Aktivarum

Claes Borgström får svar på tal angående Assange-fallet och Statsfeminismen

augusti 24, 2012
12 kommentarer

Det var inte bara jag som tyckte Claes Borgström behövde svar på tal. Nu har han fått replik från de båda journalisterna.

I förra inlägget påtalade jag det absurda i den kritik Borgström ger mot användningen av begreppet Statsfeminism. I journalisternas Slutreplik till Claes Borgström tas ämnet upp.

I Socialdemokratiska studentförbundets debattskrift Libertas definierar Katrine Kielos ( 2005) statsfeminism enligt följande: ”När statliga organ och myndigheter bedriver feministiskt förändringsarbete med reformer och lagstiftning.”

Claes Borgström har alltså hamnat på samma sida som Monica Antonsson som menar att det inte finns något som heter Statsfeminism, men om den finns arbetar den bara för rättvisa.

Här finns dock skillnaden att Borgström själv är ett av de mest uppenbara exemplen på Statsfeminism.

”I vår artikel hävdar vi att när den fria feminismen kidnappades och blev till statlig jämställdhet blev den också en karriärstege för politiker och tjänstemän utan historisk förankring och kunskap om feminismen.”

Journalisten Helene Bergman är särskilt väl lämpad att göra den bedömningen då hon själv är en så kallad ”ur-feminist” dvs hon var feminist före den moderna feminismens uppkomst.

”Claes Borgström själv är ett ypperligt exempel på detta. Han utsågs till JämO, för att sedan bli Socialdemokraternas talesperson i jämställdhetsfrågor. En person som ska verka för jämställdhet mellan män och kvinnor, samtidigt som han hävdar att ALLA män bär en kollektiv skuld för våldet mot kvinnor.”

Här ser vi tydligt hur begreppet jämställdhet förvandlas och börjar stå för något helt annat än den kvinnohistoria man gör aspirationer på att fortsätta. Jämställdhet blir Jämstyrdhet.

Kort sagt ”jämställdhet” och ”kvinnokamp” blev alibin för minskat folkligt inflytande i politiska frågor.

De blev också en ursäkt att få sätta sprätt på skattepengar och skapa myndigheter vars praktiska nytta ingen egentligen kan garantera. Istället tar man åt sig äran av förändringar i allmänhet.

”Enligt dem (SvD) vet varken regeringen eller Tillväxtverket vilka effekter pengarna – sammanlagt 375 miljoner kronor mellan 2007 och 2014 – har haft.”

Det hindar dock inte Maud Olofsson från att garantera att tillväxtverket ökar kvinnors företagande. Det framgår tydligt att bevisbördan är noll, hon använder till och med anekdotisk bevisning:

”Därför att jag vet kvinnor som startat företag på grund av att de varit med i det här. Det är så många kvinnor som säger att äntligen är det någon minister som gjort något för kvinnors företagande.”

Detta är sannolikt orsaken jämställdhetspolitik är lika populär hos vänstern som hos högern.

När man säger pengarna går till kvinnofrågor är det ingen som vågar ifrågasätta, ingen som vågar kontrollera, ingen som vågar kräva tillsyn, ingen som har den minsta koll på någonting.

”Borgström hävdar vidare att vi inte vet att det råder ojämställdhet i Sverige. Då kan jag, Helene Bergman, upplysa advokat Borgström, om att jag under trettio år, långt innan Borgström blev JämO, aktivt verkade i och för feminismen, inte minst som journalist och d å bl a som programledare för kvinnoprogrammet Radio Ellen i Sveriges Radio. ”

Vid den tidpunkten hade dock begreppen feminism och jämställdhet en helt annan praktisk innebörd än de har idag. Dagens svenska feminism utmärks av agerandet i fallet Assange.

En av de punkter som tagits upp är det faktum att Sverige gav klartecken åt Assange att resa utomlands.

Det var Åklagare Ny själv som gav Assange tillåtelse att lämna Sverige säger de bägge journalisterna med citat från en skrivelse 24 september 2010 från Marianne Ny till Svea Hovrätt

…i svaret till advokat Hurtig om det fanns några lagliga hinder för Julian Assange att lämna Sverige svarade jag att det inte fanns det.”

Det var alltså först efter att Julian Assange (internationellt anlitad talare) i god tro lämnat Sverige som Åklagare Marianne Ny plötsligt ansåg det absolut måste hållas förhör i Sverige.

Det finns inga argument för att Assange skulle ha flytt Sverige före eller efter denna tidpunkt.

Så sent som idag uppgav hans advokat Baltasar Garzón han har nya, mycket angelägna uppgifter rörande våldtäktsanklagelserna mot hans klient som kommer att överraska när de offentliggörs.

”Enligt Garzón har försvaret därför bett de svenska åklagarna att komma till London för att höra Assange. Åklagarmyndigheten håller dock fast vid tidigare besked om att det inte är aktuellt.”

Därmed lär fallet aldrig prövas för Assange har fått politisk asyl i Ecuador och kan nu stanna på Ecuadors ambassad i 200 år så länge hans försvar inte fått ett godtagbart erbjudande.

”Ecuador vill ha garantier från både Sverige och Storbritannen för att han inte kommer att utlämnas till ett tredje land från Sverige.”

Uppdatering: Advokaten Hans Strandberg presenterar orsakerna att förhöra Assange utomlands.

Under rubriken ”Det finns klokare vägar än bara maktspråk” berättar han varför en begäran från åklagarmyndigheten kan resultera i att personer som anser sig oskyldiga ej inställer sig.


Rabalder på Chalmers pga feministkritisk studentartikel – Och så skriver Helene Bergman Del 2 om den moderna feminismens uppkomst

februari 1, 2012
13 kommentarer

Jag fortsätter att kommentera Helene Bergmans gästbloggande samt skriver om incidenten på Chalmers.

Vi börjar med Chalmers. Göteborgsposten skriver att Chalmerstidningen Tofsen får kritik för att vara kvinnofientlig pga en artikel där studenten Sebastian Lindberg kritiserar feminister (PDF). Varifrån kommer då kritiken? Och hur motiveras den? Gissa två gånger

”Är detta inte ett skämt så tror jag att tidningen behöver sätta sig ner och diskutera sina värdegrunder, säger genusforskaren Kerstin Alnebratt.”

Vilken högoddsare! En låtsasforskare från låtsasvetenskapen Genuslära skulle ut och värna åsikten att alla skall ha exakt samma åsikter. Det är inte direkt en nyhet denna yrkesgrupp har stora problem med den liberala demokrati vars bekvämligheter de fyller sina liv med.

”- Människor får tycka vad de vill och det är viktigt, men det finns mycket som är problematiskt med den här texten. Till att börja med är det ett hån mot de kvinnor som utsätts för våld”

Detta är helt enkelt inte sant. Att artikeln skulle håna kvinnor som utsätts för våld är ett exempel på genusljug.

Artikeln börjar i en radiodebatt där en man sade kvinnor står för majoriteten av allt våld i hemmet medan en kvinna hävdade att så var det inte för att… ja som det verkar menade hon män är elakare än kvinnor, och förresten starkare än kvinnor vad det nu har med saken att göra.

”det händer ju så många kvinnor som dödas eller får söka vård efter systematiskt våld. Att negligera det som han gör i början av texten är hånfullt, säger Kerstin Alnebratt som tror att många män skulle ha svårt att känna igen sig i bilden han ger.”

Sebastian Lindberg skrev inte om mord eller särskilt grovt våld så den invändningen från Alnebratt bryter mot den regel inom vetenskapen som säger ett argument skall vara relevant för vad som argumenteras. Kerstin Alnebratt har inte ens koll på vilka ämnen Lindbergs text handlar om. 

”Men det som är riktigt allvarligt är att han jämför nazisternas förföljelse av judar med feministerna. Man får tycka vad man vill, men den här jämförelsen är riktigt allvarlig och beklämmande, säger hon.”

Detta är genusljug av värsta sort. Sebastian Lindberg pratade aldrig om nazisternas förföljelse av judar.

Det är inte ens ett ämne hans krönika  tar upp. Det säger något om hur arrogant genusvetenskapen är när nån som titulerar sig forskare baserar sina uttalanden på helt uppenbara lögner. Det är helt obegripligt hur någon kan hävda man skall ha tillit till dessa människors påståenden.

”Sebastian Lindberg: – Jag jämför likheten i retoriken snarare än människorna, argumentationssättet.”

Varför skulle han ens behöva påpeka det? Det var ju enbart Alnebratt som pratade om förintelsen. Han har aldrig gjort det. Han pratade om nazisterna. Det förstnämnda är en historisk händelse, det sistnämnda är den grupp som genomförde händelsen ifråga. Genus”forskaren” har inte ens koll på skillnaden mellan A och B.

”Fredrik Lövhall är chefredaktör för Tofsen. – Det är ingen jämförelse mellan nazister och feminister. Det är en retorisk metod som han jämför. Det är problematiskt att folk tolkar det så här.Den här texten är för mig ofrånkomligen kraftigt ironiserande, det är olyckligt att folk tolkar det annorlunda, säger han.”

Det är inte en problematisk tolkning, det är en fullkomligt felaktig fördomsfull och grundlös tolkning.

Oavsett hur mycket Alnebratt tycker nazismen är samma sak som förintelsen så blir det inte samma sak i verkligheten. Då Sebastian Lindberg inte pratade om förintelsen är Alnebratts hänvisning ett halmgubbe-argument.

”Detta är en krönika som beskriver en personlig åsikt. Vi tycker det är viktigt att poängtera att detta varken är Chalmers, Chalmers studentkårs eller kårtidningens ståndpunkt i frågan”, skriver han i ett mail.”

Beträffande de två argument som Kerstin Alnebratt använde så är det upplysningsvis heller inte Sebastian Lindbergs ståndpunt i frågan. Vad hon kommenterar finns överhuvudtaget inte i krönikan.

Som om inte det skulle vara illa nog säger Studentkårens ordförande Emilia Liljeström att kåren tar avstånd från krönikan.

Ordföranden för Chalmers Studentkår vet alltså inte att en krönika per definition är personlig? Varken kåren eller kårtidningen kan ta avstånd från något de aldrig var del av. Allt de kan göra är att ta ställning i frågan.

Men varför skulle de göra det? Sedan är det närmast tragikomiskt hur Alnebratt försäkrar oss att människor får tycka som de vill när det är helt uppenbart det är vad de inte alls får göra här.

Längst ner i inlägget finns några röster från Chalmers.

Avslutningsvis är Göteborgspostens rubrik helt obegriplig. Var någonstans påstods att artikeln var kvinnofientlig?

Så tar vi en snabb återblick. Här skriver jag om Helene Bergmans Del 1. Eftersom jag även arbetar med Aktivarumboken så blir det svårt med tid och energi till allting men jag har tänkt skriva mer även om Bergmans del 1.

På Pelle Billings blogg finns nu Del 2 från Helene Bergman där hon skriver om hur feminismen gjorde resan från att förespråka fri sexualitet till att förespråka vad jag kallar helgalen sexualitet med kontrakt och whatnot.

Som kontrast är här en video med amerikanska politikern Ron Paul som förklarar konceptet ”liberty”

Det är lätt att dra slutsatsen den akademiska/ideologiska feminismen vid en viss tidpunkt började sprida sina många antaganden dvs ”teorier” där de helt enkelt skrämde kvinnor till lydnad med skräckscenarior.

”Jungfrun måste kunna skiljas från horan. Riktiga feminister, läs ärbara kvinnor, började klä sig i velourkläder och fotriktiga skor, slutade sminka sig och lät håret försvinna i huvuddukar. Allt för att inte betecknas som sexobjekt utan som hjärna.”

Det är rätt obegripligt hur någon akademiker kunde ställa sig bakom en så absurd teori. Annars framgår det rätt tydligt idag att det är just kvinnor som är sexobjekt som har mest inflytande till minst kostnad.

Problematiken verkar bero på att de renläriga feministerna bara såg vissa sorters makt.

För dem verkade det inte finnas någon annan makt än vad vi kan kalla den formella makten. Den man hittar hos personer som exempelvis Hillary Clinton, Madeleine Albright och Margaret Thatcher.

”Allt för att inte kunna bli beskyllda för att vara horor utan hjärna, men kvinnor med hjärna, fast utan sexualitet. Den skulle åtminstone inte synas, på sin höjd anas och om den var nödvändig ske i slutna rum.”

Men om vi pratar om kvinnor som Jennifer Lopez, Heidi Klum, Beyonce Knowles eller Isabella Löwengrip, kvinnor som även är sexobjekt, enligt vilken logik skulle de kvinnorna sakna förmågan att få sin vilja fram dvs utöva makt?

Jämför detta med en kvinna som Kajsa Borgnäs som hade stor politisk makt hos Socialdemokraterna.

”Den kvinnliga sexigheten och flirten med män förbjöds inom feminismen. Barn fick vi föda, men ligga med män var inte längre så populärt. Vi kunde inte ens tala om det! Så urbota tråkigt det blev.”

Kvinnan med riktig makt stjäl böcker medan sexobjektet lever lyxliv. Hade de feministiska teoretikerna rökt konstiga växter eller? I dagsläget verkar det helt absurt att dessa teorier om makt ansågs trovärdiga.

”Men kampen och saken överskuggade allt – då! Kampen om makten med männen i samhället och i familjen. Tyvärr var den kampen nödvändig för att vi kvinnor skulle få det vi strävade efter, nämligen samma mänskliga rättigheter som männen redan hade.”

Det här är rena ”Finn fem fel” Inga belägg ges för att kampen var nödvändig det är bara ett antagande. Även om kampen var nödvändig betyder det inte den måste ske på det sättet. Män hade även skyldigheter det pratar man inte om.

Även ur perspektivet att kvinnorna ville ha makt så stämmer inte teorierna. Sexobjekt har ofta makt.

Avslutningsvis tenderar man att inte mena de rättigheter och den makt medelmåttiga män har. Kampen har präglats av Apex Fallacy där det framför allt är särskilt framgångsrika män man jämför kvinnor med.

”Problemet var bara att några av oss längtade med våra kroppar efter fienden som var männen.”

Exempelvis så har man pratat väldigt mycket om kvinnor i styrelser, på chefsposter, som professorer och liknande poster som uppenbarligen aldrig varit representativa för vad män i allmänhet har.

Det mest talande med Helene Bergmans text är hur förtrycket bara flyttar över till maktkvinnorna.

”Jag förstod aldrig varför jag som kvinna inte kunde få bejaka hela mig, såväl min kropp, som min hjärna och själ. Det värsta var att nu var det inte längre männen som förtryckte, utan mina medsystrar.”

I sina avslutande stycken konstaterar Helene hur mediamänniskorna bestämt vad som är politiskt korrekt. Det påstådda patriarkatet har ersatts av ett maktmatriarkat en statsfeminism som cementerat diskursen.

Här nedanför hittas kritiska röster från Chalmers

(mer…)


Hype om Aktivarum ONE – Helene Bergman om den Moderna Feminismens historia – Från fri sexualitet till helgalen sexualitet

januari 31, 2012
19 kommentarer

Jag tar detta tillfälle att skapa lite Hype kring Aktivarum ONE, boken som än så länge bara varit på planeringsstadiet.

Efter månader av planering och datainsamling beslutade jag formen på Aktivarumboken som jag hintat om flera gånger hintat tidigare. Exempelvis med (b)loggan Aktivarum The Culture Commentary som lanserades den 2:a januari (några uppmärkammade den såg ut som ett bokomslag)

När jag säger bok så menar jag en riktig bok om arbetet med Aktivarum, uppskattningsvis cirka 300 sidor tjock varav 50 redan är skrivna under projektnamnet Aktivarum ONE som är bokens titel. Däremot är inte den – i dessa sammanhang obligatoriska – långa beskrivande undertiteln  bestämd ännu.

Det visade sig finnas en fördel med den långa planeringstiden iaf. Skrivandet gick snabbt när jag väl kom igång.

Vad kan jag då berätta om själva boken? Mycket lite annat än att den är tydligt inspirerad av biografier typ boken om Zlatan men handlar om Aktivarum och inte om mig. Innehållet består delvis av gammalt material som presenteras i ett nytt sammanhang och delvis av helt nyskrivet material.

Jag kommer att citera flera gamla inlägg men de kommer att kommenteras med helt nytt – och för boken exklusivt – material.  Ni kommer att kunna läsa gamla texter på ett sätt ni aldrig kunnat tidigare. Som bonus kommer jag att citera utvalda delar från kommentarsfältet så några av er är mer i boken.

En sida för den kommande boken har skapats här. Let the buzz begin! 🙂

Därmed går vi vidare till nästa punkt på programmet. Pelle Billing fortsätter att låta gästbloggare ge sin syn på jämställdheten.

Nu börjar det hända riktigt intressanta saker i genusdebatten. Helene Bergman är journalist och var med i vad hon kallar urfeminismen . Hon undrar idag hur deras krav på sexuell frihet blev dagens radikalfeminism med sina negativa beskrivningar av män och pojkar.

”Aldrig kunde jag, som i många år ledde Sveriges Radios legendariska kvinnoprogram Radio Ellen, förutspå att en berättigad kamp för kvinnors lika värde och möjlighet, skulle slå över i en radikalfeminism som strävar efter att göra män till sexbrottslingar och diskuterar Rut-avdragets vara eller inte vara.”

Men ändå är det vad som bevisligen har inträffat.

”En radikalfeminism som totalt saknar samhällsanalys och istället lierat sig med makten, såväl rättsväsendet, forskningen som media. En radikalfeminism som inte solidariserar sig varken med tredje världens kvinnor eller de förtryckta kvinnorna i Sverige. För mig är det icke-feminism och egoism!”

Här kan vi se en tydlig parallell till Hanna Fridén vars taktik –  för att hantera manshatet, dvs effekterna av vad som forskarparet Katherine Young & Paul Nathanson kallar ideologisk feminism – men som här i Sverige har definierats som statsfeminism. – också var att deklarera dessa personer ”ej riktiga feminister”

Helene Bergman (som även har en egen blogg) fortsätter:

”Vi urfeminister från 70-talet kämpade för vår sexuella frihet för att kunna ta ansvar för våra egna liv, men också för att kunna njuta tillsammans med männen, bli kamrater med dem, inte för att förgöra dem.”

Här ser vi något som jag påpekat tidigare. Skillnaden mellan vad man vill göra och metoden man vill använda för att nå dit.

Feminismen vill ha (mer) jämställdhet, det är ju målet för oss jämställdister också, men feminismen utmärks av att tro på en mängd metoder som vi inte alls tror producerar bästa resultatet. Vi kritiserar feminismens användning av kvotering, strukturella teorier etc, det är metoden vi motsätter oss – inte målet.

”Vi växte upp i ett samhälle, där våra mödrar arbetade halvtid för att få så kallade nålpengar. Men de flesta var hemmafruar. Papporna såg vi inte mycket till. De jobbade och engagerade sig i samhället. Några dagis fanns inte, på sin höjd lekskolor, där barnen kunde vara tre timmar om dagen.”

Sålunda blev logiskt rätten till dagis något feminismen förespråkade.

”P-pillret godkändes i Sverige 1964, då var jag 18 år. Hela min tonårstid bestod av rädsla för att bli med barn. Kondom, javisst! Men såå pinsamt! Det sexuella samhällsklimatet var inte öppet som nu. Vi visste ju inte ens om att det fanns porr.

Men när vi kunde äta p-piller försvann också rädslan att bli med barn och förbyttes i lust och experiment. Vi började jobba och försökte fixa barnomsorg åt de barn vi själva valt att föda. ”

I sin bok ”Why men are the way they are” från 1985 försökte Warren Farrell förklara vad som hände med den sexuella revolutionen. Han ställde frågor som: Varför blev den så kort och vad kom istället? Så här i dagens sexfixerade samhälle kan detta tyckas märkliga frågor men då förväxlar man två väldigt olika saker.

Vill man förstå kopplingen mellan dagens sexfixerade samhälle och feminismens svartmålning av män så här är lösningen:

Läs inlägget om Ariel Levys bok ”Female Chauvinist Pigs” eller lyssna på någon av de många videos där hon kommenterar vad hon kallar dagens ”Raunch Culture”. Det finns enligt Levy inte någon som helst likhet mellan den fria sexualitet feminismen förespråkade och tjejers nutida fixering på ”hotness”

”Vi hyllade de mänskliga rättigheterna, allas lika värde oberoende av kön. Vi krävde lika lön för lika arbete, lika möjligheter som männen på arbetsmarknaden. Mot den bakgrunden tycks mig dagens historielösa sex- och feministdebatt absurd. De kom till ett dukat bord av frihet och möjligheter, men vad gör de?

Pratar om Rut-avdrag och har slutat ta ansvar för sin egen sexualitet eller till och med för sina egna liv. Istället förlitar de sig på rättsväsendet och dagen efterpiller, livligt påhejade av radikalfeministerna som utmålar dagens unga kvinnor som dumma våp och alla män som förövare. Det känns som om den naturliga självbevarelsedriften tagits över av staten och makten!”

Påfallande många av feministerna har makt och/eller jobbar åt statliga myndigheter.

Hur kunde den sexuella och feministiska revolutionen på 70-talet förvandlas till en förtryckande maktapparat på 2000-talet, där våra män och söner utmålas som potentiella fiender och hot mot staten? Där de som kritiserar rådande system inte får komma till tals i mainstreammedia.”

Ansvarsfrågan råder det ingen tvekan om.

”Den fria feminismen kidnappades i slutet av 1980-talet; avväpnades och döptes om till jämställdhet och införlivades i maktapparaten. Jämställdhet upphöjdes till statlig norm och ideologi och blev en karriärstege inte minst inom politiken, byråkratin och rättsväsendet.”

Helt korrekt

”Många av urfeministerna försvann till universiteten och blev elitfeminister och gjorde kampen till vetenskap. Könet blev genus och måltavlan var inte längre statsapparaten utan svängde över mot männen som kön och sexuella varelser.”

Här skall man komma ihåg att elitfeminismen består av teorier som redan fanns innan detta inträffade. För dem var feminismen helt enkelt ett bekvämt redskap.

”Den rådande totalitära könsideologin anammades också av medierna som nu går statens ärenden. Embryot till den ideologin fanns redan inom feminismen på 70-80-talen, även på Radio Ellens redaktion. Men förbjuden att ta upp och diskutera.”

Det är alltid lika intressant att höra hur saker är förbjudna men ingen kan redogöra vem som förbjudit dem.

”I nästa bloggavsnitt avslöjar jag spelet bakom de feministiska gardinerna.”

Eftersom nästa spännande del från Helene kommer redan imorgon så fick jag skynda fram det här inlägget.

Texterna om Helene Bergmans inlägg kommer att uppdateras men jag betraktar Aktivarum ONE (Aktivarumboken) som huvudämnet därför så publicerar jag det här inlägget redan nu och uppdaterar löpande. Jag vill dock avsluta med att länka några stolligheter som Genusnytt rapporterat om.

Som exempelvis att styrelserummet kan vara den nya kvinnofällan enligt nyhetssajten E24 . Alltså lyssna på dessa tokstollar. Först tjatar de i åratal om att det behövs fler kvinnor i styrelserummen. När de sedan börjar få in fler kvinnor i styrelserummen gnäller de över att blir färre kvinnor som operativa chefer.

Det har aldrig varit tydligare dessa människor är helgalna och bara sitter och hittar på nya saker allteftersom.

De står inte för några av sina egna påstående utan  hoppar glatt till nästa kvinnor-är-offer ämne som om de vore en apa som har hittat en ny favoritgren att klänga i och därför släpper taget. Så fort nån gör som de säger måste de hitta på något nytt sätt att sälja budskapet kvinnor-som-offer.

En annan fascinerande idioti är texten på SVT där S-kvinnornas ordförande Lena Sommestads menar kvinnor förlorar på budgetdisciplinen som skall rädda Euron. Alltså hur kan denna människa ha en maktposition om hon inte fattar att en Euro-krash drabbar kvinnor enormt mycket värre?

Hur kan S-kvinnor begära att bli tagna på allvar i politiken när de väljer en person som Lena Sommestad som ordförande?

Sist men inte minst har vi DN:s absurda förstasida om mäns våld mot kvinnor och hur den förteelsen hanteras av försäkringsbolagen. Detta är en text som Genusnytt rättar till relationsvåld (partnervåld) som bland annat inkluderar kvinnors våld mot män och kvinnors våld mot kvinnor..

Sist men inte minst kan ni (om inte redan gjort det) läsa hos Tanja Bergkvist om hur Norge avskaffar genusforskningen.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: