Aktivarum

Daniel Swedin och Åsa Linderborg har också fetfel om Thente | april 24, 2014

Så blir det då ett tredje inlägg om debatten som Thente drog igång för jag fick inte med alla stollar sist.

Det här inlägget är att betrakta som Del 3 i min Thente-serie. Med andra ord förutsätts man ha läst Del 1 (Thente-Rayman) och Del 2  (Liljestrand-Magnusson) innan man tar sig an denna text. Tanken var att det skulle bli två inlägg men det är så många som hävt ur sig dumheter och begått samma fel som Liljestrand att det behövs ett tredje inlägg.

Tillägg (25/4): Blev även ett fjärde inlägg, se länk längst ner

Resumé har lyckligtvis samlat inläggen under rubriken ”Kritikstorm mot DN:s Jonas Thente”  Jag har redan avverkat DN, SvD och Expressen så det faller naturligt att fortsätta med Aftonbladet. Vi kan börja med Daniel Swedin på ledarbloggen som skriver om  ”Jonas Thentes skeva perspektiv på hatet”

Svensk vänster skiter i klassfrågor eftersom Rapport inte längre visar tv-bilder på friställda kroppsarbetare. Sveriges vita manliga arbetarklass har då börjat näthata ”den medelklassiga identitetsvänstern” som övergett dem och hittat sexigare teorier. ”Den medelklassiga identitetsvänstern” ger uttryck för klasshat värdigt 1700-talets adel om man hånar hur näthatarna stavar.

Som framgår av citatet ovan så är han den tredje personen i dramat som inte behärskar retorikens grundläggande regler att ta reda på vem och vad en text handlar om. Därmed inbillar även han sig att vad Thente skrev var någon slags ”sanningsteori” om hatare.

Man skulle kunna invända att inga av hans premisser egentligen finns belagda, att han själv ger uttryck för klasshat när han försöker sätta likhetstecken mellan näthat och arbetarklass, att hans bild av hur svensk arbetarklass ser ut är hopplöst daterad.

Visst kan man det, men med tanke på att det var journalisters bild som Thente skrev om så är de invändingarna nonsens. Med andra ord är ”Sveriges Manboobz” lika blind när han skriver om ”näthatare” som när han skriver om ”män”. Som Teodor har påpekat på GD: ”En puckad krönika till”. Se även Bashflaks: ”Årets tio värsta krönikor” 

Åsa Linderborg från Aftonbladet kultur begår precis samma misstag.

Under rubriken ”Det har gått troll i debatten” visar sig även hon tro att Thentes text var någon sorts teori om vem nähatarna är – varefter hon argumenterar för att den bilden inte är sann.

Det är en myt att näthatarna är arbetarklass. Som Researchgruppen har visat, består de av alla sorter. I min egen mejlskörd hittar jag allt från vanliga jobbare till egenföretagare, tjänstemän, lantbrukare, pensionerade adjunkter mellanchefer på större svenska företag, jazzmusiker och en före detta moderat kommunalpolitiker.

Jag passar på att ännu en gång uppmana journalister att ta reda på vem och vad som en text handlar om innan de svarar. Så här skriver Thente:

Man brukar lustfyllt citera deras åsikter ordagrant. Poängen man vill få fram är förstås att detta är obildade människor – i motsats till oss medelklasspersoner som angrips, vi som läser ledar- och kultursidorna och hånflinar åt barbarerna som kan stava till ”fitta” men aldrig till ”recension”.

Det råder alltså inga tvivel om vems bild av hatarna som Thente beskriver. Men vare sig man läser Swedin eller Linderborg så hittar man samma tavla som hos Jens Liljestrand: Man betraktar Thentes artikel som en ”sanningsteori” om näthatarna att ”motbevisa”. Deras argument – och fel -kan summeras med bildtexten till Liljestrands text i Expressen.

Näthataren – finns i alla samhällsskikt.

Även om Thente menade en teori om hatare är detta  ett undermåligt argument. Att ”hataren” finns i alla smhällsskikt är irrelevant eftersom alla samhällsskikt inte är lika stora. Om förteelsen är exakt lika vanlig i alla skikt så blir det alltså ändå proportionerligt många fler personer från de till antalet största skikten – och inte nog med det

Åsa Linderborg begår även misstaget att hänvisa till Researchgruppen som källa på hatarnas representation. Researchgruppen har inte presenterat någon statistik på alla ”hatare”. Deras statistik begränsades till några få personer som skrev allra mest. Genom att betrakta den lilla delen som representativ för helheten gör Linderborg sig skyldig till ”snett urval”

Men framför allt: de flesta arbetare – med eller utan jobb – skickar inte såna där mejl och tänker överhuvud taget inte i näthatarnas banor. 

Det här argumentet är trams. De flesta arbetare – med eller utan jobb  – röstar inte på Miljöpartiet heller. Det hindrar inte journalistkåren att tycka miljöpartiet är bästa partiet eller hur? Så sedan när anser journalister en åsikt bara är giltig om ”flesta befolkningen” delar den? Det argumentet faller på eget grepp. Linderborgs nästa argument är dock en riktig pärla.

Vi som har namn, förlag och mediahus i ryggen, vi som får skriva vad vi vill och dessutom får betalt för det, vi tillhör ett sorts maktelit som ska tåla ett visst mått däng. Men betyder det att vi inte alls inte ska få reagera? 

Här kan jag besvara Linderborg direkt: Genomsnittligt har gruppen ”förlag och mediehus” mer makt än gruppen ”vita kränkta män” så innan Linderborg funderar vilket däng som journalister och mediafolk skall behöva tåla så kan hon ta en ordentlig titt på hur mycket däng som mäktiga journalister tycker kategorierna ”vit” och ”man” skall behöva tåla.

Här finns också en annan klassaspekt, som borde intressera en yrvaken Thente. Näthatet riktar sig inte bara uppåt, det drabbar även unga kvinnor som är allt annat än privilegierade.

 ”näthatare” finns i alla samhällsskikt men ”unga kvinnor” finns inte i alla samhällsskikt”? Hon inte bara säger korkade saker hon säger emot sig själv också. Först tycker hon representationen är viktig, sedan när hon pratar om unga kvinnor då är representationen plötsligt helt oviktig.

Några av dem intervjuas i Trolljägarna. När Thente gör sig löjlig över alla kulturskribenter som vittnat om hat och hot, gör han sig också löjlig över dessa unga kvinnor som har allt annat än makt.

Jag har sågat Trolljägarna här men det finns mer att säga om saken. Vem har mest makt i media nu igen? Näthatarna eller de unga kvinnorna? Det är helt uppenbart att jämfört med hatarna så har unga kvinnor privilegium i media – eftersom journalister (som själva har makt) envisas med att hela tiden stötta den strukturellt svaga. Det är ju det som är identitetsvänsterns sexiga teorier – strukturer som ursäkt för åsikter. 

Den medelklassiga identitetsvänstern har anammat sexigare teorier och målat fram en fiende som bara kommer att växa sig starkare av föraktet. (Thente, DN) 

Det räckte inte med tre inlägg, det blir ett fjärde eftersom även Feministiskt Perspektiv har kritiserat Thente. Här kommer länken:

Del 4 – Sveland (DN) Robsahm (Feministiskt Perspektiv)


Publicerat i Genus

25 kommentarer »

  1. Lysande.
    Med ett undantag:
    Kommentaren till stycket om vad de flesta arbetare gör. Det är trams men inte alls av det skäl som du anger. Det är trams eftersom det inte är arbetare som beskrivs som näthatare utan näthatare som beskrivs som arbetare.

    Kommentar av MJ — april 24, 2014 @ 8:11 f m

  2. Även Maria Sveland vill skriva av sig:
    http://www.dn.se/kultur-noje/hatarna-finns-i-alla-klasser/

    Kommentar av eiriksdottir — april 24, 2014 @ 1:03 e m

  3. Marika Formgren:
    http://www.barometern.se/kronika/att-tavla-i-lidande(4244672).gm
    Hur har det blivit så? Kapplöpning mot botten i stället för toppen?

    Kommentar av hejochhå — april 24, 2014 @ 1:10 e m

  4. Kan också läsas via denna länk:
    http://www.marikaformgren.se/#post57

    Kommentar av hejochhå — april 24, 2014 @ 1:14 e m

  5. Ayn Rand- exemplet är missvisande även om kopplingen är lätt gjord. För det första har ju syndikalistiska, anarkistiska och marxistiska företag visat sig framgångsrika. I Sydamerika finns flera exempel på konkursade företag som drivits vidare av arbetarna med inget ägande eller gemensamt ägande och då genererat vinster. Det fungerar alltså inte så som Rand spekulerade, däremot skulle det inte fungera om befolkningen bestod av latmaskar som Rand själv.
    Sen är det inte en tävling mot verklighetens botten och det är ingen botten. Det är en fråga om att definiera sig som tillhörig den grupp som får förakta så många andra som möjligt. Det är en tävling mot toppen, det uppstår dispyter som om ras eller kön ger mest rätt, får en vit kvinna kritisera och förakta en svart man (I USA nej, i Sverige ja), har en jude en sådan position att han kan kritisera svarta (Nej, inte ens om de svarta är galopperande antisemiter, däremot får han kritisera araber oavsett om de är antisemiter eller ej). Att se detta som en tävling mot botten är som att se frälses syn på sig själva som botten i ståndssamhället.

    Kommentar av MJ — april 24, 2014 @ 2:19 e m

  6. För det första har ju syndikalistiska, anarkistiska och marxistiska företag visat sig framgångsrika. I Sydamerika finns flera exempel på konkursade företag som drivits vidare av arbetarna med inget ägande eller gemensamt ägande och då genererat vinster.

    Det visar möjligen att det är möjligt att driva ett företag på många olika sätt och lyckas, ungefär på samma sätt som det finns företag med kvinnodominerad ledning som faktiskt är framgångsrika – vilket inte i sig betyder att andelen kvinnor är en prediktor för framgång.

    Min invändning mot Formgrens artikel är hur lättvindigt hon accepterar anklagelsen ”tävling i lidande”, vilket är något som feminister brukar slänga i ansiktet på folk som påpekar att deras påståenden är snedvridna.

    Om det påpekas att mäns våld mot kvinnor är ett jätteproblem, och någon invänder att partnervåldet är ungefär jämnt fördelat, är det i sig inte ett försök att tävla i lidande. Det är ett rimligt sätt att refutera en felaktig utgångspunkt.

    Jag har helt enkelt svårt att komma på konkreta exempel på hur män försöker tävla i lidande med kvinnor.

    Kommentar av Ulf T — april 24, 2014 @ 6:01 e m

  7. Ulf T
    Jo. Men att dessa metoder har använts först efter att kapitalismen har misslyckats visar väl att de troligen är mer effektiva. Men det finns såklart en massa variabler, t.ex. att gemensamma projekt är lättare i en inkluderande och gruppinriktad kultur, eller att kapitalistiska företag kan drivas på en lång rad olika sätt (problem beror inte sällan på att snålheten bedrar visheten, att i dåliga tider spara pengar på arbetarnas trivsel är t.ex. ofta fel väg att gå).

    Jo, och samma sak med mansdominerad ledning. Men där är det ju inga svåra frågor. Väljer man ledning efter kompetens och utan hänsyn till kön så kommer man få en bra ledning oavsett könsfördelning. Väljer man ledning efter kön utan hänsyn till kompetens kommer man få en kass ledning.

    Det är också riktig kritik. Det är inte tävling i lidande att påpeka att en grupp INTE är skyldig till andra gruppers lidande. Det är heller inte tävling i lidande att påpeka att en grupp lider av samma saker som en annan grupp.

    Kommentar av MJ — april 25, 2014 @ 5:43 f m

  8. @MJ

    Att någon enskild individ eller grupp tar över ett krisande företag och vänder det till vinstbringande är ju vardagsmat i en marknadsekonomi. Det är mer eller mindre själva essensen i systemet. Det spelar ingen roll vad företagsledningen kallar sig, för poängen är att ett företag ska generera vinst, vilket du också tillstår.

    Du tycks dock mena något annat med kapitalism och jag anar mig till att du avser situationer där t.ex. riskkapitalister bedömt avkastningen i ett visst företag vara för låg och därför velat avyttra företaget. I det här skedet har någon annan trätt in i stället. Vi talar dock fortfarande om alldagliga företeelser i en marknadsekonomi.

    Att riskkapitalister kan vilja bli av med ett vinstbringande företag beror ofta på alternativkostnaden, dvs. att avkastningen på invetserat kapital skulle bli större någon annanstans. Man kan visserligen ifrågasätta detta beteende ur ett socialt perspektiv, men ifall någon annan är beredd att fortsätta driva företaget så har det väl ingen större betydelse, även om de nya investerarna så skulle kalla sig syndikalister. Faktum är att det rentav vore välkommet med fler ideologier bland investerare, för mångfladens skull.

    Kommentar av Rick — april 25, 2014 @ 6:59 f m

  9. @Rick
    Poängen med kapitalistiska företag är att generera vinst. Fördelen men icke-kapitalistiska bolag är att de inte behöver generera vinst. Det är nog också det som gjort att arbetarna kunnat ta över nedlagda industrier och bara driva dem vidare, att det är mer effektivt när man skalar bort vinstkravet.

    Ja ungefär så. Det är fabriker, bland annat en gummifabrik i Brasilien, som gått i konkurs och lagts ned, men arbetarna har bara fortsatt att jobba. I Gummifabrikens fall, som väl var syndikalister, så tog fackföreningens ledning först över ledningen av fabriken och sedan har man haft val till chefspositioner och alla får ut exakt samma lön.

    Främst kan man ifrågasätta det ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och effektivitetsperspektiv. Det ger ineffektiva samhällen helt enkelt. Problemet att förändra är ju bara att det är de som har makten som tjänar på det och då är ju viljan att förändra det mycket låg.

    Kommentar av MJ — april 25, 2014 @ 8:03 f m

  10. @ MJ

    Om den där gummifabriken i Brasilien ska kunna drivas måste den på ett eller annat sätt generera tillräckliga inkomster. Antingen så att produkterna efterfrågas eller att man på något annat sätt får inkomster, t.ex. genom offentliga bidrag. Detta senare brukar dessvärre ofta ligga bakom denna typ av ”solskenshistorier”. I sådana fall tas ju pengarna från annat som den offentliga sektorn borde finansiera till förmån för en förhållandevis liten grupp individer som de facto blir rätt privilegierade.

    Jag förstår dock inte riktigt hur fabriken inte skulle gå med vinst. Man måste betala för bl.a. råmaterial och de anställdas löner. Dessa pengar ska komma någonstans ifrån, dvs. man måste ha en viss lönsamhet. Om vi nu antar att fabriken går på exakt plus-minus noll så betalar den t.ex. ingen skatt till närsamfundet. Dessutom sker inga investeringar, utan utrustningen slits ut. Inte heller kan man bedriva någon produktutveckling.

    Men låt oss anta att intäkterna ett visst år motsvarar exakt dessa utgifter. Då funkar det ju, men vad händer nästa år om intäkterna minskar? Vem ska täcka upp underskottet? Ska de anställdas löner sänkas?

    Ett företag behöver alltid investeringar, dvs. det måste finnas resurser att ta ifrån. Detta kan antingen vara ackumuelrad rörelsevinst eller utomstående investeringar.Kanske existerar det någon rik filantrop som ä rberedd att satsa på just den fabriken, men klokare vore att lägga ner pengarna på något som kommer fler människor till del. I de fall du beskriver saknas information om detta element, dvs. var kommer pengarna ifrån?

    Problemet med många resonemang av det slag du för är att man enbart tittar på utbudssidan, dvs. man producerar utan att riktigt fråga sig om det finns en efterfrågan. Detta synsätt ledde till socialismens kollaps, dvs. man producerade oerhört mycket sådant som ingen egentligen ville ha.

    Kommentar av Rick — april 25, 2014 @ 8:49 f m

  11. @ Rick
    Ja inkomster behöver den såklart. Men den behöver ingen vinst. Vinst är pengar som försvinner ur verksamheten till ägarna.
    Pengar som går till verksamheten utgör inte vinst.

    Det är inga bidrag inblandade. Det är illegala övertaganden av produktionsmedel (både mark och fabriker) som inte används. Staterna motarbetar istället de här företagen (men tar emot skatten såklart).

    Jag är inte så insatt men troligen sparar man överskott i ekonomiska reserver som man sedan kan använda om det uppstår ett underskott (Precis som man gjorde i Sverige före 1991, då ekonomiska reserver och investeringar i den egna verksamheten var skattefria och vinstuttag var dubbelbeskattat, det var därför Sverige inte märkte av lågkonjunkturerna före 90-talskrisen).
    Hur som helst är det ju ett problem som uppstår helt oavsett om man tar ut vinst eller ej.

    Pengarna kommer från verksamheten. Sen har de ju förvisso haft ett existerande startkapital eftersom de börjat använda obrukade byggnader, maskiner m.m. utan att betala för det.

    ”Socialismens kollaps” har aldrig inträffat. Däremot kollapsade statskapitalistiska stater, med det berodde framförallt på bristen på demokrati.

    Kommentar av MJ — april 25, 2014 @ 12:06 e m

  12. […] ha koll på tidigare inlägg. Del 1 (Thente-Rayman), Del 2 (Liljestrand-Magnusson) och Del 3 (Swedin-Linderborg) för att förstå helheten. Här i Del 4 handlar det om […]

    Pingback av Thente debatten om näthat fortsätter – Mina svar till Maria Sveland och Maria Robsahm | Genusdebatten — april 25, 2014 @ 12:07 e m

  13. @ MJ

    Du måste ha missuppfattat begreppet vinst och blandat ihop det med uttag av vinst. Det är två skilda saker. Också företaget du hänvisar till går tydligen med vinst.

    I Sverige ”märkte man inte av lågkonjunkturerna före 90-talskrisen” därför att man devalverade bort mindre problem, som på detta sätt ackumulerades till ett jätteproblem. Det var detta jätteproblem som hemsökte oss i början av 90-talet. Det är mycket klokare att åtgärda små problem medan de ännu är små.

    Kommentar av Rick — april 25, 2014 @ 2:36 e m

  14. Förresten, jag har en god nyhet att förmedla: I USA är man på väg att slopa positiv särbehandling på grundval av ras och kön. Universitetet i Michigan går i bräschen. En kvinnlig domare i Högsta domstolen, som själv dragit nytta av den positiva särbehandlingen, har godkänt slopandet.

    Kommentar av hejochhå — april 25, 2014 @ 4:33 e m

  15. MJ,

    Jo. Men att dessa metoder har använts först efter att kapitalismen har misslyckats visar väl att de troligen är mer effektiva.

    Man kan se marknadsekonomier som demokratiska beslut i ekonomiska transaktioner, och på samma sätt som demokratiska beslut i politiska frågor inte alltid blir bra, blir inte heller alla ekonomiska beslut bra.

    Ett argument för marknadsekonomier är att de har självsanerande egenskaper, på så sätt att illa skötta företag konkurreras ut av andra och går under. Det finns inget inom kapitalismen som säger att du måste ta ut vinst i din verksamhet, och det är synnerligen vanligt, inte minst i småföretag, att man inte tar så hårt på vinstkravet.

    Läser man företagsekonomi brukar det tryckas hårt på att man skall ha koll på vinstmarginalerna, och komma ihåg att betala ut en skälig lön även till sig själv (om man driver eget). Detta för att man skall undvika att låta sig styras av andra faktorer och eventuellt dras ned i ekonomisk katastrof och olycka. Hur mycket vinst man vill ta ut får man själv bestämma, inklusive om man tycker sig ha råd att inte ta ut någon vinst alls eller t.o.m. gå med förlust*. Poängen är att man skall kunna ha koll på vad man gör och varför. Att driva ett företag utan vinstintresse är alltså helt i linje med kapitalistiska spelregler.

    Det är inte alls givet att det som verkar mest effektivt i ett lokalt perspektiv är det mest effektiva globalt eller långsiktigt. Inom mjukvarukonstruktion utnyttjar man ofta att de bästa algoritmerna, inte minst på modern hårdvara, långt ifrån alltid är de som ‘slaskar’ minst. Moderna datorer gör extremt mycket ‘onödigt’ jobb rent spekulativt, eftersom det lönar sig totalt sett. Komplexa system tenderar att vara hart när omöjliga att resonera statiskt och linjärt kring.

    * Det är väldigt vanligt att företag väljer att driva vissa projekt med förlust – ev. för att göra vinst på annat** – eller ta en strategisk förlust för att förhoppningsvis längre fram tjäna pengar. Honda räknade kallt med att deras satsning på biltillverkning skulle gå med förlust under de första 8 åren. De japanska elektroniktillverkarna konkurrerade ut de flesta amerikanska genom att ha långsiktiga vinstmål, medan amerikanerna envisades med 15% avkastning varje kvartal, och därmed retirerade från flera marknader som de själva skapat.

    ** Mest populariserat genom Gilettes ”give away the razor to sell the blades”

    Kommentar av Ulf T — april 25, 2014 @ 5:48 e m

  16. hejochhå

    Visserligen en begränsad omfattning men likväl intressant debatt. Och givetvis handlade det i hög grad om Sotomayors åsikter.

    http://www.nytimes.com/2014/04/23/us/supreme-court-michigan-affirmative-action-ban.html?_r=0

    Kommentar av Aktivarum — april 25, 2014 @ 10:31 e m

  17. @Rick
    Ok. Det du kallar vinst måste man ha.

    Lustigt att det skedde först efter skattereformen och den på denna följande vinstutdelningsfesten, samt att vi fått flera kriser efter det. Men det vart alltså bara en slump att det blev en kris i den första lågkonjunkturen där företagen var dränerade på kapital och tillgångar?
    Är det också en slump att exakt samma saker hände i andra länder som genomförde liknande reformer före och efter?

    Kommentar av MJ — april 26, 2014 @ 7:20 e m

  18. @Ulf t
    Nja, i kapitalistiska länder brukar man ju reglera bort effektiviteten. I USA tex så utgör konkurrenslagstiftningen ungefär en fjärdedel av all lagtext. I Sverige hållet man ju nu på med en kampanj för att förbjuda det allmänna från att konkurrera eftersom det är så mycket mer effektiv verksamhet så de privata aktörerna har inte en chans.

    Om man äger produktionsmedel så vill man såklart ha vinst, annars är det ju bara att sälja dem. Jag har ett företag men inget kapital. Företaget säljer bara mina tjänster. De första åren gick jag med förlust och levde på krediter. Jag tar ut lite vinst men nästan allt överskott går nu till ekonomiska reserver. Om mitt företag hamnar i en lågkonjunktur, tex om jag blir sjuk eller vill vara ledig, så kan företaget fortsätta att betala omkostnader och lön med det som är sparat från de goda åren.
    Det var det här som hände efter skattereformen. Företagen slutade spara och investera under de goda åren och när det blev sämre år så gick det åt helvete. En småföretagare gör ofta inte samma misstag eftersom det ju då går åt helvete för mig själv. Men de som tog ut vinsterna på 90-talet satt ju och drack champagne när de tittade på köerna till AF, så det var ju enkla val för dem. För bankkapitalisterna var det ännu enklare för där lånade ju staten pengar och gav till dem för att rädda bankerna så de kunde ju ta ut ännu mera vinst i skattepengar

    Kommentar av MJ — april 26, 2014 @ 7:35 e m

  19. Hej Erik. Sprang på denna som sprids som en löpeld på facebook. Har för mig att du varit inne på området förut så kanske något för dig att skriva om?

    Kommentar av Casey Jones — maj 7, 2014 @ 7:12 f m

  20. Thente verkar vara en skön snubbe och skriva kan han också:
    http://blogg.dn.se/bokbloggen/2014/04/30/inte-i-underhallningsbranschen/

    Kommentar av Maria — maj 8, 2014 @ 1:28 e m

  21. ”För sådär en vecka sen publicerades en artikel jag har skrivit i ett kontroversiellt ämne och det tog hus i helvete.

    Helt ok för mig. Jag hade noggrant disponerat min artikel, valt rätt ord och rätt exempel för att få rätt personer att nappa och bli förbannade.

    Efter 25 år i branschen kan jag det där ganska väl.

    Och allt har hittills hänt som jag tänkte att det skulle hända. Jag har kunnat pricka av varje indignerat inlägg, varje självgod korkskalles ytligt kända moraliserande, varje tveksamt godkännande och varje raseriutbrott.”

    Kommentar av Maria — maj 8, 2014 @ 1:29 e m

  22. Sekulariseringen innebär bara en religion byts ut mot en annan. I Sverige är det feminism, mångkultur och miljön som är de nya heliga korna. Här är det i alla fall en journalist som inte flyter med strömmen när det gäller miljön:
    ”Grundproblemet är att miljöjournalistiken för länge sedan upphört att vara journalistik, framför allt hos public service. Istället för en allsidig granskning, som vi både förtjänar och betalar för, serveras vi gång efter gång samma kvasireligiösa förkunnelse om en annalkande domedag, vars skuld helt och hållet är vår. Vi med vårt frosseri i olja och kol, vi som envisas med att fortsätta köra bil, äta kött och resa till Thailand. I alla fall enligt vår nya statsreligion, förkunnad av SVT:s skriftlärda.”
    http://www.frojdh.se/2013/05/07/kallkritik-pa-svt-kolla-aldrig-ett-bra-klimathot/

    Kommentar av Maria — maj 8, 2014 @ 3:33 e m

  23. Det är konsumtion och evig hållbarhet som är religionen, men det är gulligt att du försöker vara konträr

    Kommentar av Axel Edgren — juni 10, 2014 @ 11:21 f m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör som 1 383 andra, prenumerera du med.

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: