Vi konstaterande tidigare att debatten till stor del handlar om att starka aktörer skall positionera sig som svaga.
Detta är i sig en svår konst som den genuint svaga kanppast behärskar. Här hittar ni del 1 om könsmaktsordningen.
Överdrifter och fiktionella beskrivningar används för att rättfärdiga teorin om denna påstådda könsmaktsordnings existens. Ingen vikt läggs vid proportioner eller korrekt statistik. Det gäller för legitimitetens skull att få killar/män att verka så hemska som möjligt.
Och vad liknar då den sortens positionering? Jo som vi påpekat, och som här påpekas av Alice Teodorescu är den snarlik retoriken från det parti alla säger sig avsky. Polisprofessorn GW Persson har också påpekat hur tricket fungerar.
”…allt sammantaget handlar det om det politiska tjuvknepet att göra ytterst sällsynta undantag till allmänna exempel.”
Därmed blir det ännu mer uppenbart hur full av hål teorin om könsmaktsordning är om dess kritiker lånar metoden med annat resultat.
När sålunda Bitte Assarmo i SvD-artikeln Myten om den förtryckta skolflickan med samma kvalitativa ”hur jag upplever det” metod kommer fram till att könsmaktsteorin har fel så låtsas inte ens förespråkarna att de respekterar sin egen analysmetod.
Poängen här är inte metoden. Poängen är att det ideligen är precis på detta sätt de grundlagt iden att könsmaktsteorin är något annat än löst tyckande motiverat av politiska behov och möjligheten att få forskningspengar utan ansträngning eller resultatskrav.
Med den kvalitativa metoden kan man helt enkelt få vilket resultat som helst. Ändå är det genom att agera så här man skapat könsmaktsteorin.
För att citera feministiska skribenten Loretto Linusson på bloggen Kaffekopp.
”jag är ju etnolog så jag besitter noll om intet kunskap kring statiska undersökningar, bara kvalitativa undersökningar som utförts av kvinnliga forskare som har forskat om flickors situation utifrån feministiska begrepp.”
Bara kvinnliga forskare som utfört kvalitativ forskning (intervjuer med fåtal personer) om flickors situation utifrån feministiska begrepp. Man hade alltså sitt eget utgångsläge från början. Allt som behövdes var att hitta sätt att tolka fram det önskade resultatet.
I Bitte Assarmos fall är tolkning av resultatet inte ens en utmaning. Hon konstaterar att Saga inte är en nyhet utan brukade heta Asta.
”När jag gick i högstadiet i mitten av 1970-talet visades en TV-serie som hette Tjejerna gör uppror. Den handlade om Asta, som fått nog av patriarkatet och beslöt sig för att samla ihop resterna av tjejerna i klassen och visa att tjejer kan.”
Hade forskningen inom fysik eller medicin inte nått en ny stavelse sedan 70-talet gissar jag att vetenskapsrådet skulle dra in alla forskningsanslag. Hela poängen med vetenskap och forskning är att få ny kunskap men i ett politiserat fält går det såklart inte att komma på något nytt.
Sålunda blir ”tjejers uppror” modell 2010 Saga precis likadan som ”tjejers uppror” modell 1970 Asta. Gissningvis så fanns invändningarna på teorin här presenterade av Pelle Billing även de för fyrtio år sedan
Så precis som på 70-talet blir slutsatserna a) det behövs mer forskning och b) ungdomar skall luras av propaganda maskerad som underhållning.
Vid varje misslyckande att komma nån vart så kommer genuseliten fram till att det behövs mer av samma sak. Forskningens främsta kännetecken är kodord som ”synliggörande” Vilket dels innebär man är närmast sjukligt misstänksam mot vardagsförteelser.
”Dessutom betyder det att pumpa statskassan på pengar för att skriva nonsens-utredningar som aldrig kommer fram till något (jag har ju läst ett antal nu…) och de avslutas alltid med att ”här behövs mer forskning”
Den som tvivlar på detta kan läsa citat från en hel drös sådana utredningar på Tanjas blogg. ”Formuleringen ”skyddskläder” är i sig intressant, män ”skyddar” medan kvinnor ”vårdar” (motionen: genusskillnader i avdrag för skyddskläder)
Skall man skratta eller gråta? Det är kläderna som skyddar och definitivt inte personerna som bär kläderna. Men här ser vi hur det blir när samma personer som skriver är de som bedömer kvaliteten.
”vid den borgerliga regeringens utförsäljningar av statliga bolag finns risken att jämställdheten inom bolagen går förlorad. År av jämställdhetsarbete kan därmed slås sönder.” (motionen: jämställdhet vid försäljning av statliga bolag)
Om marknadskrafterna slår sönder jämställdhetsarbete så var det liksom inte jämställdhetsarbete. Bra att veta vad man betalar för.
”Idag är inte genusvetenskapen en naturlig del i lärarutbildningen och det på grund av att sådana krav aldrig har ställts. Genus bör genomsyra hela samhället” (Motionen: Genusperspektiv som obligatorium vid lärarutbildningarna)
Här ser vi tydligt graden av ovetenskaplig idioti det rör sig om.
(På tal om ovetenskaplig idioti, läs på Genusnytt vad Feministikonen professor Germaine Greer förespråkar. T o m Daniel Pernikliski hos AB Wendela tycker det är det dummaste förslag han någonsin hört.)
När man använder ord som ”genomsyra” eller ”färga” eller liknande så är det en kraftig varningssignal om total ovetenskaplighet. Dessa ord har nämligen ingen konkret innebörd.
Eller jo, som Tanja påpekar betyder de påfallande ofta vederbörande behöver några miljoner för att konkretisera vad ordet ifråga betyder.
”Vänsterpartiet vill synliggöra könsmaktsordningen för att kunna befria oss från den…” (motionen: feministisk strategi för en jämställd kultur)
Nu hör det dock till saken att så länge könsmaktsordning kan stå för vad som helst så är det såklart omöjligt att bli fri från den. Ta exempelvis teaterfolkets genusåsikt i del 1 att manlighet handlar om hur man med våld/hot skaffar sig makt.
Faktum är ju att det yttersta måttet på manlighet enligt de flesta inte alls är hur man med våld eller hot om våld skaffar sig makt.
Snarare verkar det att döma om genuselitens tjat vara de själva som vill skapa ett sådant mått på manlighet – tvärtemot den trilskande majoriteten människor som ser det yttersta måttet på manlighet i andra saker som fotbollsdribblingar eller skapande av musik.
Könsmaktsordningens påstådda fiender är ju dess främsta stöttepelare. Utan dem finns den inte, men hjälten behöver en skurk. Genusteoretiker påminner sålunda mest om poliserna i filmen Kopps som försöker skapa en brottsvåg för att inte förlora jobbet.
Anhängare av könsmaktsordning i ett nötskal. De ville bara ha upp statistiken lite.
Men till skillnad från poliserna i Kopps behöver genusfolk ingen riktig brottsvåg. Som de makthavare genuseliten är kan de lika gärna lura folk en sådan finns genom att göra underhållning om denna påhittade ”brottsvåg” de säger sig behövas för att avskaffa.
Observera även att vi med uttrycket ”anhängare av könsmaktsordning” beskriver de som säger en sådan finns och förespråkar den avskaffas. Frågan är om man kan hitta en enda människa av betydelse för andra människor som säger en sådan finns och att denne stödjer den.
(Vem skulle det vara som stödjer en sådan könsmaktsordning? Någon som kan nämna namn?)
Annars blir det inte särskilt ansträngande att vara genusteoretiker då man närmast spelar fotboll med ett mål på plan och utan motståndarlag
Och vad handlar det då om. Jo som Kajsa Ekis Ekmans artikel i DN beskrev handlar det om positionering baserad på att framstå som den svage. Detta för att nå det idag närmast heliga tolkingsföreträdet förbehållet till offer och offers sändebud.
Och detta med metoder som de – om de nu vore svaga – aldrig hade haft tillgång till. Hyckleriet är alltså totalt bland förespråkarna av denna uppvisning i hur dogmatisk utbildning i vad man skall tycka bara kan leda till att man tvingas ljuga om faktiska förutsättningar.
”För att legitimera sig som ”marginaliserad” krävs i själva verket att man kan koderna, att man vet exakt hur man presenterar sig som tystad. Det är en avancerad konst. Vem som helst klarar det inte och definitivt inte någon som är politiskt marginaliserad. Därför blir ett system som detta, byggt på marginalisering, betydligt mer uteslutande än ett system byggt på kunskap.”
Men i världen av anhängare av teorin könsmaktsordning gör det såklart ingenting då det ju är ett system som utesluter rätt personer.
Vad det kunskapsföraktande systemet inkluderar är människor som fått en utbildning i vad som är politiskt korrekt och en uppgift att förhärliga sig själva och skoningslöst attackera kritisera kritisera och kritisera de som har någon annan åsikt än den de lärt sig man skall ha.
Vad är då auktoriteten på den åsikt man skall ha? Att döma av denna debatt så är det att vara viljelös nickedocka till Michael Foucault. Deras beteende är ganska snarlikt vad han här säger vid 04.00 kritisera, attackera. Och vem är fienden?
Jo, enligt språkvetaren Ferdinand de Sassures teorier råder föga eller – i extrema versioner – ingen skillnad mellan språk och verklighet.
En följd av detta är att sanningsanspråk blir degraderade till rena maktanspråk. I det moderna samhället är humanvetenskaperna, enligt postmodernister som Foucault, bara maktinstrument för kontroll av befolkningen.
Då det inte är meningsfullt att skilja mellan vetenskap och makt, uppmanas historikerna att acceptera disciplinens politiska karaktär och ställa den i olika så kallade motmakters tjänst. Den fiende som Foucault kritiserade var den moderna vetanderegimen.
För feministiska anhängare av könsmaktsordningen är Foucaults tankar på detta område en gudomlighets heliga skrift.
Anledningen till detta är att kvinnorna för feminister blir den motmakt de vill ägna sig åt. Detta medan det ur Foucaults vrickade tes vore att stödja den manliga kunskapsregimen att ens försöka vara objektiv och hålla sig till fakta.
”Enligt en feministisk variant på Foucaults makt-kunskapstes kan endast kvinnor skriva kvinnors historia därför att män saknar kvinnors erfarenheter.”
Men som historikern Richard Evans påpekar får detta resonemang helt orimliga konsekvenser så snart man lämnar de bekväma ramarna.
Den logiska konsekvensen vore då att nazister är de enda som kan skriva nazismens historia och kommunister de enda som kan skriva kommunismens historia. Inga empiriska redogörelser om brott mot mänskligheten vore möjliga utan brottslingens godkännande.
För kan sådana redogörelser så otidsenligt objektivt göras om en historisk händelse så kan de såklart i någon grad göras även på andra historiska händelser. Postmodernister klarar inte ens av de vetenskapliga grund-rekvisiten.
Så har det som i struktur-förespråkares värld är förbjudet inträffat. Två tjejer i pk-kvotgrupp visar sig ha helt skilda åsikter.
Det är alltså Alice Teodorescu som föredömligt besvarar Nour El-Refais artikel om könsmaktsordning och Tusen gånger starkare på newsmill. Det följer såklart logiken att den enda som kunde ifrågasätta vad en ung invandrartjej säger är en annan ung invandrartjej,
Observera att när jag säger ung invandrartjej menar jag att Teodorescu har de politiskt korrekta yttre attributen i massmedias och det politiska etablissemangets ögon. Hon fyller PK-kvoter på löpande band, hon är perfekt, precis vad de vill ha för att känna sig finare.
Det journalisten i en intervju hon berättar om inte visar sig bry sig om är hennes ansträngningar, meriter och juristexamen.
Det är bara det att Teodorescu själv inte uppskattar att bli sedd som den där ”unga invandrartjejen” Hon vill bli sedd som den där duktiga hårt arbetande juristen. Det som krockar är sålunda inte mäns och kvinnors åsikter.
Det som krockar är två människor i ett demokratiskt land som inte delar samma politiska åsikter. Det finns huvudsakligen tre ideologier som format det moderna demokratiska samhället. Den konservativa, den socialistiska och den liberala.
Vad de flesta i genusdebatten verkar helt omedvetna om är att det alltid funnits feministiska åsikter i alla tre ideologierna.
* Konservativa feminister ansåg att kvinnoarbete inte uppskattades tillräckligt och ville uppvärdera kvinnliga roller, kvinnliga arbetsuppgifter och kvinnliga vanor.
* Socialistiska feminister ansåg det viktiga var fördelningen av produktionsmedel och förespråkade kvotering samt att könen sågs som kollektivt likadana. Även i krig.
* Liberala feminister ansåg individens makt måste stärkas, kvotering förkastades eftersom en svag grupp har starka medlemmar som tjänar mest och en stark grupp har svaga som förlorar mest.
Om vi skall summera utvecklingen av dessa grupper så var det bara de liberala feministerna som egentligen höll måttet en längre tid.
De socialistiska feministerna hade som ideal platta ledarskapsstrukturer. Alla skulle få ta lika mycket plats, även de inkompetenta och/eller tystlåtna. Så personer som hade nåt att säga tvingades av scenen och personer som hade inget att säga tvingades på scenen.
De konservativa feministernas ideal mosades av världskrigen. När så många män dog och/eller skickades till fronten så kunde helt enkelt inte kvinnor tillåtas lyxen att bara syssla med kvinnosaker. De måste börja göra de uppgtifter som gjordes av män också.
Efter andra världskriget var sålunda den konservativt feministiska iden omöjlig och den socialistiska iden påfallande opraktisk.
Däremot hade den liberala feministiska iden om alla människor som individer fått ordentligt inflytande. Politisk korrekthet bestod i korthet av två saker. Förkastade av nationalism och okritiskt stöd till den förföljda judiska etniciteten.
Förkastandet av nationalismen ser vi än idag i hur SD behandlas. Däremot så har judarna blivit av med omvärldens sympatier pga staten Israels agerande. Och där är också nyckeln till förståelsen hur en enda PK-grupp kunde bli dagens 100-tals PK-grupper.
Men det får bli stoff till framtida inlägg där vi försöker förklara hur dagens genusåsikter har tydliga dragningar till de konservativa och de socialistiska feministerna.
Om vi skall avsluta med en summering så vill alltså inte alla individer som ingår i PK-grupper få sina liv betraktade som grupprepresentation.
En sak som är uppenbart i debatten är att Alice Teodorescu har en mycket högre kompetens än Nour El-Refai. Att de bägge är unga invandrartjejer saknar i sakfrågan helt betydelse, det är en person vars kompetens är juridik och en person vars kompetens är underhållning.
Av naturliga skäl så är detta betydligt viktigare än att de delar genitalia och inte har ett efternamn som klingar mera vikingatiden. Som Alice Teodorescu förklarar:
”Ju mer vi fokuserar på människors kön eller etnicitet desto mer faller samma människors meriter och kompetenser i skymundan. Så främjas inte jämställdhet!”