Aktivarum

Lena Andersson: Demografisk härdsmälta – Del 1

Sedan en tid tillbaka så har jag tagit upp den viktiga frågan om de sjunkande födelsetalen vi ser i flertalet länder.

Därmed så kan det vara en god ide att göra kopping till journalisten Lena Anderssons ledare från DN 28/8 betitlad Liv eller småbarnsliv. Att kalla Lena Anderssons åsikt i denna fråga skruvad vore en underdrift av oanade proportioner.

Samtidigt är hennes artikel ett fönster genom vilket vi kan se problemen med det som idag kallas journalistik. Nämligen att den har stagnerat fullkomligt. Den sprider gamla åsikter som skapades för att lösa gårdagens problem och som för länge sedan är inaktuella.

Lena Andersson: ”I beskrivningarna av vad samtidens familjepolitik har att avhjälpa skildras storstadslivet i barnfamilj som ett fängelse med en ganska stor rastgård. Det känns rimligt när man ser och hör sig omkring; ljudligt otillfredsställda barn och trötta, uttråkade föräldrar med skuldkänslor.”

Ursäkta? Otillfredställda barn? Har någonsin detta varit ett riktigt problem? Svältande barn? Ja! Vanvårdade barn? Ja! Men OTILLFREDSTÄLLDA? Jämfört med vad egentligen? Det är inte långt ifrån att man undrar om människan själv är 9 år och skrev artikeln för att se till politiker lagstiftar att hennes föräldrar måste ge henne godis oftare.

”Trots att här finns verkligt djupgående existentiella frågor att ställa anförs alltid att felet ligger i samhällets organisation.”

Existentiella frågor? Annars så borde detta vara en av de få saker som inte kan härledas till den filosofiska diskursen existentialism. Nativiteten vinner helt enkelt alltid över naiviteten. Vilket gör den filosof som hävdar något annat till föga mer än en glorifierad misantrop.

”Med politiska reformer ska det ändras. Aldrig nämns med ett ord orsaken till problemen: upptagenheten vid att föröka sig.”

Anledningen till ”problemet” med otillfredställda barn är alltså enligt Lena Andersson att vi skaffar barn. Har vi inga barn så finns inget problem med otillfredställda barn. Verkligen Sherlock? Har hon funderat över hur vi med samma logik löser problemen med rasismen? Svenska journalister är ju annars i regel kritiska mot Sverigedemokratiska resonemang.

Avslutningvis styrker hon inte sitt kausala påstående. Dvs hon ger inga belägg för att detta problem (om det ens finns) beror på de saker hon hävdar.

”När ska vi älska? När ska vi skratta? När ska vi prata? När ska vi leka med barnen?” frågar Carin Jämtin och Ilija Batljan (DN Debatt 16/8–10).”

Är det Carin Jämtin, 9 som ställer frågan i kamratposten eller?  Beträffande den sista frågan så torde det korrekta svaret vara aldrig! Om man inte skaffar barn lär man knappast leka med barn heller. Men ännu viktigare är att om det skaffas få barn så är det bara föräldrarna de barnen har att leka med, de har inte andra barn att leka med. Vad tror ni är viktigast för barn?

Beträffande de andra frågorna så är de i grunden ganska absurda. När skall vi ha tid att prata, skratta och ha sex? Jämfört med vad? Vad är Lenas utgångsläge? Man undrar om hon tror den normala tiden man har för dessa saker i det riktiga livet är den som kungligheter och Hollywoodskådisar har.

”Och när ska insikten drabba att det är barnalstrandet som hindrar allt detta?”

Här ser vi en upprepning av det kausala påståendet hon gjorde tidigare. Ett argument består av beståndsdelarna påstående, belägg och garanti för beläggens riktighet.

Den som inte vill argumentera kan dock upprepa sitt påstående om och om igen. Tyvärr har denna teknik ofta visat sig fungera. Bara folk vänjer sig vid budskapet och det upprepas med auktoritär självsäkerhet så kommer många personer till slut – enligt propagandaforskning – att betrakta det som sanning.

”I en överbefolkad värld som lider under hotet från en klimatkatastrof, där människor är fattiga, svälter och tvingas förnedra sig för att försörja en familj, borde barnbegränsning prioriteras varje dag.”

Där tog hon allt i på allvar. Överbefolkning räcker inte, heller inte Klimathot, heller inte Fattigdom eller svält, nej ALLA de sakerna samtidigt måste hon såklart dra till med.

* För det första är Sverige inte samma sak som ”världen”. Sverige är ett litet land på knappa 10 miljoner innevånare med sjunkande födelsetal som leder till att allt fler unga skall ta hand om allt fler gamla.

* För det andra år Sverige inte överbefolkat. Problemet är inte att det föds för många barn. Problemet är att det föds för få – och att resursmässigt fel personer föder flest barn.

* För det tredje så är Sverige definitivt inte en av de viktiga spelarna i klimatfrågan. Dels är vi till storleken ett lillepluttland, dels så satsar vi redan mer på miljön än… tja… alla andra typ.

Avslutningvis låt oss bedöma validiteten i argumentet. Í en överbefolkad värld är lösningen att de länder som bidrar minst till överbefolkningen avskaffar sig själva? Ja det låter ju logiskt Lena. Men tyvärr, afrikanerna slutar inte ha oskyddad sex för att svenskarna i hög grad avskaffar sig själva. Sveriges bidrag på den fronten är utan signifikans. Vill Lena göda sitt ego får hon leta någon annanstans än svensk befolkningsstorlek.

”Inte genom tvång, utan stöd, preventivmedel, sekularism och normförändringar.”

Vi skall alltså stödja människor att få mer tid att leka med sina barn genom att uppmuntra dem att inte skaffa några? Och detta kallar i sin tur Lena för en normförändring i ett land där den nuvarande normen redan är lågt födelsetal och stigande medelålder?

Dvs normförändring enligt Lena Andersson är att FÖLJA den nuvarande normen. Detta eftersom att följa den nuvarande normen i sin tur är att bryta mot de normer som fanns på 50-talet vilket var hela poängen med utbildningen på 70-talet. En inaktuell lösning på ett ännu mer inaktuellt problem. Sveriges ”rebelliska” journalistkår i ett nötskal.

Nej just ja våra journalister ÄR (med undantag för några få som exempelvis Evin Rubar) inte rebelliska. De är har bara som utgångsläge att göra uppror mot ett 50-tal som inte finns längre men som fortfarande är utgångsläget för journalisthögskolans doxa att ”göra upp” med.

”Och i ett samhälle som det svenska där många i onödan blir trångbodda, isolerade och bidragsförsörjda för att de föder sex, åtta barn”

……………? Ok jag gissar att rätt många av er iaf har läst grundskolematte och sålunda klarar ni av denna uträkning på egen hand. Med en fertility rate i Sverige på 1,67 hur vanligt kan det överhuvudtaget vara med familjer som har sex-åtta barn?

”och där medelklassen plågas av tidsbrist och statushets är det vettlöst att omhulda producerandet av bebisar.”

Och lösningen på medelklassens problem med tidsbrist skall alltså vara att skaffa färre barn så de i längden måste göra ÄNNU FLER personers arbete? Bra logik där. Beträffande statushets så handlar statushets rent tekniskt om män som tävlar om att få skaffa barn med den mest attraktiva kvinnan. Detta blir mycket tydligt om man som Anders B Westin gör en evolutionspsykologisk bedömning.

En status som inte producerar barn (och då främst barn som har bättre förutsättningar att växa upp utan att hamna i den negativa fållan med knarkare eller gängmedelemmar) är helt värdelös för befolkningen i samhället. Det vore lika intelligent att belöna sådan status som det vore att belöna fyllekörning.

För den som missat att det förra inlägget här på Aktivarum upp demografiska argument så kommer en snabb återblick.

”Låt mig förklara grunderna: Om två familjer föder ett barn var och de barnen sedan blir ihop och föder ett barn…. do the math! Kort sagt, den rättvisa framtid som divserse politiska aktivister pratar om idag finns inte. Deras ”rättvisa” system är ett komplett misslyckande eftersom kulturerna som förespråkar den är i full färd med sin egen demografiska undergång.”

Här avslutar vi första delen i kritiken mot Lena Anderssons ledare. Vi fortsätter i morgon med Del 2.