Mansfrågor och Genusforskning är inte samma sak – Del 3 Mansfrågeforskning på riktigt

De bägge förra inläggen om hur genusforskare studerar ”maskuliniteter” beskrev vad mansfrågor INTE är.

Nu efter Del 1 och Del 2 har det blivit dags att beskriva vad mansfrågeforskning faktiskt ÄR. I detta syfte lägger jag ut videoklippen av 2nd Conference on Male Studies 2011 från New York Academy of Medicine.

Här hittar ni även en transkribering av konferensen, läsa eller lyssna, valet är fritt. Här följer en lista av deltagarna och som ni märker ingår varken fälten maskulinitetsstudier eller genusforskning.

Edward M Stephens, Ordförande, Foundation of Male Studies

Guy Garcia (The Decline of Men), Moderator 

Maryanne J Legato, MD, Founder and Director, Partnership for Gender-Specific Medicine, Columbia College of Medicine

Tom Mortenson, Utbildningsforskare

Gordon E Finley, Psykologiprofessor

Michael Gilbert (The Disposable Male)

Paul Nathanson, (Misandry-Triloguy) Misandriforskare

Matthew Wilcox, Reklamstrateg

Mansfrågor handlar om problem som mestadels drabbar män vilket kräver en unik kompetens.

Det är dessutom frågor som personer anställda för att hantera de problem som drabbar specifikt kvinnor är helt ointresserade av att behandla annat än utifrån perspektivet ”whats in it for me?”

I detta syfte har genusforskare framställt som sig som neutral part trots att man specifikt sysslar med kvinnofrågor. Även deras så kallade maskulinitetsforskare sysslar bara med kvinnofrågor.

Genusforskning handlar nämligen inte alls om könsfrågor, de sysslar med makt och förtryck.

När genusforskare kallar sig kritiska mansforskare är det som om marxistiska teoretiker kallade sig kritiska burgoise-forskare. Alla vet marxister avskyr burgoisen, alla vet genusvetare avskyr män av idag**

”Efter den veckan i september när tre mord har skett, känns det naturligt att utesluta männen från det offentliga rummet.” Ur ROKS månadsbrev

Ovan ROKS-citat från Rockis månadsbrev är ett typiskt exempel på hur personer som sysslar med kvinnofrågor saknar kompetens och personlig lämplighet att syssla med mansfrågor.

Det kan inte sluta med annat än att de letar sätt att få mansfrågor att handla om att gynna kvinnor.

Mansfrågor är sålunda ett fält som kan hanteras antingen av personer som har en tydligt positiv inställning till män av idag eller av personer som är både konsekventa och neutrala i sakfrågan.

Personligen skulle jag inte bara ifrågasätta genusforskningens lämplighet i Mansfrågor. Med tanke på (den marxistiska) fixeringen vid makt så skulle säga de även missköter flera kvinnofrågor.

Kvinnofrågor är nämligen oftast relationella medan genusforskningen vill omfördela makt.

Mäns normala reaktion på relationella problem är att försöka få kvinnor nöjda. Mäns normala reaktion på maktkonflikter är att hävda sin frihet framför allt annat i världen – Av goda orsaker!***

För en riktig mansfrågeforskare är detta inget konstigt så den enda slutsatsen som kan dras av de ”forskare” som hävdar det bara är att träna bort på dagis är att de antingen är helt inkompetenta på ämnet…

Eller så säger de precis vad som helst bara det ger dem ursäkter att omfördela makt.

Det spelar ingen roll vilket av alternativen vi väljer. Vare sig förtrycksforskare under genusetiketten luras eller är okunniga så kvarstår faktum de är helt olämpliga för att lösa mansproblem (mansfrågor).

Genusforskningens syfte gällande män är att hitta den magiska fras som gör män mer fogliga och då ingen sådan fras existerar slutar det vanligen med okritiskt stöd för statlig tvångsmakt i mängder.

Detta innebär genusforskare tar statsmaktens sida mot arbetare och hamnar i en trovärdighetskris.

Genus är inte vänster för arbetare mot makten. Genus är inte kvinnofrågor för relationer och Genus är heller inte mansfrågor för frihet. Genus är mest för kulturelitens känsla av överlägsenhet.

Pelle Billing besvarar de Fyra Genusvetarnas Svd-artikel med konstaterandet att det behövs en mycket bredare forskning om mansfrågor än den som genusforskare vill ägna sig åt.

Här på bloggen konstateras Pelles bok Jämställdhetsbluffen är en perfekt introduktion. Läs även Kristian Stålnes recension som gör liknelser till den kopernikanska revolutionen.

fortsättning följer…

** Genusfältets manshat döljs bakom idén om könet som social konstruktion där genusforskare gillar män, inte för hurdana de är idag utan för hur de tror män kunde bli med rätt fostran.

*** Kvinnors evolutionära orsak att försöka ändra män är att testa mannens styrka. Om mannen gav med sig fanns stor risk kvinnan tappade intresset.

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet
Tags: jämställdhetsbluffen, Male studies, mansfrågeforskning, mansfrågor