Aktivarum

Den Svenska Mobbningskulturen Del 1 – Den Svenska Modellen vs Frankrikes ”Harcèlement moral” | mars 15, 2012

I detta inlägg sammanfattar jag en mängd saker under rubriken ”Den svenska mobbningskulturen”

Här hittar ni Del 2

Anledningen jag skriver om den svenska mobbningskulturen är att vi regelbundet ser exempel på hur svenskar lärt sig hantera ideologiska konflikter genom att mobba ut personer med fel åsikt. Just den åsikten anses ofta vara ett resultat av att personen är en kuf, en hatisk person, en galning etc..

Vad jag menar med svensk mobbningskultur är det sociala system som inte bara accepterar mobbning utan indirekt uppmuntrar till och belönar mobbning.Detta är varken ny eller okänd information. Redan 2010 gjorde journalisten Maciej Zaremba en artikelseriel i DN på ämnet där han försökte pussla ihop ledtrådarna.

Här försöker jag sammanfatta den viktigaste informationen från Zarembas artiklar.

Jag börjar med en som har rubriken Fritt fram i Sverige men brottsligt i Frankrike. 

Sveriges inblandning i ämnet började 1980 med psykologen Heinz Leymann som forskat på sjuksköterskor som begått eller försökt begå självmord på en vårdcentral i Vänersborg. Han blev en pionjär på ämnet ”Vuxenmobbning” och började prata om mobbarens och ledningens ansvar.

”Denna kliniska analys – som gjorde Leymann stor i forskarvärlden – togs uppenbarligen inte väl emot av de berörda: landsting, vårdfacken och Yrkesinspektionen. Jag vet verkligen inte hur det gick till, jag bara noterar att vill man i dag köpa någon bok av denne forskare från Umeå universitet, så får det bli i översättning till tyska, engelska eller franska.”

Kort sagt i Sverige var det förbjudet att ha fel åsikt och Leymann hade fel åsikt, han pratade om mobbarens ansvar.

På samma sätt som självsäkra genusvetare idag hävdar att könet är neutralt. På samma självsäkra sätt ville svenska byråkrater 1980 hävda mobbning berodde på samarbetssvårigheter. När Leymann sade att mobbning i Själva verket var onda människors illdåd så blev den svenska modellen viktigare än sanningen.

Detta blir extremt tydligt när Zaremba som kontrast demonstrerar den franska modellen. Vi börjar med att det är ett allvarligt straff mellan våldtäkt och narkotikabrott och sålunda ger ordenliga straff.

”Sedan 2002 är mobbning på arbetsplatsen ett brott i Frankrike. Det står i Code pénal mellan våldtäkt och narkotikabrott. Artikel 222–33–2: ”Den som genom upprepade trakasserier som syftar eller leder till att en persons arbetsmiljö försämras på ett sådant sätt att det kränker personens värdighet och rättigheter, skadar personens fysiska och mentala hälsa eller äventyrar personens framtida yrkesliv, döms till fängelse i högst ett år och böter på 15.000 euro.”

Vi går vidare till att brottets ofta har vinning som syfte, Lagen är klar på detta också, vinsterna är ogiltiga om de tillskansas genom mobbning.

”Samtidigt stadgades i civillagen att uppsägning som orsakats av mobbning är ogiltig, vilket ger den anställda rätt till skadestånd och jobbet åter, även i det fall hon sagt upp sig själv. Det var som att öppna dammluckorna. På kort tid inkom tiotusentals anmälningar från människor som ansåg sig utsatta för mobbning på arbetet. Sedan kom domarna. Sällsynt med fängelse, men inte så få skadestånd.”

En av huvudpersonerna vid skapandet av lagen var Loïc Scoarnec

En utvecklingschef vid en bankjätte som hade för stor käft och arbetade fackligt. Han ansågs för dyr att säga upp efter 32 år så företaget utarbetade en plan där han antingen frivilligt skulle säga upp sig eller avskedas för tjänstefel.

”Kollegerna uppmanades att inte hälsa på honom, nyanställda fick veta att han var en kuf. Ibland fann han kontoret öde, alla var på konferens. ”Jag blev till en vålnad. Folk såg rakt igenom mig.” Men det var hårda tider och Scoarnec hade inte råd att bjuda på sitt avgångsvederlag. Så han uthärdade, trodde han. I över sex år.”

Därefter så dök Marie-France Hirigoyens bok ”Harcèlement moral” upp.

”Det som räddade honom var en kollega och ett begrepp. Kollegan smög in när alla hade gått och visade en artikel om ett identiskt öde. ”Jag förstod att jag varken var galen eller ensam.” Och begreppet dök upp 1998 i alla skyltfönster: ”Harcèlement moral”, stod det på omslaget till en liten bok. Han läste, köpte en mobil och började ringa.”

Debatten om skillnaden mellan mobbning och moraliska trakasserier

Hon hade inte för avsikt att konkurrera ut begreppet mobbning, som redan fanns i franskan, säger Hirigoyen. Men det hon såg, det stämde inte med begreppets klang: ”Mobbning kan också vara anonym och tanklös. Harcèlement har ett subjekt och syfte – det finns en önskan att förgöra.” 

Konkreta beskrivningar, definitioner som kan användas, långt bort från strukturella teorier.

Med Hirigoyens definition blev mobbning plötsligt ett akut problem, igenkännbart och möjligt att hantera. Och man upptäckte hur stort det var. Varpå en närmast enig nationalförsamling på hösten 2001 gjorde gärningen kriminell. Men var den något nytt? Har psykopaterna blivit fler?

”Nej, de har alltid funnits. Men deras tid har kommit nu. Har ni inte märkt hur västvärlden har förändrats? För trettio år sedan ryckte folk ut till den mobbades försvar. Inte nu längre. Och varför? För att de fruktar att ingen annan ställer upp.”

Och därmed är vi alltså tillbaka vid Heinz Leymanns ansvarsfråga. Hur ser då synen på ansvar ut i Frankrike?

”Harcèlement moral, moraliska trakasserier, är det franska begreppet för ”mobbning”. Till synes samma sak, men inte helt och hållet. I Sverige är mobbning på arbetsplatsen en förseelse mot arbetsmiljön. I Frankrike och Belgien är den ett brott mot den personliga integriteten, som räknas som en grundläggande medborgerlig rättighet.”

Och så har vi som jämförelse den svenska varianten, om nån kan prestera källa vore jag tacksam.

”Tankeväckande, att två EU-länder kan se så diametralt olika på samma sorts övergrepp. Enligt svensk lag synes den enskilda mobbaren sakna personligt ansvar. I vad mån hans arbetsgivare är ansvarig (vilket lagen påstår) har aldrig prövats av domstol. Och jag skulle inte ens råda Safet (SVE) att försöka. I motsats till Nicole Arekion (BEL) skulle han få makterna mot sig. Försäkringskassan skulle antyda att han var psykiskt obalanserad eller överkänslig. Facket skulle intyga att arbetsledaren möjligen var otrevlig, men mobbning var det inte, ty hade sådan ägt rum hade facket satt stopp för det.”

Och därmed behövs heller ingen vetenskap, det har facket bestämt.

”De skulle stycka Safets berättelse i små bitar och visa att det var småsaker: en pik här, en taskighet där, inget som man blir sjuk av. Och skulle Safet mot förmodan få en åklagare på vagnen, skulle domstolen slå bakut. Visst, han blev ju uppenbarligen kvaddad av behandlingen på Ljungby Maskin, men hur ska vi kunna veta att dessa skadliga handlingar varit menade att tillfoga skada?”

Som kontrast på detta kan vi titta på den franska modellen, lagen stiftades 2001

Zaremba intervjuade Elisabeth Bukspan som är Inspecteur general des finances dvs Frankrikes riksrevisor. Mobbning på arbetsplatsen är enligt henne oerhört dyr för staten.

”Det finns för många myter kring fenomenet”, säger Bukspan. ”Som att det är svaga individer som råkar illa ut. I själva verket är det oftast kompetenta, hängivna workaholics, som brinner för sitt jobb. De blir sårbara just för att de bryr sig.” Hon vill varna för att uppfatta mobbningen i termer av en konflikt som spårat ur. ”Vid konflikt bör man medla, eller hur.” Men här kan medling göra skada, ”eftersom mobbaren i regel är en manipulatör, som vet att lägga sina ord, medan hans offer redan är ur balans. Någon försöker krossa en människa – vad finns det att förhandla om?”

Lycka till att hitta en statlig representant säga något liknande i Sverige. Exakt VEM som har mobbningsmakten i Sverige är inte klart för precis som i genusfrågan så vet vi bara vem som kritikerna kritiserar. Vem som kritikerna hyllar som den som bestämt det rätta alternativet framgår ej. Vem som fransoserna anser vara det rätta alternativet kunde dock inte framgå tydligare.,

 ”Ska ni skriva om Heinz Leymann? Han borde stå staty i alla städer! Det var han som öppnade våra ögon.”

Zaremba konstaterar det absurda med att Sverige har en världsstjärna som är okänd – I Sverige.

Psykiatern Leymann hade tillgång till ett unikt material: dagböcker av sjuksköterskor som drivits till självmord, långa intervjuer med andra som knappt överlevt, full dokumentation av allt som hänt på arbetsplatsen. Nu ges hans böcker ut på nytt i Kanada, jag ser hans forskning åberopas som grund för lagstiftning i flera länder. Troligen har ingen svensk psykiater i modern tid haft större genomslag utomlands.

Och då kommer vi till förklaringen. Hur kan en så berömd och citerade forskare vara så okänd i Sverige? Svaret visar sig vara svenska mobbningskulturen.

”Att läsaren knappast hört hans namn kan bero på att doktor Leymann, född i Tyskland, var intresserad av ansvar. Han ansåg att mobbning av den graden utgjorde vållande till annans död. I hans böcker kan man följa i detalj vilken handling – och av vem – som driver offren närmare avgrunden.”

Och därmed har vi gått varvet runt och återkommit till början där Leymanns forskning och prat om ansvar från 1980 och framåt bland annat resulterade i att Yrkesinspektionen vägrade att ge ut den bok de själva bestämt.

Det finns orsaker till detta och lita på att jag kommer att ta upp den här på bloggen.

Den svenska mobbningskulturen är högaktuell nu när Pär Ström berättat han tar en Timeout med Genusnytt. Inte nog med att Pär Ström fått ta emot oerhört låga angrepp. Vidarenu när han berättat han tar timeout så hittar vi flera skadeglada mobbare som sökt sig till genusnytt för att visa skadeglädje.

Ett annat aktuellt exempel skedde i samband med melodifestivalen där några ungdomar först började ha roligt åt att en kvinna som filmades inte hade rakat sig under armarna.När Hanna Fridén ifrågasatte beteendet så visar svaren tydligt att något är seriöst fel i vad människor lär sig idag.

Nu försöker hon engagera sig i fenomenet ”Nätmobbning” men utan ordentliga lagar vilket verktyg skall man använda?

Problemet med gruppen ”Vardagshjältar mot nätmobbning” är uppenbart. Mobbarna är privatpersoner som sprider en åsikt. ”Vardagshjältar mot Nätmobbning” är privatpersoner som sprider en åsikt. Hur skall då VmN vinna? Genom att vara större? Då skulle mobbarna ha fel för att de inte är många nog alltså?

Det hela påminner mig mest om beskrivningarna i Thomas Lappalainens bok Maffia. Där beskrivs hur vigilantes skapas eftersom statsmakten misskött sitt jobb. Det är heller ingen lösning att få bort enskilda mobbare för de har ju rent praktiskt inte gjort något fel. Felet ligger hos statsmakten, det är deras brist som skapar vigilantes.

Som vanligt har ni en möjlighet att donera en slant, ni kan även hjälpa mig med länkar.

Fortsättning följer… detta är bara början!

Annonser

23 kommentarer »

  1. Otroligt intressant. Leymann hade jag aldrig hört talas om, men ”harcèlement moral” talas det mycket om i Frankrike. Både i fråga om arbetsplatser och nätmobbning. Det har ju varit aktuellt bl.a. till följd av de många självmorden på det statliga företaget France Télécom och även inom posten och polisen. Av de brev som de olyckliga lämnat efter sig då framkommer det att de känner sig mobbade och motarbetade av ledningen, inte så mycket av kollegerna. Reportage om France Télécom har visat att det är en mycket medveten strategi att psyka medarbetare så att de ska säga upp sig självmant, så att företaget slipper betala avgångsvederlag. Dvs chefer får i uppdrag av ledningen att jävlas. En chef som själv mådde dåligt av det har vittnat, och det är flera processer på gång. Arbetskulturen i Frankrike med dess hierarki är nog inte så mycket att hurra för, men det finns ändå en respekt för individen i samhället, som gör att sådana här reportage kan göras och där allt inte skylls på den enskilde.

    Kommentar av Maria — mars 15, 2012 @ 4:13 e m

  2. Maria:

    Jupp det är ett oerhört intressant ämne. Det stod om France Telecom-fallet också i Zarembas artikel såväl som om ett prejudikat mot Renault men det är inte alla som orkar läsa och ta till sig Zarembas långa artiklar. Jag försöker blogga så att folk kan lära sig den viktigaste informationen utan att behöva läsa hela reportaget. Den nya strategin om mobbning som Sverige har misslyckats att ta till sig är att ansvarsfrågan är inbyggd i handlingsfrågan. Dvs du behöver inte bevisa syftet var att trakassera, det anses bevisat från första början att vuxna personer förstod de orsakade skada. Ansvaret är sedan arbetsplatsledningens.

    En annan del inkluderar ett exempel i England. Där blev skadeståndet högt. 800.000 pund som Deutsche Bank tvingades betala i skadestånd till att ha låtit trakasserier göra en anställd deprimerad. Det är lätt att se varför Sverige spretar emot. Här ligger redan makten att göra upp på arbetsmarknadens parter och de vill ha den kvar.

    Kommentar av Aktivarum — mars 15, 2012 @ 4:26 e m

  3. När jag läser om ”Svensk Mobbingkultur” så tycker jag ett bra exempel är den offentliga av statsmakten, pressen godkända mobbingen av ett riksdagsparti….nämligen Sverigedemokraterna….blir tom raljerade över i nyhetssändningar…beskyllda för att ha inspirerat diverse terrorhandlingar…osv..osv….bra att ha någon syndabock….som vi alla ska förfasa oss över….

    Helt otroligt respektlöst bemötande av ett riksdagsparti…så funkar det baske mig inte i våra övriga nordiska länder…där får man ha andra åsikter än de i Sverige politiksk korrekta!!!!

    Kommentar av Anders — mars 15, 2012 @ 6:04 e m

  4. I länken nedan återfinner ni en intressant läsning vad som kan hända med en vardagshjälte, en whistleblower, Anders Ahlmark, all heder åt honom!

    http://fangenpafyren.blogspot.com/

    Kommentar av Anders Senior — mars 15, 2012 @ 7:37 e m

  5. Ser fram mot fortsättningen.
    mvh

    Kommentar av Törnrosa — mars 15, 2012 @ 9:13 e m

  6. för ett tag sedan där jag bland annat skrev följande, som många har reagerat på:

    “Man får också ta konsekvenserna av sina yttranden, även om konsekvensen innebär mordhot. Särskilt i fallet med Lars Vilks. Han publicerade sin taffliga teckning med en enda tanke, nämligen att stärka sitt eget varumärke. Ville man vara elak kunde man anta att det fanns en till, nämligen att spä på hetsen mot muslimer i Sverige, men det tror inte jag. Jag tror på att det var tänkt som en smart marknadsföringsgrej som fick vissa otrevliga konsekvenser. Det får Lars Vilks i så fall ta.”

    Jag har, precis som Vilks, blivit mordhotad massor av gånger. Jag har också blivit påhoppad ett par gånger. Det är ju ingen som kan rädda mig från det. (även om jag vid ett par tillfällen varit tacksam för ordningsvakter i min närhet) Det enda som kan rädda mig från att bli påhoppad eller hotad för något jag sagt är att jag håller käften. Det tänker jag inte göra och på så vis får jag ta konsekvenserna av mina yttranden. Precis som Vilks. Det skulle vara skönt om det inte funkade på det viset. Men det har det alltid gjort och kommer alltid att göra.

    Sedan är det naturligtvis fruktansvärt att testoseronstinna idioter hoppar på en farbror som knappt ser. Det är alltid fruktansvärt när folk med våld försöker kväva det fria ordet. Det är vidrigt med hot i alla dess former, oavsett från vilket håll hoten kommer. MEN… Det går inte att lösa med mindre än att man slutar kränka människor. Och det går naturligtvis inte. Alltså får man ta konsekvenserna av sina egna yttranden när man högst medvetet väljer att provocera för provokationens skull, vilket folk tycks glömma i debatten. Vi kan fördöma hot. Vi kan tycka att det är fruktansvärt med hot. Vi kan till och med sätta in polisiära insatser mot företeelserna. Och vi kan och ska straffa människor som beter sig på det här viset. Men vi kan aldrig stoppa någon från att genomföra en attack och än mindre från att skicka iväg ett mordhot. Det förstår man innan man provocerar och ändå väljer man att göra det. För sakens skull. Det är bra. Men då får man också ta att folk reagerar och de KOMMER ibland reagera med hot och till och med våld och det gäller naturligtvis inte bara muslimer.

    Jag har fått hot skickade hem till mig från de mest besynnerliga avsändare. Vad jag kan påminna mig har jag bara fått ett enda hot från en muslim någonsin. Face to face efter ett gig på Norra Brunn. Senast jag blev fysiskt påhoppad var på konserthuset i Örebro för något år sedan. Den ickemuslimska mannen hade reagerat på saker jag sagt om självmord. Han fick in en smäll och rev sönder min tröja. Tråkigt. Jobbigt. Men en konsekvens av att jag tryckte på just hans knappar. Jag fattade mycket väl att människor skulle reagera på 10 minuters snack om självmord. Jag förstod att folk skulle kunna bli ledsna och kränkta och upprörda. Det förstår Vilks också att folk blir när han visar film med bögande profeter. Och han kommer fortsätta med det, oavsett vad någon annan tycker och tänker om det. Lagstiftning skulle inte stoppa honom. Hot har inte stoppat honom och jag tror inte en dansk skalle kommer göra det heller. Därför att han faktiskt ÄR beredd att ta konsekvenserna av sin provokation. Särskilt om han får en helsida i kvällspressen på köpet.

    Han kommer fortsätta tills folk inte blir provocerade längre. Då kommer han hitta något nytt att provocera med. Tills ingen längre blir provocerad av någonting. Då är provokatörens jobb utfört. På vägen dit får han eller hon ta en jävla massa skit. Även mordhot. Även att bli påhoppad. Även att bli mördad. Det är tråkigt. Men det är också sant. Och det kommer alltid att vara sant. Tills det inte finns en enda människa kvar som blir provocerad av någonting en annan människa säger. Eller det inte finns några människor kvar som brukar våld. Vi får se vilket som kommer först.
    Magnusbetner.com från2010

    Kommentar av Man & Woman United — mars 15, 2012 @ 10:16 e m

  7. Har någon sett någon kommentar från Pelle Billing angående att Pär Ström kastat in handduken? Jag är mycket intresserad av huruvida han kommenterar detta och isåfall hur han formulerar sig. Frågan är inte insinuant menad.

    Kommentar av Musse Pig — mars 16, 2012 @ 5:57 f m

  8. Hur kunde jag missa det? Här är ett helt inlägg från PB:http://www.pellebilling.se/2012/03/par-strom-tar-timeout-%e2%80%93%c2%a0har-ar-min-kommentar/
    Helt tillfredsställande kommentar. Jag får rannsaka mig själv litegrann map vad min misstänksmahet mot PB bottnar i.

    Kommentar av Musse Pig — mars 16, 2012 @ 6:02 f m

  9. Intressant bloggpost mycket väl värd att spinna vidare på.

    Och det gulliga är ju att vänstermediaklientelet som mobbar andra genom att kalla andra allsköns tillmälen när de sakliga argumenten tryter: som till exempel kvinnohatare, rasist, breivikare, hitler, mossig, unken, patriarkal, och biologist.

    Det gulliga är ju att det är just extremistklientelet som hatar kön, som ju systematiskt förnekar verkligheten, som har fri tillgång till riksmedia för att torgföra sitt genusriktiga kollektivistiska hat, sitt heterohat, sitt kärnfamiljshat, sitt västhat, sitt demokratihat och sitt allmänna hat av helt vanliga människor – helt vanliga vita, heterosexuella svenskar.

    Det gulliga är att det är just DEN kollektivistiska lilla mediaklasen som återigen tar på sig den falska offerkoftan för att försöka rättfärdiga sina förtals- och mobbingkampanjer av alla oss som inte tror på deras genus-sagor, feministiska myter, och könshatiska hen-kampanjer, och kallar oss, majoriteten, för olika öknamn som näthatare och breivikare.

    Jättegulligt. Med. De. Könshatande. Kollektivisternas. Mobbnings- och förtalskampanjer. När. De. Sakliga. Argumenten. För. Könshatarna. Som. Vanligt. Saknas.

    Kommentar av Sötisen — mars 16, 2012 @ 10:43 f m

  10. En välskriven artikel om ett extremt viktigt ämne, särskilt i Sverige.

    För här härskar tystnaden, och de kriminellas beskyddare. Här får de kriminella ”vård”, inte ”straff”, för sina brott – det ”är ju så synd om dem”…
    Brottsoffren får klara sig bäst de kan. Därtill används straffrabatter, med 2/3-delsfrigivning och mängdrabatt. Horribelt! Hotellvistelse är inget straff.

    Kommentar av Hjalmar — mars 16, 2012 @ 1:44 e m

  11. Hoppsan Erik, men du ser väl på både IP-nummer och avatar att en viss person inte kan hålla sig längre. Allmänt galen? Svartsjuk över att inte stå i händelsernas centrum? Det är alltså inte jag Törnrosa som skrev kl 2.03.

    Ynkligt att gömma sig bakom stulna identiteter.
    Ha det bra Erik

    Kommentar av Törnrosa — mars 16, 2012 @ 2:22 e m

  12. Sötisen: Det är så här att ingen bryr sig om hennes blogg. Vissa saker tyder mycket starkt på att hon mest sitter och skriver till sig själv i sitt kommentarsfält och dessutom har hon inte riktigt lika många besökare som det kan verka om man studerar hennes hemsida ordentligt.

    Hon är klart understimulerad, tror inte ens journalistkursen hjälper henne. Hon fattar inte vad det fria ordet handlar om. Finns lite olika filosofier om hur ett sådant här problem ska omhändertas. Men som sagt anonym är personen i fråga inte.

    Kommentar av Törnrosa — mars 16, 2012 @ 2:35 e m

  13. Har du en aning om hur korkad du är?
    Snygg avatar från både maria och aktivarum. Tack för den missen bland alla dina andra 😀

    Kommentar av Törnrosa — mars 16, 2012 @ 2:52 e m

  14. Snygg avatar Maria och Aktivarum har skaffat sig. Gick nog lite fort va?

    Kommentar av Törnrosa — mars 16, 2012 @ 2:56 e m

  15. Smygkommunisten/feministen är tydligen här igen för att försöka mobba, störa, förstöra och att stjäla andras nicknamn.

    Grottstadie-tomtarna i stenkastarvänstern, feministen/kommunisten, imponeras kanske särskilt mycket av just den primitiva typen av ”argumentationsteknik”?

    Kommentar av Sötisen — mars 16, 2012 @ 3:15 e m

  16. Näthatarna i stenkastarvänstern kan man tyvärr lita på. Tack Aktivarum, för att du städar!

    Kommentar av Hjalmar — mars 16, 2012 @ 4:02 e m

  17. Hjalmar:

    Man gör sitt bästa! Det gäller att jag har turen att vara framför datorn när det händer så jag kan plocka bort skräpet på en gång.

    Kommentar av Aktivarum — mars 16, 2012 @ 4:53 e m

  18. Vad ska man kalla feministernas behandling av DSK?
    När han skulle hålla en föreläsning på ett anrikt universitet i England var han tvungen att föras in bakvägen, för på framsidan stod feminister och protesterade. I slutet av mars ska han tala i Europaparlamentet tillsammans med eurogruppens ordförande Jean-Claude Juncker, men vissa kvinnliga ledamöter har redan sagt sig vara negativt inställda. Första framträdandet efter debaclet i New York gjorde han i Kina, där var det åtminstone inga feminister i vägen. Är det mobbning som feministerna ägnar sig åt? Här talar vi alltså om en man som innan händelserna i New York var så eftertraktad att intervjua att en stjärnreporter med tv-team skickades över Atlanten och som har en omvittnad intelligens och pedagogisk förmåga i ekonomiska frågor.

    Kommentar av Maria — mars 19, 2012 @ 2:10 e m

  19. Feministernas behandling av DSK skulle jag kalla hatbrott som sorterar under diskriminering pga könstillhörighet (misandry) och sexuell läggning. Daphe Patai kallade det sistnämnda under sitt rätta namn: Heterofobi!

    http://www.amazon.com/Heterophobia-Harassment-Feminism-American-Intellectual/dp/0847689883/ref=sr_1_1?ie=UTF8&qid=1332166630&sr=8-1

    Kommentar av Aktivarum — mars 19, 2012 @ 2:18 e m

  20. […] i Sverige ser till att behålla sin position beskrivs i inläggen om Mobbning på arbetsplatsen del 1 och del 2 samt del […]

    Pingback av Vetenskap: Könsskillnader – Män presterar sämre när de vet de observeras av en kvinna « Aktivarum — mars 23, 2012 @ 3:53 f m

  21. […] Varifrån kom den svenska mobbningskulturen? […]

    Pingback av Röda Korset fryste ut 70-åriga barbro på grund av ”Värdegrund” – Nu är hon död | Aktivarum — juli 7, 2014 @ 2:51 e m

  22. […] Varifrån kom den svenska mobbningskulturen? […]

    Pingback av Röda Korset vände ryggen åt 70-åriga barbro på grund av ”Värdegrund” – Nu är hon död | Aktivarum — juli 7, 2014 @ 2:53 e m


Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

    aktivarum@gmail.com

    Skriv in din epostadress för att prenumerera på den här bloggen och därmed få information om nya inlägg via epost.

    Gör sällskap med 1 199 andra följare

    Arkiv

%d bloggare gillar detta: