Jonas Thente DN och Sanna Rayman SvD – Näthatet är journalisters och medias eget fel

Så har våra största tidningar vaknat till liv gällande Trolljägarna, 3 avsnitt tog det.

Jonas Thente skriver i DN under rubriken ”Näthatarna ger uttryck för de bortsorterades röst”. Han menar att det inte är näthatarna som är det demokratiska problemet utan ”vi” i media som har blivit lata. Han spårar utvecklingen till vänsterintellektuella diskussioner runt 1990 då man såg en dyster framtid där stora delar av arbetsstyrkan skulle vara arbetslös och se på dum-TV.

Men i de bekymrade diskussionerna om samhällets nya utanförskapsklass saknades en faktor som ingen ännu kunde räkna med. Internet.

En annan faktor som ingen räknade med var att den intellektuella vänstern snart skulle vända ryggen åt de forna kamraterna. 

Sanna Rayman fortsätter resonemanget i SvD-ledaren ”Ja, det är journalisternas fel”. Hon hoppas att folk tar till sig Thentes debattartikel som en vändpunkt mer än bara en paus och konstaterar att det är mycket som Thente säger om samhällsdebatten som hon kan hålla med om. Hon hänvisar även till sin liknande ledare ”En professionaliserad debatt där få kan delta”

Iakttagelsen då var att samtalets förutsättningar nu är så snäva att den som är dåligt uppdaterad på vilka ord som fått ny eller starkare politisk laddning riskerar att avfärdas eller attackeras redan vid första försöket. 

Och med ”förutsättningar” menar Rayman givetvis medias egna interna policybeslut.

Det är ju det som är så kul med nyspråket som dagens offentlighet dras med. Samma personer som säger sig ”kritisera” abstrakta fenomen är ofta de personer som är mest ansvariga för de fenomenens inflytande. När mediafolk kallar sig ”normkritiska” har det ingenting att göra med deras egen rätt att just se till att normer bestämmer allting i media.

Thente fokuserar mycket på klassdimensionen i denna utfrysning av möjliga debattdeltagare och identifierar också sättet på vilket attackerna rättfärdigas: man låtsas att den man angriper är makthavare genom att poängtera att denne är vit, är man etcetera.

Istället för att angripa riktiga makthavare så låtsas journalister i sin bekvämlighet att vem än de behöver angripa för att vara ideologiskt korrekta är makthavare. Responsen av att behandla gräsrötter som om de vore högt uppsatta beslutsfattare har inte låtit vänta på sig. ”Läkare trovärdig men inte journalist” talar sitt tydliga språk.

I allmänhetens ögon är journalister på samma sida som politiker och makthavare.

Men vad bryr sig de fina journalisterna om vad den dumma allmänheten tycker om journalister? Själva ser de ju sig som de svagas försvarare och det är ju vad journalistik är ”FÖR MIG” som är det viktiga. Och om det inte är sant är det ju bara att hoppa över till ”Det postmoderna tillståndet i journalistiken” där sanning i sig inte anses existera.

Det är alltid enklast att hitta en fiende att demonisera och nu har man hittat den. Och man gör den fortlöpande alltmer utanförstående och demonlik, framför allt genom att framställa den som privilegierad makt.

Framställa som, gestalta, ge intryck av…. Man kan nästan tro att journalister inte vill vara journalister längre utan numera alla drömmer om att egentligen vara konstnärer. Med detta kommer Rayman in på det där med att mediafolk  försöker slippa argumentera genom att hänvisa till ”vit kränkt man” som ett sätt att ”täppa till truten” på låtsasmakthavare.

Helt klart har anklagelsen ”vit kränkt man” blivit en harang som ersätter argument och definitivt används den ofta för att täppa till truten på folk som har svårt att göra sig hörda redan från början.

Här kommer Rayman slutligen tillbaka till debattens orsak: ”Trolljägarna på TV3”

Hon konstaterar att hon å ena sidan inte sympatiserar med näthatare men å andra sidan är det något konstigt med debatten när det framstår som värre brott att skriva något elakt om journalister på nätet än det är att slå någon på käften på gatan  köra bil under påverkan av alkohol eller misshandla sin fru.

En vanlig medborgare kan rentav få intrycket att det betraktas som en värre förseelse att skicka hemska mejl till journalister än att slå någon på käften. (Vad säger i så fall det om journalistkårens människosyn, för att använda ett slitet uttryck?) Gör det ena och du döms eller får dina böter, end of story. Gör det andra och ett helt team på Expressen gör sig redo att hänga ut dig med namn och bild.

Ja vad säger det om journalistkårens människosyn? Ungefär samma sak som när vi undersöker hur många kändisar som bor i ”mångkulturella områden” antar jag. Som Janne Josefsson sade i en intervju. ”Dagen efter så kan samma person ringa upp till honom och säga min son behöver bostad men inte i de här jävla negerområdena” 

Media må vara antirasister med pennan men de är ”rasister med fötterna”

Det stannar dock inte där. Thentes debattartikel nämner även pubkvällen där jag personligen var med. Thente har dock missuppfattat ett och annat så jag vill passa på att poängtera de missvisande bitarna i hans citat. Den som vill veta mer om pubkvällen kan läsa mina två inlägg som jag skrev direkt efter.

 i en artikel i DN om antifeminismen (27/3 2012) skildrar hon om en episod då hon och femtio kompisar strömmade in på en pub i Stockholm för att konfrontera ett tjugotal ”anti­feminister” som träffats där.

Det var inte Svelands kompisar som strömmade in utan Vänsterextremister från AFA-klonen förbundet ”Allt Åt Alla”. Det var heller inte antifeministernas pubkväll som de trängde sig på. utan det var jämställdisternas pubkväll. För mer information om jämställdism rekommenderas Genusdebatten.se

Avslutningsvis har jag inte sett Del 3 av Trolljägarna än men jag har förstått att en av de stackars utsatta personerna den här gången var Åsa Linderborg vilket händelsevis är en av de två mediamänniskor vars manshat jag klädde av under rubriken ”Är detta var media vill kvaliteten skall ligga i mansfrågor?”

---

Publicerat i Genus