Den Svenska Mobbningskulturen Del 2 – Hade det skett någon mobbning så hade vi vetat det!

Jag fortsätter att rapportera från Zarembas artikelserie om mobbning på arbetsplatsen. 

Här hittar ni Del 1 som handlade om kontraster mot Frankrike. Nu skall vi titta betydligt mer på hur Sverige hanterar mobbning. Citaten kommer denna gång huvudsakligen från Zarembas artikel ”Värst för dig själv” Vår heder har inget pris Vad menas med heder? Heder handlar om hur vi vill se oss själva.

”År 1993 imponerade Sverige på världen, som det första landet som fördömde mobbning på jobbet, skattade dess samhällsfarlighet och stiftade en lag som gjorde arbetsgivaren ansvarig. Sjutton år senare har myndigheterna inte hittat en enda arbetsplats där det fanns något att beivra.”

Det är när saker inte är som vi vill de skall vara som hedersbeteenden kommer in i bilden. När det handlar om mobbning är det framför allt hos myndigheter och fackföreningar som ansvaret ligger. Föga förvånande är det där man är som minst benägen att erkänna någon vuxenmobbning sker i Sverige alls.

Låt oss sålunda titta på de absurda effekterna detta får i Sverige för det praktiska arbetet.

”Låt mig berätta vilket märkligt läge som våra lagstiftare och myndigheter försatt oss i. Trakasserar chefen en Amir från Albanien kan denne klaga på diskriminering. Men om chefen börjar plåga också Amirs kompis Torsten, kan ingen av dem klaga längre. Inte Torsten, som råkar vara svensk, man, frisk, straight och lutheran. För sådana har vi inga särskilda skyddslagar. Och inte Amir heller. Han har fått sällskap av Torsten, då är han inte särbehandlad längre.”

Här blir plötsligt den politiska korrektheten förståelig. Mediafolk och journalister prioriterar vissa grupper och vissa brott. Skulle dessa prioriterade grupper behandlas som vanliga svenskar så skulle det framgå på tre sekunder att systemet är trasigt och inte fungerar. Sålunda behövs ett helt separat system att visa upp i TV.

Detta separata system är Sveriges Diskrimineringsindustri. Medan mobbning juridiskt sett är ett icke-problem så betraktas mobbning av bara irakier som rasism – ett samhällsproblem. Och när vi vet mångkulturen funkar på det viset är det inte svårt att lista ut att även feminismen funkar på samma sätt. Vilket Zaremba bekräftar..

”Var god och skölj, för här kommer mer: Viskar en chef en gång för mycket i sekreterarens öra hur attraktiv hon är – kan det bli anmälan och rent av skadestånd. Men viskar han i stället hur ful och fet och värdelös hon är – finns ingen ombudsman för denna klagan.”

Logiken är väldigt enkel. Om systemet funkade varför skulle dessa grupper behöva en särskild ombudsman alls?

Redan när våra folkvalda säger att ”homosexuella” eller ”romer” behöver en särskild lag eller policy som skyddar dem dvs så erkänner de indirekt att den ordinarie inte gör det. Dvs om du inte tillhör en särskilt skyddad grupp så är hets mot dig accepterat – ja inte bara accepterat det är statligt sanktionerat och uppmuntrat.

Den rent juridiska principen är inte krånglig alls. Antingen så har alla en varsin ombudsman – eller så får ingen ha det eftersom då den ordinarie lagen skall skydda alla människor. Om en speciell ombudsman behövs säger man lagen inte gäller – vilket innebär lagbrott mot folk utan särskilt skydd är ok.

Som Zaremba visar gäller det särskilda skyddet bara rätt sorts brott vilket gör att ingen i praktiken är skyddad.

”Hur har det blivit så? Helge Hoel vid Manchester Business School och Ståle Einarsen vid universitetet i Bergen, ställer sig samma fråga. Varför stiftar svenskarna en lag som beivrar mobbning – och sedan struntar i den? Så olikt denna annars så ordningsamma stat  … De noterar att mobbningen i Sverige är mera jämlik än på andra håll: drabbar ofta i sidled, bland jämställda – medan det i Frankrike i nio fall av tio handlar om en chef som förföljer underställd. Kan det vara något med kulturen?”

Ja och nej. Mobbning är definitivt inte kulturellt sanktionerad i Sverige. Tvärtom är det lätt att visa mobbare som fått löpa gatlopp när deras illdåd blivit kända så svenska folket anser inte det är ok.

”När allmänheten får insyn reser allmänheten oftast ragg. I fjol fick en elvaåring i Härryda höra från lärarna att hon ”inte stod högst upp på sina kompisars önskelista”. Dessa pedagoger lär ha hämtat sitt demokratibegrepp från teveunderhållningen, för de lät eleverna rösta ut oönskade kamrater när det var dags att bilda nya klasser. Sanktionerat? När tilltaget blev känt fick de ansvariga löpa gatlopp i Nerikes Allehanda.”

Och där har vi också det riktiga svaret på frågan hur det kommer sig svenskarna struntar i mobbning. Det beror på att de ansvariga byråkraterna och politikerna sanktionerar mobbning genom att gömma undan dess existens.

”År 2006 gjorde ”Strömvirveln”, personalbladet i Norrköpings kommun, ett temanummer om mobbning. Vilket nummer redaktören Marika Formgren tvingades maila till läsarna från sin privata dator, eftersom tryckningen stoppats av kommunen.”

Budskapet var i detta fall glasklart. Att skriva om mobbningen som sker gör så att kommunen framstår i dålig dager.

Vilken dager som kommunen hamnar i genom att använda censurmetoder som hör hemma på Sovjetunionens tid tycks däremot inte de ansvariga reflektera över. Men vänta det blir ännu bättre. Som ni kanske vet har vi någonting som kallas evidensbaserad vetenskap för att avgöra sådana här frågor.

Forskaren Margareta Strandmark fick inte komma in på skolor och sjukhus. Skälet? Fack och kommun visste redan att någon mobbning aldrig förekommit.”

Carina Glenning skrev för några år sedan  i Corren om hur Ingrid Carlqvist råkade ut för trakasserier och fick sparken från Villaliv. Där länkade jag även till en artikel med rubriken ”Förödande att avvika i homogen grupp” som handlade om mobbningsforskning av Lillemor Hallberg och Margaretha Strandmark.

”- Först försökte vi få tag på personer att intervjua genom att kontakta arbetsplatser, men då fick vi svaret att mobbning inte förekom hos dem. När vi istället satte in en annons fick vi däremot en massa svar. Även om mobbning förekommer, är det alltså inget man vill kännas vid, säger Lillemor Hallberg.”

Det är inte bara när det handlar om vuxenmobbning instinkten att skydda ryggen slår till.  Samma sak på en gotländsk skola 

”Och så var det barn- och elevombudet Lars Arrhenius, (som med framgång stämt en rad kommuner för att ha tolererat mobbning bland elever). Han är bestört över skolledarnas hållning, som in i det sista nekar till att barnet lidit skada. Han ber mig läsa domen T 339–08, på Gotland. Jag läser och förstummas. Skoledarna tycks mena att det är tioåringen som är dubbelt skyldig: till att ha blivit sparkad på, och till att deras fina skola får schavottera inför rätta.”

Vad är det då som är orsaken fackföreningar och myndigheter beter sig så här gällande frågan?

”Som vi sett har domstolar i and­ra länder inga problem med att definiera mobbning som misshandel eller att inse att också ord kan döda. Liksom tystnad. Alltså är det inte juridiken som hindrar svensk rättvisa. Så låt oss pröva en annan hypotes. Det var vänsterpartisten Torbjörn Björklund (en av de få folkvalda som lyssnar till de utmobbades föreningar) som satte mig på spåret. Varför, frågade jag, vänder fack och myndigheter de misshandlade ryggen? ”Det beror på skammen.”

Kort sagt folk som vet att de gjort fel vill inte att det blir känt för resten av världen hur fel de har gjort. Zaremba intervjuar Advokaten Michael Fischbein som arbetar med att se till mobbade får skadestånd. Han berättar om kritiken som han får från facken när hans klienter får höga summor pengar för lidandet de har utsatts för.

”För mycket pengar, knorrar Kommunal, Lärarnas riksförbund med flera. Hur kan det bli för mycket till deras egen medlem? ”Därför att facken själva i liknande fall kräver betydligt lägre summor. För att inte förarga arbetgivaren, eller medlemmarna, för den delen. Och när det blir höga vederlag förstår folk hur djävligt människan haft det, och börjar undra var deras fackförening hållit hus.”

Även om den drabbade tillerkänns vara ett brottsoffer som skall ha skadestånd så är det i fackens intresse att hålla nere summan så att det inte verkar som om något allvarligt har hänt. Om höga summor utdöms finns ju risken att folk tror att den mobbade faktiskt har blivit mobbad på allvar.

”Var har de (facken) hållit hus? I de 20-tal fall som jag granskat är fackföreningen i bästa fall anorektisk, ofta frånvänd, inte så sällan på mobbarnas sida. Anita Wallstedt i Organisation mot mobbning berättar att av de 450 utmobbade som hon försökt bistå har bara fem fått hjälp från fackets rättsskydd. Jag läser hos Heinz Leymann att det är fackets uteblivna stöd som ofta utlöser den akuta fasen i patientens depression. ”Kränkande särbehandling sysslar vi inte med, du får skaffa privatjurist”, brukar det låta.”

”Facken är inte så sällan på mobbarnas sida” – Smaka på det uttalandet gällande ett annat brott.

”Forskarna Helge Hoel och Ståle Einarsen finner det ”ironiskt” att ”en facklig rörelse med en av världens högsta organisationsgrader tycks oförmögen eller ovillig att stödja individuella offer och ge ett kollektivt svar på problemet …Är det ironiskt – eller snarare följdriktigt? ”Ingen vill röra vid det, det är lika skamligt som incest”, säger en intervjuperson i samma rapport. ”Vi går på krossat glas”, får jag höra från en ombudsman i Lärarnas riksförbund. Ja, i hans fall tillhörde offret och mobbarna samma fackklubb. Och de senare var, som alltid, i majoritet.”

Detta är varken ett nytt eller okänt problem. Sveriges internationella superkända på mobbningsforskning Heinz Leymann påpekade redan från början problemet med facken som ansvariga för att stoppa mobbning.

Redan på 80-talet fann Heinz Leymann att de modiga ombudsmän som ställde upp för syndabockarna riskerade att få dela deras öde. Leymann var inte helt förvånad. Den fackliga reflexen bjuder att vid konflikt ställa sig på flertalets sida. Det måste krävas gruvligt med kurage att trotsa medlemmarna och cheferna på samma gång, särskilt i ett land där inte så få fackombud ser fram emot att pensioneras med personalchefslön.

Det hör till brottets natur att det vid mobbning vanligen är färre offer än förövare. Det är alltså fackets natur att stödja brottslingarna och inte offren.

Av dessa skäl fann Leymann det orimligt att facken fick hantera mobbningsfallen. Eller att deras åsikt tilläts väga tungt inför domstol och försäkringskassa. De var i regel jäviga och skulle knappast göra det rättvist. Så för folkhälsans skull krävde Leymann en reform: de mobbade måste få ett rättsskydd helt frikopplat från intressegrupper – samt rätt att som individer väcka talan inför AD.

Det här är nog den direkta förklaringen till avpoletteringen av Leymann som ni kunde läsa om i Del 1.

Det blev ingen reform. Modellen är intakt. Än i dag får ingen svensk arbetare väcka talan inför AD. Det får endast arbetsmarknadens parter, desamma som utser domstolen. Och som därutöver gemensamt finansierar den försäkring (AFA) där den som skadats i jobbet förväntas få ersättning. Ursäkta min ekonomism, men om nu parterna tillsammans kvaddat en människa, ofta under skamliga former, vad har de för intresse att frivilligt först erkänna övergreppet – och sen betala?

Den här frågan är att betrakta som retorisk. Vi vet efter snart två decenniers tystnad att Leymann hade rätt.

Att dylika supermänniskor som med fara för egen status hjälper de drabbade inte existerarar i Svenska fackföreningsrörelsen och att sålunda mobbning inte bara accepteras utan stöds av facken.

”Om mobbningen bara var ett verk av psykopater eller av flockinstinken, om det bara var styrt av lust, där lidande är ett mål i sig, hade det inte varit ett så stort problem. Det är som medel som det breder ut sig. När psykiskt våld blir obestraffat upptäcker många hur användbart det är. Så låt mig bara räkna upp de typfall som jag stött på under denna resa:”

Det är i detta ögonblick som Zaremba slänger fram den verkliga dynamiten. Vad finns då att hindra folk att använda mobbning för att tillskansa sig fördelar de inte hade förtjänat på laglig väg? Zarembas konstaterar att i Sverige är skadan redan skedd. Mobbarna belönas och fortsätter!

En professor som vill åt kollegans forskningsmedel, en chef som vill oskadliggöra vittne till sin inkompetens, en företagare som inte kan avskeda den han vill, en enhetschef som vill avleda ilskan hon förtjänat, en annan chef som i avsaknad av egen pondus finner det bäst att undergräva andras…inget personligt, Gud förbjude. Men framför allt: makthavare av många slag som önskar lära ut att deras missgrepp, och rent av brott mot lagen, inte kan påtalas utan att det går riktigt illa för den som gör det.

Kort sagt, mobbarna inte bara begår brottet mobbning, de använder också mobbning för att se till andra brott inte anmäls. Pga ansvarigas ovilja att beivra mobbning blir det fritt fram för fler kriminella gärningar.

Nu börjar det bli riktigt obehagligt för här visar det sig inte ens grundläggande rättigheter kan garanteras.

Det hjälper föga att landet Sverige på papper har det bästa skyddet för det fria ordet – när det samtidigt är straffritt för människor i maktställning att genom förtal, ryktesspridning och psykiska övergrepp krossa dem som tar till orda.Staten bevakar våra kostvanor men finner inget allmänintresse i att skydda svenskens självrespekt, värdighet och heder.

Här framgår det tydligare och tydligare det är en politiskt brännhet fråga, vilket Zaremba förtydligar genom att ta Bjästafallet som exempel.

Ingen åklagare rycker ut mot förtal på internet eller mobbning på arbetsplatsen, och mot intrång i vårt privalliv finns inte ens lagligt skydd. Med andra ord: ”den personliga integriteten” – själva förutsättningen för att medborgaren skall våga bruka de rättigheter han har – är exceptionellt svag i Sverige. Hetsen i Bjästa är följaktligen ingen sociologisk gåta, den är en politisk fråga. De som söker förtroende som folkvalda borde förklara varför dödshot på internet, eller mobbning på jobbet, som är brottsligt i andra länder, skall vara lovligt här.

Observera ordvalet ”lovligt” Här har vi ett utmärkt ord att använda för att visa hur löjligt det är att diskutera om något är lagligt eller inte. Vi skriver en lag 1993 och håvar in lite internationell beundran men vi har inte en tanke på att använda lagen för då ville man ju bekämpa mobbningen.

Vad vi nu har i Sverige är vår egen variant av arabernas dilemma. De kunde inte få fred med Israel för de erkände inte att Israel fanns.

Svenska makthavare erkänner inte mobbning finns. Sålunda är förmågan att bekämpa mobbning därefter. En av de mest populära metoderna i Sverige gällande mobbning bland barn kallas Farstametoden utvecklad av läraren Karl Ljungström trots att den innehåller uttryck som ”behandlingssamtal”

‘Vad tror ni är det centrala med Farstametoden? Givetvis att hålla mobbningen hemlig och hantera saker internt. Är det förvånande lärare och övrig skolpersonal säger detta är bra? Knappast, det förvånande är att ingen påpekar det absurda över att lärare som är jäviga skall uttala sig alls.

– Det är bedrövligt. Skolan äger inte barnen och föräldrarna har rätt att få veta vad som händer med barnen, säger skolborgarrådet Lotta Edholm (fp).

Inte nog med det, på hemsidan kan vi även läsa hur Farstametodisterna ingår i gänget som säger mobbning knappt finns.

”Mobbing är inget vanligt förekommande problem – endast 1 – 3% av eleverna blir utsatta varje läsår. Vid en medelstor skola med c:a 400 elever motsvaras detta av 4 – 12 elever per läsår. Detta är inte många men det är mycket allvarligt om dessa mobbingfall inte upptäcks och åtgärdas.”

Observera hur mobboffren blir problemet som skall ”behandlas”. Det är deras antal som farstametodisterna hänvisar till. Att man har många fler mobbningstyper på skolan blir inget problem och när dessa växer upp och hamnar på arbetsplatser blir det ett ännu mer tydligt ”inget problem” i Sverige.

I sin avslutning av artikeln så passar Zaremba på att påpeka det hela handlar den svenska modellens beroende av dels konflikten mellan arbetsgivare och fackförening, dels konflikten mellan vänster och höger.

Det som inte passar in i höger-vänsterskalan, eller i den svenska modellens rollfördelning, har liten chans att hamna på agendan. Mot den bakgrunden kunde jag nog inte välja en sämre tidpunkt för detta reportage. Det är val­tider, majoriteter skall vinnas, grupp­intressen blidkas. Jag kan bara hoppas att någon politiker tänker litet längre. Till exempel att för varje individ som mobbas ut är det femtio som ser det hända och lär den läxan för framtiden. Det är så vi får vår värdegrund. Inte på konferenser.

Zarembas avslutande uttalande är att betrakta som profetiskt. Har vi sett politisk effekt ännu?

Mig veterligen så är jag den första att påpeka vilken dynamit som Zaremba levererade. När jag hittade de här artiklarna så trodde jag först att de var nyskrivna för jag kunde inte föreställa mig folk missat deras innehåll. Nu inser jag att det är formatet det hänger på.

Därför lägger jag ordentligt med tid på att göra deras innehåll begripligt och lättförståeligt. Ännu en del följer, stöd mig gärna med donationer och/eller länka era bloggar.

Mobbning är högaktuellt idag, Pär Ströms utannonserade Timeout med genusnytt har nu börjat.

Pelle Billing skriver om Nätmobbning och ”Vardagshjältar mot Nätmobbning” Pelle frågade gruppen om de skulle motarbeta kända personers mobbning. Svaret blev nej, det är okända  mobbar de sysslar med. Sålunda kommer de bara att arbeta med symptomen – aldrig med problemen.

---

Publicerat i Genus, Jämställdhet
Tags: heinz leymann, leymann, mobbning, zaremba