Aktivarum

Karin Magnussons ”stolthet” och Therese Larssons ”blåslampa” samma könspolitiska trams

juni 8, 2012
64 kommentarer

Så var det dags för lite mer kängor mot män i massmedia. (Inte går det att ha nationaldag utan PK)

Karin Magnussons kolumn ”Vi borde vara stolta över de enastående kvinnorna” får första pris i klassen feministiska floskler. Detta är värsta sortens politiserat nonsens..

”Lagom till nationaldagen har Visit Sweden mätt vad ­människor i världen tycker­ att vi ska vara stolta över. ­Listan toppas av den svenska­ naturen och av svenskarna själva.­”

Av det förstnämnda kan vi anta folk i världen tycker Sverige är ett land med vacker natur men vad kan vi egentligen sluta oss till att folk i världen anser Svenskar skall vara stolta över svenskarna?`

Att döma av artikeln vet vi varken vilka svenskarna är eller vad som är bra med dem.

Vad kunde då vara mer logiskt än att ta för givet vad folk i världen gillar med Svenskarna är de enastående svenska kvinnorna? Karin Magnusson lyckas faktiskt delvis ge svaret på sin egen fråga.

”Det är ­intressant med tanke på den brutala kritik svenska ­kvinnor får utstå.”

I den mån Svenska kvinnor överhuvudtaget får utstå kritik handlar det nog mest om bristen på familjevärderingar. De ”enastående” svenska kvinnornas ensamstående är störst i Europa.

Men är det ens sant vad Karin Magnusson påstår att svenska kvinnor är de kritiserade? 

”Danske regissören Thomas Winterberg formulerade nyligen i Svenska Dag­bladet en drapa om att ”svenskarnas köns­debatt fullständigt har spårat ur” och han hoppas att den inte ska sprida sig till Danmark.”

Det må så vara att Thomas Winterberg tycker könsdebatten i Sverige är urspårad men då är det ju inte svenska kvinnor som kritiseras utan de politiker, journalister etc av bägge kön som driver den debatten.

”Ett lite längre sätt att ­utrycka det Julian Assange­ slagit fast, att Sverige är ­feministernas Saudiarabien. Närbesläktat tankestoff har ventilerats också av svenska debattörer under våren.”

Inte heller det uttalandet handlar om svenska kvinnor. Vad Assange kritiserade var svenska myndigheters hantering av Assangefallet. Karin Magnusson förväxlar upprepade gånger ”kvinnor” och ”feminister”

Vid närmare granskning visar sig hennes artikel i själva verket handla om könspolitiska åsikter.

Det stämmer att kritik riktas mot den svenska statsfeministiska könsdebatten med tillhörande idiotiska beteenden från myndigheter men ingen av dessa saker handlar om åsikter om svenska kvinnor.

”Så, om svenska kvinnor förut var synonymt med ett åtråvärt objekt är bilden nu en koftklädd bitterfitta ­redo att polisanmäla första bästa man.”

Detta stämmer inte alls. Däremot ses svenska myndigheter som koftklädda bitterfittor som vill ha fler män anmälda och dessutom förespråkar den mest idiotiska samtyckeslag man kan föreställa sig.

”Kritikerna ser ­något jag inte ser. När jag tittar runt omkring mig ser jag kvinnors stordåd, på ­mikro- och makronivå.”

Det beror på att hon med stordåd menar just den svenska könsdebatt som kritiseras.

”I ett reportage i SvD läser jag om tre svenska kvinnor i 30-årsåldern som gör karriär i London. Någon är ­globalt kommunikationsansvarig för sociala medier på Sony Mobile, någon annan managing director på Deutsche Bank. De pilar mellan slipsar i finansdistrikten och gör enastående karriärer.”

Här ser vi vad Karin Magnussons artikel egentligen handlar om. Samma sak som Therese Larssons artikel om Bascha Mikas bok ”Die Feigheit von Frauen” som vi bloggat om redan. Två sidor av samma könspolitiska mynt.

”Jag skulle bara önska att det i framtiden bra mycket oftare stod en stolt man bakom den framgångsrika frun. En som har full koll på matsäckar och gympakläder medan kvinnan gör karriär – och att ingen höjde på ögonbrynen.”

Medan Therese Larsson tror man kan sätta fart på svenska kvinnor genom blåslampor i röven på dem så tror Karin Magnusson man kan sätta fart på svenska kvinnor genom att säga ”åhh vad bra de äääär”

Att däremot lämna svenska kvinnor i fred att göra vad de vill göra skulle aldrig falla någon av dem in.

Precis som Ingrid Carlqvist påpekar. Många svenska journalister tycker idag deras jobb är att uppfostra vuxna människor. De vill inte rapportera vad makten gör, de vill vara en del av makten och bestämma saker.

”SCB:s tidsanvändnings­undersökning från 2012 ­visar att mäns arbete­ i hemmet ökar något.­ Bra ­naturligtvis”

Bra naturligtvis? Här ser vi bekräftelse på vad Paolo Roberto sade: Mediemänniskor har inte den minsta koll på människor som har en annan åsikt. De tror att deras åsikt är särskilt a) viktig b) god och fin.

Detta är vad politisk korrekthet innebär: Att reducera ett argument till det goda/onda.

Att mäns arbete i hemmet ökar något är varken naturligtvis bra eller naturligtvis dåligt. Däremot har journalister som tycker så ingen trovärdighet gällande att rapportera den saken överhuvudtaget.

Det nyaste stjärnskottet inom denna låtsasjournalistik är Kristin Lundell vars Svd-krönika om Cannes filmfestival kan förutsägas bara av att läsa rubriken ”En man blev vinnare – igen”

Ni förstår det här året begick filmfestivalen ”brottet” att nominera noll kvinnor för guldpalmen.

Frukta icke förtryckta kvinnor här kommer superhjältinnan Kristin Lundell och rättar till orättvisorna i världen. (Om man med orättvisor menar klaga över att redan priviligerade inte blir mer priviligerade)

”Aldrig har väl en kultursammankomst verkat mer enkelspårig och ointresserad av perspektiv. Tjugotvå filmer, alla formade av en manlig blick med de referenser som kommer med att vara en man i 2000-talet.”

Hmm varifrån känner jag igen detta resonemang? Jo just ja! De feministiska vågornas historia. Kvinnor missnöjda med en man vill inte attackera just den mannen. De vill babbla strukturer och måste därför tycka:

”Alla killar är (mer eller mindre) likadana!”

Där var den perfekta ursäkten att ta för givet 22 manliga regissörer alla gör film på samma sätt.

”Vi upplever alla världen olika beroende på våra förutsättningar och nog kan man därför fråga sig varför en filmfestival inte vill se bortom det manliga perspektivet?”

Inte nog med att hon tar för givet 22 olika mäns filmer är likadana. Hon inbillar sig även att bara en film är gjort av en kvinna skulle den tillföra något särskilt speciellt. Givetvis säger hon inte vad detta ”något” skulle vara.

”Vi i väst kan ju det manliga formspråket utantill – är det också därför som de historierna upplevs som mest berörande? Vid det här laget kan vi ju alla dess koder.”

Nej uppenbarligen inte, för om vi kunde något ämnet är det vad hon hade skrivit om. Men nu när hon inte vet vad det är som saknas kan hon heller inte skriva vad som saknas – istället får vi som väntat rena fikonspråket.

Hoppas Cannes nästa år gör en ”Alan Sokal” och låter en kvinna posera som filmskapare.

Då vore det en god chans journalister som Kristin Lundell hyllar den till skyarna och berättar för oss om det ”kvinnliga formspråket” som gör filmen kodning speciell. Varefter Cannes kan dumpa sanningen på dem.

Jag avslutar jag med att konstatera att vara stolt över svenskar är raka motsatsen till att vara stolt över journalisters åsikter om vad svenskar borde göra. Medias rapportering lämnar också övrigt att önska.

 


Therese Larsson om kvinnors feghet – Feminism handlar om chefsrace mot män – Inte kvinnlig befrielse

mars 25, 2012
87 kommentarer

Den som fortfarande trodde att feminism handlar om att kvinnors befrielse lär förvånas.

Therese Larssons SvD-krönika ”Vad håller vi kvinnor på med?” är glasklar gällande nyfeminismens syn på kvinnan. Om kvinnan använder sin frihet till att göra andra val än feminister bestämt så skall i första hand mannen skuldbeläggas men om det inte funkar så går man vidare och kallar kvinnor FEGISAR!

”Alla kvinnor med topputbildningar som trappar ner när barnen kommer och får se sig omsprungna i chefsracet av jämnåriga män. Eller ännu värre: som helt slutar arbeta när de gift sig så att maken kan koncentrera sig på sin karriär.”

Det är inte Therese Larssons egna ord. Hon hämtar budskapet från den tyska journalisten Bascha Mikas bok Die Feigheit der Frauen, alltså ”Kvinnornas feghet”. Bascha Mika själv var under elva år chefsredaktör på vänstertidningen Taz. Ni har redan kunnat läsa om hur journalister vill uppfostra folket.

”Bascha Mika är arg. Sida efter sida listar hon exempel på kvinnor som gör val hon anser fega, där familjen går före det egna jaget, och där kvinnan ställer sig i skuggan av mannen.”

Och därmed bekräftas vad vi sagt hela tiden, nämligen att pressen på kvinnor idag främst kommer från kvinnor.

”Enligt Mika gör det att kvinnorna inte bara tolererar patriarkatet, de underblåser det. Den som inte är motståndare blir till systemets medhjälpare, och kvinnorna får därmed skylla sig själva.”

Kvinnorna får alltså skylla sig själva för att de väljer livskvalitet som gynnar dem framför kampen som skulle ge människor som Bascha Mika mer makt. Positivt med artikeln är dock påpekandet att attackera män inte fungerar för att styra kvinnor eftersom kvinnor inte bryr sig om genomsnittsmän.

”Är det verkligen bara männens fel som inte släpper fram alla duktiga damer till ledande positioner, eller är det dags att vi tar på oss del av skulden?”

Skulden för att inte helt okända mediamänniskor får bestämma ännu mer i våra liv utifrån påhittad ”kunskap” utan vetenskapliga källor? Väldigt mycket att få skuld över. Det är dock intressant om det blir ett trendbrott och kvinnor nu börjar behandlas jämställt av mediefeminister.

”Själv känner jag till en rad svenska tjejer som efter Handels och toppjobb i London valt att bli hemmafruar eller jobba halvtid. ”

Nu skall man inte bara demonisera män, nu skall även kvinnor attackeras i den påhittade samhällsteorins namn.

”Undersökningar visar dessutom att tjejer i familjebildande ålder ofta tycker att det räcker med en mellanchefsposition eller ett jobb som tillåter fokus på barnen, medan papporna fortsätter att sträva uppåt. Samma kvinnor som sedan klagar på kvinnolöner och glastak och att männens arbete syns mer.”

Precis som Bascha Mika själv som valt att jobba inom ”media” istället för att bli hög politiker eller företagschef. Det är alltid någon annan superkvinna som skall ta karriärssmällen medan journalistkvinnorna gör vad de tycker är roligast. Varför är Therese Larsson själv inte VD? De skyller på strukturer när det passar.

”Vad beror det på? Hormoner och stenåldersgener eller stelbent könsmaktordning? Testosteron i all ära, men jag är beredd att sätta en slant på uppfostrans betydelse. ”

Självfallet skyller hon på uppfostran. Varför skall man gå på vad forskningen visar i ”Myten om föräldrars makt” när man istället som journalist kan gå regeringars ärenden och sprida rena fantasier för man får inte lika stort stöd när feminismen motiveras med att man vill ha fler människor att beskatta.

Problemet är att man inte har rätt sorts människor och då måste man ju antingen tro på socialkonstruktion – eller ändra åsikt.

”Muriel Niederle, professor i experimentell ekonomi på Stanforduniversitetet i USA, har tillsammans med kollegan Lise Vesterlund gjort en serie experiment där kvinnor och män under fem minuter fick addera en serie av fem tvåsiffriga tal. Enkel matematik utan könsskillnader. Deltagarna placerades i grupper om fyra och fick sedan välja om de ville få 50 cent var för varje rätt svar, eller om de hellre ville ha en turnering där den med flest rätt fick två dollar svaret, och där de andra gick lottlösa. En klar majoritet av männen, 73 procent, föredrog att vinnaren fick allt, medan en majoritet av kvinnorna ville bli belönad för varje rätt svar. Bara 35 procent föredrog turneringen.”

Ojdå! fler män än kvinnor föredrog att tävla. Det måste ju bero på uppfostran för inte kan väl det vara så att om vi forskar på män är det män med högre grad av testosteron som oftare väljer tävlan? Nej det måste ju vara vilken man som helst som uppfostrats ”manliga normer” som har den preferensen.

”Slutsatserna blev att män inte bara har bättre självförtroende, de uppskattar även själva tävlingsmomentet och risktagandet mer. En förklaring till att de oftare söker sig till chefspositioner.”

Och där fick vi den klassiska ”Apex Fallacy” när forskare och media tror att ”män” söker sig till chefspositioner när det i själva verket bara är vissa män som gör det. Hade forskarna sysslat med vetenskap och inte med navelskådning så hade de undersökt vilka män som blir chefer.

Istället låtsas de att alla män är likadana samt att män och kvinnor som grupp är likadana (bara de uppfostras lika)

”Så vad ska vi då göra? Acceptera att kvinnor män är olika, strunt samma om det beror på uppfostran eller naturlagar, eller likt Bascha Mika ställa oss upp och skrika högt om kvinnors feghet? Kanske är svaret lite av båda.”

Vad skall ”vi” göra? Vilka vi? Svaret är gissningsvis feminister men vem har bestämt att de och journalister som betraktar dem som ”kvinnoexperter” skall bestämma hur folk skall leva sina liv? När blev journalister ”levnadsexperter”?`Vad har ”fostran” med journalistikutbildning att göra?

”Alla måste få göra sina egna val, oavsett om det är familj eller karriär.”

Detta är precis raka motsatsen till vad hennes egen artikel säger. Den säger att kvinnor inte måste få göra egna val utan att journalister måste göra val åt dem och samhället (regering) måste ”puffa på lite” som Hanna Fahl sade till Paolo Roberto i den numera närmast legendariska återvinningsintervjun.

En bättre fråga än Therese Larssons: Vad sjutton håller våra journalister på med egentligen?

Är det enda som ger pengar till en kvinna i media att klaga på de val som andra kvinnor (hon inte känner) gör samt attackera män för att de inte hjälper den kvinnan utan att på något sätt denna hjälp ger männen högre status i kvinnornas egna ögon? Är att kalla kvinnor ”fega” en jämställd förbättring?

”Jag skulle bara önska att det i framtiden bra mycket oftare stod en stolt man bakom den framgångsrika frun. En som har full koll på matsäckar och gympakläder medan kvinnan gör karriär – och att ingen höjde på ögonbrynen.”

Varför det? På vilket sätt gör det världen bättre? Är det inte dags att våra journalister redogör för exakt vad som får dem att tro det här gör våra liv bättre? Eller handlar det kanske om att göra deras värld bättre? Att media behöver kraftiga förändringar att skriva om som upprör och skapar uppmärksamhet?

Här har Therese Larsson lämnat de dåliga teoriernas värld till förmån för fantasier helt utan verklighetskoppling.

Vilken framgångsrik högutbildad kvinna har hon inbillat sig vill ha en sådan make? Som påpekas av Girlwriteswhat ”Pairing 2.0: who gives a shit what men want?” gör knappast män glada. Nu avtäcker Therese Larsson ”Pairing 3.0: Who gives a shit what choice women prefer to make?”

Jämställdhetspolitiken har nu nått insikten att man skiter i vad både män och kvinnor väljer. Det är vad journalister och politiker och låtsasforskare vill som är det viktiga. Alla andra människors personliga önskemål har dumpats i soptunnan och bagatelliserats som ”skapade av förtryckande normer”

Kvinnor är knappast fega när de prioriterar något de själva (men inte journalister) anser är värdefullt. Tycker onekligen att det är högst tråkigt att det gått så långt att artiklar som denna skrivs. Att ifrågasättande av människors egna val och påverkan gjort att många människor inte vet vad  de vill i livet.

Kvinnor klumpas ständigt ihop som en grupp som alla borde vilja samma sak, det enda rätta, nämligen karriär, framgång pengar.

Dvs samma som män generellt strävar efter. Män attraherar partner primärt med just framgång, pengar och karriär via så kallade ”alphabeteenden” som ”PUA-communitys” visat är mer viktiga än framgången i sig. Det gör inte kvinnor, hur mycket feminister än tror det. Tror man annat så titta på statistiken.

Eller som en högutbildad kille på ett kvinnodominerat jobb formulerar det:

– Jag har slutat att räkna alla karriärsdrivna, barnlösa 30-40 åriga singeltjejer jag träffat som dessutom varit nervvrak och bittra eftersom de killar de helst vill ha redan har en kvinna sedan många år, har barn och fru. Och dessutom en fru som inte har karriär och framgång.

Ny jämställdistisk blogg? Susanna Varis skriver på Susanna´s Crowbar Vad består glastaket av?

”Jag har alltid anat en grå katt mellan den vita och den svarta; kvinnors egna val. I artikeln beskrivs kvinnor som prioriterar familjen och lägre chefspositioner före en helhjärtad satsning på en karriär mot den absoluta toppen.”

Aktivarum kan numera även nås via Aktivarum.com vilket gör det lättare att marknadsföra bloggen.


    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 383 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: