Aktivarum

Robert Jordans Wheel of Time – Feministisk fantasy eller Pseudo-feministisk karikatyr? | augusti 8, 2012

Jag började skriva detta inlägg som kommentar men texten blev lång nog att bli eget inlägg.

I förra inlägget om Fantasy ifrågasatte jag mansfientliga beskrivningar och frågade varifrån inspirationen kommer till värdar där kvinnor ideligen är mäktiga mystiker eller våldsoffer.

Vi började med Pär Ströms kritik av TV-serien Legend of the Seeker (LotS) från Tery Goodkinds böcker och kom sedan in på likheterna med männen i Robert Jordans ”The Wheel of Time” (WoT)

Min slutsats fanns i det förra inläggets rubrik: Dessa författare är Pseudo-feminister.

Beskrivningarna är sålunda en spegling av media och offentligheten. Folk verkade vilja ha dumma underlägsna män (se reklam) samt bitchiga coola kvinnor (bitch betyder här något positivt)

Folk verkade vilja ha kvinnor som bestämmer och män som lyder. WoT-Böckerna skrevs 1984-2007. De tillhör tidsmässigt tredjevågsfeminismen. Jordan gav bara folk vad de tycktes vilja ha.

Detta påstående motiverade jag dock inte särskilt bra Sedan gav robjoh flera bra kommentarer.

Här tänker jag med utgångsläge i robjohs kommentarer ge mer tyngd och djup åt den hypotesen. Vi börjar med Robert Jordans beskrivningar av dynamiken mellan könen i WoT-världen.

”(Jordan har) en väldigt barnslig relation mellan kvinnor och män, inget kön kommer ostraffat undan. Män beskriver kvinnor som oansvariga och dumdristiga och tvärtom.”

Männen tycker kvinnorna är dumma ja, men kvinnornas position i världen motsvarar inte den åsikten. Det gör däremot männens. Kvinnorna är i linje med världen medan männen stretar emot.

Den envishet män uppvisar i WoT motsvarar åsikten att männen är ”rädda för förändring”

”De manliga Aes Sedaierna blir galna det finns dock en anledning till detta”

Anledningen något händer ändrar dock inte att det händer. Den ändrar inte dynamiken mellan män och kvinnor. Allt den gör är ger Jordan en ursäkt att ha den, men varför ville han ha den alls?

”I det i förra kriget mot den svarta var det männen som låste in honom i sitt fängelse. Då inneslutningen inte blev perfekt lyckades den svarta smitta den manliga delen av urkällan.”

Jordan bestämde i praktiken en värld där ett sällskap av mäktiga mystiker gör vad de anser nödvändigt i det godas tjänst samt skapade en ursäkt för detta sällskap att enbart bestå av kvinnor.

Denna ursäkt är att män som får denna magiska kraft blir galna och måste ”släckas” eller dödas.

”Männen blir alltså inte galna för att de använder skulle vara onda, de blir galna för att de räddade världen förra gången. ”

De flesta feminister anser inte män är onda av naturen. (Finns dock SCUM-galningar som tycker det). De flesta moderna feminister anser manlig våldsamhet är en socialt skapad konstruktion.

Jordans manliga Aes Sedai är en spegelbild av genusteorier. Är män våldsamma för att de föds onda eller som en effekt av saker de tvingats göra i vår historia för att hålla oss vid liv?

Maskulinitet var bra att ha när den behövdes i krig för att hindra världens undergång men…

…utvecklandet av denna förmåga gjorde männen problematiska för moderna samhällen. Numera är manligheten ett hot som skall tryckas ner av feminister (Aes Sedai) och manliga tjänare (Warders)

”Då har jag inte ens gått in på att de kvinliga Aes Sedaierna inte beskrivs som rent igenom goda. Utan faktiskt beskrivs som allt från goda och ädla till egoistiska rövhål eller i maskopi med den svarta.”

Vilket är just hur feminister beskriver sig själva. Och precis som är fallet med riktiga feminister hanteras Svarta Ajah (Antifeministiska kvinnor) genom förnekelse, dem pratar man inte om.

Det finns fler likheter: Aes Sedai är historiskt motarbetade och ”hatade” av vanliga människor.

Detta beror inte på att de har fel utan de är bara missförstådda. Aes Sedai betyder ordagrant ”Alltings tjänare” precis som feminister ser sig inte Aes Sedai som självständiga makthavare.

I själva verket är det snarare allting som förväntas anpassa sig efter vad som passar Aes Sedai. I enlighet med inlägget om hypoagency. Världen, förutsättningarna, samhället, etc…

Allt skall rätta sig efter systerskapets ideer för de tjänar det goda, fina och rättvisa i världen.

Politiker klarar dock inte detta på egen hand. Därför behövs feministrörelsen Aes Sedai och genusforskningen Tar Valon för att släcka den skadliga maskuliniteten Saidin.

Observera att jag inte säger Robert Jordan var feminist, eller ens lyssnade på dem. Han verkar snarare ha observerat feminismen från utsidan och okritiskt speglat vad han såg.

”Some view the female characters as being so strong that they believe Robert Jordan is actually a woman writing under a pen name; others say the women inhabitants of Randland (as fans refer to it) are dull caricatures of feminist extremists. ”

Annonser

6 kommentarer »

  1. Läste många av böckerna i Sagan om Drakens återkomst när de kom på 90-talet och reagerade inte alls på detta som du skriver utan såg det mer som en saga/fantasy, precis som tv-serien Game of Thrones. Det känns riktigt skönt att koppla bort dagens genushysteri och inte ens tänka på skiten.

    Kommentar av Malte Skogsnäs — augusti 8, 2012 @ 10:15 e m

  2. Malte:

    Författarens eget svar på frågan om feminism:

    Do you feel that fantasy literature is heading in a more feminist direction? If so, what role has The Wheel of Time series played in that? Did you consciously focus on creating strong female characters? Who do you think is your strongest female character? Who is your favorite female character?

    RJ: Whether or not fantasy is becoming more feminist, I couldn’t say. If it is, I certainly don’t know whether The Wheel has played any part. There have been fantasies based at least in part on the feminist struggle for many years, long before I began writing these books. In fact, I have been accused of ignoring the feminist struggle, though that isn’t exactly true. I simply decided to write in a world where the feminist struggle occurred so long ago that no one even remembers it. People in this world may think that a woman acting as a guard on a merchant’s train of wagons is odd, but just because it’s a rare sight. (When weapons depend on upper body strength, as swords, spears, halberds and bows do, the people who end up wielding the weapons are usually those with the greatest upper body strength.)

    But if a merchant or a magistrate or a dock worker is a woman, that’s just part of the description. I mean, the most powerful single group in this world for the last three thousand plus years is all-female. The Aes Sedai are actually the most sexist bunch in town, in many ways. In the eyes of most of them, a Warder is a man. The very notion of a female strikes them as peculiar and even uneasy-making. Which might just be the remnants of knowledge of what the differences are between a bond that links a man and a woman and the bond that links two women. (RAFO, guys, though the clues are already there. And by the by, a bond linking two men is also different, just not different in the same way.)

    När böckerna kom i början av 90-talet reagerade jag främst på könsdynamiken som en ursäkt att få karaktärerna att vara misstänksamma mot varandra och därför ofta göra riktigt korkade val. Den tydligaste effekten jag minns detta hade på läsningen var att alla karaktärerna framstod som mycket yngre än de var och man trodde de skulle växa upp senare i berättelsen. Så är dock inte fallet, i den mån smartare val görs när de blir äldre är det i regel pga tvång eller manipulation och mängder av läsare gav upp serien i senare böcker när varken handling eller karaktärsutveckling tycks ske.

    Någon liknelse mellan Aes Sedais systerskap och genusfeminister fanns inte för på den tiden var det i USA som genusfeminismen härjade och situationen i USA fick vi svenskar inte koll på förrän Internet slog igenom och blev var mans egendom. Visst var det skönt att kunna läsa på det sättet men det hade också effekten att författaren kunde skriva dummare saker. Vi hade helt enkelt så lite fantasy att välja mellan på den tiden att allting verkade bättre än det var bara det liknande Sagan om Ringen. Vilket Sagan om drakens återkomst (WoT) gjorde i början.

    Men från att ha börjat i bekanta omgivningar blev WoT sedan mer ”modern” vilket betyder politisk korrekt, feministisk, postmodernt komplex och full av nonsens som gjorde att många läsare snart inte ens kom ihåg vad som hade hänt tidigare i berättelsen och gav upp. Böckerna blev segare och segare i att berätta handlingen och snart var det så lite som hände att Robert Jordan hann avlida innan bokserien var klar. Eftersom karaktärerna inte utvecklades så blev de mer och mer irriterande.

    Någonstans fanns dock ambitionen om en berättelse med den filosofiska poängen att det var pga misstänksamheten och bristen på samarbete mellan män och kvinnor som det mesta eländet inträffade men Jordan kom aldrig bort från eländet medan genuskorrekta bokvetare började beskriva eländet som något bra och gav Jordan kritik för att de kvinnliga karaktärerna senare definierades genom relationer med män istället för att bli mer självständiga – dvs ännu mer av vad som skapade misstänksamheten och eländet.

    Men detta framgick aldrig bra nog i de första böckerna och eftersom serien blev evighetslång så blev eländet, misstänksamheten, tonårsomogenheten och kvinnors ständiga nedvärderande av män böckernas normala tillstånd. Och precis som inom genusforskningen kommer man sällan fram till något mer än att det behövs mer av samma sak för att förstå världen. Men precis som i genusforskningen får man ut mindre och mindre av att läsa fler böcker och det tar aldrig slut.

    Men WoT kommer faktiskt att ta slut nu och i teorin kommer det att sluta på ett sätt som Jordan redan hade bestämt. I praktiken finns dock inga garantier att den nya författaren kommer fram till samma slutsatser som den gamla för precis som i genusvetenskapen är det mer tolkning än positivism utifrån konkreta fakta och ju mindre som inträffade i senare böcker ju fler personer gav upp försöken att läsa klart serien. Sannolikt är det många av dem som vill veta vad som hände som får ta reda på det via Wikipedia.

    Kommentar av Aktivarum — augusti 9, 2012 @ 6:41 f m

  3. WoT känns som Tolkien goes batikhäxa on speed – och drar ut på det i tusentals sidor…
    Men det finns dem som gillar det också.
    Tolkien räcker för mig…

    Kommentar av Moneymaker — augusti 9, 2012 @ 10:38 f m

  4. Jag har läst inlägget, men jag hinner inte riktigt kommentera nu. Återkommer senare.

    @3 Moneymaker
    Förstår verkligen inte vad folk ser hos Tolkien, filmerna är bra. Böckerna är mest tråkiga.

    Kommentar av robjoh — augusti 9, 2012 @ 2:12 e m

  5. På tal om kritik mot Robert Jordan. Här är ett cirkeldiagram som någon gjorde (på skoj) för att redovisa innehållet i böckerna.

    Kommentar av Aktivarum — augusti 9, 2012 @ 6:42 e m

  6. @robjoh
    Visst är LotR-filmerna bra!
    Innan man förstår sammanhangen så är böckerna tråkiga, det krävs lite uthållighet i början. Men det tar tid att beskriva en värld, om än bit för bit, och allt har en anledning…
    Ska man förstå Tolkiens värld, så bör man läsa ”Silmarillion”. Jag började som 10-11-åring med ”Bilbo”, och fattade inte särskilt mycket då. 🙂

    Kommentar av Moneymaker — augusti 10, 2012 @ 12:29 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 119 andra följare

    Aktivarum

    Fel: Twitter svarade inte. Vänta några minuter och uppdatera den här sidan.

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: