Aktivarum

Alla män är inte likadana – Om manlighet, vet Sophie Gunnarsson ens vad det betyder?

april 15, 2012
13 kommentarer

Nu går det knappt att vara seriös i genusdebatten. Sophie Gunnarssons NSD-krönika slår alla bottenrekord.

Genusdebatten är nu så urspårad att den inte går att ta på allvar. Låt mig börja med att citera några rader ur Harvey C. Mansfields bok ”Manliness” som visar hur långt det har gått redan på sina håll. Jag kan för övrigt inte låta bli att undra hur många läsare som nu får höra om den här boken för första gången.

”Recently I had a call from the alumni magazine at the university where I work, asking me to comment on a former professor of mine now being honored. Responding too quickly, I said: “What impressed all of usabout him was his manliness.” There was silence at the other end of the line, and finally the female voice said: “Could you think of another word?””

Som de flesta av er redan vet finns det redan ett annat ord som används i dessa sammanhang. Mansfield, som sedan 1962 är ”Professor of Goverment” på Harvard University, konstaterar att det i namnbytet ingår en agenda från manlighetens fiender. En recensent summerar:

”The opponents of manliness (feminists and advocates of a gender-neutral society) have tried to depose the term altogether, in favor of “masculinity.” They want to expose manliness as a mere social invention, a rationale for male power.”

Därmed kommer vi till de akademiska fälten och den så kallade radikalfeministiska teorin om hur samhället funkar.

Om jag skulle skriva en text som visar vad som är dåligt med radikalfeministisk teori skulle den i många och mycket se ut som denna NSD-krönika av Sophie Gunnarsson. Det är en sak när Helen Lindberg akademiskt kritiserar dåliga teorier. En helt annan att se den effekt dessa teorier kan ha på människor.

”Jag är arg. Jag är så jäkla arg. På patriarkatet. På detta system, skapat av oss människor, som låter personer födda med kuk växa upp till ibland väldigt obehagliga och för den delen även farliga människor. Till någon sorts norm som vi andra (lika många är vi, men ändå är vi kvinnor/tjejer/transpersoner ”de andra”) måste anpassa oss till. Jag är arg mest hela tiden i och för sig, inte bara nu när jag skriver detta. Patriarkatet gör mig upprörd varje dag. Året om. Jag är arg för att alla personer som spelade trummor idag på torget var snubbar. Vad ger män rätt att alltid ta detta offentliga utrymme i beslag?”

Behöver jag påpeka att genusvetaren Sophie Gunnarsson i sin ilska råkade förväxla gruppen ”de snubbar som stod på torget och trummade” med ”män ”? Jag tror inte det. Läsare på Aktivarum har nog för länge sedan lärt sig de här retoriska fultricken som alldeles för många identitetspolitiska människor använder.

”Jag blir så jäkla arg när män tar sig rätten att börja kladda på kvinnor på nattklubbar utan att veta om det är okej eller inte. Jag blir arg för att män tar sig rätten att våldta, mörda och slå kvinnor. Dagligen. I Sverige och i världen.”

Där har vi den där lilla detaljen att skilja på de personer som gör det och de som inte gör det igen!

”Jag är arg för att män krigar, pucklar på andra män och ger varandra kompislöner. Män gör mig fett irriterad när de alltid tror att de vet bäst, när de tar sin hand om sin fru/flickvän som om de ägde henne.”

Och så det där med att skilja på de ansvariga individerna och män i allmänhet. Om en man ger en annan man kompislöner drabbar det alla anställda inklusive männen. Varenda man som beter sig som om han äger en kvinna valdes av den kvinnan. Hon fick vad hon valde så varför klagar inte Sophie på henne?

”Jag blir arg på män för att de inte själva ser de patriarkala strukturerna, för att de inte ger ifrån sig makten de besitter, för att de löjligförklarar kvinnor i maktpositioner och för att de tror att de kan döma/kommentera/utöva/skriva om sport bättre än vad kvinnor kan.”

Upplysningsvis ”Personer” har makt, ”Män” har inte makt. Beträffande de ”patriarkala strukturerna” är det inte mäns ansvar att tro på den teorin. Det är Sophies ansvar att argumentera den (Om jag förstått saken rätt så jobbar hon på RFSL i Luleå så hon borde ha mer att komma med)

Är det någon hon skall vara arg på är det på sig själv för att hon inte argumenterar bättre för sin åsikt.

Den som på allvar tror att män ibland blir obehagliga/farliga av någon slags samhällssystem som styr allting är fånge i sina egna vanföreställningar, inget annat.  Våra samhällssystem är inte perfekta men bristen på dem vore värre och revolutioner istället för reformer tenderar att göra allting värre.

Som om inte Sophies text var kass nog så får vi dessutom Johan Håkanssons absurda replik ”Jag vill inte bära en kollektiv skuld” Johan kategoriserar svaren som Sophie Gunnarsson fått i tre olika kategorier och säger sedan sig själv tillhöra alla tre. Så här motiverar han de två första.

”Direkt jag läst krönikan skrattade jag och viftade undan den, ungefär som vid exemplet ovan. Det är ju det absolut enklaste och mest bekväma. Sedan blev jag förbannad och kände mig less på dessa påhopp eftersom jag inte är intresserad av att bära en kollektiv skuld för allt helvete som män har åstadkommit.”

Jag reagerade själv precis tvärtom. Först blev jag förbannad, sedan insåg jag deta är droppen som fick bägaren att rinna över.

Sophie Gunnarssons inlägg är omöjligt att ta på allvar, det är inte det första idiotiska inlägget i genusdebatten men det är utan tvekan det mest öppet usla jag sett. Alltså jag blir inte ens arg och jag bryr mig knappt om att argumentera – så dåligt är det. Så långt allt väl men vad skriver Johan Håkasson?

”Men sedan – när jag verkligen LÄSTE vad Sophie Gunnarsson skrev – hamnade jag i den andra kategorin. Visst, tonläget var våldsamt högt, exemplen en blandning mellan banaliteter och provokationer, men likförbannat fanns där en röd tråd av viktiga poänger”

Låt oss då titta vilka viktiga poänger som Johan menar att Sophie hade.

”Till exempel går den bild Sophie målade upp med männen som spelar trummor på torget att väldigt lätt överföra till vilken diskussion som helst på vilken arbetsplats som helst. Vilka är det som tar platsen? Vilka är det som pratar högst, mest och längst? Vilka är det som tar på sig rollen som intresserade lyssnare?”

Ja vilka är det som spelar trummor? Det är chilenska indianer kan jag tänka mig. Och vilka tar platsen och pratar högst? Spanjorer såklart? De står dessutom alldeles för nära när de pratar. Och vilka är det som tar på sig rollen som intresserade lyssnare? Det måste vara bögarnas fel! 

Jag vet att jag fånar mig men det är ännu fånigare att ge personer som inte trummar skulden för dem som trummar.

”Att vara man och försöka försvara manlighet är egentligen ett omöjligt projekt. Jag vet inte heller om jag har så stor lust till det. Det känns som att det liksom blir fel hur man än försöker.”

Observera att Johan Håkansson råkar försäga sig själv här och påtala det inte är omöjligt att försvara manlighet. Man måste bara tillhöra en av de priviligerade grupperna som äger mest lobbyistmakt för att få göra det. Exempelvis Camille Paglias försvar av manlighet.

 ”If civilization had been left in female hands we would still be living in grasshuts.”

Hur kommer det sig att Camille Paglia kan säga så men Johan Håkansson kan inte göra det? Om man skall hävda att det är män som kan ta plats och prata högt hur kommer det sig att Johan Håkansson inte kan prestera ett pip? Först säger han män kan ta plats sedan vågar han inte göra det.

”Däremot skulle jag gärna sätta mig ner med Sophie Gunnarsson och diskutera manligt och kvinnligt – och förmodligen skulle jag lära mig mycket.”

Skulle hon lära sig lika mycket av honom tro eller skulle Johan bara sitta och ta emot som han har lärt sig göra?

Detta samtidigt som han fått höra överallt att det är män som tar plats? Är det någon som kan argumentera för att den här kontrollen som utövas över män som Johan skall föreställa jämställd? Innebar jämställdhet att män kunde göra samma saker som kvinnor eller hur var det nu igen?

”Då skulle jag även fråga vad som är det stora problemet med de där männen som spelade trummor på torget. Var det att de spelade där – eller var det att inga kvinnor tog den platsen och spelade ännu högre?”

Har tanken slagit Johan ännu att det säkerligen finns män som har problem med trummandet på torget? Som sagt det är fånigt att prata om trummandet med en man som inte trummar såvida inte Sophie vill utöva lite traditionell kvinnoroll där hon istället för själv klaga skall ha en man (Johan) att göra det åt henne.

Som om inte denna argumentation vore stolpskott nog så har vi en rejäl dos mansförakt att vänta i nästa stycke. 

”Jag skulle också berätta om den makt som kvinnor faktiskt har över oss män. Oj, om ni bara visste (vilket jag misstänker att ni ändå gör). För de flesta män jag känner, inklusive mig själv, är i grunden mesar som lyder åtminstone en kvinna. Men mest skulle jag försöka att lyssna – vilket inte är en typiskt manlig egenskap. Vi vill ju så gärna berätta hur det ligger till…”

Där ser vi vilka fina åsikter om män som skall spridas i landets tidningar. De flesta män är mesar, de lyder sin kvinna och de kan heller inte lyssna… Duktig vovve Johan! Sitt vackert Johan! Män kan inte lyssna? Nä visst!!! Män kan varken lyssna på sport, nyheter eller aktiekurser. Trovärdigt eller hur?

Faktum är att män och kvinnor är precis lika bra på att lyssna vad som intresserar dem. Däremot är inte män och kvinnor lika intresserade av samma saker. Vi har för övrigt inte ett mansdominerat samhälle vi har ett kvinnofixerat samhälle, de flesta (även kvinnor) är idag fixerade vid kvinnor (gynocentrism)

Att de sedan har olika ursäkter för att vara det ändrar inte att alla vägar bär till rom, oavsett syftet.

Och så några länkar av betydelse. Pelle Billing undrar om det är dags att damma av Transgenusmotorn. Hannah Lemoine ställer frågan Vad vill vi egentligen? Jag har skrivet ett längre svar på hennes inlägg här. Sedan har Sophie Gunnarssons krönika fått så negativa reaktioner det blivit en interndebatt.

Sålunda har NSD:s chefesredaktör själv skrivit först en kommentar ”Kommentarer som berör och upprör” och sedan ännu en ”Het debatt om krönikor fortsätter” där han försvarar sitt beslut att publicera den uppenbart mansföraktande krönikan.

Hannah Lemoines inlägg finns även på hennes blogg One-Way Communication och där finns även ett nyare inlägg som kommenterar debatten.

PS: För den som undrade vad Camille Paglia menade när hon sade att om kvinnor fick bestämma bodde vi fortfarande i gräshyddor:

”There is no female Mozart because there is no female Jack the Ripper.”

Annonser

Vilken fotbollsanalys?

juli 4, 2010
5 kommentarer

Skall man attackera det folkkära gäller det uppenbarligen att associera till rätt saker.

Det började med ett kort meddelande på messenger ”Vad tycker du om Lena Anderssons fotbollsanalys?” frågade en kompis med bifogad DN-länk. Jag klickade (mer…)


Rörelsen mot maskulinitet – Del 1

oktober 24, 2009
10 kommentarer

Varför är det en givande karriärsväg att smutskasta mäns vanliga sätt att vara men en avskyvärd människosyn att på samma sätt analysera islam?

Redan i förra inlägget påpekade jag att den retorik och ovetenskaplighet Åkesson använde var vanlig i andra sammanhang. Här kommer jag att gå in i detalj på hur den ser ut och analysera ”mansforskaren” Jackson Katz budskap. Kom ihåg att Katz inte ses som extremist utan utbildat personalen vid svenska myndigheter. Jag tänkte ursprungligen lägga ner mer tid på detta men jag tror det är bättre att denna publiceras nu medan folk kommer ihåg hur Åkessons artikel såg ut. Materialet som bedöms är en dokumentär som heter ”Tough Guise”

Redan vid inledningen manipuleras vi med ljud från minoritetsexempel som antyds vara representativa för ämnet. Därefter visas snett selekterade sekvenser från actionfilmer varefter man klipper in riktiga filmer av dömda brottslingar som leds bort. Sedan får vi lika snett urvalda sekvenser från elitidrotten och därefter lika snett selekterade sekvenser från talkshower i underhållningsmedia. Därefter mer actionfilm, och mer idrott och givetvis också snett urval från våldsamma dataspel.

Vilket bevisvärde anser vi denna sorts film skulle ha om det var en annan grupps kultur som utmålades som ett ”problem”?

För Sverigedemokraterna att skapa en likadan film som visar våldsamma muslimska terrorister i actionfilmer, klipper till nyhetsfilmade riktiga terroristdåd, skrämmer oss med några snett representativa sekvenser av radikala böneutropare etc skulle vara tämligen enkelt. Retorik är inte begränsad till det man skriver och säger. Det är hela framställningen. En av de viktigaste saker i en övertygande framställning är inledningen. Så tänk på vad ni fått se/veta redan en och en halv minut in i programmet och innan Katz sagt ett ord.

Det första Katz säger om sekvensen av Oz ”det representerar inte bara ett klassiskt ögonblick i amerikansk filmhistoria det gav oss även en metafor för ett nytt sätt att se på maskulinitet

Problemet är att detta är en lögn. Det finns ingen koppling mellan maskulinitet och det urval som Katz gjorde förutom den uppenbara kopplingen. Att det var vad han valde att prioritera.

Just detta blir ännu mer uppenbart när vi tittar på Åkessons analys av islam. Vad gör några snett urvalda sekvenser mer representativa än andra sekvenser som en annan person hade valt som mer prioriterade? Svaret är uppenbart. Om du slumpmässigt spelar in tre sekunder av Will Smiths Bad Boys två hundra gånger hur stor del av dessa tre sekunder långa sekvenser visar vad Katz visade? Och om vi visar muslimska terrorister från Chuck Norris Delta Force istället utan sammanhang vad lär vi oss då?

Vi lär oss att när urvalet inte är representativt säger slutsatserna ingenting om den verklighet vi påstår oss uttala oss om.

Katz fortsätter beskriva sitt sätt att se maskulinitet ”A pose, An act” Min personliga reaktion: Lustigt, jag skulle säga att medan beskrivningen av urvalet stämmer så är påståendet att vad han beskriver skulle vara det maskulina just en akt av teater från honom. Det utmärkande för det maskulina är varken våld eller frånvaron av våld utan att NÄR våld är ok och inte ok. Vilket framgår tydligt av de filmer Katz tagit sekvenser från men inte om man bara ser sekvenserna på rad.

Katz upprepar sin prioritering vid 3.20. (Jag vet det går långsamt i början men kom ihåg att inledningen är viktig och bygger ethos – trovärdighet) Han säger ordagrant så här:

”This mask can take many forms, but one thats really important to look at in our culture at the millenium is what I call ”the tough guise”

Givetvis så säger inte Katz det rakt ut men självklart är orsaken detta är viktigt för att han väljer att göra det viktigt. Det kunde lika gärna stått ”one that I think is really important to look at”  Med skillnaden att då hade motivering krävts. Nu spelar Katz just ”An act” där han låtsas att prioriteringen gjordes över huvudet på oss. Det är viktigt men det är såklart inte hans fel det är viktigt eller hur? Kom ihåg hur Åkesson beskriver islam i Aftonbladet:

”att ett tiotal muslimska terrororganisationer skulle komma att etablera sig i Sverige, att ledande muslimska företrädare skulle framföra krav på införandet av sharialagar i Sverige”

Jovisst, Åkesson tycker dessa aspekter av islam är de viktiga, Katz tycker de aspekter ni ser av manlighet är de viktiga. En annan person med en annan utbildning och ett annat politiskt syfte skulle tycka andra saker var mycket viktigare. Men den stora frågan ställs inte. Varför tycker Åkesson just dessa saker är Islam och varför tycker Katz just dessa saker är manlighet?

Åter kommer jag att sätta fokus på hur det sneda urvalet som bevisning och hur detta inte alls är något som bara Åkesson sysslar med utan tvärtom är Åkesson mer ett barn av sin tid. Katz var långt före Åkesson med metodiken att hävda kulturen är problemet. Fast Katz attackerade såklart en mindre exotisk kultur.

Katz fortsätter att koppla manlighet till följande saker: ”emphasis on physical toughness, strenghth, and gaining respect and admiration from others through violence

Observera att det fortfarande är Katz själv som lade denna ”emphasis” det är ju ingen magisk överhet som bestämt detta är var fokus skall sättas när vi diskuterar män och manlighet utan det är personer som Katz själva som bestämt detta urval. Det är likadant med newsmills artiklar på ämnet, alla använder de samma metodik: Först gör de sitt eget maskulina urval till det viktiga, sedan hänvisar de till hur detta urval är något dåligt.

Inom retoriken kallas detta för en halmgubbe. Inom statistiken är det snett urval. Dvs Katz väljer att göra de våldsamma männen representativa för män generellt.Fast Katz tycker såklart inte så. Han säger det är ”The dominant culture” som definierat detta fokus som manlighet? Dvs ”det är inte mitt fel, jag är bara stackars samhällsforskare” Men vilka är då den dominanta kulturen?

Det svarar inte samhällsforskarna inom genus/maskuliniteter på. Anledningen till detta kan vi möjligen hitta inom samhällsvetenskapen och journalistiken. Den som läst endera vet att dessa ämnen inte bara speglar samhällsutvecklingen utan aktivt styr och påverkar den. Dvs när Katz säger att det viktiga att se på när man tittar på män är två sekunder av en våldsam scen i dödligt vapen gör han det också via val/prioritering mer viktigt.

Ingen ifrågsätter detta urval. Inte förrän exakt samma metodik användes på islam

Syns möjligen parallellerna till Åkessons islamkritiska text om vi byter ut våldsamma män mot radikala religösa och män generellt mot muslimer?


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 382 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: