Aktivarum

Genusvetenskapen företräder inget av könen – Del 2 Misandri = Negativ syn på manlighet | oktober 12, 2012

Välkommen till Institutet för Mansfrågeforskning. Här besvaras frågor om män som andra ignorerar.

Tidigare slog jag fast att Genusvetenskap = Maktfrågor. Här tänker jag titta på genusvetenskapens hantering av män och manlighet. Så här skriver Stenman på Newsmill:

”Majoriteten av feminister varken hatar män eller hyser något mansförakt. I själva verket är det snarare tvärtom, feminister slåss för att kvinnor och män skall få ses som individerna de är, utan att begränsas av normer kring kön och behandlas lika.”

Utan att veta det lyckas Stenman bekräfta flera av mina åsikter om feminism, genusforskning och misandri. Först det första förväxlar hon vad man försöker åstadkomma med vad som görs.

Hon pratar inte om hur feminister agerar utan tror att bara målet är gott är allt annat nödvändigt.

För det andra så pratar hon om ”individerna de är” och inte individerna de vill vara. Hon har tydliga problem med konceptet fri vilja. Låt oss nu titta på vad som sägs i New Male Studies #01.

”We began our research on men with the following hypothesis, which we invite social scientists to verify or falsify on empirical grounds: that no person or group can have a healthy identity without being able to make at least one contribution to the larger society, one that is distinctive, necessary and publicly valued”

Men det är ju just detta som de godhjärtade genusforskarna vill ”befria” män från. Hur går det ihop egentligen? Svaret är att inom samhällsvetenskapen är ”Teorin” bara idéer om världen.

Samtidigt inom den breda vetenskapen förutsätts Teorier vara säkra kunskaper styrkta av forskning.

Teorier och ”Teorin” är alltså inte alls samma sak. Ta exempelvis evolutionsteori. Man har samlat mängder av fossil och liknande som styrker att människan i själva verket är en moddad apa. Men…

”Inom genusvetenskap finns massa skilda teoribildningar och områden t ex inom etnicitet/postkolonial studier, queer, maskulinitet, klass/marxism, psykoanalytiskt inspirerade teorier, diskursanalys, poststrukturalistiska teorier, femininitet, crip theory, organisation och kön, feministisk materialism mm mm. Inom alla dessa områden finns en mängd forskare med egna teorier.” (kommentarsfältet)

Men när vi nu tittar på den här ”Teorin” vad styrker att dessa påståenden om världen stämmer? Exempelvis Malin Stenmans ideer om ”individer som vi är” hur har den kunskapen forskats fram?

Dessa påståenden om individen styrks inte av vetenskapliga bevis på hur människor funkar.

Vad Malin Stenman beskriver bygger snarare på 1700-tals filosofen Jean-Jacques Rousseaus moralsyn och det moraliska skifte som skedde i USA under The 60s Culture Wars.

”Rousseau held that this third savage stage of human societal development was an optimum, between the extreme of the state of brute animals and animal-like ”ape-men” on the one hand, and the extreme of decadent civilized life on the other.”

Om genusvetarna var säkra på att det är så borde de redovisa forskning och källor. Att jag skall leta rätt på och redovisa de källor deras tankar kommer från är en fullkomligt absurd situation.

I vilket fall som helst så glömmer Stenman att alla inte vill tvingas på Roussaeus moralsyn.

Vi har exemepvlsi Steven Pinkers  ”The Blank Slate”.  Där visas med jämförelser mellan Roussaeu och Thomas Hobbes att vetenskapen objektivt snarare stödjer Hobbes moralsyn.

”Rousseau criticized Hobbes for asserting that since man in the ”state of nature . . . has no idea of goodness he must be naturally wicked; that he is vicious because he does not know virtue”. On the contrary, Rousseau holds that ”uncorrupted morals” prevail in the ”state of nature”

Stämmer verkligen detta? Om alla bara får vara unika och sig själva löser sig allting? Fast när vi pratar om en seriemördare som är sig själv kanske det här resonemanget inte verkar lika vettigt?

Rosseau skulle ha hävdat att om vi bara låter människor vara så lär de sig aldrig att bli seriemördare.

Är det rimligt? Knappast, dagens kriminalpsykologi har heller inte råd med lyxen att hävda det inte är skillnad på de värsta mördarna och på helt vanliga människor oavsett hur populär den åsikten är.

”Denna idévärld om ett mansförakt stämmer väl överens med missförståndet om att kritisk maskulinitetsforskning i själva verket handlar om kritik av män som individer.” Stenman

Kritisk maskulinitetsforskning utgår från en radikal idé om individer som per definition är starkt negativ till de män som inte distanserar sig från gruppen. Att vara omanlig belönas och uppmuntras.

Låt mig kommentera den idén om manlighet med ett par till citat från New Male Studies #01

Mansfrågeforskarna Katherine Young och Paul Nathanson specialiserar sig på att studera misandri dvs manshat. Här är deras slutsater gällande de buskap som prackas på män angående deras kön.

“Any man can feel good about himself as an individual even now, after all, by adopting one of two strategies that prevent him from feeling good about himself as a man.” … “The first requires dissociation from other men as a male feminist” … “The other strategy requires dissociation from society and thus becoming an antisocial threat to it.”

Med andra ord hatet mot män handlar inte om att de föds som pojkar. Hatet mot män handlar om idén att deras normala beteenden är skadliga och behöver hjärntvättas bort, helst i tidig ålder.

Med detta sagt, nu till något helt annat.

Nyligen så ändrade jag Aktivarums undertitel till ”Institutet för Mansfrågeforskning”

Mansfrågor diskuterar problem som är specifika för män och deras relationer. Mansfrågeforskning (del 3) sammanställer och presenterar vetenskap som beskriver/löser dessa specifika problem.

”Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!”

Mansfrågeforskning gav noll träffar på google före den 5 Oktober 2012. Begreppet kan inte sammanblandas med genusforskning (del 1) eller maskulinitetsforskning (del 2).

Fortsättning följer…

Genusnytt: Demonstration utanför Riksdagen på Internationella Mansdagen

Pelle Billing: Utrdrag ur Jämställdhetsbluffen på Engelska


10 kommentarer »

  1. “Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!”

    Jag såg den kommentaren i det förra inlägget också. Vad bygger du den tesen på? Jag säger inte emot utan är bara nyfiken.

    Jag tror nämligen att den saknar en nyans. Många män reagerar precis som du skriver. Är det några problem i relationen vill de göra kvinnan nöjd eller åtminstone dra sig undan för att inte förstärka konflikten. Jag har tappat räkningen på alla män som säger att det enda de vill är att deras fru ska vara glad/nöjd/lycklig.

    Men det är en förenkling och jag är inte säker på att det är det normala förhållningssättet. Frågar man kvinnorna är det sällan deras önskan är att deras man gör dem nöjda. En del säger rakt ut att de inte vill att deras män tolererar deras missnöje.

    En annan observation är att väldigt många män passiviseras i relationer. De reagerar på kvinnans krav och på vissa uppgifter som de uppfattar som plikter men är mycket mer passiva än vad de är i andra sfärer.

    Om något ska anses normalt så tror jag snarare det är att män tar ledarskap i relationer. Att de skapar sig en bild av hur familjen ska se ut och genomför den tillsammans med sin fru. I vår kultur är vi väldigt upptagna av att dela uppgifter lika, vilket alltid betyder att dela på de uppgifter kvinnan tycker är viktiga. Det passiviserar män eftersom de inte trivs med att se sin fru som sin morsa och det gör kvinnor till kritiska projektledare, vilket de inte heller trivs med.

    Om män istället själv formade sina relationer tror jag i många fall båda parterna skulle vara nöjdare. Männen slipper ha någon som kör med dem och kvinnorna som i allmänhet framförallt söker gemensamt engagemang skulle få mer känslomässiga behov tillgodosedda. Om man talar normalt i kulturell bemärkelse tror jag också det är mycket vanligare.

    Kommentar av Johan Grå — oktober 12, 2012 @ 12:39 e m

  2. Johan Grå:

    (redigerad och förtydligad)

    ”Jag såg den kommentaren i det förra inlägget också. Vad bygger du den tesen på? Jag säger inte emot utan är bara nyfiken.”

    Jo jag bygger den på kontrasten mellan feministiska kvinnors problem att få män att ställa upp på sina idéer om jämställda relationer och mäns villighet att lägga massor med pengar, tid och engagemang på att höja kvaliteten på sexuella relationer med kvinnor. Först på 90-talet med datinglitteratur och sedan på 2000-talet med Neil Strauss, The game och Pickup Arts…

    ”Jag tror nämligen att den saknar en nyans. Många män reagerar precis som du skriver. Är det några problem i relationen vill de göra kvinnan nöjd eller åtminstone dra sig undan för att inte förstärka konflikten. Jag har tappat räkningen på alla män som säger att det enda de vill är att deras fru ska vara glad/nöjd/lycklig.”

    …men när männen bemöts med maktspråk så ställer de inte upp alls. Det är när männen skall göra som kvinnor vill som en del i sexuella relationer som det inte finns någon hejd på arbetet de lägger ner. Det är närmast skrattretande hur feminister försökt framställa män som rädda för förändring samtidigt som männen ändrade precis allting som 90-tals datingkulturen stod för. Det är så jag resonerade där.

    ”Men det är en förenkling och jag är inte säker på att det är det normala förhållningssättet. Frågar man kvinnorna är det sällan deras önskan är att deras man gör dem nöjda. En del säger rakt ut att de inte vill att deras män tolererar deras missnöje.”

    Men jag har inte ens sagt att kvinnorna vill männen skall göra dem nöjda. Jag har sagt att det är männens normala beteende att vägra när det handlar om maktsspråk medan de är mycket mer villiga att ändras som en del av sexuella relationer. Vad kvinnorna ville var inte en del av det.

    ”En annan observation är att väldigt många män passiviseras i relationer. De reagerar på kvinnans krav och på vissa uppgifter som de uppfattar som plikter men är mycket mer passiva än vad de är i andra sfärer.”

    Men män passiviseras inte av att vara i relationer. Män passiviseras av att de så fort de är i relation IDAG blir utsatta för kommandon av kvinnan, hennes tjejkompisar, flera akademiker, många andra män, politiker och statliga myndigheter gällande hur relationen skall se ut. Som en jämställdist sade till en feministjej hos PB. Felet var att hon drog med sig Foucault in i sängkammaren. Så här beskriver Pernilla Ouis Foucaults ställning i den svenska samhällsdebatten.

    “Foucault är Gud i den svenska universitetsvärlden, inte profet, utan Gud fader själv. Inom socialvetenskaperna är det han som banat vägen för det kritiska tänkandet kring hur språket formar våra sociala praktiker”

    https://aktivarum.wordpress.com/2011/12/13/och-sa-var-det-dags-att-kommentera-focault-igen-konstruktivismens-superstjarna/

    Du har på ena sidan tjejen, hennes kompisar, samhällets ideer osv. På andra sidan har du i regel en ensam kille där knappt de manliga kompisarna vågar ge tydligt stöd (de är rädda för vad deras flickvänner skall tycka) Är det konstigt han passiviseras?

    ”Om något ska anses normalt så tror jag snarare det är att män tar ledarskap i relationer. Att de skapar sig en bild av hur familjen ska se ut och genomför den tillsammans med sin fru.”

    Det där är normalt när relationer består av två jämlika personer tydligt avgränsade från övriga människor. När vi drar in samhället, tjejkompisar och liknande så försvinner pojkvännen allt tydligare.

    ”I vår kultur är vi väldigt upptagna av att dela uppgifter lika, vilket alltid betyder att dela på de uppgifter kvinnan tycker är viktiga. Det passiviserar män eftersom de inte trivs med att se sin fru som sin morsa och det gör kvinnor till kritiska projektledare, vilket de inte heller trivs med.”

    Det är inte riktigt så att vi i vår kultur delar uppgifter lika. Det är snarare mer andra personer som delar uppgifter lika åt oss. Vad kvinnor tycker är viktigt är ju oftast vad de fått höra andra tycker är viktigt. Det är sällan kvinnan som säger vad hon personligen tycker.

    ”Om män istället själv formade sina relationer tror jag i många fall båda parterna skulle vara nöjdare. Männen slipper ha någon som kör med dem och kvinnorna som i allmänhet framförallt söker gemensamt engagemang skulle få mer känslomässiga behov tillgodosedda. Om man talar normalt i kulturell bemärkelse tror jag också det är mycket vanligare.”

    Absolut! Men hur mycket forskning finns det på vilka faktorer som får män att forma sina egna relationer och hur mycket forskning utgår från att relationer inte bara sker utan skall ske efter kvinnors behov på basis av premissen att män inte skall förtrycka kvinnor? När det viktigaste är vad män inte skall göra är passivisering den logiska följden.

    Feministernas budskap till män är att gå runt med blicken fast fäst på marken så de inte av misstag gör något förtryckande. Det här går jag in på i nästa blogginlägg.

    Kommentar av Aktivarum — oktober 12, 2012 @ 1:38 e m

  3. Jag tror vi pratar om varandra. Jag tror det beror på att jag försökte bygga upp en argumentation i flera stycken men du läste varje stycke för sig. Eller så fick jag inte ihop argumentationen. Hur som helst, jag återkommer när jag har mer tid.

    Kommentar av Johan Grå — oktober 12, 2012 @ 1:46 e m

  4. Johan Grå: Jo det blev lite rörigt. Men om jag skall återgå till din ursprungliga fråga:

    Jag bygger den tesen på kontrasten mellan feministiska kvinnors problem att få män att ställa upp på sina idéer om jämställda relationer (feminism) och mäns villighet att lägga massor med pengar, tid och engagemang på att höja kvaliteten på sexuella relationer med kvinnor (pua).

    Rent praktiskt så lägger männen tiden och pengarna på kvinnor utan att kvinnor får ta del av tiden och pengarna och det är ju egentligen rejält slöseri.

    Kommentar av Aktivarum — oktober 12, 2012 @ 1:58 e m

  5. Johan Grås första kommentar får mig att tänka på en diskussion om förhållanden jag hade med en manlig bekant härom dagen. Han menade att det för många män är mycket viktigt att undvika konflikter med sin partner och hålla henne nöjd. Som exempel gav han att han håller inne med en massa av sina åsikter som han misstänker kan göra henne upprörd, undviker att göra saker i hemmet hon kan tycka att han gör ”fel”. Han menade att det är ett vanligt beteende. Om jag inte missförstår är det något liknande som Johan Grå menar.

    Men ett sådant beteende gör ju sällan en kvinna mera nöjd och mindre irriterad. Jag blir irriterad helt här ensam i soffhörnet när jag tänker på det redan…

    Men jag är inte säker på att det alltid ens har att göra med feminism och sammhällets ideer om förhållanden. Alltså hans undvikande beteende.

    Kommentar av Siiri — oktober 12, 2012 @ 6:13 e m

  6. @Siiri Ja, det är precis det jag beskriver. Fast jag skulle gå ett steg längre. När jag frågar män vad de vill i relationen så är det många som säger att det enda de vill är att slippa fruns upprördhet. De har fokuserar så starkt på att göra henne nöjd, eller åtminstone inte missnöjd, att de glömmer bort vad de själva vill.

    En delförklaring tror jag är att det oftast är kvinnan som har makten att formulera hur relationen ska se ut. Män blir tillsagda i alla sammanhang att de ska dela på uppgifterna och vara jämlika, vilket alltid innebär att göra hälften av de uppgifter kvinnan tycker ska skötas. Ibland uppmuntras de också att ta ansvar. Kvinnan vill ju inte vara ensam projektledare, men de förväntas fortfarande ta ansvar för det som kvinnan tycker är viktigt.

    Min erfarenhet är, precis som du beskriver, att kvinnor inte heller vill ha det så.

    Kommentar av Johan Grå — oktober 13, 2012 @ 6:59 f m

  7. @Aktivarum

    Jag håller med om att samhället gör allt för att få män att ställa upp på kvinnors villkor. Fullständigt missriktat dessutom eftersom de flesta kvinnor inte ens vill ha en man som gör allt de säger.

    Kommentar av Johan Grå — oktober 13, 2012 @ 7:12 f m

  8. […] är därför jag gett bloggen undertiteln “Institutet för Mansfrågeforskning” Ambitionen är att informationen ni får här om det manliga könet skall vara mer pålitlig än […]

    Pingback av Varför Katrine Kielos, Hanna Rosin & Co har fel – Del 1 Den nya Tyckaradeln « Aktivarum — oktober 14, 2012 @ 5:20 e m

  9. […] replik på en replik” sprider Män för jämställdhet på sin hemsida den sedvanliga “teorin” om privillegier, “makt” och andra ihopljugna påhitt vi tagit upp tidigare. […]

    Pingback av MFJ – Män för vilken sorts jämställdhet? « Aktivarum — oktober 17, 2012 @ 12:04 e m

  10. […] “En replik på en replik” sprider Män för jämställdhet på sin hemsida den sedvanliga teorin om privillegier, makt och andra ihopljugna påhitt som redan är avhandlade här. “Män för […]

    Pingback av Misandripatrullen » Komprimerad MFJ misandri — oktober 18, 2012 @ 10:03 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 068 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: