I det här inlägget lägger jag fram min nya teori beträffande hur könens relationer fungerat och fungerar.
Först lite bakgrund. Det stora problemet jag ser med genusdebatten är bristen på konkret information som kommer från företrädare för genusvetenskapen om ämnet. Det spelar ingen roll om det är fyra nationalekonomer eller Staffan Bergvik från Centrum för genusvtenskap i Uppsala.
Uppdaterat inlägg 12/4: se längre ner
Ekonomerna hade ett utopiskt utgångsläge där man inte ens brydde sig om att göra någon analys medan genusforskaren Bergvik gav flummigast tänkbara icke-svar på den mycket enkla frågan: Vad är genusvetenskap? Så här svarade Staffan Bergvik i Radio:
”Det är ju en fråga som är jätte-jättesvår att svara på. Det är ett forskningsfält som är jättestort i dagsläget som är väldigt svårt att överblicka så att…
Och så där fortsätter han ett bra tag… (se länk för hela citatet)
Kort sagt genuskritiker har sällan bra information om vad de kritiserar men det är knappast deras eget fel.
Här tänkte jag vi skulle göra lite annorlunda. Istället för att kritisera ämnet ”genusvetenskap” så skall jag granska och kommentera vad en person genusvetare har skrivit. Sålunda får Charlotte som sysslar med genushistorik och bloggar på Hit och dit och tillbaka igen stå för materialet.
Charlotte har redan hunnit kommentera Jämställdhetsparadoxen och delta i debatten om Genuslego. Det var dock via hennes inlägg om hmm… vi kan kalla det städgenus.. som jag hittade ett inlägg hon skrivit om det historiska resonemang som Lionel Tiger (Male Studies) kallar ”The male original sin”
Charlotte har skrivit texten i ett förklarande sammanhang och avslutat med sin personliga åsikt.
”vad är det vi diskuterar här egentligen? Jag skulle vilja föreslå lika rättigheter för män, kvinnor och alla däremellan från och med nu.”
Inlägget i fråga har rubriken ”Vems fel är allt egentligen?” (Därav min rubrik)
”1: Under de senaste 1000 åren är det bara under de senaste kanske 100 som man kan tala om endast två genus. Om vi går tillbaka i tiden 400 år är det helt tydligt att två genus (män och kvinnor) inte räcker till för att beskriva hur människor hade det. En del väljer att tolka vad de ser som att det bara fanns ett enda kön, det manliga, och att de olika varianterna av genus var glidande på en skala “manlig man” till “kvinnlig kvinna” (men av manligt kön).”
Problemet med detta resonemang är att begreppet ”Genus” är kopplat till kön. Rent praktiskt så behövs det tre ”genus” för att beskriva hur folk hade det förr i tiden. Manliga preferenser, kvinnliga preferenser och vad man måste göra för att överleva. Det innebär att vi ofta i praktiken inte diskuterar genus utan kultur.
”2: Män har i allmänhet varit överordnade och kvinnor i allmänhet underordnade. Det betyder inte att det inte fanns vissa kvinnor som bestämde över män (det fanns till exempel kvinnliga slottsherrar på medeltiden) och många män som hade det svårt, men strukturerna fungerade till männens fördel. Juridiskt, ekonomiskt och politiskt var männen gynnade. ”
Det ger en missvisande bild att säga män varit överordnade kvinnor. Som Roy Baumeister påtalar i sin bok ”Is there anything good about men?” är det mer korrekt att säga män var överordnade och underordnade kvinnor. Män dominerar extrema positioner i bägge riktningar.
Män har i allmänhet verkat överordnade då män i högre grad än kvinnor haft ansvaret för den praktiska överlevnaden.
Misstaget som verkar finnas i genusvetenskapen är att man tagit för givet män gör saker av egen lust och vilja medan kvinnor tvingas göra saker och hamnar i kvinnofällor. Om vi antingen går tillbaka i tiden eller färdas till en mindre ”modern” kultur idag är ”överlevnadsgenus” mycket mer dominant än ”manligt genus”
Det är likadant när vi diskuterar dagens politik. Vi har inte att välja mellan män och kvinnor. Vi har att välja mellan män, kvinnor och vad vi kan kalla ”Det ekonomiskt nödvändiga”. Vissa har sedan valt att låtsas det nödvändiga och det manliga är en och samma sak i total ignorans av fenomenet Apexuals.
Detta är anledningen man idag kan ha åtta kvinnoförbund, noll! mansförbund och ändå prata om ”jämställdhet”
Den så kallade ”Jämställdhetsparadoxen” som överraskat många personer blir med detta perspektiv enkel att förstå sig på. I länder med högre grad av ”överlevnadsmässigt genus” är en mängd beteenden mer ”jämställda” eftersom både män och kvinnor väljer av nödvändighet istället för av personliga önskemål.
I rika länder med högre frihet blir som ”Hjernevask” visade i Norge ”jämställda” val ovanligare pga skillnader i preferenser. Denna trippel-genus-teori ger alltså svar på frågan varför fattiga länder och diktaturer i högre grad har den situation som enligt regeringens jämställdhetsdokument vore att föredra.
Svaret är inte att liberala demokratier är ofriare och i högre grad nedtyngda av förtryckande strukturer.
Snarare tyder mängder av vetenskapliga data på att män och kvinnor naturligt är olika pga tusentals års exponering för olika förutsättningar för evolutionär överlevnad. När sedan det moderna samhället uppkom krävdes att både män och kvinnor offrade sina personliga önskemål för den höga sakens skull.
Bedöm själva innehållet i Boston Globe-artikeln ”The freedom to say ‘no’ ” Där nämns flera studier som alla visar en och samma sak. Att det finns många kvinnor som kan bli ingenjörer men de kvinnorna kan även bli en massa andra saker som intresserar dem mer.
”Why aren’t there more women in science and engineering? Controversial new research suggests: They just aren’t interested.”
Uppdateringen följer här:
Tidigare i citatet från punkt 2 hävdas att strukturerna fungerade till männens fördel juridiskt, politiskt och ekonomiskt. Jag skulle vilja kommentera det antagandet och eftersom jag slutade mitt i punkten så fortsätter jag i det här inlägget.
Min kritik här handlar om det område som kallas Apex Fallacy. Frågan är sålunda inte om ”alla män” tillsammans hade mer än ”alla kvinnor” Frågan är hur stor del av männen som hade del av kakan? Att en man var rik och fick bestämma en massa saker betyder inte att en helt annan man också fick det.
Det torde snarare vara vänner och familj som gynnas av att han bestämmer saker. Inte ”random män”
”De kvinnliga företagarna som man nu talar om (och som absolut fanns men som utgjorde en bråkdel av det totala företagandet) var utsatta och beroende av att männen runt omkring dem tillät verksamheten. Män och kvinnor av samma sociala status var inte jämbördiga. Varför och hur stor ojämlikheten var har varierat över tiden.”
Jovisst, men hur stor del av alla män hade egentligen makten att ”tillåta” eller ”förbjuda” företagande alls? Frågan jag skulle ställa här är hur många män som ingår i definitionen ”männen runt omkring”? Pratar vi om fördelar gruppen män hade eller pratar vi bara om några individer som råkar vara män?
Gruppen män har knappast tävlat med gruppen kvinnor. Gruppen män har snarare tävlat OM gruppen kvinnor. De resurser som män har tillgång till används framför allt för att bräcka andra män och kan sålunda knappast sägas vara till ”mäns fördel” vilket kan påvisas relativt enkelt:
För vem skulle säga att de våldsamma gängmorden som sker då och då i USA är till de svartas fördel?
Visst har de svarta i USA en hel del vapen men hur bra är det för ”alla svarta” att dessa vapen om och om igen används mot andra svarta? Är detta verkligen strukturer som har gynnat svarta som grupp i USA? Det finns stora likheter i hur västvärlden idag beskriver män och hur USA brukade beskriva svarta.
Det brukade vara de svarta som ansågs farliga. Nu är det män som anses farliga (aggressiva). Det brukade vara svarta som ansågs obildade, ociviliserade och i behov av en ”master” som kontrollerar dem. Nu är det män som anses obildade (Anti-plugg kultur) ociviliserade (Har fel intressen) och i behov av en ”mistress” som kontrollerar dem.
SPECIAL: Pelle Billing bloggade nyligen Glad Påsk. Själva inlägget i sig är inte så avancerat men sedan kommer man ner till Louise Astons kommentar om misandry dvs misandri, manshat och den är så bra att den förtjänade en egen länk så läs den om ni inte missat den.
Nu räcker det med massmedias onyanserade och ologiska påståenden i genusdebatten.
Denna kommer via Genusnytt. Aftonbladet har av obegriplig anledning tagit in en insändare som saknar all form av verklighetsförankring och mest sprider fördomar. Denna insändare har rubriken ”Tänk om det var män som blev våldtagna” och är skriven av journaliststudenten Mikael Rudolfsson vid JMG i Göteborg.
Update: Denna Rudolfsson visar sig även vara studerande-representant och vice sekreterare på Publicistklubbens (förkortas Pk) västra krets.
Hans resonemang lyder ungefär så här: Eftersom killar inte riskerar att bli våldtagna så har en kille ingen aning hur det är att vara kvinna, om bara killar blev våldtagna så skulle de minsann göra bot och bättring i sina hemska åsikter och förstå kvinnors perspektiv.
”Som kille är det svårt att riktigt förstå vad tjejer går igenom.”
Jovisst, godafton! Även Badlands Hyena har uppmärksammat den idiotiska argumentationen från Rudolfsson. ”Resonemanget går ungefär så här: alla män kan i teorin genomföra en våldtäkt. Därför är varje man en potentiell våldtäktsman, även om det i praktiken alltid kommer att vara en försvinnande liten minoritet som faktiskt genomför ett sådant övergrepp.”
Låt mig som skriver börja med en liten upplysning för den som menar man måste ha personlig erfarenhet för att ”förstå”
I min släkt så finns inte bara en utan två män som blivit våldtagna av sk fula gubbar i tonåren. De utsattes för misshandel, vapenhot och omfattande psykisk press av personer de kände och ingen i omgivningen märkte någonting.
Utöver detta faktum så är inte våldtäkt det enda hemska en människa kan råka ut för. Såväl mobbing som grov misshandel skördar psykiska problem och kan leda till självmord. Vidare så begås även riktiga mord. Rudolfsson menar kvinnor har orsak att vara rädda. Statistiskt är det många fler män än kvinnor som råkar ut för våldsbrott.
Vi kan göra en analys av orsak och verkan och se vad de budskap som sprids sannolikt resulterar i.
Rudolfsson menar att kvinnor vet varje man är en potentiell våldtäktsman. Lösningen skulle alltså vara att kvinnor höll sig borta från män. Stämmer detta? Svar: Det är så fel som det kan bli och jag undrar verkligen vad man lär sig på journalistlinjer i form av källkritik.
De flesta män är nämligen hyggliga och sålunda är kvinnor tryggare med de flesta män än utan män. Läs om det förra! Kvinnor är generellt tryggare med män än utan män. Varje man är ett potentiellt skydd. Läs även om det där så kanske det sjunker in vilka dumheter aftonbladet bidrar till. Vi kan av detta dra följande slutsats:
Kvinnor som lyssnar på aftonbladet löper större risk att våldtas än kvinnor som lyssnar på förnuft och logik.
De kvinnor som pga sådana här vinklade artiklar håller sig borta från de potentiella hoten håller sig också borta från de enormt mycket vanligare potentiella beskyddarna. Och aftonbladet kommer då inte att ta deras plats. Nej kvinnorna blir sålunda betydligt mer utsatta för verkliga hot.
Betänk även att det inte bara är journaliststudenten som sprider korkade fördomar. Det är även någon högre upp (ansvarig utgivare) som godkände detta uselt underbyggda skräp för publicering? Hur låga krav får man ha på journalistiskt arbete?
”Det får tjejer att tänka ”vad vill nu den jäveln?” när en kille kommer fram för att prata.”
Vad är då motiveringen bakom denna form av skräpjournalistik som skapar skrämda kvinnor?
När jag 1993 såg stridsflygplanet JAS 39 Gripen störta mitt i centrala Stockholm så var svaret tydligt. Det första uppskrämda människor brukar göra är att försöka få mer information om vad som skrämmer dem. Alla försökte då få mer information om det rökmoln som bolmade upp från en av öarna.
I detta fall har massmedia gjort sig själv till försäljare av våldtäktsinformation. Lustigt nog är det ingen som skriver att varje man måste vara rädd för män. Detta trots att varje man som män möter är en potentiell mansmisshandlare och mansmördare och detta i mycket hög grad än en kvinna möter personer som begår våldtäkter.
Detta är en av anledningarna jag berättade om den tragik vissa i min släkt råkat ut för.
De blev inte utsatta för övergrepp för att de umgicks med killar. De blev snarare utsatta för att de inte gjorde det utan var isolerade som skydd mot inbillade hot. Som sagt varje man är en potentiell beskyddare av samhället från de enstaka riktiga hoten.
När massmedia publicerar en text som hävdar vi ”vet” varje man är ett hot så är vetskapen hos massmedia inte ett vitten värd. Det här med källgranskning verkar man inte ha tid med längre på journalisthögskolan.
Eller vet de kanske att med rädda människor kan man sälja mer information gällande vad de skall vara rädda för?
Precis så funkar det i rasistiska sammanslutningar. Först uppmuntrar man folk att vara rädda för de där andra. Sedan säljer man information om ”hotet” och hur folk kan skydda sig. Artikeln i aftonbladet spelar på samma mekanismer som rasistisk propaganda. Se transgenus ursprungligen skapad av Matte Matik för typiska exempel.
När man väl har en rädd konsumentgrupp är det bara att producera mängder av information om hotet – de andra. Likheten är uppenbar. I ena fallet är man rädd för att varje man är en potentiell våldtäktsman. I andra fallet är man rädd för att varje mörkhyad är en potentiell börda. De flesta vill arbeta men ändå menar rasister att mörkhyade helst lever på bidrag.
Hur kan det vara mer acceptabelt att sprida fördomar om män än om mörkhyade? Är inte mörkhyade män, män?
Fördomar av denna sort som försöker beskriva våldsbrott som något vanligt bland män hittar man inte bara i massmedia. Pelle Billing rapporterar att t o m i högskoleprovet innehåller en artikel med detta negativa och nedvärderande sätt att beskriva män.
”De [dvs kurser om maskulinitet och män] kan även belysa återkommande inslag i manlighetens konstruktion, som till exempel självkontroll, kontroll över andra, våld, makthierarkier”
Via Tanja Bergkvists inlägg om kvotering, polisens värdegrund och genusteori får vi läsa mer i citat tagna från Jeanette Darebloms avhandling ”könsmaktsstrukturerna betraktas som grundläggande. Män sägs ha dikterat villkoren för vad ett kvinnoliv och ett mansliv är, bör och ska vara. Dessutom påstås mannen uppfattas som människa och kvinnan som könet.”
Mannen påstås uppfattas som människa? Att vara ett potentiellt hot skall alltså föreställa den normala människosynen?
Bloggen Trollans tankar kommenterar dödsmisshandeln av ett äldre par. Med Rudolfssons och ansvarige utgivares logik borde jag sålunda i högsta grad veta precis hur det är vara kvinna och vara rädd för våld. I detta fall så råkade kvinnan i paret mer illa ut men det var mannen som först blev angripen och de flesta offer i statistiken är män.
Vidare så kan man hos bloggaren Cattas bubbla läsa hur Expressen skriver om misstänkta mansmördaren Levona Svensson. Ännu mer att vara rädd för? Kanske bäst att vi män följer tjejernas exempel och har överfallsspray i handväskan? Alla dessa hotfulla människor, tänk om människan framför oss är ett hot?
Det finns dock en avgörande skillnad mellan att läsa om hoten som Catta beskriver på sin blogg.
De hot som beskrivs i aftonbladet handlar om hur den okända medmänniskan i allmänhet är en potentiell fara. Catta beskriver några få människor som har psykiska problem och som vi alltså vet är faktiska hot – detta mot inte bara andra utan även sig själva.
Cattas lösning är verkar vara att vi betraktar personer som bevisats vara ett hot som ett hot. Aftonbladets lösning tycks vara att vi är rädda för personer som inte bevisats vara hot och som med största sannolikhet heller inte är det. Detta med argumentet ”ja men de skulle ju kunna vara det, man kan ju aldrig vara säker”
Nej helt säker kan man aldrig vara men det kanske man inte behöver vara heller när de flesta är helyllen?
Isolerad riskerar man i högre grad att möta den minoritet farliga människor som finns. Det var vad som hände två killar i min släkt. Resultatet av rädslan för inbillade hot blev att de lättare råkade ut för verkliga hot.
Intressant att jag vet tjejer som våldtogs i sin ungdom och killar som våldtogs i sin ungdom. Fler killar än tjejer misshandlas och mördas varje år men Aftonbladet menar via en student att något vore annorlunda om det var killar som var (ännu mer) utsatta för våldsamma idioter.
Upplysning till journalister och journaliststudenter. Killar är redan utsatta för grova våldsbrott, mest utsatta av alla faktiskt.
Massmedia ignorerar fakta för det är svårare att med den informationen skrämma upp killar att köpa mer information om hoten. Att skrämma kvinnor att tro denna information är av värde tycks vara lättare. För om det inte betalade sig skulle massmedia sluta med det.
Som Obama sade om perioden George Bush säger jag om deras ständiga försök att få vanliga män till hotet. Ett hot som dessutom bara skall gälla kvinnor.
Enough! Nog nu.
Behöver vi verkligen fler exempel som visar vilken kurs vårt samhälle har?
Bara under den första månaden av året har saker i offentligheten blivit värre, hur kommer det sig att vi inte förbättrar saker om vi nu är så mycket mer utbildade och kunniga? Nästan uteslutande handlar det hela om den mörka substans som ligger under den fina ytan av politisk korrekthet. Yta är det enda som räknas, barnen får inte den bästa barnskötaren för några paranoida människor är så fixerade vid yta de inte kan se en mössa med texten ”porn star” utan att drabbas av panik, andra förvägrar barnen bra lärare för den ene är på fritiden hårdrockare och den andre är på fritiden Sverigdemokrat Yta yta yta! Så viktigt! Så viktigt att folk helt tappar kontakten med vad syftet med uppgiften är.
Poliserna tvingas gå på kapten klännings genusföreläsningar till den grad polisarbetet såväl som allmänhetens förtroende blir lidande, forskare skall få sin vetenskap kvalitetssäkrad inte utifrån resultaten utan från personer som Kapten Klänning själv eller någon annan som är lika bra på att anlägga klänningyta. För det är ju så enkelt att pga Kapten Klännings yta gjordes ingen som helst bedömning varken av hans personlighet eller kompetens. Det är så politisk korrekthet funkar, åsiktsfläckfria människor skall ”transformera” organisationen.
Det absurda är att man tror man kan förändra precis allting utan att någonting som man inte vill ha förändrat blir förändrat. Å ena sidan skall precis allting bli annorlunda, å andra sidan skall precis allting vara minst lika bra. Man skall ändra sättet man pratar – samtidigt så skall kommunikationen vara lika bra. I praktiken ren galenskap, ändrar man sättet att prata så blir kommunikationen också luddigare. Städare, nej lokalvårdare, nej sanitetskonsult, nej vänta vi skall nu kalla det någonting miljövänligt och genusneutralt.
Varför? Jo för att politiskt korrekta personer inte behöver kunna ämnena de hanterar. Det enda de behöver är tillhöra rätt grupp och uppvisa fin yta.
Därmed så kan de köra över mycket mer kompetenta personer i precis vilket ämne som helst. Som en av våra föreläsare sade (kul att de lärde mig dessa saker förresten, jag är ju en av de få som trodde vi skulle tala sanning och gå på fakta) Spela på känslor, gör dem rädda, spela på hopp, släng in politisk korrekthet och voila den högsta chef eller politiker viker sig som en tandpetare. Varför? Hur kommer det sig att de inte har mer motståndskraft än så? När vi vet svaret på den frågan kan vi också börja arbeta med att motverka denna destruktiva trend att sätta sin till tro till manipulativa och inkompetenta personer. Då kanske Högskolor som sysslar med vetenskap får vetenskap ledning istället för Moira von Wright vars agenda är att försämra vetenskapen för att skapa en finare yta.
När ledningen inte har för avsikt att stödja uppgiften de leder eller intresse i verksamheten då är det något som är grundläggande felaktigt med urvalet. En polischef måste ha som syfte att ägna sig åt polisuppgifter, en barnskötare måste ha som uppgift att vara bra med barn, en rektor på en högskola måste ha som uppgift att skapa bättre förutsättningar för vetenskapliga data, en lärare måste ha som grundläggande uppgift att eleverna får bra resultat. Detta mer än något annat gör det svårare för personer som Göran ”Kapten Klänning” Lindberg att nästla sig in och få makt över andra människor via sin förmåga att dupera, uppvisa rätt yta och köra över personer som är enormt mycket bättre på allting förutom den där för vissa så livsviktiga ytan. Så här kommenterades det av GW Persson i Expressen
”Han kallades för ”kapten Klänning”. Det var för att han höll på med det där. De tyckte inte att han var en riktig karl, i alla fall inte en riktig polis. Det var ju väldigt fördomsfullt, men budskapet var ju klart.”
Ja budskapet var klart men vad är det som säger att det var fördomar och inte en välinformerad åsikt? De hade ju bevisligen rätt. Det är bara det att psykologiserande människor tog för givet det var fördomar – och själva blev grundlurade. Vem är det idag som vill kalla honom en riktig karl? Har vi inte högre krav på en riktig karl än att tycka rätt och föreläsa fina ord?
Åtgärden mot bilden med tatureade armar och ”porn star” mössan är julafton för riktiga våldtäktsmän.
Förstår föräldrarna som drabbades av panik av en mössa med texten ”porn star” att de inte alls skyddat sina barn utan tvärtom just gjort det mycket lättare för en pedofil att få jobb där? Eller är de så korkade att de inte fattar en riktig pedofil (de få som finns) precis som Kapten Klänning vet hur man uppvisar den yta de tror tyder på lämplighet? Är de så totalt befriade från faktatänkande idag de inte förstår något så uppenbart att det är de personer de är mest sannolika att tro på som också är mest sannolika att begå övergrepp? Förstår de inte att en pedofil måste vara framgångsrik i att inte framstå som en pedofil för att kunna vara det? Förstår de inte att annars hade han upptäckts för länge sedan?
De empatilösa människor vi kallar psykopater är inte sämre än medelsvensson på att känna av trender och uppvisa rätt yta. Psykopater är helt överlägsna vanliga människor på just den punkten. Det är vad de är bäst på av allting. Och det är för övrigt inget nytt utan något man vetat så länge ordspråket gällande vad man kan hitta i de lugnaste vatten. Vi har ett samhälle som på allt fler områden är besatt vid just de lugnaste vattnen. Så konstigt då att resultatet blir därefter. ”Vem i hela världen kan man lita på?” så hette föreläsningen Kapten Klänning gav.
Och det är där det är så viktigt att komma med en lösning, ett svar
Svaret är att personer som är bra på sin uppgift kan man lita på, personer som är bra på att manipulera, uppvisa rätt yta, nätverka och skaffa kontakter ja där hittar du såklart de framgångsrika svinen du inte kan lita på. Göran Lindberg var dålig på polisarbete (flera poliser berättar hur han inte var en riktig polis), antagligen för att han inte var intresserad av att sätta dit de personer han kände tillhörighet med. Däremot att sätta dit poliser och skapa förvirring i poliskåren det hade han inga problem med för han hade aldrig som upgift att förbättra polisens arbete. Däremot att förbättra sin egen position var en ständig motivation. Tjäna mer pengar, få mer makt, trycka dit konkurrenter bli beundrad och vinna spelet.
Det var vad samhället sade de ville ha och det var följaktligen också vad samhället fick och det är garanterat vad samhället kommer att få mer av med nuvarande fokus på yta.
Själv vill jag bara ställa frågan till de människor som envisas med att tro de kan ”utläsa” saker från ytan. Tror de verkligen de kan avslöja de personer som är experter på just yta med ännu mer krav på yta? Förstår de inte att personer som redan framgångsrikt spelat det spelet får det lättare – inte svårare? De som får det svårare är personer som saknar träning. Vilken sorts personer tror de det är som har mest träning egentligen? Hur tänkte de?
Här vill jag först prata om den förskjutning som skett på ämnet jämställdhet.
Jämställdhet handlade ursprungligen om praktiska konkreta orättvisor. Exempelvis diskriminerande lagstiftning. Detta var förståeliga och troligen enligt de flesta, rättmätiga argument. Människans lika värde innebär att lagarna gäller alla. Det fanns dock redan då ett undantag – militärtjänst – som bara gällde män. Men i övrigt fanns aspirationer på att regler skall gälla alla lika och jag tror inte jag går för långt om jag påstår detta ansågs vara ett demokratiskt ideal. Jämställdhet var helt enkelt något vi ville sträva efter och vi hade en mycket bra bild av vad jämställdhet innebar. Nämligen att lika regler gäller för alla.
Det är dock allt oftare inte alls vad begreppet står för idag vilket innebär ett problem för oss som kämpar för jämställdhet.
För om jämställdhet är att regler gäller lika för alla, då är motsatsen till att regler gäller lika för alla även raka motsatsen till jämställdhet. Låt mig vara lite retorisk. Anta det handlade om förespråkandet av raka vägar. Om vägarna inte är raka så är de helt enkelt inte raka längre. Sålunda är det i grunden fel att bygga krokiga vägar medan man säger sig vara för raka vägar. Vad jag säger här är att jag tillhör dem som var för raka vägar från början och det har inte ändrats alls.
Inga argument jag hört styrker påståendet att krokiga vägar plötsligt skulle vara mer raka än de raka vägarna. Till ev. opponenter vill jag bara säga en sak: Min ståndpunkt har inte ändrats, det är er ståndpunkt som ändrats. Det finns som jag ser det två grundläggande anledningar för den ändring av ståndpunkten som skett. Jag tänker prata om bägge. Den ena kallas relativism och den andra kallas identitetspolitik. Tillsammans innebär dessa att personer kan börja förespråka raka motsatsen till vad de förespråkat medan de ofta tror sig ha samma åsikt som de hade tidigare.
Effekten relativism har är att ta bort grunden som det ursprungliga argumentet stod på.
Vad jag menar med detta är att det finns två sätt att bedöma saker i världen. Det första sättet är utifrån om de är sanna eller inte. Det andra är utifrån vem som har den största knölpåken. Vad relativismen innebär är att det förstnämnda blir mindre viktigt medan det sistnämnda blir mer viktigt. Anledningen personer inte längre är för jämställdhet medan de tror och säger sig vara det är alltså att personer som förespråkade något annat hade en större knölpåk. Detta medan hur sanningsenliga deras argument var blev av underordnad betydelse.
Vad identitetspolitik å sin sida innebär är att utseende blir viktigare än innehåll.
Intressant i sammanhanget är att detta är raka motsatsen till den åsikt man började med. Från början ansågs problemet med världen vara för stor fixering på utseende. Än idag så finns kritik av hur exempelvis fotomodeller ser ut och vad de äter. Man kan då tro att tonvikten i den offentliga debatten läggs vid faktiskt innehåll. Särskilt beträffande jämställdhet eftersom de grupper som ingår är 100% av världens befolkning. Men identitetspolitik innebär att den praktiska realiteten är raka motsatsen. Vi ser en allt ökande fixering på utseende där innehållet ignoreras eller beskylls vara en konsekvens av utseendet.
Vi ser alltså hur det viktiga blivit vem som har störst knölpåk.
Att påpeka det är hyckleri att säga sig stå för en sak medan man stödjer identitstpolitik som per definition står för raka motsatsen blir meningslöst. Hycklarna har ju rätten på sin sida. Eftersom de är relativister är det i deras ögon den starkes rätt som gäller. Att identitetspolitik står för motsatsen av vad de förespråkar åtgärdas i sin tur av storleken på deras knölpåk. De förespråkar förteelser byggda på en tradition de är motståndare till. Detta har de i sin tur rätt att göra eftersom deras knölpåk (makt, förmåga att ljuga, censur etc) är större.
Vilken åsikt har då en relativist när det inte är relativisten själv som har den största knölpåken?
Min erfarenhet är att då säger man från deras sida att förtryck är fel. Men där är också poängen. Begrepp som rätt och fel förutsätter saker bedöms utifrån om de är sanna. Relativismen förkastar sanning, därmed har man omedvetet uppmuntrat till förtryck. Vad relativismen visar är sålunda inte en djupare förståelse för någonting. Mer troligt är att personer blir relativister när de upplever den position de tillhör har den för tillfället största knölpåken och förutsätter att detta varar för evigt.