women’s inferior in every moral virtue.”

Feminismen har alltså demoniserat män och ängellförklarat kvinnor. Detta är en process som pågått under mycket lång tid. Det är dock de senaste 20-25 åren effekterna blivit påtagliga.

7. War: Misandry escalated in the 1990s.The battle of the sexes became the war against women. Susan Faludi subtitled ”Backlash: The Undeclared War against American Women.” It was mostly about media criticism of feminism – the ”war” was sheer hyperbole – but it won another Pulitzer.

Som påpekas handlade det hela mycket mer om politik än om verklighet. Man tjänade på att mobba ut män.

8. Law: The homicidal war against men kills mostly men. Men are the principal victims of homicide. But never mind reality. Politics is all. The U.S. government passed the ”Violence against Women Act in 1994, and this was followed soon afterwards by similar legislation in Canada. Forget the far greater violence against men and, especially in the States, black men, and in Canada First Nations men”

Hur kom det sig att lagarna började diskriminera män? Det enkla svaret är att feministiska kvinnopförbund fick makt medan män inte hade några lobbygrupper som såg efter deras intressen.

9. Popular Culture: Misandry is now institutionalized in popular culture. Joke books, fridge magnets, T-shirts, coffee mugs, newspaper cartoons, TV sitcoms all deride all men all the time. There is no equal opportunity contempt, which in some respects is probably a good thing, but one wonders about the need for contempt. T-shirts say: ”Women Rule. Men Drool” and ”Boys are smelly. Throw rocks at them.” – an advocacy of violence which would be unconscionable were the sexes reversed.”

Att misandri är djupt rotad i populärkulturen upptäckte forskarna Katherine Young och Paul Nathanson. Deras ”Spreading Misandry” (2001) är förmodligen världens första riktiga studie på ämnet.

10. The Media: Our sit-coms portray men as bumbling fools and idiots and usually overweight, with the women as sensible, together and attractive. Everybody might love Raymond, but he’s an idiot. The same idiots are re-played every night: Beavis and Butthead, Trailer Park Boys, The Simpsons, Home Improvement…We may laugh at such sexism, not recognizing it as such, but we do not laugh at racism nor sexist misogyny.

Warren Farrell uppmärksammade detta skifte. Han påpekade sådana tendenser mot kvinnor kallas sexism. Samma tendenser mot svarta kallas rasism. Men riktade mot män kallas de idag för humor.

11. High Culture: Sit-coms might be defined as low culture, but misandry is everywhere. Dr. Phil (Ph.D.) put on a show recently: ”What’s Wrong with Men?” and he found some pretty miserable specimens of manhood to destroy and despise in public, almost entirely a female public.”

Här ser vi det riktiga problemet. Misandri finns överallt. Den är en del av systemet. Till skillnad från misogyni betraktas misandri som ett naturligt inslag och uppmärksammas av få människor.

12. Sexism: Michael Kimmel, who owns Men’s Studies in the States, is particularly misandric, opening his book ”Manhood in America” (1996) with a long list of male villains – not a hero, hard working man, good father, Nobel Peace Prize winner, not a useful Newton, Darwin, Freud, Einstein, Gandhi, Mandela, King, Carnegie Medal winner in sight. It’s amazing.”

Observera att Men´s Studies är vad som i Sverige kallas Kritiska maskulinitetsstudier

Alla med ögon i behåll kan se de attackerar män. Själva menar de att de bara kritiserar manliga strukturer. Regeringen är så vilsna de till och med låtit Kimmel utreda pojkar i skolan!

”…Then in ”Men’s Lives” he adds more villains and this suggestion: ”Perhaps we should slap a warning label on penises across the land. WARNING: OPERATING THIS INSTRUMENT CAN BE DANGEROUS TO YOUR AND OTHERS’ HEALTH” (2004:565. His emphasis).”

Såg ni att den här killen är en av de högst respekterade mansforskarna i världen? Detta är vad genusvetare menar när de hävdar det redan finns etablerad forskning gällande mansfrågor.

En kardinaldåre som efter för lång tid på kvinnoskola föreslår varningstexter på killars könsorgan.

Sedan har vi förstås inte sällan liknande åsikter i Universitetsledningar.

”Om det vippar över diket åt andra hållet, så att ledningen består endast av kvinnor, kan vi säkert leva med det ett tag, med tanke på hur länge universiteten varit enkönade åt andra hållet.” – Anna Furst, Uppsala Universitet

Historisk kompensation för individer som överhuvudtaget inte upplevt vad de kompenseras för alltså.

Genusnytt: Jordens vänner har en policy som utgår från 50-50 tolkning av jämställdhet.

Pelle Billing: Reflektioner efter föreläsning om könsrollernas (könsskillnadernas) uppkomst.


Anna Wester, Göteborgsposten eller Massmediekulturen som helhet?

oktober 23, 2012
37 kommentarer

Så har det blivit dags att dokumentera den röda tråden misandri i massmedia igen.

Anna Wester har skrivit en artikel i Göteborgsposten vars budskap tycks vara att marknadskrafter inte existerar, att festivaler får lika många besökare oavsett artist och bokar gubbar för nöjes skull.

”Teddybears och Thåström stod högst upp på Popagandas affischer. Det säger allt. Svenska festivaler älskar trötta män.”

Nej det säger inte allt! För det första är Teddybears och Thåström bra band som publiken älskar och för det andra är det snarare rubriken i Anna Westers egen artikel som säger allt: Gubbröra!

Vad innebär det egentligen att vi åter ser massmedia försöka göra mäns kön till problemet i världen?

Vill massmedia kanske förespråka Kristas ”The final solution”? Eller handlar det om att journalister inte kan lösa tidningskrisen genom att bli populära så de måste bli avskydda istället?

Är det åsikten att mäns åsikter är kommersiellt oviktiga som spökar eller handlar det om det faktum att journalister blir allt mer lika medan de ifrågasätter andras brist på mångfald?

Förmodligen var det inte Anna Wester som skrev rubriken så minst två personer på GP tycker så här.

Göteborgsposten var nyligen i hetluften. Är det tidningen specifikt som har ett särskilt högt mansförakt eller är Anna Westers absurda artikel tecken på en djupare problematik i media?

”Se på våra största festivaler. Hultsfred bokade The Cure och The Stone Roses som huvudakter. Ett gäng gubbar som var gamla redan innan jag kunde gå. För att inte tala om Kraftwerk på Way out West.”

Ser ni vad som saknas fullkomligt i Westers artikel om musikfestivaler? Musiken! På Göteborgspostenm verkar det viktigare vem som står på scenen än vad som kommer ur högtalarna.

Eller rättare sagt, vad artikeln egentligen säger är att det är viktigare vem som INTE står på scenen.

”Tanken på att Sveriges största festivaler skulle boka lika legendariska band med bara kvinnliga medlemmar är på många sätt orealistisk.”

Det viktiga är alltså inte ens att fler kvinnliga artister deltar – det viktiga är att det bara är kvinnor. Detta är en idiotisk mätmetod som ignorerar band typ Lambretta, Nightwish och No Doubt. 

”…Att artisterna dessutom skulle ha samma ålder och vara lika kommersiella som de här männen är näst intill omöjligt.”

Detta är ett ännu mer korkat argument. Läs Trollans genomgång av äldre kvinnliga artister. Tina Turner, Cher, Madonna, Bangles, Vixen och – på tal om kommersiell gångbarhet – Spice Girls.

De sistnämnda sjöng om vänskapen bland tjejer medan de snackade skit bakom ryggen på varandra.

Har Anna Wester eller någon annan på Göteborgsposten begrundat det kan vara mycket svårare för ett ”all-girl-band” att hålla ihop under lång tid? Beträffande den kommersiella gångbarheten…

”Men vad Anna Wester missar i kråksången när hon diskuterar diskrimineringen av kvinnliga artister är att de har större valmöjligheter. Och kanske är inte Sverige så här jätteintressant för alla kvinnorna?”

Det är ett ev0lutionspsykologiskt faktum att kvinnor oftare än män tackar nej till allt från sexuella one nights stands och romantiska dejter till humorprogram och höga chefstjänster.

Det är också ett faktum att ju mer eftertraktad man är ju mer råd har man att tacka nej.

Genusnytt: Mats Olsson om förskolans feminina värderingar

Pelle Billing: Misandri i media utöver det vanliga


Genusvetenskapen företräder inget av könen – Del 2 Misandri = Negativ syn på manlighet

oktober 12, 2012
10 kommentarer

Välkommen till Institutet för Mansfrågeforskning. Här besvaras frågor om män som andra ignorerar.

Tidigare slog jag fast att Genusvetenskap = Maktfrågor. Här tänker jag titta på genusvetenskapens hantering av män och manlighet. Så här skriver Stenman på Newsmill:

”Majoriteten av feminister varken hatar män eller hyser något mansförakt. I själva verket är det snarare tvärtom, feminister slåss för att kvinnor och män skall få ses som individerna de är, utan att begränsas av normer kring kön och behandlas lika.”

Utan att veta det lyckas Stenman bekräfta flera av mina åsikter om feminism, genusforskning och misandri. Först det första förväxlar hon vad man försöker åstadkomma med vad som görs.

Hon pratar inte om hur feminister agerar utan tror att bara målet är gott är allt annat nödvändigt.

För det andra så pratar hon om ”individerna de är” och inte individerna de vill vara. Hon har tydliga problem med konceptet fri vilja. Låt oss nu titta på vad som sägs i New Male Studies #01.

”We began our research on men with the following hypothesis, which we invite social scientists to verify or falsify on empirical grounds: that no person or group can have a healthy identity without being able to make at least one contribution to the larger society, one that is distinctive, necessary and publicly valued”

Men det är ju just detta som de godhjärtade genusforskarna vill ”befria” män från. Hur går det ihop egentligen? Svaret är att inom samhällsvetenskapen är ”Teorin” bara idéer om världen.

Samtidigt inom den breda vetenskapen förutsätts Teorier vara säkra kunskaper styrkta av forskning.

Teorier och ”Teorin” är alltså inte alls samma sak. Ta exempelvis evolutionsteori. Man har samlat mängder av fossil och liknande som styrker att människan i själva verket är en moddad apa. Men…

”Inom genusvetenskap finns massa skilda teoribildningar och områden t ex inom etnicitet/postkolonial studier, queer, maskulinitet, klass/marxism, psykoanalytiskt inspirerade teorier, diskursanalys, poststrukturalistiska teorier, femininitet, crip theory, organisation och kön, feministisk materialism mm mm. Inom alla dessa områden finns en mängd forskare med egna teorier.” (kommentarsfältet)

Men när vi nu tittar på den här ”Teorin” vad styrker att dessa påståenden om världen stämmer? Exempelvis Malin Stenmans ideer om ”individer som vi är” hur har den kunskapen forskats fram?

Dessa påståenden om individen styrks inte av vetenskapliga bevis på hur människor funkar.

Vad Malin Stenman beskriver bygger snarare på 1700-tals filosofen Jean-Jacques Rousseaus moralsyn och det moraliska skifte som skedde i USA under The 60s Culture Wars.

”Rousseau held that this third savage stage of human societal development was an optimum, between the extreme of the state of brute animals and animal-like ”ape-men” on the one hand, and the extreme of decadent civilized life on the other.”

Om genusvetarna var säkra på att det är så borde de redovisa forskning och källor. Att jag skall leta rätt på och redovisa de källor deras tankar kommer från är en fullkomligt absurd situation.

I vilket fall som helst så glömmer Stenman att alla inte vill tvingas på Roussaeus moralsyn.

Vi har exemepvlsi Steven Pinkers  ”The Blank Slate”.  Där visas med jämförelser mellan Roussaeu och Thomas Hobbes att vetenskapen objektivt snarare stödjer Hobbes moralsyn.

”Rousseau criticized Hobbes for asserting that since man in the ”state of nature . . . has no idea of goodness he must be naturally wicked; that he is vicious because he does not know virtue”. On the contrary, Rousseau holds that ”uncorrupted morals” prevail in the ”state of nature”

Stämmer verkligen detta? Om alla bara får vara unika och sig själva löser sig allting? Fast när vi pratar om en seriemördare som är sig själv kanske det här resonemanget inte verkar lika vettigt?

Rosseau skulle ha hävdat att om vi bara låter människor vara så lär de sig aldrig att bli seriemördare.

Är det rimligt? Knappast, dagens kriminalpsykologi har heller inte råd med lyxen att hävda det inte är skillnad på de värsta mördarna och på helt vanliga människor oavsett hur populär den åsikten är.

”Denna idévärld om ett mansförakt stämmer väl överens med missförståndet om att kritisk maskulinitetsforskning i själva verket handlar om kritik av män som individer.” Stenman

Kritisk maskulinitetsforskning utgår från en radikal idé om individer som per definition är starkt negativ till de män som inte distanserar sig från gruppen. Att vara omanlig belönas och uppmuntras.

Låt mig kommentera den idén om manlighet med ett par till citat från New Male Studies #01

Mansfrågeforskarna Katherine Young och Paul Nathanson specialiserar sig på att studera misandri dvs manshat. Här är deras slutsater gällande de buskap som prackas på män angående deras kön.

“Any man can feel good about himself as an individual even now, after all, by adopting one of two strategies that prevent him from feeling good about himself as a man.” … “The first requires dissociation from other men as a male feminist” … “The other strategy requires dissociation from society and thus becoming an antisocial threat to it.”

Med andra ord hatet mot män handlar inte om att de föds som pojkar. Hatet mot män handlar om idén att deras normala beteenden är skadliga och behöver hjärntvättas bort, helst i tidig ålder.

Med detta sagt, nu till något helt annat.

Nyligen så ändrade jag Aktivarums undertitel till ”Institutet för Mansfrågeforskning”

Mansfrågor diskuterar problem som är specifika för män och deras relationer. Mansfrågeforskning (del 3) sammanställer och presenterar vetenskap som beskriver/löser dessa specifika problem.

”Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!”

Mansfrågeforskning gav noll träffar på google före den 5 Oktober 2012. Begreppet kan inte sammanblandas med genusforskning (del 1) eller maskulinitetsforskning (del 2).

Fortsättning följer…

Genusnytt: Demonstration utanför Riksdagen på Internationella Mansdagen

Pelle Billing: Utrdrag ur Jämställdhetsbluffen på Engelska


Vpk – VänsterPartiet Könsseparatisterna?

september 21, 2012
9 kommentarer

Framtidskommissionens rapport gör det lämpligt att återinföra förkortningen Vpk för Vänsterpartiet. 

Vpk stod en gång i världen för VänsterPartiet Kommunisterna. De har sedan dess försökt göra upp med sitt kommunistiska förflutna, deras nya inspirationskälla visar sig vara patrikarkatsteori.

När John The Other inte är ute och Affischerar Vancouver gör han videoklipp. Ovan video är en kort presentation av de större problemen med den så kallade tredjevågs-feminismen.

Här presenteras hur feminismen står för två saker: fördelar åt kvinnor och demonisering av män.

Det är talande att bägge dessa saker förekommer i slutrapporten (pdf) från vänsterpartiets s.k. framtidskommission**. Författarna varnar för ”mäns gemensamma intressen” (som om sådana fanns.)

I ett patriarkalt samhälle har män som grupp ett gemensamt intresse och behov av att hålla ihop och försvara sin överordnade ställning. Även inom Vänsterpartiet måste vi vara vaksamma på hur män söker sig till varandra för att utveckla politiska idéer, diskutera något de har läst eller höra hur andra tänker i en specifik fråga.”

Genusnytt citerar delar i rapporten som visar de förespråkar såväl konspirationsteoretisk misstänksamhet mot män (Misandri) som kvinnlig könsseparatism dvs The Saudi Way

Det finns inget inom den feministiska praktiken som provocerar så mycket som kvinnlig separatism. Det kan ibland bero på missförstånd och okunnighet men ofta har det handlat om att män faktiskt känner sig hotade. Det finns inte heller någon internfeministisk praktik som är så effektiv som separatism om man vill flytta fram kvinnors positioner.

Det finns heller inget statsskick så effektivt som socialistisk diktatur om man vill slippa opposition.

Därmed är det rena hjärnsläppet att använda retorik av det slaget. Inget har varit så förödande i världen som när vänsterpolitiker börjar tänka i termer av hur effektivt andra rättar sig i leden.

Det är uppenbart att Vänsterpartiet under Jonas Sjöstedt använder Feminismen – förlåt, Internfeminismen*** – som ursäkt att återgå till de mer kontrollfixerade varianterna av socialism.

”Bland annat krävs att “talarstatistik” förs vid varje större centralt arrangemang (sedan 10). Då menar de statistik över hur länge män respektive kvinnor talar.” – Genusnytt

Den här gången är det dock inte arbetarnas intressen man vill tillvarata utan ”minoriteters”.

Hur blir kvinnor en minoritet undrar ni kanske? Kvinnor är trots allt ca 50% av befolkningen och över 60% på Universitetsutbildningarna. Svaret är att (V) här menar sk ”maktminoriteter”

Något ljushuvud har alltså kommit på idén att kalla den demokratiskt röstberättigade majoriteten för en minoritet för att de inte gör vad nämnda Einstein tycker en majoritet borde göra.

Det är inget nytt resonemang. Det är bara märkligt att Vänsterpartiet ger sig efter FI:s väljarskara.

Det var vid förra valet färre än 1% av väljarna som röstade på Feministiskt Initiativ. Man kan undra varför Jonas Sjöstedt & Co tror att den här strategin kan göra annat än försvaga partiet.

”Är det någon mer som tänker samma tanke som jag – vänsterpartiet verkar storsatsa på sin egen undergång.” – Pär Ström

**Socialdemokraterna hade en egen liknande framtidsgrupp. Sedan inträffade det här!

***Inte lätt att hålla ordning på denna myriad av olika ”feminismer”

Pelle Billing: Utdrag ur kommande boken Jämställdhetsbluffen.


11 Shades of People Against Feminism – Karin Pettersson gör en ”Sveland”

september 8, 2012
9 kommentarer

Har ni märkt att när vissa saker debatteras i Sverige verkar det ok att säga hur dumma saker som helst?

Här fortsätter debatten som började i inlägget om Kultur-huliganismen. Den här gången har Karin Pettersson getts mediaplats för budskapet att ”Hat mot feminister hotar demokratin”

”Alla kvinnor som tar plats i samhällsdebatten och definierar sig som feminister känner igen sig. Hatet, aggressiviteten och hoten om våld.”

Ja, så hemskt och obehagligt. Som alla vet är enbart ”manliga” trakasserier onda medan ”kvinnliga” trakasserier består av goda snälla saker som ufrysning, ryktesspridning och falska anklagelser.

Jag hade haft mer sympatier för ”offret” om inte hennes inlägg var fullt av ovanstående saker.

”Hatet mot feminismen är en utlöpare av det kvinnohat som är en av de starka underströmmarna i vår civilisation. 201 kvinnor i Sverige har på 2000-talet mördats av män i nära relationer, visar Aftonbladets granskning.”

Här ser vi en av orsakerna allt fler blir förbannade på feminister. Argumenten does not make sense! För det första mördades kvinnorna av SIN man. Inte av ”män” i allmänhet.

Om det har att göra med kvinnohat varför är det bara när männen är i relation som ”hatet” yttrar sig? Andra grupper kända för hat beger sig i hög grad på personer de inte känner på gatan.

För det andra är det absurt att framställa 201 mördade kvinnor på 10 år som det största problemet.

Enbart året 2010 i åldrarna 15-44 begick 134 kvinnor och 378 män självmord. Vad bägge dessa förteelser har gemensamt (som omslaget ovan hintar) är en tydlig korrelation till psykisk ohälsa.

”Det dödliga våldet mot kvinnor slår inte blint. Studier av gärningsmännen visar att det rör sig om socialt eller psykiskt marginaliserade män. Hela 80 procent är att beteckna som psykiskt störda eller sjuka.”

Kort sagt att försöka göra kopplingen ”kvinnohat = mördade kvinnor i relationer” är sanslöst korkat. Kopplingen ”mördade kvinnor i relationer = psykfall som mansideal” är desto rimligare.

Och som om inte det argumentet var lätt nog att smula sönder är ideologiska kopplingen ännu värre.

Även när vi bortser från skillnaden mellan det biologiska könet kvinna och den politiska åsikten att kvinnor borde styra världen – även då blir kopplingen idiotisk.

”Hatet mot feminismen är detta kvinnohat med en ideologisk överbyggnad. Det är den felande länken mellan alla de som tycker att jämlikhet, öppenhet och tolerans gått för långt. Muslimhatarna som räds Eurabia säger att de vill värna västerländsk demokrati och jämställdhet.”

Logiken här är alltså att visa tolerans för ökat kulturellt och politiskt inflytande från länder där man slår kvinnor med käppar och föraktar fattiga/svaga är ett uttryck för jämlikhet?

Alltså ”slå kvinnor med käppar = jämlikhet” Säg elaka saker till feminister = hot mot demokratin.

Man börjar ana mediefeminister är helt oförmögna att se någon som helst skillnad mellan vad de själva – när de säger korkade saker – råkar ut för. Och vad kvinnor i allmänhet utsätts för.

”Hur mycket behövs det för att vi ska börja titta lika allvarligt på hat mot feminister som vi ser på rasistiska rörelser som härjar loss på internet?” frågar My Vingren i sin debattartikel. Det är en befogad fråga.”

Kopplingen är alltså att mediefeminister när de skriver korkade, inte sällan misandriska saker får elaka svar av okända män. Statistiken visar att några kvinnor mördas av män i relationer!

Å ena sidan okända män som säger elaka saker – Å andra sidan män i relation som mördar sin partner?

Då är det ju ehh.. logiskt att anta okända män som säger elaka saker är det stora hotet eller hur? Om det begås brott i en grupp och inte i en annan när skall polisen sätta fokus där brotten ej sker?

”När det gäller hat mot feminister verk­ar ingen speciellt oroad. Polisen bryr sig inte. Ska vi behöva vänta tills någon av näthatarna går från ord till handling innan något händer?”

Ja faktiskt, eftersom feminister kallar precis all kritik de bemöts av ”hat” hur skall polisen ha tid och resurser att lägga på tramset? Det är den förutsägbara följden av att sakna gradskillnader.

Det är feminister själva som skapar den situationen genom att se allting som ”strukturer”

Det går utmärkt att ha nolltolerans mot grova övergrepp men när man vill framställa alla övergrepp som lika grova varianter av ett ”strukturellt förtryck” får man räkna med att arbetet blir ineffektivt.

”Hatet mot feminismen hänger ihop med motståndet mot öppenhet och jämlikhet, det som föraktfullt brukar kallas ”det politiskt korrekta”

Men vänta lite! Liknar inte det här något vi sett tidigare? Visserligen är inte Pettersson lika specifik som Sveland i vilka som skall klumpas ihop men Eberhards svar förtjänar att läsas igen.

”Ett hat som enligt Bratt bevisligen förekommer eftersom hon och andra feminister fått hatmail som andra då inte är tillräckligt indignerande över.”

Summering: De som inte ställer upp på feminismen… (oavsett vad den säger)

1. hatar kvinnor… 2. bidrar till kvinnomord… 3. hatar jämlikhet… 4. hatar öppenhet… 5. hatar tolerens… 6. hatar muslimer… 7. hatar invandrare… 8. älskar våldtäkt på kvinnor… 9. hatar mångkultur… 10. hatar demokratin… och slutligen 11. hatar yttrandefriheten!!!

Och säger ni emot denna ”guilt by association” så visar det ni är alla ovanstående saker, så det så! Nänä-Nänänä!

Det är talande för debatten att senaste ämnet hos Genusnytt var hur Socialstyrelsen gav avslag till Andrologi (manlig motsvarighet till Gynekologi) Sånt anses mindre viktigt, elaka mail däremot…

Nyligen bloggade Pelle Billing om Normer. Gissa hur stort fokus som fanns i efterföljande diskussion om normen att kvinnors hälsa = samhällets ansvar, mäns hälsa = mäns ansvar?

Pinglan ”Ingen reagerar mot manshatet” Artikeln har redan blivit en följetong med 17 sidor på Flashback

Fortsättning följer


Mansfrågesfären

september 3, 2012
22 kommentarer

Mansfrågesfären? (Eng. ”The Manosphere”) Vad sjutton är det för någonting?  

Jag nämnde Mansfrågesfären redan i förra inlägget som tog upp MRA-affischering men det fanns inte plats att utveckla begreppet där. Begreppet är min översättning av ”The Manosphere”

”Understand, up until the internet, most men, as well as young boys, intuitively knew something was wrong.  We had a hunch. But we could never prove it.”

Cappy Cap (Captain Capitalism) ägnar ett helt inlägg åt att förklara vad ”The Manosphere” är för någonting, varför den finns, varifrån den kom och vilka hemsidor som är av större betydelse.

Det centrala behovet som mansfrågesfären fyller är att göra det svårare att ljuga för män.

Anledningen Mansfrågesfären skapats är att mängder av människor på samhällsnivå har ljugit för män ända sedan de var småpojkar och med internet som vapen rullas dessa lögner upp.

”Since the advent of the internet thousands of men have compared notes, shared stories and made various philosophical, political, economic and even scientific observations, resulting in the millions of pages of wisdom that compose The Manosphere today.”

Ni kanske minns Neil Strauss bok ”Spelet – Om Raggningsexperternas hemliga sällskap” (2005) Hur många funderade över det absurda i att dessa PUA (PickUp Artists) kallades ett hemligt sällskap?

Relativt okänt sällskap javisst men hemligt? Som författaren Dan Brown påpekar i ”The Lost Symbol”

Frimurarna är inte ett hemligt sällskap – De är ett sällskap som har hemligheter.

En väsentlig skillnad. Den första stora lögnen som mansfrågesfären rullade upp var frågan ”What works with women?” De konstaterade snabbt all tillgänglig information på området var felaktig och började därför experimentera.

Resultatet blev det nya kunskapsområdet PUA eller ”Game” som förkastar alla konventioner till fördel för historier från verkligheten. Game är det första området, men inte det största.

Det största området i ”The Manosphere” är ”The Mens Rights Movement” (MRM)

Medan PUA är mest populär hos unga killar så är MRM relevant för betydligt fler grupper och åldrar. För att förstå sig på MRM måste man först vara insatt på området Misandri (Manshat)

“Beta males who were told to follow a responsible, productive life of conformity found that they were swindled.”

Det finns två texter som Cappy Cap anser är centrala för att förstå sig på The Manosphere. Den första av dem är PUA-bloggaren Roosh beskrivning ”The Manosphere for Dummies” 

”The term “manosphere” is generally applied to any game or men’s right blog that goes against mainstream thinking of pedestalizing women at the expense of men.”

Den andra är unik i det att författaren beskriver sig som en utomstående Observatör.

Man kan säga att det är vad genusvetenskapen hade sysslat med om den inte var föga mer än en feministisk front för att stryka teorier som könsmaktsordning och patriarkat medhårs.

”I am just an observer, and will not become an activist of any sort”

The Futurists arbete ”The Misandry Bubble” är en massiv kulturell och ekonomisk analys av situationen i västvärlden. Ur akademiskt perspektiv har den bara ett fel: Den handlar inte om kvinnor.

De hemsidor som utgör ”The Manosphere” placerar Cappy Cap i följande sex kategorier:

1. Kvinnobloggar 2 Bloggar för Äktenskap/Skilsmässor/Religion, 3 Manlighetsbloggar. 4 Politisk/Ekonomisk filosofi, 5 PUA/Gaming, 6 Men Going Their Own Way (MGTOW)

Kategorierna är dock inte utan problem. Girlwritewhat hittas i MGTOW medan A Voice for Men finns i Äktenskap/Skilsmässor. De ger dock ett hum om vilka olika ämnen som är centrala.

Nu återstår att se om vi kan inordna den svenska Mansfrågesfären på liknande sätt.

Jag skrev det här inlägget som ett slags introduktion. Bloggar som Genusnytt och Pelle Billing är givna liksom Tanja Bergkvist och Ninnitokan men i vilka kategorier skall de ordnas tycker ni?

Jag hade en till idé för ett tag sedan som stannat av men som ni gärna får kommentera. Bloggen MRA Sweden där vi kan kommunicera med engelsktalande personer som annars inte läser här.


Misandri i Spelsrecensioner Del 1 – Kulturkritiken vill ha makt över Spelbranschen

augusti 28, 2012
19 kommentarer

Det har blivit dags att skriva om den vandring som Speljournalistiken har gjort till kulturkritik.

TV-spelande är en mansdominerad aktivitet, det är mest pojkar som skapar, köper och spelar. Det pågår dock idag en massiv Hypoagency-kampanj för att få kontroll över dataspelande pojkars hobby.

Redan igår i inlägget om Misandri i Media Del 1 förekom en TV-spels recension där manligt kön associerades med det negativa. Senare på kvällen togs ämnet även upp på Genusnytt.

”Varför går recensenten till genusattack mot män? Det framgår inte.”

Anledningen är att Kulturkritiken nu försöker pracka på TV-spelsbranschen sina ”Teorier”

Redan igår läste jag en forntida speljournalists tankar på området. Under rubriken ”Hatet mellan spelskribenter och nättroll” försöker Jimmy Håkansson försvara den ”nya speljournalistiken”

”När ett fåtal spelskribenter slutade slentrianhylla och istället ifrågasätta fylldes kommentarsfälten med internettroll. Men bara för att alla kan tycka saker på internet betyder inte att de borde göra det.”

Som jag säger i min kommentar på hans blogg, om vi pratar om spelen i sig är detta en ren lögn. Redan på tidningen Interfaces tid var negativa omdömen om spel en av tidningens höjdpunkter.

Vad folk reagerade negativt på var när recensioner i allt lägre grad handlade om spelen.

Istället började personer med agg till kulturen få talan gällande vad som var bra och dåligt i Tv-spel. Recensioner började handla om att klaga på saker som har absolut noll med spelen att göra.

”…för att inte tala om Kerstin Alex som inte kan skriva en bokstav utan att få en svans av misogyna troll efter sig”

Vilket knappast är förvånande när Kerstin Alex associerar det negativa med det manliga i en bransch som lever på killars veckopengar. Det är närmast löjliga exempel Håkansson anklagar för misogyni.

”Klart att det är en kvinna som skrivit recensionen. Allt är förnedrande för kvinnor.”

Är detta en missvisande eller misogynisk kommentar? Låt oss titta på vad som kommenteras.

Kerstin Alex recension av spelet ”Neverdead” är det mest missvisande trams jag sett i genren. Vi börjar med att humanisera speltillverkaren. Det är svårare att sätta horn och svans på ett ansikte.

 

”Kvinnor är värdelösa. De är inte ens användbara som biroller i spel.”

Det är alltså genom att döda en man, göra honom till zombie och låta den kvinnliga huvudkaraktären döda honom igen (för att han vidrödrde hennes axlar) vi visar mäns värde?

”I det bisarra äventyret ”Neverdead” går kampen för männens ensamrätt på världen genom nedlagda mentalsjukhus, tågstationer och museum.”

Öhhh ok? Bortsett från att spelet på riktigt handlar om att stoppa en invasion av demoner

Men sedan när är det ett problem att ljuga om spelets handling i en recension när det är i feminismens tjänst? Glömde jag att säga TÄAG?

”Protagonisten Bryce är en 500 år gammal förruttnad man som tvingas rädda spelets ärthjärnor till tjejer. Hade det inte varit för återkommande kamerafokus på bröst och rumpa hade de inte fyllt någon funktion alls annat än att förlänga berättelsen genom att göra bort sig.”

Först hävdar Kerstin Alex det inte finns tjejer i spelet. Nu framkommer det att det saknas tjejer av rätt typ som uppmärksammas för rätt saker. Speltillverkarna följer inte de hårda reglerna….

”Det kan låta som ett skämt, men i praktiken är det svårt att skratta åt det. Särskilt när Bryce tar av sin dyrbara monsterslaktartid till att komma på fyndigt respektlösa smeknamn åt kvinnorna, typ ”princess” och ”sweet cheeks”. 

Även om vi köper att ”Sweet cheeks” skulle vara respektlöst så kvarstår vad Kerstin Alex inte berättar.

Det första den kvinnliga huvudkaraktären Arcadia säger till Bryce är ”Morning Hon!” Hon kallar honom honey, han kallar henne sweet cheeks tillbaka. Och här kan man bli förbannad.

För på vilket sätt var kommentaren ”Allt är förnedrande för kvinnor” missvisande när Alex klagar över hur den manliga karaktären besvarar ett gulligt smeknamn med – just det – ett gulligt smeknamn?

Låt oss gå vidare till Håkanssons andra exempel på ”Misogyniskt trollande” mot Kerstin Alex.

”Nu tycker jag att vi ALLA slutar yra om manschauvinism, feminism och sexism. Sen tycker jag att vi håller den diskussionen borta från alla spel/spel recensioner i framtiden.”

Trots total frånvaro av hänvisningar till något kön så lyckas Håkansson klämma in att detta skulle vara en misogynisk kommentar. Frågan är om journalisters bias kunde vara mer uppenbar.

Fortsättning följer


Misandri (Mansfientlighet) i media – Del 1 Klappturk och Gubbröra?

augusti 27, 2012
11 kommentarer

Det har blivit dags att samla incidenterna av misandri i media under ett och samma inlägg.

Vi kan börja i DN med Amelie Björks stolliga ”Därför äter riktiga karlar kött” I Björks värld äter inte män kött för att de är hungriga, det är en sort dominans över djur, kvinnor och barn.

En ”riktig” man äter kött, en ”riktig” kvinna måste inte göra det.

Varifrån har då Björk fått den idén? Givetvis från en högt uppsatt man hon beundrar, Apex fallacy när det är som bäst. I detta fall är det franska flumfilosofins Derrida som skall vara den ”riktiga riktiga mannen”

Så har vi incidenten där Jennifer Aniston menade pappor är onödiga och fick mothugg av Bill O Reilly

Expressen beskriver detta som ”Tv-mannens påhopp på Jennifer Aniston” Alltså hon som menar att pappor är onödiga i barns liv är i Expressens ögon den påhoppade parten i målet.

”Hon slänger ur sig detta budskap till 12- och 13-åringar att ”Hej, ni behöver inga killar, ni behöver inga fäder.” Sådant bryter ner vårt samhälle!”

Och detta skulle föreställa ett påhopp? Skäms rubriksättare! Vi går vidare i till Kerstin Alex recension av dataspelet Darksiders II ”Manschauvinistiskt – tyvärr inte mästerligt”

”Inte ens danska kompositören Jesper Kyd (”Assassin’s creed”, ”Hitman”, ”Borderlands”) kan överrösta att det gjorts gubbröra…”

Som synes är det inte svårt att hitta tecken på att media betraktar manliga könet som ett problem. Desto svårare att hitta hänvisningar till det manliga könet som inte är kopplade till det negativa.

Sedan har vi grodan som hoppade ur Margot Wallströms FN-istiska mun som svar på Akins tokerier.

”Och visst önskar man att sådana dumma uttalanden automatiskt förhindrades från att slinka ur män …”

Pär Ström har redan kommenterat den absurda hänvisningen där manligt kön kopplas till en åsikt från den extrema kristenhögern. Men låt oss titta närmare på den kultur Wallström kommer från.

”Under två år var Margot Wallström FN:s särskilda representant för att bevaka kvinnors utsatta situation i krig och andra konflikter.”

Vem tror ni i nu i jämställdhetens namn var FN:s särskilda representant för att bevaka utsatta mäns situation i krig? Vågar vi gissa på att FN inte har någon och struntar i sexuella övergrepp mot män?

(Chris) Dolan points to a November 2006 UN report that followed an international conference on sexual violence in this area of East Africa. ”I know for a fact that the people behind the report insisted the definition of rape be restricted to women

Mänskliga rättigheter skrivs alltså så att de specifikt inte gäller människor av manligt kön

Hur FN gör med pojkar är okänt, gissningsvis ser de likt Annacarin Aronsson pojkar som potentiella våldtäktsmän i ständigt behov av att styras i rätt riktning bort från macho-manligheten.

Min son kommer, peppar pepparaldrig heller bli en våldtäktsman. Vi har nämligen många år på oss av barnuppfostran för att se till att det inte kommer att hända.

Till skillnad från den statistiska sannolikheten att det inte inträffar oavsett vad de gör? Den allmänna synen på manlighet är idag så usel att ett helt nytt forskningsfält skapats.

Desto större är kontrasten mellan bemötandet av misandri och reaktionerna på ”Klappturk”

”Jämför med liknande Youtube-fenomen som “Laserturken” eller “Skogsturken – vem var det som kasta?”, där de medverkande snarare blivit “kändisar” John

Och då pratar jag inte ens om en seriöst menad artikel som i ovan fall av misandri utan om moderater som skvallrade på Twitter och hänvisade till titeln på ett videoklipp på Youtube.

Men det är såklart enorm skillnad på att problematisera turk och man. Alla vet ju att det manliga ÄR ont och behöver styras till Neotenisk bot och bättring för det har feministisk forskning visat.

Jag beslutade att kalla detta inlägg Del 1 för det blir garanterat fler exempel på misandri i media.

Hjälp mig att samla fler exempel på hur det manliga könet används som negativ beskrivning i media. Observera att det inte spelar någon roll vad artikarna handlar om.

Länktips: Kristian Stålne från Lunds tekniska högskola har ritat en karta över jämställdhetslabyrinten.


Alla män är inte likadana – Om manlighet, vet Sophie Gunnarsson ens vad det betyder?

april 15, 2012
13 kommentarer

Nu går det knappt att vara seriös i genusdebatten. Sophie Gunnarssons NSD-krönika slår alla bottenrekord.

Genusdebatten är nu så urspårad att den inte går att ta på allvar. Låt mig börja med att citera några rader ur Harvey C. Mansfields bok ”Manliness” som visar hur långt det har gått redan på sina håll. Jag kan för övrigt inte låta bli att undra hur många läsare som nu får höra om den här boken för första gången.

”Recently I had a call from the alumni magazine at the university where I work, asking me to comment on a former professor of mine now being honored. Responding too quickly, I said: “What impressed all of usabout him was his manliness.” There was silence at the other end of the line, and finally the female voice said: “Could you think of another word?””

Som de flesta av er redan vet finns det redan ett annat ord som används i dessa sammanhang. Mansfield, som sedan 1962 är ”Professor of Goverment” på Harvard University, konstaterar att det i namnbytet ingår en agenda från manlighetens fiender. En recensent summerar:

”The opponents of manliness (feminists and advocates of a gender-neutral society) have tried to depose the term altogether, in favor of “masculinity.” They want to expose manliness as a mere social invention, a rationale for male power.”

Därmed kommer vi till de akademiska fälten och den så kallade radikalfeministiska teorin om hur samhället funkar.

Om jag skulle skriva en text som visar vad som är dåligt med radikalfeministisk teori skulle den i många och mycket se ut som denna NSD-krönika av Sophie Gunnarsson. Det är en sak när Helen Lindberg akademiskt kritiserar dåliga teorier. En helt annan att se den effekt dessa teorier kan ha på människor.

”Jag är arg. Jag är så jäkla arg. På patriarkatet. På detta system, skapat av oss människor, som låter personer födda med kuk växa upp till ibland väldigt obehagliga och för den delen även farliga människor. Till någon sorts norm som vi andra (lika många är vi, men ändå är vi kvinnor/tjejer/transpersoner ”de andra”) måste anpassa oss till. Jag är arg mest hela tiden i och för sig, inte bara nu när jag skriver detta. Patriarkatet gör mig upprörd varje dag. Året om. Jag är arg för att alla personer som spelade trummor idag på torget var snubbar. Vad ger män rätt att alltid ta detta offentliga utrymme i beslag?”

Behöver jag påpeka att genusvetaren Sophie Gunnarsson i sin ilska råkade förväxla gruppen ”de snubbar som stod på torget och trummade” med ”män ”? Jag tror inte det. Läsare på Aktivarum har nog för länge sedan lärt sig de här retoriska fultricken som alldeles för många identitetspolitiska människor använder.

”Jag blir så jäkla arg när män tar sig rätten att börja kladda på kvinnor på nattklubbar utan att veta om det är okej eller inte. Jag blir arg för att män tar sig rätten att våldta, mörda och slå kvinnor. Dagligen. I Sverige och i världen.”

Där har vi den där lilla detaljen att skilja på de personer som gör det och de som inte gör det igen!

”Jag är arg för att män krigar, pucklar på andra män och ger varandra kompislöner. Män gör mig fett irriterad när de alltid tror att de vet bäst, när de tar sin hand om sin fru/flickvän som om de ägde henne.”

Och så det där med att skilja på de ansvariga individerna och män i allmänhet. Om en man ger en annan man kompislöner drabbar det alla anställda inklusive männen. Varenda man som beter sig som om han äger en kvinna valdes av den kvinnan. Hon fick vad hon valde så varför klagar inte Sophie på henne?

”Jag blir arg på män för att de inte själva ser de patriarkala strukturerna, för att de inte ger ifrån sig makten de besitter, för att de löjligförklarar kvinnor i maktpositioner och för att de tror att de kan döma/kommentera/utöva/skriva om sport bättre än vad kvinnor kan.”

Upplysningsvis ”Personer” har makt, ”Män” har inte makt. Beträffande de ”patriarkala strukturerna” är det inte mäns ansvar att tro på den teorin. Det är Sophies ansvar att argumentera den (Om jag förstått saken rätt så jobbar hon på RFSL i Luleå så hon borde ha mer att komma med)

Är det någon hon skall vara arg på är det på sig själv för att hon inte argumenterar bättre för sin åsikt.

Den som på allvar tror att män ibland blir obehagliga/farliga av någon slags samhällssystem som styr allting är fånge i sina egna vanföreställningar, inget annat.  Våra samhällssystem är inte perfekta men bristen på dem vore värre och revolutioner istället för reformer tenderar att göra allting värre.

Som om inte Sophies text var kass nog så får vi dessutom Johan Håkanssons absurda replik ”Jag vill inte bära en kollektiv skuld” Johan kategoriserar svaren som Sophie Gunnarsson fått i tre olika kategorier och säger sedan sig själv tillhöra alla tre. Så här motiverar han de två första.

”Direkt jag läst krönikan skrattade jag och viftade undan den, ungefär som vid exemplet ovan. Det är ju det absolut enklaste och mest bekväma. Sedan blev jag förbannad och kände mig less på dessa påhopp eftersom jag inte är intresserad av att bära en kollektiv skuld för allt helvete som män har åstadkommit.”

Jag reagerade själv precis tvärtom. Först blev jag förbannad, sedan insåg jag deta är droppen som fick bägaren att rinna över.

Sophie Gunnarssons inlägg är omöjligt att ta på allvar, det är inte det första idiotiska inlägget i genusdebatten men det är utan tvekan det mest öppet usla jag sett. Alltså jag blir inte ens arg och jag bryr mig knappt om att argumentera – så dåligt är det. Så långt allt väl men vad skriver Johan Håkasson?

”Men sedan – när jag verkligen LÄSTE vad Sophie Gunnarsson skrev – hamnade jag i den andra kategorin. Visst, tonläget var våldsamt högt, exemplen en blandning mellan banaliteter och provokationer, men likförbannat fanns där en röd tråd av viktiga poänger”

Låt oss då titta vilka viktiga poänger som Johan menar att Sophie hade.

”Till exempel går den bild Sophie målade upp med männen som spelar trummor på torget att väldigt lätt överföra till vilken diskussion som helst på vilken arbetsplats som helst. Vilka är det som tar platsen? Vilka är det som pratar högst, mest och längst? Vilka är det som tar på sig rollen som intresserade lyssnare?”

Ja vilka är det som spelar trummor? Det är chilenska indianer kan jag tänka mig. Och vilka tar platsen och pratar högst? Spanjorer såklart? De står dessutom alldeles för nära när de pratar. Och vilka är det som tar på sig rollen som intresserade lyssnare? Det måste vara bögarnas fel! 

Jag vet att jag fånar mig men det är ännu fånigare att ge personer som inte trummar skulden för dem som trummar.

”Att vara man och försöka försvara manlighet är egentligen ett omöjligt projekt. Jag vet inte heller om jag har så stor lust till det. Det känns som att det liksom blir fel hur man än försöker.”

Observera att Johan Håkansson råkar försäga sig själv här och påtala det inte är omöjligt att försvara manlighet. Man måste bara tillhöra en av de priviligerade grupperna som äger mest lobbyistmakt för att få göra det. Exempelvis Camille Paglias försvar av manlighet.

 ”If civilization had been left in female hands we would still be living in grasshuts.”

Hur kommer det sig att Camille Paglia kan säga så men Johan Håkansson kan inte göra det? Om man skall hävda att det är män som kan ta plats och prata högt hur kommer det sig att Johan Håkansson inte kan prestera ett pip? Först säger han män kan ta plats sedan vågar han inte göra det.

”Däremot skulle jag gärna sätta mig ner med Sophie Gunnarsson och diskutera manligt och kvinnligt – och förmodligen skulle jag lära mig mycket.”

Skulle hon lära sig lika mycket av honom tro eller skulle Johan bara sitta och ta emot som han har lärt sig göra?

Detta samtidigt som han fått höra överallt att det är män som tar plats? Är det någon som kan argumentera för att den här kontrollen som utövas över män som Johan skall föreställa jämställd? Innebar jämställdhet att män kunde göra samma saker som kvinnor eller hur var det nu igen?

”Då skulle jag även fråga vad som är det stora problemet med de där männen som spelade trummor på torget. Var det att de spelade där – eller var det att inga kvinnor tog den platsen och spelade ännu högre?”

Har tanken slagit Johan ännu att det säkerligen finns män som har problem med trummandet på torget? Som sagt det är fånigt att prata om trummandet med en man som inte trummar såvida inte Sophie vill utöva lite traditionell kvinnoroll där hon istället för själv klaga skall ha en man (Johan) att göra det åt henne.

Som om inte denna argumentation vore stolpskott nog så har vi en rejäl dos mansförakt att vänta i nästa stycke. 

”Jag skulle också berätta om den makt som kvinnor faktiskt har över oss män. Oj, om ni bara visste (vilket jag misstänker att ni ändå gör). För de flesta män jag känner, inklusive mig själv, är i grunden mesar som lyder åtminstone en kvinna. Men mest skulle jag försöka att lyssna – vilket inte är en typiskt manlig egenskap. Vi vill ju så gärna berätta hur det ligger till…”

Där ser vi vilka fina åsikter om män som skall spridas i landets tidningar. De flesta män är mesar, de lyder sin kvinna och de kan heller inte lyssna… Duktig vovve Johan! Sitt vackert Johan! Män kan inte lyssna? Nä visst!!! Män kan varken lyssna på sport, nyheter eller aktiekurser. Trovärdigt eller hur?

Faktum är att män och kvinnor är precis lika bra på att lyssna vad som intresserar dem. Däremot är inte män och kvinnor lika intresserade av samma saker. Vi har för övrigt inte ett mansdominerat samhälle vi har ett kvinnofixerat samhälle, de flesta (även kvinnor) är idag fixerade vid kvinnor (gynocentrism)

Att de sedan har olika ursäkter för att vara det ändrar inte att alla vägar bär till rom, oavsett syftet.

Och så några länkar av betydelse. Pelle Billing undrar om det är dags att damma av Transgenusmotorn. Hannah Lemoine ställer frågan Vad vill vi egentligen? Jag har skrivet ett längre svar på hennes inlägg här. Sedan har Sophie Gunnarssons krönika fått så negativa reaktioner det blivit en interndebatt.

Sålunda har NSD:s chefesredaktör själv skrivit först en kommentar ”Kommentarer som berör och upprör” och sedan ännu en ”Het debatt om krönikor fortsätter” där han försvarar sitt beslut att publicera den uppenbart mansföraktande krönikan.

Hannah Lemoines inlägg finns även på hennes blogg One-Way Communication och där finns även ett nyare inlägg som kommenterar debatten.

PS: För den som undrade vad Camille Paglia menade när hon sade att om kvinnor fick bestämma bodde vi fortfarande i gräshyddor:

”There is no female Mozart because there is no female Jack the Ripper.”


Nästa sida »

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: