Aktivarum

Aktivarum introducerar Bernard Chapin – Hur Jämställdism (MRA) blir en höger-vänsterfråga

Detta blir (som med Tom Leykis) ett slags åter-presentation då Chapins Inferno har förekommit här tidigare.

Precis som han påpekar är dock jämställdister dåliga på att upprepa grunderna, vilket lämnar fältet öppet för feltolkningar. Sålunda är detta att betrakta som ett ”första inlägg” ramverket som styr hur övrig information skall tolkas.

Bernard Chapin är politiskt konservativ och libertarian. Han berättar i den här videon varför han anser jämställdism lutar politiskt åt höger medan den är klart svårare att förena med vänsterpolitiskt engagemang.

Jag håller inte riktigt helt med om detta men jag förstår varför han i dagens läge anser det.

När han pratar om höger menar han nämligen bara den del av högern som står för frihetliga ideal medan hans vänster innebär den vänster som utmärks av byråkrater, lobbyister och kvoteringsförespråkare.

På enkel svenska menar han med höger den ”gammelhöger” personer som Ron Paul försökt återinföra medan han med vänstern menar den ”nyvänster” som framför allt utmärks av att förakta arbetarklassen.

Läsare av den här bloggen vet nog dock att det är nyhögern och nyvänstern som är vid makten idag.

Att rösta på höger ger idag inte jämställdister mer representation varken inom politiken, akademin eller massmedia av den enkla anledningen att personer som Ron Paul ‘är inte framträdande inom dagens höger.

Gammelvänstern var bättre för män än nyhögern medan gammelhögern var bättre för män än nyvänstern. Både nyvänstern och nyhögern är så dåliga för män att jämställdister regelbundet anklagas för att stödja SD.

Exempelvis genusforskaren Roger Klinths anklagelse mot Correns ledarredaktion.

”Vilken politisk ståndpunkt har egentligen tidningen i frågor om jämställdhet och mångfald? Är det i själva verket SD:s familje- och jämställdhetspolitik”

Här hittar ni blogginlägget om den händelsen. Både nyvänsterns och nyhögerns åsikter ansågs alltså oförenliga med jämställdistisk rapportering där genusteori som överordnad förklaringsmodell ifrågasätts.

Att detta skulle innebära Corren förespråkar SD-politik är dock ett argument som chefsredaktör Charlotta Friborg fullkomligt förkastade. Hon menade detta var ”guilt by association” och därmed helt ointressant.

Denna episod lär oss dock något om hur höger-vänsterfrågor bör hanteras inom jämställdismen.

Om både nyvänstern och nyhögern är negativa så är det enda rätta att göra som Corren, hålla sig till sakfrågorna och sakna tillhörighet. Om sakfrågorna stämmer mer med ett parti än ett annat, so what?

Vad Bernard Chapin menar är att nyvänstern (en vänster ej fokuserad på arbetarklassen) är en antites till allt som jämställdismen står för. Låt mig visa hur sakfrågorna ser ut. Hans argument är.

1. Identitetspolitik och politisk korrekthet (Cultural marxism). Offer och förövare, män är alltid förövare och antas alltid bära skuld för något fuffens.

2. Social rättvisa (Social justice). Kvotering (Affirmative action) kompensationsdiskriminering samt synen på falska anklagelser gällande sexbrott, partnermisshandel och övergrepp mot barn

3. Byråkratier. Denna punkt är oundvikligen kopplad till den förra där ídén att belöna produktivitet och effektivitet förkastas eftersom vad byråkrater framför allt vill belöna är lydnad och lång, trogen tjänst.

4. Social Ingengörskonst (Social Engineering). När jobb inte har effektivitet som målsättning hindrar inget man fyller dem med vad man anser vara rätt sorts människor. Här ingår även onödiga utbildningskrav. 

5. Idén att ”White Knights” tillhör högern. Här räcker det egentligen med att nämna vänsterhöjdare som Thomas Bodström, Kapten Klännning och Claes Borgström.

Kort sagt, om ”vänstern” står för ovanstående saker så är jämställdismen per definition icke-vänster.

Så lyder Chapins argument. Problemet är att dagens nyhöger har långtifrån den motståndskraft mot identitetspolitik, sociala rätteviseargument, byråkratier, opportunism och chivalry som skulle göra frågan tydlig.

Sålunda är hans inlägg inte den kritik mot vänstern han tror. Däremot är det en utmärkt uppräkning av de saker som jämställdism vill ändra på oavsett om man politiskt tillhör högern eller vänstern.

Snabb Uppdatering: Massmedia tycks ha hittat en ny favorit. Knappt har tangentbordet hunnit svalna så är Tobias Bromander citerad igen. Förra gången handlade det om hur svårt kvinnliga politiker hade det. Den här gången är det superrika popstjärnor som Madonna och Rihanna som är den designerade offergruppen. Publicerar eventuellt ett längre inlägg på ämnet imorgon.