Organisationen Män för jämställdhet (Mfj) har replikerat Pelle Billings inlägg om mansutredningen.
Under rubriken ”En replik på en replik” sprider Män för jämställdhet på sin hemsida den sedvanliga teorin om privillegier, makt och andra ihopljugna påhitt som redan är avhandlade här.
”Män för Jämställdhet anser att det är avgörande att se frågorna om män och jämställdhet i ett helhetsperspektiv.”
Min tolkning: Vad Mfj menar med ”helhetsperspektiv” är att man varken kan eller får ha någon åsikt om män och kvinnor som inte feminister godkänt utifrån hittepå-genusteorin om makt.
För att skydda denna tramsteori har man skapat ad-hoc argumentet ”Patriarkatet skadar män också”
Med andra ord för att kunna hävda genusnormer ger män fördelar måste man kunna bortförklara mäns nackdelar inom samma hittepåsystem som svensk genusforskning fantiserade fram 1990.
”Samma sociala normer som skapar makt och privilegier för män bidrar också till den utsatthet som en del män erfar.”
Här ser vi tydligt att Mfj är en misandrisk organisation. De är inbillar sig man kan applicera två helt olika synsätt på det manliga könet beroende på vilket behov som skall uppfyllas.
Privilegier sprids alltså magiskt till alla män men nackdelar begränsar sig till de män som drabbas?
”Precis som Linn Sandberg m.fl. skriver på Brännpunkt (20121001) har jämställdhetspolitiken länge uppmärksammat män, både som kollektiv och som individer.”
Med andra ord – problemet enligt Mfj är inte att genusforskare vägrat att lyssna på män – problemet enligt Mfj är att män varit för korkade för att begripa deras eget bästa är ”tig och lyd”?
”Forskning om män och maskuliniteter är kritisk mot maskulinitetsnormer, men inte kritisk mot män i sig, som Pelle Billing tror.”
Genusfolk tycks tro det där blir sant bara för att de säger det. Ta exempelvis kritik mot islam. Vilka håller med om att man kan kritisera islam utan att muslimer blir utsatta och förbannade?
Faktum är att det inte ens går att kritisera människors normer utan att kritisera människorna.
”Samhälleliga strukturer skapas och reproduceras av konkret handlande enskilda individer. Strukturella förhållanden är inga organiska fenomen som saknar koppling till enskilda individers handlingar” – Professor Bo Rothstein.
Med andra ord: Kritik av strukturella förhållanden ÄR kritik av konkret handlande individer. Åtskillnaden som genusforskare gör är – som så mycket annat de kommer med – helt påhittad.
”Politiker och myndigheter är generellt intresserade av att involvera alla människor i arbetet för jämställdhet.”
Då kommer vi till inläggets rubrik: Vilken sorts jämställdhet då? I sin bok ”Mansförbjudet” konstaterar Pär Ström politiker och myndigheter diskriminerar män. Är det jämställdhet?
Själv konstaterar jag att flera ledande genussforskare är öppet negativa mot det manliga könet.
Jeff Hearn utmålar män ”the gender of opression” Tiina Rosenberg har skriker ”jag är kvinna, du är man och därför håller du käften” Sedan har vi Robert Connell som bytte kön till kvinna.
Män, som grupp, har fler privilegier i dagens svenska samhälle än gruppen kvinnor.”
Grupper varken har eller kan ha privilegier. Precis som en del män har manliga nackdelar så har en del män manliga fördelar. Antalet fördelar och nackdelar är helt oviktiga för resonemanget.
Det enda viktiga för resonemanget är vilka konkreta effekter som kan bli vetenskapligt bevisade.
När dessa konkreta effekter är bevisade återstår att åtgärda dem. Det är dock inte vad Mfj sysslar med. Vad de vill göra är försöka förklara dessa nackdelar utifrån teorin om könsmaktsordningen.
”Då krävs ett helhetsperspektiv utifrån kunskapen om hur mäns maktställning i samhället påverkar både kvinnor och män.Det är viktigt att utredningen tar vara på den kunskap som utvecklats av forskare på området kritiska studier av maskuliniteter”
Med andra ord när en man drabbas av diskriminering så vill inte Mfj åtgärda diskrimineringen. De vill ge ursäkter på diskrimineringen som stämmer med egna teorin om makt och genusordning.
Om en man blir misshandlad av sin fru och polisen skrattar åt honom när han anmäler detta…
Jämställdismen vill då lobba för regler som tvingar poliser att hjälpa alla våldsutsatta personer, oavsett offretas kön. Vad genusfolket däremot vill är gå ut i media med ursäkter i stil med denna:
”Så länge vi lever i ett patriarkat där männen faktiskt har makten och företrädet så kommer det att vara så här.”
Helt felaktigt! Allt vi behöver göra är införa regler som gör det åtalbart för personer avlönade via skattekassan att – oavsett kön – diskriminera pga kön. Fattar man inte det har man noll trovärdighet.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen: Mansfrågeforskningen behöver inte genusfolk.
Genusvetenskapen företräder inget av könen Del 1 (Maktfrågor) Del 2 (Misandri) Vi behöver människor positiva till det manliga könet. Inte ännu fler överskattade glorifierade ”kritiker”
Genusforskning och Mansfrågor är inte samma sak Del 1 (Male Studies) Del 2 (Mansforskare) Del 3 (Mansfrågeforskning på riktigt) Se även Pelle Billings Bok ”Jämställdhetsbluffen” (Recension)
Genusnytt: Pär Ström frågar om Mansförbjudet ingår i mäns privilegier.
Pelle Billing: Kvinnors medellivslängd är fortfarande fyra år längre än mäns.
De bägge förra inläggen om hur genusforskare studerar ”maskuliniteter” beskrev vad mansfrågor INTE är.
Nu efter Del 1 och Del 2 har det blivit dags att beskriva vad mansfrågeforskning faktiskt ÄR. I detta syfte lägger jag ut videoklippen av 2nd Conference on Male Studies 2011 från New York Academy of Medicine.
Här hittar ni även en transkribering av konferensen, läsa eller lyssna, valet är fritt. Här följer en lista av deltagarna och som ni märker ingår varken fälten maskulinitetsstudier eller genusforskning.
Edward M Stephens, Ordförande, Foundation of Male Studies
Guy Garcia (The Decline of Men), Moderator
Maryanne J Legato, MD, Founder and Director, Partnership for Gender-Specific Medicine, Columbia College of Medicine
Tom Mortenson, Utbildningsforskare
Gordon E Finley, Psykologiprofessor
Michael Gilbert (The Disposable Male)
Paul Nathanson, (Misandry-Triloguy) Misandriforskare
Matthew Wilcox, Reklamstrateg
Mansfrågor handlar om problem som mestadels drabbar män vilket kräver en unik kompetens.
Det är dessutom frågor som personer anställda för att hantera de problem som drabbar specifikt kvinnor är helt ointresserade av att behandla annat än utifrån perspektivet ”whats in it for me?”
I detta syfte har genusforskare framställt som sig som neutral part trots att man specifikt sysslar med kvinnofrågor. Även deras så kallade maskulinitetsforskare sysslar bara med kvinnofrågor.
Genusforskning handlar nämligen inte alls om könsfrågor, de sysslar med makt och förtryck.
När genusforskare kallar sig kritiska mansforskare är det som om marxistiska teoretiker kallade sig kritiska burgoise-forskare. Alla vet marxister avskyr burgoisen, alla vet genusvetare avskyr män av idag**
”Efter den veckan i september när tre mord har skett, känns det naturligt att utesluta männen från det offentliga rummet.” Ur ROKS månadsbrev
Ovan ROKS-citat från Rockis månadsbrev är ett typiskt exempel på hur personer som sysslar med kvinnofrågor saknar kompetens och personlig lämplighet att syssla med mansfrågor.
Det kan inte sluta med annat än att de letar sätt att få mansfrågor att handla om att gynna kvinnor.
Mansfrågor är sålunda ett fält som kan hanteras antingen av personer som har en tydligt positiv inställning till män av idag eller av personer som är både konsekventa och neutrala i sakfrågan.
Personligen skulle jag inte bara ifrågasätta genusforskningens lämplighet i Mansfrågor. Med tanke på (den marxistiska) fixeringen vid makt så skulle säga de även missköter flera kvinnofrågor.
Kvinnofrågor är nämligen oftast relationella medan genusforskningen vill omfördela makt.
Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!***
För en riktig mansfrågeforskare är detta inget konstigt så den enda slutsatsen som kan dras av de ”forskare” som hävdar det bara är att träna bort på dagis är att de antingen är helt inkompetenta på ämnet…
Eller så säger de precis vad som helst bara det ger dem ursäkter att omfördela makt.
Det spelar ingen roll vilket av alternativen vi väljer. Vare sig förtrycksforskare under genusetiketten luras eller är okunniga så kvarstår faktum de är helt olämpliga för att lösa mansproblem (mansfrågor).
Genusforskningens syfte gällande män är att hitta den magiska fras som gör män mer fogliga och då ingen sådan fras existerar slutar det vanligen med okritiskt stöd för statlig tvångsmakt i mängder.
Detta innebär genusforskare tar statsmaktens sida mot arbetare och hamnar i en trovärdighetskris.
Genus är inte vänster för arbetare mot makten. Genus är inte kvinnofrågor för relationer och Genus är heller inte mansfrågor för frihet. Genus är mest för kulturelitens känsla av överlägsenhet.
Pelle Billing besvarar de Fyra Genusvetarnas Svd-artikel med konstaterandet att det behövs en mycket bredare forskning om mansfrågor än den som genusforskare vill ägna sig åt.
Här på bloggen konstateras Pelles bok Jämställdhetsbluffen är en perfekt introduktion. Läs även Kristian Stålnes recension som gör liknelser till den kopernikanska revolutionen.
fortsättning följer…
** Genusfältets manshat döljs bakom idén om könet som social konstruktion där genusforskare gillar män, inte för hurdana de är idag utan för hur de tror män kunde bli med rätt fostran.
*** Kvinnors evolutionära orsak att försöka ändra män är att testa mannens styrka. Om mannen gav med sig fanns stor risk kvinnan tappade intresset.
”Genusforskare studerar inte mannens problem – De studerar mannen som problem.”
I första delen av min respons på Svd-artikeln från Fyra genusvetare påpekade jag Mansfrågor är ett forskningsfält som har ingenting med genusforskningens kritiska maskulinitets-studier att göra.
”2005 tillsattes en speciell professur vid Tema Genus i Linköping med inriktning mot forskning om män och som för närvarande innehas av Jeff Hearn.”
Jeff Hearn (en av artikelns författare) skall alltså föreställa en neutral forskare? Tillåt mig gapskratta. Jeff Hearn är en pro-feministisk, neomarxistisk klassforskare.
“The Gender of Oppression”, a neo-marxist, pro-feminist critique of contemporary patriarchy”.
Att liberala Nyanko Sabuni skall lyssna på marxistiska klassforskare måste vara årets skämt!
Låt mig summera vad Gender, Culture & Society säger om Jeff Hearns marxistiska perspektiv på mannen som förtryckande kapitalist och kvinnan som förtryckt proletär.
Hearn argues that sex, childbirth and childwork (i.e. childcare) have “human value” but “no direct exchange value”
– But this is patently, empirically not the case – especially, though not only in the case of sex.
Jeff Hearn, som skall föreställa professsor ger en empiriskt falsk bild av både män och kvinnor. Detta är heller inget misstag utan visar sig rotat i de marxistiska ramar ”forskningen” har som utgångsläge.
”Hearns framework – one which shades all human relationships as essentially conflicts – seems to exclude any possibility of conceptualizing a relationship of cooperation across difference.”
Genusforskning ger mest intryck att vara förklädd pro-kommunism med kvinnan som ny ”arbetare”
Med andra ord: Mäns främsta lojalitet enligt Hearn är till andra män. Familjer förkastas, vänskapsband ignoreras och heteroexuella relationer vill han inte höra talas om överhuvudtaget.
I state the obvious – that almost all humans currently live in systems of patriarchal
power which privilege men and stigmatize, penalize, and oppress women.
Alla fungerande, ekonomiskt välmående samhällssystem förtrycker alltså kvinnor. De enda system som inte förtrycker kvinnor är de som varken utvecklas, producerar eller har ekonomiskt välstånd.
Genusforskning har ingenting med KÖN att göra! Genus = Marxistiska klasskonflikter.
Det intresse klassforskare som Jeff Hearn har av män handlar om behovet efter nya konflikter att leva av efter Sovjets fall. Det är en skamfläck för universitetsvärlden detta får fortsätta.
”In the US there are extremely worrying moves to gender-conscious, more or less anti-feminist, political organising by men, such as the Coalition of Free Men (men’s rights)”
National Coalition for Men är oroande när de åker ut till skolorna och avslöjar feministlögner om partnervåld? Hur trovärdig är en mansforskning som förkastas av mansorganisationer?
Som vi kan läsa i jämställdisten Martins tweet:
Föreställ er att det istället för vita män handlade om personer inom Afroamerican studies.
Då hade vi inte bara haft ”forskare” som förkastades av svartas egna organisationer. De hade dessutom haft en ledande företrädare som genomför hudblekning och bemöts av tystnad.
”solemn concern about the implications of a masculinities expert who, in his sixth decade of life, had the masculinity cut from his body like a malignant tumor.”
Inte nog med det. En artikel hos ”The Spearhead med rubriken ”Men´s studies, a complete Freak show” konstaterar liknande tvivelaktig bakgrund hos mängder av fältets ”storheter”
Där konstateras också i hur hög grad fältet är Robert/Raewyn Connells personliga fanclub.
Observera att ingen ursprungligen brydde sig om de här knäppskallarna. Det var när Dr Stephens annonserade MALE STUDIES som det här gänget dök upp med höga krav på monopolstatus.
”It is admittedly radical in that it is a proposed discipline intended to further scholarly investigation that would actually benefit men and boys without feminist permission or approval.”
Om Nyanko Sabuni och PM Nilsson inte ser det ironiska med att personer som babblar om hur förtryckta de är samtidigt som de ilsket menar att ingenting får ske utan deras tillstånd…
Ja då är denna diskussion meningslös för det vore som om KKK ledde forskning på svarta.
De kommer att komma fram till att det är fel på svarta och ingen kommer att förvånas.
Fortsättning följer…
Genusnytt: Oroande om Nyanko Sabuni
Pelle Billing: Mikrolåns-Kiva inser det finns män.
Mansfrågor skall inte bedömas av personer som betraktar det manliga könet som ett problem.
Nyligen utlyste regeringen en utredning om mansfrågor ledd av journalisten PM Nilsson. Som Marika Formgren påpekar i Smålandsposten var detta ett helt intetsägande val av utredare.
”Om regeringen hade valt statsvetaren Bo Rothstein, som har varit kritisk mot statsfeminismen, eller genusvetaren Ingemar Gens, som vill avskaffa fri lek i förskolan för att barnen leker könsrollsstereotypt, hade det sänt tydliga signaler. PM Nilsson framstår mer som hemliga lådan.”
Nu visar det sig att även fyra genusforskare dragit den slutsatsen. På SvD-opinion kritiserar de regeringens initiativ och menar det är ”Fel utgångsläge att män inte har utretts”
Under etableringen av det akademiska fältet mansfrågor i USA kunde samma sorts beteenden ses.
Genusforskare tycks vara en av de mest arroganta yrkesgrupper som existerar. Inte nog med att man i Sverige kallar sig vetenskap trots att fältet i praktiken är en utväxt av amerikanska Womens studies.
”Som forskare om män och maskuliniteter välkomnar vi detta initiativ.”
Nu inbillar man sig också att man kan företräda Mansfrågor samtidigt som man är negativ till det manliga könet. Bara att inrätta en underavdelning till genus och kalla det ”Maskulinitetsforskning”?
”Våra genomgångar visar tydligt att maskulinitetsforskning är ett starkt och etablerat fält inom svensk genusforskning.”
Den enkla sanningen är att Mansfrågor och Maskulinitetsforskning är två helt olika fält.
Fältet Mansfrågor (Male Studies) existerar redan. The Foundation for Male Studies grundades 2010 av Dr. Edward M. Stephens och fältet presenterades med ett symposium på Wagner College samma år.
”Leading scholars concerned about today’s men and boys recently convened at Wagner College on Staten Island to plan for a new academic discipline at the university level: Male Studies.”
Vidare så skapades en ny internationell akademisk tidskrift: New Male Studies, som publiceras hos AIMHS (Australian Institute of Male Health and Studies). Under 2012 har tre nummer givits ut.
Representanter för Male Studies är starkt kritiska till det sätt Maskulinitetsforskning / Mansforskning utövas.
Lionel Tiger, Charles Darwin-professor i Antropologi som redan 1969 skrev boken ”Men in groups” om Male Bonding påpekar det absurda med att feministiska kvinnoforskare kallar sig mansforskare.
”According to Professor Tiger, the trouble with men’s studies is that it’s “a wholly owned branch of women’s studies.”
Mansfrågor företräds vidare av mer objektiva personer som Roy Baumeister, professor i socialpsykologi medan Maskulinitetsforskning företräds av uttalat manskritiska feminister som R. W. Connell.
R. W. Connels syn på manlighet sammanfattas bäst med det könsbyte till kvinna som han genomgått.
Det biologiska könet var alltså så ”oviktigt” att den ledande företrädaren för mansforskning inte stod ut med att leva som man. Dessa människor lever uppenbarligen inte det minsta som de lär.
Nu är de maskulinitetskritiska genusforskarna oroliga för deras monopol på att utmåla mäns beteenden som förklaring på alla problem i världen (inklusive mäns egna) hotas av riktig vetenskap.
Först krossades deras informations-monopol av internet, nu krossas deras forskningsmonopol.
Cirkusen vi nu ser i Sverige är inget nytt. Även i USA såg vi genusforskare kalla 30 år av angrepp på det manliga könet ”mansforskning” och hävda disciplinen Mansfrågor inte behövs.
”ultimately the differences have to do with radically different notions of what it means to be a man in the first place.”
Eller rättare sagt, företrädare av mansfrågor anser att vara man betyder något alls förutom problem. Den variant av feminism som mansforskare företräder kan sammanfattas med följande tweet:
Och därmed borde jag inte behöva påpeka genusforskning har noll trovärdighet hos mansgrupper!
Fortsättning följer. I andra delen skall vi titta närmare på manshatet som maskulinitetsforskare underblåser genom att lova dyrt och heligt att män går att ”rätta till”
Jag har även en överraskning planerad
Aktivarum: Male Studies får kritik från feministiska mansforskare
Aktivarum: Recension, Jämställdhetsbluffen – Introduktion till Mansfrågor
Genusnytt: Glädjande och oroande regeringsinitiativ
Pelle Billing: Glädjande se PM Nilsson diskutera mansfrågor
Pelle Billings bok är den perfekta introduktionen till forskningsområdet ”Mansfrågor”
När berättelsen börjar är det 1991, Pelle Billings familj har just flyttat tillbaka till Sverige efter fyra års vistelse i Förenade Arabemiraten. Han är 16 år gammal och skall börja gymnasiet…
”För att provocera brukar jag ibland svara frågeställaren att jag är svensk, född på 1970-talet och man. Mer än så behövs inte för att få någon typ av intresse för kön och jämställdhet.”
Jämställdhetsbluffen inleds med Pelle Billings bakgrund och tankar för att sedan gå vidare till att presentera hans syn på mansfrågor. Inte för att de är mer viktiga, utan för att de är mer okända.
Många av bokens pasager utgår från bägge könens situation. Vi lär känna både ”Conny och Camilla”
Boken kommer att vara enormt värdefull för minst två olika läsargrupper. Den ej insatte läsaren kommer för första gången att kunna få en snabb och behaglig överblick av ämnet Mansfrågor.
”En mansfråga är helt enkelt ett problem som drabbar gruppen män så pass mycket mer än gruppen kvinnor, att det är meningsfullt att åtminstone delvis se det som kopplat till kön”
Den mer insatte läsaren å sin sida kommer för första gången att ha ett ordentligt utgångsläge för vidare diskussion. Dessa två grupper kan sedan för första gången ha en effektiv kommunikation med varandra.
Den grupp som kommer att ha minst utbyte av boken är de som redan anser sig vara experter på genus.
Det beror dock inte på att de bestrider Pelle Billings beskrivningar av mansfrågor. Det beror snarare på att de har förklaringsmodeller som inte klarar av konkurrens eftersom de bygger på maktanalyser.
”Begreppet makt är helt centralt i den svenska jämställdhetsdebatten. Delvis har det att göra med den så kallade Maktutredningen som ursprungligen tillsattes av Ingvar Carlson och presenterades i färdig form 1990”
En av de fyra ledamöterna där var genusteoretikern Yvonne Hirdman. Maktutredningen ägnade ett helt kapitel åt att diskutera det genussystem med tillhörande könskonflikt som hon själv lanserade 1988.
Det historiska perspektiv där könen anses i konflikt med varandra ägnar Billing ett helt kapitel åt.
Han konstaterar genusteorins samhällssyn i hög grad bygger på förväxlingar av orsak och konsekvens. Genusteoretiker verkar ofta ta för givet att vad än som hände också var meningen.
Vad fanns det för orsak att göra uppror mot rådande roller så länge dessa roller var helt nödvändiga för att säkerställa att ens barn skulle överleva och ha en framtid?
Detta är en fråga Hirdmans anhängare sällan bryr sig om att besvara. För dem tycks det inte vara en fråga om vad som var möjligt att göra utan vad som var önskvärt att göra. Det sk Nirvana-felslutet.
Detta är min första riktiga bokrecension och jag försökte att inte ”spoila” för mycket.
Anteckningarna från första läsningen täcker dock upp 3 hela wordsidor och många av dem tar upp ämnen som redan finns beskrivna på bloggen. Det finns helt enkelt hur mycket material som helst.
Två underkapitel är direkt relaterade till Billings bakgrund som läkare. Det ena visar hur svenska staten lägger flera miljarder mer på kvinnors hälsa. Det andra tar upp frågan om manlig omskärelse.
Jämställdhetsbluffen består av 200 sidor uppdelade på 10 kapitel bestående av 3-5 underkapitel.
Nedan följer en uppräkning av bokens samtliga kapitel och underkapitel. Den som redan bestämt sig för att skaffa boken och vill överraskas behöver inte läsa texten i nedanstående citatruta.
Personer som är osäkra om just de frågor som intresserar dem tas upp i boken får dock här svar på det mesta. Är det något ni saknar är det bara att säga till i kommentarsfältet.
Kapitel 1: Könsroller som fungerar, Den manliga könsrollen, Kvinnorörelsens födelse
Kapitel 2: Båda könen har makt, Osynlig Makt, Rösträtt, Vem slår vem?
Kapitel 3: Kvinnorna på stark frammarsch, Money Money Money, Flickornas skola, Män – en outbildad underklass
Kapitel 4: Är du jämställd. Hur jämställdheten kidnappades, Jämställdhet i vardagen, Vem vill bli inkvoterad?
Kapitel 5: Mansfrågor och deras uppkomst, Hälsa och livslängd, Kampen om förhuden, Varför ingen stor mansrörelse?
Kapitel 6: Vår tids mansbild, En mans dåd, alla mäns skuld, Oskyldig tills motsatsen är bevisad, Män, kvinnor och krig, Män som defekta kvinnor
Kapitel 7: Pappan som självklar förälder, Föräldrars olikhet inför lagen, Vårdnadstvister,
Kapitel 8: Biologin gör sig påmind, Biologism kontra biofobim Hjärnans formbarhet
Kapitel 9: Sveriges feminism, Mediefeminismen, Feminism som allenarådande förklaringsmodell, Genuspedagogik, Att vända på steken
Kapitel 10: Framtiden, Författarens tack, Källförteckning
Beställ boken
Länkar:
Pelle Billing: Jämställdhetsbluffen är släppt, läs smakprov
Genusnytt: Gästblogg, mannen på gatan förstår mer än forskarna.
Pelle Billing: Första utredningen om mansfrågor diskuteras i TV
Genusnytt: Marika formgren har farhågor när mansfrågor utreds
Fler länkar
Flashback: Pelle Billing släpper boken Jämställdhetsbluffen
Andra inlägget som kommenterar det arbete som redan skett med mansfrågor utanför Sverige.
I det första inlägget presenterade jag ett par ofta använda begrepp (MRM och MRA). På hemsidan A Voice for Men så har John The Other summerat vad MRM står för och några myter som sprids. Korrekt är:
”The Men’s Rights Movement (MRM) is a grass roots, unfunded and loosely associated collection of human rights advocates focused on opposing the marginalization and vilification of men and boys in Western society.”
Listan på myter berör anklagelser om 1) Kvinnoförakt 2) Kvinna-kök och 3) Våldsamheter. Som John The Other påpekar på AVfM finns det en mängd argument som visar alla tre är lika ogrundade som absurda.
Den fjärde och kanske vanligaste anklagelsen togs dock inte upp så vad sägs om 4) Antifeminism?
Är MRA inte bara ett finare namn för Antifeminist? Det beror helt och hållet på vilka feminister man menar. Här kan vi se paralleller till hur Hannah Lemoine nyligen bloggade att hon slutar kalla sig feminist.
Hon är trött på meta-debatten om vad feminist betyder som stjäl tiden. Det är ganska precis av samma orsak som jag definierar och använder uttryck som ”statsfeminist” och ”mediefeminist”
”Det finns de som hävdar att det finns lika många olika sorters feminismer som det finns feminister, och med den utgångspunkten är det ju fullkomligt värdelöst att hålla fast vid en etikett som ändå bara ger alla människor som läser en vitt skilda men lika förutfattade meningar om vad en tycker och vad en tänker.”
Denna poäng försökte jag nyligen göra i en diskussion gällande utökad betydelse av ordet ”Gender”
Gender (Genus) började en gång användas som beskrivning på så kallade könsroller. Vilket på enkel svenska betyder något i stil med: ”Socialt motiverade frivilliga könsspecifika beteenden”
Jag fick berättat att forskarna nu även inkluderar biologiska könet (sex) i begreppet gender. Sålunda när forskare pratar om ”gender” (genus) blir det inte längre möjligt att utan kontext veta vad de pratar om.
På samma sätt har ordet ”feminist” upphört att beskriva saker utan åtföljande kontext.
Samma sak gäller ordet ”jämställdhet” som också fått flera betydelser och inte längre kan användas utan förtydligande vilken variant som åsyftas för stunden. Menas formell (de jure) eller reell (de facto)? Regeringsformen ur ett könsperspektiv.
Dessa utökade definitioner har effekten att kommunikation mellan människor försämras då de skapar behovet att ständigt förhandla om betydelsen. Allt blir beroende av kontext (sammanhang)
Vill man sålunda inte leva i en evighetslång förhandling är enda vägen att hoppa av Ekorrhjulet.
Dvs antingen inte använda ordet ifråga eller enbart använda det i ett tydligt definierat sammanhang (som inte är öppet för tolkning) vilket skapar ”Certainess” i en miljö där högsta idealet idag tycks vara ”Uncertainess”.
Att försätta en människa i ett konstant tillstånd av osäkerhet kallas manipulativt ledarskap. Människor osäkra på sig själva är helt enkelt lättare att styra utan att man själv behöver vara duktig på sitt område.
Så för att avsluta den fjärde punkten: MRA kan inte definieras som antifeminism.
MRA handlar om att inkludera män i begreppet mänskliga rättigheter. Som en växande mängd empirisk bevisning avslöjar så hittar personer som skall värna om dessa ständigt sätt att exkludera en grupp.
MRM: ”Men and women who believe, based on a growing body of evidence that the human rights of males are being systematically removed by activists, lobbyists, politicians and academicians who cling to a misguided and wrongheaded belief that masculinity is fundamentally violent or harmful.”
En bekräftelse på detta är etablerandet av nya forskningsfältet Male Studies där en av profilerna: Antropologen Lionel Tiger påpekar det absurda i att ha extra hjälp åt kvinnor inom akademia.
Kvinnor har nämligen dominerat studieplatser och examina där i flera decennier.
Avslutningvis ett förtydligande för den som förvirras av de bägge vanligast förekommande begreppen.
MRM = Men´s Rights Movement dvs Rörelsen
MRA = Men´s Rights Advocate dvs Personerna ”advocating”
Pelle Billing bloggar om svårigheten att sätta sig in i andra könets perspektiv, här hittar ni min kommentar.
Så är det dags för ytterligare diskussion om Maria Svelands politiska depression.
Här hittar ni först och främst de tidigare inläggen om Svelands DN-artikel från förra veckan. Höger-extremister bakom varje buske (Del 1, Sveland) och Sveland delar det politiska landskapet (Del 2, Pär Ström). Idag får vi Del 3 då Pelle Billings svar finns på DN-kultur.
”Exakt vad som stör henne med mina tankar om jämställdhet framkommer inte, så låt oss undersöka det närmare.”
Själv har jag en väldigt bra bild av vad som stör Maria Sveland och hennes PD-fanclub men det är ju inte alla som har det, dessutom är det nyttigt att kontrollera hur bra den bild jag har stämmer med verkligheten. Sålunda skriver jag detta inlägg även åt mig själv. Pelle Billing bloggar här om ämnet.
”En av grundbultarna i mitt jämställdhetsarbete är att kvinnor och män ska ha lika rättigheter och skyldigheter i alla lägen. Vi ska vara lika inför lagen helt enkelt.”
Javisst! Och ifall det är en nyhet för någon så är detta något som Maria Sveland & Co (de politiskt deprimerade) inte vill. Det är inte en åsikt, det är fakta som jag kan redovisa om det behövs.
”En annan viktig princip är att diskriminering aldrig ska accepteras. Oberoende av kön, sexualitet, etnicitet, religion, etcetera så ska vi inte missgynnas på arbetsmarknaden eller i samhället som helhet.”
Om vi är lika inför lagen så kan givetvis diskriminering aldrig accepteras. Detta gäller alla individer.
Som jag dock påpekat vill Maria Sveland & Co inte alls att vi skall vara lika för lagen.
”Kan det vara någon av dessa principer som Sveland ogillar?Troligtvis inte, då de åtnjuter ett brett stöd i dagens Sverige.”
Här behagar Pelle Billing vara optimist. Det finns ett massivt motstånd mot principen likhet inför lagen hos stora delar av Sveriges s.k. talande eliter. Poängen är att det hos dessa elitmänniskor anses onödigt att informera övriga befolkningen om denna sak. De anses nämligen inte veta sitt eget bästa.
Lösningen eliterna ser är att lobba för en omskrivning av Sveriges grundlagar så att definitioner istället kan läggas utanför Sverige framför allt på FN som redan betraktar jämställdhet enligt den definition som bara eliterna kommit överrens om men som befolkningen hade noll talan över.
”Inte heller tror jag att Sveland störs av att jag låtit flera kloka feminister gästblogga hos mig, för att möjliggöra ett brett samtal om jämställdhet.”
Gissningsvis så anses inte heller gästbloggarna veta sitt eget bästa. Strukturer…
”Den första av mina idéer som kan vara kontroversiell i Svelands värld är att jag står upp för varje individs rätt att få leva som han eller hon vill, inom lagens råmärken.”
Som jag förklarade tidigare är PK-avsikten att skriva om grundlagarna så Pelle Billings ideer om att leva som han/hon vill inom lagens råmärken är knappast en av de för Sveland mer problematiska åsikterna. Det är snarare Pelle Billings ideer om hur lagen skall tolkas hon har problem med.
”I dagens politiska feminism är det däremot kontroversiellt att något annat än 50/50-fördelning av könen ska accepteras vare sig i hemmet eller på arbetsplatsen. Således skam- och skuldbeläggs vanliga människor för hur de väljer att inordna sin vardag.”
Faktum är att i dagens samhällsklimat är påståendet att vanliga människor väljer att inordna sin vardag, i sig ett kontroversiellt påstående. Att däremot helt utan bevis hävda saker väljs av samhället, av kulturen, av strukturer, av patriarkatet, av reklambranschen sådana påståenden är helt okontroversiella.
Hävda att det inte är folks eget fel och de står på kö för att hylla dig som progressiv tänkare.
I tidigare inlägg om Jean Kilbournes föreläsning påpekade jag att dessa obevisade påståenden kommer från den så kallade ”Standardiserade Socialvetenskapen” (SSSM) och förklarade vilka grupper som har intresse i att folk fortsätter att upprepa dess obevisade bluffpåståenden samt varför.
”Den andra av mina idéer som möjligen kan störa Sveland är att jag vill se en breddning av svensk jämställdhetspolitik.”
Även detta är i förlängningen bara en effekt av att Sveland och hennes fanclub inte vill ha likhet inför lagen. Givetvis vill de inte bredda svensk jämställdhetspolitik att omfatta män då all deras makt i frågan bygger på att männen är fienden och jämställdhetspolitik är att skydda kvinnorna från männen.
Kort sagt så bygger hela deras ide om vad jämställdhet är för någonting på onda män och goda fina staten som stoppar dem.
I detta sammanhang är det högintressant med Trollans bägge inlägg: Vad är det för samhälle vi har? (om hur polisen dvs staten agerat i samband med Hockeymatcher) och Tankar kring polisens arbete som beskriver polisens sätt att bedöma om ett mål skall läggas ner eller inte.
”Jag funderar för mig själv vad som är bäst, att tro på patriarkiska strukturer i samhället – eller att tro att polisen är lata och inkompetenta?” Trollan svarar Ester Pharasyn
Åter till Pelle Billings DN-artikel.
”Jag stödjer till fullo att vi i dag arbetar med viktiga kvinnofrågor, vare sig det handlar om våld i nära relationer, snedvridna utseendeideal eller kvinnors hälsa.”
Frågan är inte om vi arbetar med kvinnofrågor, eller om vi arbetar med mansfrågor, eller om vi arbetar med våld i nära relationer, eller utseendeideal, eller kvinnors hälsa. Frågan är vilka resultat som sätts upp för arbetet och vilka metoder som används för att uppnå de resultaten.
Stora delar av vad som idag exempelvis används när man ”arbetar” med våld i nära relationer är ärligt rena tramset!
Det är samma gamla socialvetenskapliga standardmodell där man vill åka och informera och ändra folks attityder. Dvs man vill bara använda våldsdåd som ursäkt för att banna folks värdegrund. Någonting som aldrig bevisats ha ett enda dugg med saken att göra!
Sålunda när Pelle Billing vill lyfta på locket även för mansfrågor….
”Samtidigt ser jag att vi glömt bort mansfrågorna, och där kan behöva lyfta på locket och undersöka vad som finns.”
…så är problemet inte att det är män han vill hjälpa. Faktum är att många av de personer som idag arbetar feministiskt med kvinnofrågor inte gör ett dugg för kvinnor! Inte ett dugg! Deras jobb är snarare att utnyttja kvinnor som ursäkt för att sprida den socialvetenskapliga standardteorin.
Som jag påpekat i tidigare inlägg om Male Studies. Det finns ett fält för Gender studies.
Men det finns inga female studies! Detta mer än något annat ser jag som orsaken till motståndet mot skapandet av male studies. Det handlar inte om att man skall fokusera på män. Det handlar om att man inte kommer att vara bundna av de ideologiska (politiska) SSSM-tramsteorierna.
Om det skapas ett framgångsrikt ”Male Studies” och de sedan bygger en vetenskapligt studerar det manliga könet utifrån objektiva kriterier. Hur lång tid dröjer det innan även kvinnor vill ha ett fält som studerar kvinnors villkor vetenskapligt istället för att följa bluffteorier från SSSM?
”Själv känner jag mig trygg i att dessa idéer, som jag kallar Jämställdhet 2.0, är jämställdhetens framtid. Människor vill ha stöd från samhället, men inte dekret om hur de ska inordna sin vardag.”
Visst är det som Pelle Billing säger. Problemet är ju bristen på mångfald.
Människor som bara får ett och samma stöd från samtliga politiska partier, från nästan alla massmedier och från praktiskt taget alla akademiker hur skall de kunna välja vilket stöd som funkar bäst för dem när bara en sorts stöd erbjuds.
Vi är en mer och mer individualiserad kultur med en politikerklass som har lösningar anpassade för ett kollektivt landskap som helt enkelt inte existerar annat än i deras egna fantasier. Ljuset i tunneln är internet, ingen som besöker internet kan undgå att inse hur individuella vi skulle vara om vi fick vara det!
Detta är inte slutet på serien, vi har inte kommenterat Svelands ideologiska guru Magnus Linton ännu.
För er som vill hjälpa Aktivarum växa här kommer tre förslag. (maila gärna egna tips)
1. Möjligheten finns att ge donationer. De bekostar främst arbetstid och nya böcker att skriva om.
2. Ni kan skriva en kort kommentar om ni har för avsikt att skaffa kommande Aktivarumboken ONE.
3. Ni kan hjälpa till genom att skapa en blogg (om ni inte redan har en) och länka till Aktivarum-artiklar.
Som vi förklarat tidigare så är mansfrågor inte något någon håller på att starta, utan något som funnits länge. En av de första att inse detta var Warren Farrell.
Phd Political Science Warren Farrell är mest känd för sin bok The Myth of Male Power (1994). I denna så kritiserar han påståendet att män har makt. Han påtalar att det bara är några individer som har makt medan de flesta inte har det.
Han påpekar även att riktig makt handlar om möjlighet att kunna göra det man vill göra medan många som beskrivs som mäktiga bara är fast i ekorrhjulet på en högre nivå och är allt annat än fria att göra vad de vill.
The Myth of Male Power är dock långtifrån hans första bok. Warren Farrell började sin bana i den feministiska kvinnorörelsen. Han är mycket stolt över sin bakgrund där och betraktar sitt engagemang i mansfrågor som en logisk fortsättning av det jämställdhetsarbete han gjorde i kvinnorörelsen. Som feminist skrev han boken The Liberated Man (1974) och satt i styrelsen för New York avdelningen av N.O.W.
Från feminist i kvinnorörelsen till den första riktiga förespråkaren av en mansfrågerörelse.
Mellan 70-talet och 80-talet skedde en mängd negativa saker inom den feministiska rörelsen vilket ledde till att Warren Farrell lämnade kvinnorörelsen och skrev boken Why Men Are the Way they Are (1988) där han lade fram teorin män blir som de blir till stor del för att det är sådana män som kvinnors handlingar och levnadsval favoriserar. Han berättade att feminister skuldbelägger män till stor del för att de är duktiga på exakt vad kvinnor attraheras till.
Att säga denna bok gjorde honom impopulär inom kvinnorörelsen vore en grov underdrift. Samma sekund som Warren Farrell började förespråka att man lyssnade på kvinnor och män, inte bara på kvinnor så slutade erbjudanden att komma in. Därmed blev sanningen i teorin helt uppenbar. Så fort mannen utövar riktig makt (följer sin vilja) så straffas han ekonomiskt. Att hans nästa bok hette The Myth of Male Power är nog ingen tillfällighet för han hade själv tappat avsevärd mängd makt vid det laget.
Men han hade samtidigt gjort vad vi som samhälle brukar beskriva som det allra viktigaste. Han hade som feminist lärt kvinnor följa sitt hjärta. Nu hade han som man levt som han lärde.
Skillnaden är att när kvinnor gör karriär inom feminismen och följer sitt hjärta så belönas de. De får pengar, de får TV-erbjudande och blir kändisar. Farrell däremot var som feminist belönad. Han fick TV-erbjudanden och pengar. När han dock följde sitt hjärta och förespråkade man inte bara lyssnade på kvinnor utan även på män så blev han bestraffad, mindre pengar, mindre TV-erbjudanden och tappade stjärnstatus.
En svagare man hade i den situationen gjort en pudel, avbön, slutat skriva om män och återvänt till det som funkade karriärsmässigt. Enbart det faktum att Warren Farrell inte gjorde detta säger någonting om hans enorma integritet och karaktär. På sitt sätt är Farrells ideologiska vändning en triumf för den vetenskapliga metodens och ett gigantiskt argument mot paradigmtänkandet inom akademin.
Att göra Warren Farrell rättvisa i ett enda blogginlägg är en omöjlighet. Syftet med detta inlägg är att göra personer som inte är insatta nyfikna på vem han är.
Ett annat syfte är att ge bakgrunden till skapandet av Mansfrågerörelsen i Sverige som vi berättat om i tidigare inlägg här på Aktivarum. Denna form av kunskap valde jag att kalla manlighetslära numera ändrat till Mansfrågor (fritt översatt från male studies). Intressant och aktuellt i sammanhanget är att Pelle Billing nyligen träffade Warren Farrell i USA. Om detta berättar Billing:
”Jag fick flera bra tips hur jag kan utveckla mitt eget arbete och även lite förhandsinfo om vad han jobbar på för olika projekt i nuläget. Vi kom överens om att målsättningen är att Warren och jag en dag ska kunna göra en gemensam turné runt Sverige och föreläsa”
Här är ett filmklipp där Warren Farrell intervjuas angående skapandet av en mansförening på ett College-campus.
Observera att den manliga ABCNews journalisten anmärker på sin egen dubbelmoral. Lägg även märke till hur de tillfrågade kvinnornas reaktioner är rent ideologiska. Warren Farrell har sagt att (feministisk) ideologi är för kvinnor var macho är för män. Warren Farrell påpekar att män aldrig fått fråga sig själva vad de vill bli.
Som svar på kritiken att män har makten och pengarna har Warren Farrell sagt att det finns mer resurser till ”save the whales” än det finns till ”save the males”. Vilket man kan ha åtanke när man läser inlägg som den hotade mannen. Ett jätteproblem, men var är massmedias stora rubriker? Svaret är enkelt, massmedia är där pengarna finns. Män berövas sina barn och massmedia bryr sig inte. Att resurser läggs på män är en fantasi.