Aktivarum

Kommentar på Hanna Fridéns krönika – Del 2 Vilka seriösa Mansdebatttörer?

november 12, 2012
54 kommentarer

Vi fortsätter från påståendet att folk blir sura när Pär Ström låter kommentarer stå kvar

Del 1 tog upp Pär Ströms påstådda åsikter här fortsätter min kommentar av Hanna Fridéns krönika med argumentationen om seriösa debattörer i mansfrågor.

”Jag har kallats för oknullad, desperat, patetisk, psykisk sjuk, folk har gjort långa utlägg om mitt “handikapp” i och med Aspergers.”

Här hamnar vi på sidospåret ”Genusnytts kommentarsfält”. Dock får vi aldrig höra från Hanna Fridén hur stor andel av alla kommentarer som är av ovanstående fula sort.

”Vid ett flertal tillfällen har jag frågat Ström varför han låter dem stå kvar. Både i hans blogg, via mail och i en krönika. Hans ständiga svar är att det inte är hans ansvar, och att det är orättvist att döma honom efter vad som står i hans kommentarsfällt

Tja, vad skulle alternativet vara? Betala Interaktiv säkerhet AB ur egen ficka?

När inte ens Newsmill och stora tidningar klarar av att hålla efter i kommmentarsfälten varför skulle lilla Genusnytt ha tid och resurser att kunna göra det?

”Ingen seriös debattör inom mansfrågor som jag känner till beter sig så. Men de är inte lika kända som Pär.”

Då har jag ett par frågor. 1) De här ”seriösa” debattörerna i mansfrågor vilka är de egentligen? 2) Om de finns och inte är lika kända som Pär Ström vems fel är det?

Hanna Fridén har mer eller mindre redan besvarat den andra frågan i sin krönika.

”En hel del personer inom media ställer tyvärr likhetstecken mellan mansfrågor och Pär Ström något som är extremt frustrerande för alla jag diskuterar med i dessa frågor som tyvärr dras med när folk tycker att det Pär skriver är galet.”

Mediafolk själva bestämmer vilka debattörer som är mer kända och här har media alltså inte kontaktat de debattörer i mansfrågor som Hanna Fridén menar är mer seriösa.

”Jag har följt Ström länge. Sedan långt innan skapade Genusnytt. Han brukade skriva väldigt bra om frågor som rör bland annat FRA. Stegvis började hans märkliga inlägg om kvinnor dyka upp, och senare startades Genusnytt och teorin om Amazonia tog form på riktigt. Innan dess fanns det andra debattörer inom mansfrågor som var betydligt mer kända”

Det enda exemplet jag fått från mediafolk på sådan ”mer seriös” mansdebattör är Pelle Billing. Jo visst, det måste vara därför inte skriver en rad om hans bok ”Jämställdhetsbluffen”?

Och hur är det med”kvinnodebattörer”? Klarar de av samma nolltolerans för oseriositet?

Hanna säger ”folk” tycker det Pär skriver är galet. Media själva är de bättre? Låt mig påminna henne (och övriga media) hur genusdebatten såg ut i Sverige före Genusnytt.

”Nazismen har förintelsen och andra världskriget på sitt samvete. Den dominerande manligheten har haft ett finger, nej två hela händer, med i varje vansinnesdåd från våldtäkter till terrorbomber, till folkmord” 

Ovanstående text från är exempel på vilken kvalitet media hade i mansfrågor före Pär Ström. Den hittas i en reportagebok från 2004, skriven av en journalist och hyllad av mediekåren.

Jag tänker inte ens nämna namnet på den kända journalist som skrev skiten.

Jag tänker heller inte nämna titeln på boken. Ni som var med på den tiden vet redan vilken det är. Om media inte var mer seriösa än så, varför skulle Pär Ström behöva vara det?

”Jag tycker att det är märkligt när man vill stötta mansfrågor genom att begära att media ska bemöta det här seriöst bara för att Ström skrivit debattartiklar om de taskiga kommentarerna han får och hur orättvist han tycker det är.”

Det är uppenbart att media tillämpat dubbla måttstockar. Det finns knappast nolltolerans på kvinnodebattörer men på mansdebattörer är kraven stenhårda.

Var det inte media som sade de var emot könsroller? Det här liknar nämligen just könsroller.

Vi har ”kvinnorollen” där man säger vad f-n som helst i stora tidningar (Maria Sveland i DN) och vi har ”mansrollen” där man hackar på minsta lilla feltramp (Vita Kränkta Män)

”Det vore betydligt bättre att lyfta upp och diskutera med de som är seriösa. De som inte tycker…”

Här begår hon ett av generalfelen i svensk mediedebatt. Hon beskriver inte alls vad de seriösa mansdebattörerna tycker. Enbart en lång lista på vad de inte tycker.

”avståndstagandet viktigare än ställningstagandet”

Fortsättning följer… Del 3

Genusnytt: Pär Ström slutar, inlägget som påbörjade debatten.

Pelle Billing: Angående Pär Ströms belslut att lämna genusdebatten.

Genusdebatten: Initiativet jag tog som respons på den svarta torsdagen.


Kommentar på Hanna Fridéns krönika – Del 1 Pär Ströms påstådda åsikter

november 10, 2012
38 kommentarer

Igår skrev Hanna Fridén en krönika om Pär Ströms beslut att lämna genusdebatten.

Under rubriken ”Jag debatterar gärna mansfrågor men inte med Pär Ström” kommenterar Hanna Pär Ströms beslut men har missat flera avgörande poänger..

”Jag undrar, när kommer debattkrönikan om att Katrin Zytomierska är mobbad? För att hon har obekväma åsikter i idealfrågan?”

Varken Madon & Krohnman eller någon annan har sagt att samma sorts beteende från kända journalister och författare mot andra människor vore ett mindre problem.

”Det finns en stor mängd med hatgrupper mot henne på Facebook. Många av mina mediakollegor skriver extremt hårda krönikor om henne”

Vilket även det är problematiskt även om det är värre när det handlar om politiska åsikter.

Det är alltså ett värre demokratiproblem när journalister försöker stänga politiska frågor än när de har bestämda åsikter om hur man skall se ut eller vilken musik som är ok.

”Men Katrin gråter inte ut i krönikor och skriver om de vidriga hånkampanjerna mot henne”

Det här är nog det märkligaste argumentet i hela Hannas krönika. Är mer mer ok att mobba och trakassera människor för att de är starka och inte gnäller lika lätt?

”Tycker ni att detta är extremt exempel? Det tycker inte jag.”

Nej, det är snarare ett dåligt exempel eftersom ingen sagt det är mer ok att mobba Katrin.

Det är inte ett relevant exempel för två fel blir inte ett rätt. Exemplet motbevisar inte att journalister mobbar. Tvärtom så bekräftar det den påstådda mobb-mentaliteten hos massmedia.

”När Pär Ström skriver att jag bara har ett jobb för att det är populärt att kvotera in sura unga tjejer, förstår ni att folk tycker att han är fjantig?”

Nu var det inte riktigt det han skrev. Vidare så var det inte personen Hanna Fridéén han klagade på utan ”strukturen” där alla krönikor skall skrivas av arga feminister.

Det är märkligt att en yrkesgrupp som klagar på kvinnors represention i styrelser missar det.

Det är ju i praktiken feministernas eget representations-argument som Pär Ström får kritik för. Alltså där man bedömer jämställdhet utifrån hur lika män och kvinnor är till antalet.

”När han skriver att det var en jämställdhetspeak året Estonia sjönk för att tillräckligt många kvinnor dog, förstår ni att folk tycker att det är en sjuk argumentation?”

Åter, vad skrev han egentligen? Det blir onekligen en märklig debatt när Pär Ström skall försvara vinklade karikatyrer av vad han skrivit istället för riktiga citat.

Sedan har vi snacket om Amazonia-teorier, som om det var Pär Ströms uppfinning.

Men den som beskrev den teorin är ju genusforskaren Ingemar Gens. I en artiikel med rubriken ”Om tjugo år har kvinnorna makten” frågar han varför stanna vid 50&

”Varför skulle kvinnor nöja sig med halva makten och lika mycket lön? ”Om 20 år har vi en kvinnlig dominans inom näringslivet, politiken och i privatsfären”

De system som arbetar för att höja kvinnors representation i områden där de är svaga förväntas alltså inte sluta göra ”jämställdhetsarbete” vid 50% kvinnlig representation.

Vad Pär Ström kallar Amazonia är åsikten att det mest jämställda vore 100% kvinnor.

”Hur exakt ska vi bemöta det här seriöst? Berätta det för mig.”

Först och främst kan det vara bra att bemöta vad Ström sagt och inte påhittade versioner. Sedan måste varje påstående besvaras för sig i sitt eget sammanhang.

”Personligen föredrar jag att bemöta frågor som rör barnbidrag, vårdnadstvister, misshandel och våld, hur män inte tas seriöst när de anmäler sexuella övergrepp eller blir misshandlade av kvinnor.”

Alla de sakerna är dock symptom på vad Pär Ström tar upp i boken Mansförbjudet. Nämligen hur myndigheter kallar det jämställdhetsarbete att könsdiskiriminera män.

”Såna här saker är viktiga att diskutera och jag gör det ofta. Med seriösa debattörer. Inte människor som tycker att kvinnor i kavaj kan vara en dold konspiration.”

Här kommer vi till ett annat problem som jag tagit upp tidigare ”The Nirvana Fallacy”

Dvs kritik utifrån ett påhittat ideal. Vad jämför hon egentligen med? VAD gör teorier om Juholts maktmustach mer seriösa än Pär Ströms mer spekulativa inlägg?

”Förstår ni att folk blir sura när kommentarer om dem av det slag som han tillåter i sin blogg får stå kvar i varje inlägg där han nämner en kvinna?”

Nej det förstår jag inte. OM Pär Ström höll med och delade dem – som många kända journalister uppenbarligen gör med Vita Kränkta Män  – då hade det varit en annan sak.

Men när tidningarna knappt klarar av kommentarsfälten är det löjligt att mena han skall göra det.

Smålandsposten: Elitmobbarna firar en skalp

Huruvida kommentarsfälten är modererade är en tids och resursfråga. Mer om det i Del 2

Genusnytt: Pär Ström slutar opinionsbilda för jämställdhet

Pelle Billing: Pär Ström lämnar genusdebatten

Genusdebatten: De som firar idag sätter kaffet i halsen imorgon


Myten om föräldrars makt att forma sina barn – Manliga Feministers ofta svinaktiga bakgrund – Del 3

februari 23, 2012
29 kommentarer

Så var det dags för en ny teori att få sig en känga på Aktivarum – Denna gång handlar det om barnuppfostran.

Här ser ni omslaget till Judith Rich Harris bok ”The Nurture Assumption / ”Myten om föräldrars makt” Liksom flera andra av de böcker jag presenterat här på Aktivarum dyker även denna upp i källförteckningen till Steven Pinkers ”The Blank Slate – The Modern Denial of Human Nature”

Tidigare diskuterade jag forskningen på könsskillnader på barn där forskarna släppte småbarn fria bland leksaker och studerade vilka leksaker som pojkar respektive flickor gillade bäst. Här utvecklar jag de resonemangen. Tack går till Mariel för utformningen av frågeställningarna:

”Gjorde forskarna det på barn som behandlats jämställt då? Eller hade bebisflickorna fått mer ögonkontakt än pojkarna?”

Varför tror vi ofta på den teori som säger att dessa saker har stor betydelse för barnens utveckling?

Vad som borde testas i den här situationen är att fråga om alla pojkar hade fått lika stor mängd ögonkontakt som de andra pojkarna? Då skall ju enligt konventionell teori pojkarna som fick mer ögonkontakt än sina kamrater (det är omöjligt att de fått exakt samma) välja bilar mer sällan.

Vad som är sant för sociala skillnader mellan en pojke och en flicka borde vara lika sant för sociala skillnader mellan en pojke och en annan pojke. Om flickor blir feminina pga mer ögonkontakt borde de pojkar som får mest ögonkontakt också visa ett mer feminint beteende inklusive val av leksaker.

Detta  är en studie som är relativt enkel att göra men jag kan närmast slå vad om att den aldrig blivit gjord

Forskningen i Hjernevask Del 1 av Simon Baron-Cohen visar nämligen att det är mängden testosteron som avgör vilka killar som är mer på bilarna och inte. Mängden testosteron i mammas mage innan födelsen lär knappast påverkas av hur mycket ögonkontakt barnet fick efter födelsen.

Som Steven Pinker påpekar finns här en alternativ teori: Ärftlighet. Rent praktiskt skulle det innebära att barnen som har mer testosteron exempelvis ger sämre respons på ögonkontakt vilket föräldrarna rättar sig efter. Som Pinker påpekar är studier på ämnet värdelösa om de inte kontrollerat för ärftlighet.

Att barn som hade våldsamma föräldrar själva ofta blir våldsamma bevisar inte uppfostran gjorde dem sådana.

Föräldrarna kan nämligen lika gärna rätta sig efter barnets behov kommunicerat genom barnets beteende. Föräldrar pratar mer med naturligt frågvisa barn, föräldrar ger mer frihet till naturligt ansvarsfulla barn osv, att dessa saker korrelerar säger inte vad som orsakade vad.

”Hade man burit dem lika? Osv.”

Vad får oss att tro barn påverkas av sådant här? Beteendegenetikens tre lagar (pdf) och principen om sexuellt urval formulerad av Charles Darwin indikerar att det snarare är de barn som har mest testosteron som blir burna minst. Kvinnor blir också mest attraherade till män med hög testosteronhalt.

Det är särskilt vid ägglossning som kvinnor ger stark respons på manliga beteenden som tyder på högt testosteron.

Inget av detta indikerar att tjejer vid partnerval prioriterar hur pappan kommer att hantera barnen efter födelsen. Vad detta kräsna väljande med fokus på macho-markerande faktorer tyder på är att kvinnor själva anser en mycket stor del av barnens framtid bestäms av pappans gener.

”Hur vet man att de inte redan blivit ‘påverkade’? Barn leker ju ofta också mer med de som de är vana att leka med.”

Tvärtom! Givetvis blir de påverkade men varifrån kom påverkan från början egentligen? Feminister har länge antagit att det börjar i hemmet men som denna Recension av Myten om föräldrars makt visar: Forskningen visar tydligt att hemmet är den minst viktiga delen i barns uppväxt.

”Föräldrar känner ett slags produktutvecklingsansvar för sina barn: har man skaffat barn så gäller det att se till att de klarar sig så bra som möjligt. Vi åhörare på föreläsningen skrattar till när Lars Dencik, professor i social psykologi, uttrycker sig så.”

I det moderna samhället är det kompisarna som sköter uppfostran av varandra.

Psykoterapeuten Barbro Goldinger menar att gränsen går vid 7-års ålder. Det är då det blir viktigare att tillhöra kamratgruppen än att vara mammas & pappas barn. Dencik motsätter sig denna beskrivning. Han menar att i dagens samhälle är barn i kamratgruppen från början. Så här sammanfattar Lars Dencik sociologiskt barnens utveckling i den så kallad Identifikationsfasen:

1. Kontemplering. Barnet betraktar/spanar in/scannar läget. Oftast är det de jämnåriga som betraktas, och oftast de av samma kön 2. Imitering. Barnet härmar och gör som de andra barnen 3. Konformering. De andra barnen tänker: ”Se på honom. Han gör som vi, han bankar – han är som vi.” Barnet blir en del av gruppen.

Det är bara ett problem med denna tjusiga teori: Den säger att vissa barn imiterar andra barn men den säger inget om hur de bestämmer vilket barn som skall imitera vilket barn. Föreställ er att barnen sitter och glor på vad de andra barnen gör, det enda som kan imiteras då är att glo på andra barn.

Vissa barn kommer att bli ledare och vissa andra barn kommer att bli följare, hur bestäms rangen?

Det vet vi inte säkert men att killar med mer testosteron skulle ta risken att gå först och därmed imiteras av killar med mindre testosteron är knappast en teori så osannolik man kan förkasta den utan att först undersöka om det är så. Vi kommer åter till Judith Rich Harris bok.

”Harris tror att skillnaderna främst handlar om att pojkar och flickor har olika lekbeteenden. Pojkar försöker dominera andra pojkar och flickor när de leker, redan vid 2,5 års- 3års ålder. Eftersom flickor har en mindre dominerande lekbeteende så tröttnar de och de bägge könen bildar spontant enkönade lekgrupper om det finns tillräckligt med barn.”

Observera ”försöker dominera andra pojkar och flickor”

Transcribed at GWW:s blog

Männen som diskriminerar mot kvinnor kan alltså med rätta antas även diskriminera mot andra män. Min egen forskningshypotes är att många av de mest dominanta männen är manliga feminister idag. Personer som Johannes Forssberg, Svelands guru Magnus Linton eller gänget som trakasserade Hanna Fridén.

Dessa är långtifrån de enda, det finns många fler manliga feminister som beter sig på liknande sätt.

Det spelar ingen roll att feminismen är kvinnors teori: Liksom alla andra teorier så kan de renast troende utnämna sig till tolkare av den sanna läran. Som exemplet Hanna Fridén visar ovan så är det inget som hindrar manliga feminister från att attackera de kvinnor (som girlwriteswhat) som inte är tillräckligt ”feministiska.”

Vissa män blir alltså feminister eftersom de där får en plattform att undervisa (dominera) kvinnor och trycka till (dominera) andra män. För dem som tvivlar så bjuder jag på en kvinnlig feminists recension av sociologen och superfeministen Michael Kimmels bok Guyland. Enjoy:

”it wasn’t too long before the way he acts as though he’s entitled to define women made me want to put his book through a paper shredder and tell the library it was lost. (I didn’t.) In Kimmel’s view, any woman who doesn’t adhere to the version of feminism advocated by privileged, upper-middle-class, middle-aged-bordering-on-elderly female academics and ”cultural leaders” is anti-feminist – even if they themselves say otherwise.”

Det är alltså inte bara i styrelser och på VD-poster som högpresterande män dominerar.

De har även höga positioner inom den feministiska rörelsens hirarki med akademiska positioner där de manliga feministerna tolkar vad som är den rätta feministiska läran – hos de kvinnor feminismen skall vara till för. Fast å andra sidan, det kanske är ett billigt pris för att få högpresterande män som attackerar andra män?

De finns nämligen överallt, de högavlönade männen som hävdar de vill släppa fram kvinnor när det i själva verket råkar gynna deras egen position jämfört med andra män. De finns inom Näringslivet, inom Högskoleledningar och det är numera status för dem att ha kvinnligt nätverk.

Pär Ström tar nu upp kampen med de dominanta manliga macho-feminist-männen på Newsmill.

Genusnytt berättar han om hur Newsmill nu publicerat hans respons på speciella vägfiler för kvinnoprofessorer. Dessa texter blir ännu mer förståeliga om ni först lyssnar på youtubevideon ”how feminism conned society and other tales” med Girlwriteswhat (ovan)

”En och annan läsare kanske undrar hur det egentligen kommer sig att manliga forskare finner sig i den grova mansdiskrimineringen utan att protestera. Jag vet varför, eftersom jag fått flera email och telefonsamtal från upprörda och frustrerade forskare. De vågar inte protestera, för då bränner de sitt namn, minskar möjligheterna till en kommande akademisk karriär och minskar möjligheterna att få forskningsanslag i framtiden.”

Poängen är att dessa män ofta är betydligt mindre dominanta än de högt uppsatta som bestämt dessa saker skall gälla. Det skrattretande är att vi har en lag mot könsdiskriminering i Sverige men dominanta män har såklart bestäms att lagen får brytas om det drabbar andra (konkurrerande) män.

Sedan sitter feministiska teoretiker och påstår män hjälper varandra  Kan det bli mer skrattretande?


Hanna Fridén drabbad av manshatet – Många manliga feminister är ”reformerade svin” – Del 2

januari 29, 2012
35 kommentarer

Så har det hänt igen! Manliga feminister har visat sig vara svin vars ”feminism” ger kvinnlig validering.

Här kan ni läsa Del 1 på ämnet Manliga feminister. Nu är det mediefeministen Hanna Fridén som reagerat på påhoppen hon fått motta från mestadels manliga feminister efter att ha försvarat #killgruppen. Hanna Fridén har skrivit två mycket talande inlägg.

Först så skrev hon under rubriken ”De här människorna förtjänar inte privilegiet att kallas feminist” där hon kritiserade manshatet (misandrin) i debatten som skedde på Twitter under hashtaggen #killgruppen.

”Det finns en grupp kvinnor som inte sällan jag får bära bördan att förklara mig mot. Kvinnorna som hatar män. Kvinnorna som beter sig som skit mot män. Som kräver att varje man ska bära skulden för vår historia, skulden av det hon utsatts för.”

Tror ni att hon fick tack och massivt medhåll om att manshat inte har i feminismen att göra?

Nej hon fick epitet som ”förrädare” och ”kvinnohatare” för att hon kritiserade manshat. Varefter hon skrev ett nytt inlägg under rubriken ”Hotbrev, hat och skällsord – Att mobba folk till tystnad” Jag vill här påminna om  hur jag skrev Del 1 om Konsensuskulturen.

Så här summerar Hanna Fridén situationen som uppstod bland feministerna själva när hon försvarade #killgruppen och kritiserade manshatet.

”En del personer kände sig utpekade och trodde att jag talade om dem, andra tog deras ord för sanning, en tredje grupp ville uttrycka sin rätt att trakassera dessa unga killar. Andra hoppade på och hånade.”

Observera hur Hannas fokus inte är på den femte gruppen där man håller med om att manshat är dåligt.

Istället är det de feminister som kände sig illa berörda av Hannas kritik som har huvudrollen i dramat. Detta fick Hanna att känna sig manad att försöka separera de två grupperna i ”skyldiga” och ”oskyldiga” där hon personligen anser de skyldiga inte skall få kalla sig feminister ens.

”Några av er missförstod och trodde att jag talade om radikalfeminism och diskussion kring maktstrukturer. Det  gjorde jag inte. Det gör jag ej heller i detta inlägg. Jag talar om hat. Regelrättigt hat.”

Problemet som Hanna Fridén verkar ha missat är att det förstnämnda skapar det sistnämnda. Den utopi där feminister kritiserar strukturella män men inte riktiga män existerar helt enkelt inte. För att förstå den miljö där personer som Hanna Fridén rör sig läs den nyskrivna texten på sidan Radikalfeminism.

För mig som utgår från vetenskaplig syn är manshatet inom radikalfeminismen nämligen ytterst förutsägbart.

De anser strukturer är fel, hur kan de logiskt anse det utan att anse männen som skapat dem är fel? Samtidigt har jag ingen orsak att ifrågasätta det för Hanna verkligen var något nytt. Så här skriver hon själv om det manshat som drabbade henne (för att hon kritiserade den kulturella negativa synen på män)

”Jag har inte trott att detta har behövts tidigare. Ni som gjort detta har bevisat att jag hade fel. Jag är ledsen över att det finns så många av er. Jag trodde inte det och är bedrövad över hur detta drabbar jämställdheten.”

Här ser vi åter ett exempel på den strukturella synen. Detta drabbar inte alls ”jämställdheten”. Det drabbar de delar av den feministiska rörelsen som inte hyser någon form av negativ kulturell syn på det manliga könet. För manshatarna är detta en ren maktdemonstration.

Hanna Fridéns lösning på problemet är att vägra betrakta manshatarna som feminister överhuvudtaget.

Det är beundransvärt initiativ men det kommer inte att fungera rent praktiskt för hon har inte baserat sin kritik av dem på någon feministisk auktoritet av betydelse. Varför skulle de tycka manshat var fel bara för att Hanna Fridén tycker det är fel? De har sina feministiska guruer, de slutar inte kalla sig feminister för det.

”Under gårdagen utvecklades allting till en stor diskussion kring manshat där ett femtiotal personer inom media var ytterst aktiva. Idag gjorde Cissi Wallin ett program om manshat på Radio 1.”

Här har ni länken till Cissi Wallins program. Ni kan bland annat höra hur hon tycker manshatiska åsikter är ok men hon kritiserar manshatisk retorik för hon tror inte det gynnar kampen. Kampen mot vem? Det framgår inte (skulle vara Pär Ström då). Hon upprepar däremot ordet Retorik om och om igen.

Programmet är ett saligt tjat om hur viktigt det är att se alllting som strukturella saker. Strukturer strukturer strukturer. Sedan sitter de och ursäktar manshatiska åsikter genom att hävda det bara är klumpiga sätt att uttrycka sig. Jag tänker återkomma till Cissi Wallins program i ett separat inlägg.

Nu kommer vi till den andra delen av inläggets tema – Manliga feminister och hur deras feminism ursäktar svinaktigt beteende.

Jag har skrivit om manliga feminister som Hugo Schwyzer och Kapten Klänning tidigare. Hur de i grunden är svinaktiga förtryckande personer vars feminism är ett maktmedel mot främst andra män och ett sätt att få kvinnlig validering. Läs nu hur Hanna Fridén upplevde situationen.

”Om ni förresten undrar – Det är inte en majoritet av kvinnor som kallar sig för feminister som betett sig såhär. Det är fler killar som kallar sig för feminister som hotat och hånat. Betydligt, betydligt fler.

Hänger ni med på vad hon skriver? Det är alltså en större del av de personer i den feministiska rörelsen (i denna diskurs) som är positiva till attacker på män – som själva är män. Hur kommer det sig då att dessa män mobbar och trakasserar Hanna för att hon sade manshat inte var ok? Här kommer en del av svaret:

Däremot så har ett flertal av kvinnorna som propagerat för manshat skickat mycket, mycket kärlek till dessa killar som hoppat på mig och hånat mig. De har uttryckt kärlek, värme, de har varit mycket glada över att dessa feministiska män har tagit tag i situationen och hånat, förlöjligat och hotat.”

Det är en stor del av den manliga könsrollen att konkurrera ut andra män om kvinnor – Do I make myself clear?

Vill ni ha ett till exempel på manliga feminismens lockelse för svinaktiga personer? Pröva då Charles Orlando författare till boken ”The Problem with Women… is Men: The Evolution of a Man’s Man to a Man of Higher Consciousness” Orlando är ” self-proclaimed reformed womanizer” som nu blivit manskritiker.

Vi snackar alltså Michael Kimmel-typen av man. Killar som springer runt på kvinnoprogram som Oprah och The View där de säger män har (är) fel och kvinnor har (är) rätt. Här vill jag särskilt be er att lägga märke till reaktionerna som uppenbart manshat får på nationell TV (ABC-Daytime)

– What I am suggesting here is there are four flaws that men have…

– Only four?

– Hahahaha!

En till manlig feminist säljer manshat på burk till en mestadels kvinnlig publik. Vem köper sånt här skräp egentligen?

Åter till Hanna Fridén. Så här beskriver hon problematiken.

Systerskapet är i sanning vackert när man ena stunden kallar en kvinna som har en annan åsikt för en svikare – För att nästa sekund slicka upp på männen som utövar det förakt och förtryck ni påstår er vara emot.

Men systerskapet handlar ju om feminismen och inte om könet kvinna. Rätt förutsägbart många feministiska kvinnor skulle sätta starkt feministiska machomän framför en svagt feministisk kvinna som uttrycker åsikter som för dem är borderline-antifeminism och inte följer den rätta läran.

Det är fascinerande hur tätt inpå Feministiskt Perspektivs intervju med Pelle Billing som dessa saker sker.  Mediefeministen Elin Grelsson gjorde ett inhopp i den debatten, jag avslutar med att citera henne. Det kanske är meningen att vi skall säga hon också bara har klumpig retorik?

”Ni kanske tror att ni i eran inskränkta, sekteristiska, icke-toleranta och humorlösa grupp har nått framsteg. Men det har ni inte. Ni är en grupp som gärna skriker ”generalisering!” så fort man försöker säga någonting om makt mellan grupper i samhället. Patetiskt. Ni kanske lurar några, men kärnan går inte att rubba.”


Hanna Fridéns åsikter om vetenskap och Sveriges resultat i PISA 2009

december 9, 2010
44 kommentarer

Följande inlägg tar sin början i ett citat från journalisten och skribenten Hanna Friden.

Men först så skall vi kommentera en Svd-artikel av Metta Fjelkner, ordförande för lärarnas riksförbund. Hon påtalar att valfriheten har sänkt den svenska skolan. (mer…)


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 382 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: