Aktivarum

Genusvetenskapen företräder inget av könen – Del 2 Misandri = Negativ syn på manlighet

oktober 12, 2012
10 kommentarer

Välkommen till Institutet för Mansfrågeforskning. Här besvaras frågor om män som andra ignorerar.

Tidigare slog jag fast att Genusvetenskap = Maktfrågor. Här tänker jag titta på genusvetenskapens hantering av män och manlighet. Så här skriver Stenman på Newsmill:

”Majoriteten av feminister varken hatar män eller hyser något mansförakt. I själva verket är det snarare tvärtom, feminister slåss för att kvinnor och män skall få ses som individerna de är, utan att begränsas av normer kring kön och behandlas lika.”

Utan att veta det lyckas Stenman bekräfta flera av mina åsikter om feminism, genusforskning och misandri. Först det första förväxlar hon vad man försöker åstadkomma med vad som görs.

Hon pratar inte om hur feminister agerar utan tror att bara målet är gott är allt annat nödvändigt.

För det andra så pratar hon om ”individerna de är” och inte individerna de vill vara. Hon har tydliga problem med konceptet fri vilja. Låt oss nu titta på vad som sägs i New Male Studies #01.

”We began our research on men with the following hypothesis, which we invite social scientists to verify or falsify on empirical grounds: that no person or group can have a healthy identity without being able to make at least one contribution to the larger society, one that is distinctive, necessary and publicly valued”

Men det är ju just detta som de godhjärtade genusforskarna vill ”befria” män från. Hur går det ihop egentligen? Svaret är att inom samhällsvetenskapen är ”Teorin” bara idéer om världen.

Samtidigt inom den breda vetenskapen förutsätts Teorier vara säkra kunskaper styrkta av forskning.

Teorier och ”Teorin” är alltså inte alls samma sak. Ta exempelvis evolutionsteori. Man har samlat mängder av fossil och liknande som styrker att människan i själva verket är en moddad apa. Men…

”Inom genusvetenskap finns massa skilda teoribildningar och områden t ex inom etnicitet/postkolonial studier, queer, maskulinitet, klass/marxism, psykoanalytiskt inspirerade teorier, diskursanalys, poststrukturalistiska teorier, femininitet, crip theory, organisation och kön, feministisk materialism mm mm. Inom alla dessa områden finns en mängd forskare med egna teorier.” (kommentarsfältet)

Men när vi nu tittar på den här ”Teorin” vad styrker att dessa påståenden om världen stämmer? Exempelvis Malin Stenmans ideer om ”individer som vi är” hur har den kunskapen forskats fram?

Dessa påståenden om individen styrks inte av vetenskapliga bevis på hur människor funkar.

Vad Malin Stenman beskriver bygger snarare på 1700-tals filosofen Jean-Jacques Rousseaus moralsyn och det moraliska skifte som skedde i USA under The 60s Culture Wars.

”Rousseau held that this third savage stage of human societal development was an optimum, between the extreme of the state of brute animals and animal-like ”ape-men” on the one hand, and the extreme of decadent civilized life on the other.”

Om genusvetarna var säkra på att det är så borde de redovisa forskning och källor. Att jag skall leta rätt på och redovisa de källor deras tankar kommer från är en fullkomligt absurd situation.

I vilket fall som helst så glömmer Stenman att alla inte vill tvingas på Roussaeus moralsyn.

Vi har exemepvlsi Steven Pinkers  ”The Blank Slate”.  Där visas med jämförelser mellan Roussaeu och Thomas Hobbes att vetenskapen objektivt snarare stödjer Hobbes moralsyn.

”Rousseau criticized Hobbes for asserting that since man in the ”state of nature . . . has no idea of goodness he must be naturally wicked; that he is vicious because he does not know virtue”. On the contrary, Rousseau holds that ”uncorrupted morals” prevail in the ”state of nature”

Stämmer verkligen detta? Om alla bara får vara unika och sig själva löser sig allting? Fast när vi pratar om en seriemördare som är sig själv kanske det här resonemanget inte verkar lika vettigt?

Rosseau skulle ha hävdat att om vi bara låter människor vara så lär de sig aldrig att bli seriemördare.

Är det rimligt? Knappast, dagens kriminalpsykologi har heller inte råd med lyxen att hävda det inte är skillnad på de värsta mördarna och på helt vanliga människor oavsett hur populär den åsikten är.

”Denna idévärld om ett mansförakt stämmer väl överens med missförståndet om att kritisk maskulinitetsforskning i själva verket handlar om kritik av män som individer.” Stenman

Kritisk maskulinitetsforskning utgår från en radikal idé om individer som per definition är starkt negativ till de män som inte distanserar sig från gruppen. Att vara omanlig belönas och uppmuntras.

Låt mig kommentera den idén om manlighet med ett par till citat från New Male Studies #01

Mansfrågeforskarna Katherine Young och Paul Nathanson specialiserar sig på att studera misandri dvs manshat. Här är deras slutsater gällande de buskap som prackas på män angående deras kön.

“Any man can feel good about himself as an individual even now, after all, by adopting one of two strategies that prevent him from feeling good about himself as a man.” … “The first requires dissociation from other men as a male feminist” … “The other strategy requires dissociation from society and thus becoming an antisocial threat to it.”

Med andra ord hatet mot män handlar inte om att de föds som pojkar. Hatet mot män handlar om idén att deras normala beteenden är skadliga och behöver hjärntvättas bort, helst i tidig ålder.

Med detta sagt, nu till något helt annat.

Nyligen så ändrade jag Aktivarums undertitel till ”Institutet för Mansfrågeforskning”

Mansfrågor diskuterar problem som är specifika för män och deras relationer. Mansfrågeforskning (del 3) sammanställer och presenterar vetenskap som beskriver/löser dessa specifika problem.

”Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!”

Mansfrågeforskning gav noll träffar på google före den 5 Oktober 2012. Begreppet kan inte sammanblandas med genusforskning (del 1) eller maskulinitetsforskning (del 2).

Fortsättning följer…

Genusnytt: Demonstration utanför Riksdagen på Internationella Mansdagen

Pelle Billing: Utrdrag ur Jämställdhetsbluffen på Engelska

Annonser

Mansfrågor och Genusforskning är inte samma sak – Del 3 Mansfrågeforskning på riktigt

oktober 5, 2012
9 kommentarer

De bägge förra inläggen om hur genusforskare studerar ”maskuliniteter” beskrev vad mansfrågor INTE är.

Nu efter Del 1 och Del 2 har det blivit dags att beskriva vad mansfrågeforskning faktiskt ÄR. I detta syfte lägger jag ut videoklippen av 2nd Conference on Male Studies 2011 från New York Academy of Medicine.

Här hittar ni även en transkribering av konferensen, läsa eller lyssna, valet är fritt. Här följer en lista av deltagarna och som ni märker ingår varken fälten maskulinitetsstudier eller genusforskning.

Edward M Stephens, Ordförande, Foundation of Male Studies

Guy Garcia (The Decline of Men), Moderator 

Maryanne J Legato, MD, Founder and Director, Partnership for Gender-Specific Medicine, Columbia College of Medicine

Tom Mortenson, Utbildningsforskare

Gordon E Finley, Psykologiprofessor

Michael Gilbert (The Disposable Male)

Paul Nathanson, (Misandry-Triloguy) Misandriforskare

Matthew Wilcox, Reklamstrateg

Mansfrågor handlar om problem som mestadels drabbar män vilket kräver en unik kompetens.

Det är dessutom frågor som personer anställda för att hantera de problem som drabbar specifikt kvinnor är helt ointresserade av att behandla annat än utifrån perspektivet ”whats in it for me?”

I detta syfte har genusforskare framställt som sig som neutral part trots att man specifikt sysslar med kvinnofrågor. Även deras så kallade maskulinitetsforskare sysslar bara med kvinnofrågor.

Genusforskning handlar nämligen inte alls om könsfrågor, de sysslar med makt och förtryck.

När genusforskare kallar sig kritiska mansforskare är det som om marxistiska teoretiker kallade sig kritiska burgoise-forskare. Alla vet marxister avskyr burgoisen, alla vet genusvetare avskyr män av idag**

”Efter den veckan i september när tre mord har skett, känns det naturligt att utesluta männen från det offentliga rummet.” Ur ROKS månadsbrev

Ovan ROKS-citat från Rockis månadsbrev är ett typiskt exempel på hur personer som sysslar med kvinnofrågor saknar kompetens och personlig lämplighet att syssla med mansfrågor.

Det kan inte sluta med annat än att de letar sätt att få mansfrågor att handla om att gynna kvinnor.

Mansfrågor är sålunda ett fält som kan hanteras antingen av personer som har en tydligt positiv inställning till män av idag eller av personer som är både konsekventa och neutrala i sakfrågan.

Personligen skulle jag inte bara ifrågasätta genusforskningens lämplighet i Mansfrågor. Med tanke på (den marxistiska) fixeringen vid makt så skulle säga de även missköter flera kvinnofrågor.

Kvinnofrågor är nämligen oftast relationella medan genusforskningen vill omfördela makt.

Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!***

För en riktig mansfrågeforskare är detta inget konstigt så den enda slutsatsen som kan dras av de ”forskare” som hävdar det bara är att träna bort på dagis är att de antingen är helt inkompetenta på ämnet…

Eller så säger de precis vad som helst bara det ger dem ursäkter att omfördela makt.

Det spelar ingen roll vilket av alternativen vi väljer. Vare sig förtrycksforskare under genusetiketten luras eller är okunniga så kvarstår faktum de är helt olämpliga för att lösa mansproblem (mansfrågor).

Genusforskningens syfte gällande män är att hitta den magiska fras som gör män mer fogliga och då ingen sådan fras existerar slutar det vanligen med okritiskt stöd för statlig tvångsmakt i mängder.

Detta innebär genusforskare tar statsmaktens sida mot arbetare och hamnar i en trovärdighetskris.

Genus är inte vänster för arbetare mot makten. Genus är inte kvinnofrågor för relationer och Genus är heller inte mansfrågor för frihet. Genus är mest för kulturelitens känsla av överlägsenhet.

Pelle Billing besvarar de Fyra Genusvetarnas Svd-artikel med konstaterandet att det behövs en mycket bredare forskning om mansfrågor än den som genusforskare vill ägna sig åt.

Här på bloggen konstateras Pelles bok Jämställdhetsbluffen är en perfekt introduktion. Läs även Kristian Stålnes recension som gör liknelser till den kopernikanska revolutionen.

fortsättning följer…

** Genusfältets manshat döljs bakom idén om könet som social konstruktion där genusforskare gillar män, inte för hurdana de är idag utan för hur de tror män kunde bli med rätt fostran.

*** Kvinnors evolutionära orsak att försöka ändra män är att testa mannens styrka. Om mannen gav med sig fanns stor risk kvinnan tappade intresset.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: