Myten om föräldrars makt att forma sina barn – Manliga Feministers ofta svinaktiga bakgrund – Del 3

Så var det dags för en ny teori att få sig en känga på Aktivarum – Denna gång handlar det om barnuppfostran.

Här ser ni omslaget till Judith Rich Harris bok ”The Nurture Assumption” / ”Myten om föräldrars makt” Liksom flera andra av de böcker jag presenterat här på Aktivarum dyker även denna upp i källförteckningen till Steven Pinkers ”The Blank Slate – The Modern Denial of Human Nature”

Tidigare diskuterade jag forskningen på könsskillnader på barn där forskarna släppte småbarn fria bland leksaker och studerade vilka leksaker som pojkar respektive flickor gillade bäst. Här utvecklar jag de resonemangen. Tack går till Mariel för utformningen av frågeställningarna:

”Gjorde forskarna det på barn som behandlats jämställt då? Eller hade bebisflickorna fått mer ögonkontakt än pojkarna?”

Varför tror vi ofta på den teori som säger att dessa saker har stor betydelse för barnens utveckling?

Vad som borde testas i den här situationen är att fråga om alla pojkar hade fått lika stor mängd ögonkontakt som de andra pojkarna? Då skall ju enligt konventionell teori pojkarna som fick mer ögonkontakt än sina kamrater (det är omöjligt att de fått exakt samma) välja bilar mer sällan.

Vad som är sant för sociala skillnader mellan en pojke och en flicka borde vara lika sant för sociala skillnader mellan en pojke och en annan pojke. Om flickor blir feminina pga mer ögonkontakt borde de pojkar som får mest ögonkontakt också visa ett mer feminint beteende inklusive val av leksaker.

Detta  är en studie som är relativt enkel att göra men jag kan närmast slå vad om att den aldrig blivit gjord

Forskningen i Hjernevask Del 1 av Simon Baron-Cohen visar nämligen att det är mängden testosteron som avgör vilka killar som är mer på bilarna och inte. Mängden testosteron i mammas mage innan födelsen lär knappast påverkas av hur mycket ögonkontakt barnet fick efter födelsen.

Som Steven Pinker påpekar finns här en alternativ teori: Ärftlighet. Rent praktiskt skulle det innebära att barnen som har mer testosteron exempelvis ger sämre respons på ögonkontakt vilket föräldrarna rättar sig efter. Som Pinker påpekar är studier på ämnet värdelösa om de inte kontrollerat för ärftlighet.

Att barn som hade våldsamma föräldrar själva ofta blir våldsamma bevisar inte uppfostran gjorde dem sådana.

Föräldrarna kan nämligen lika gärna rätta sig efter barnets behov kommunicerat genom barnets beteende. Föräldrar pratar mer med naturligt frågvisa barn, föräldrar ger mer frihet till naturligt ansvarsfulla barn osv, att dessa saker korrelerar säger inte vad som orsakade vad.

”Hade man burit dem lika? Osv.”

Vad får oss att tro barn påverkas av sådant här? Beteendegenetikens tre lagar (pdf) och principen om sexuellt urval formulerad av Charles Darwin indikerar att det snarare är de barn som har mest testosteron som blir burna minst. Kvinnor blir också mest attraherade till män med hög testosteronhalt.

Det är särskilt vid ägglossning som kvinnor ger stark respons på manliga beteenden som tyder på högt testosteron.

Inget av detta indikerar att tjejer vid partnerval prioriterar hur pappan kommer att hantera barnen efter födelsen. Vad detta kräsna väljande med fokus på macho-markerande faktorer tyder på är att kvinnor själva anser en mycket stor del av barnens framtid bestäms av pappans gener.

”Hur vet man att de inte redan blivit ‘påverkade’? Barn leker ju ofta också mer med de som de är vana att leka med.”

Tvärtom! Givetvis blir de påverkade men varifrån kom påverkan från början egentligen? Feminister har länge antagit att det börjar i hemmet men som denna Recension av Myten om föräldrars makt visar: Forskningen visar tydligt att hemmet är den minst viktiga delen i barns uppväxt.

”Föräldrar känner ett slags produktutvecklingsansvar för sina barn: har man skaffat barn så gäller det att se till att de klarar sig så bra som möjligt. Vi åhörare på föreläsningen skrattar till när Lars Dencik, professor i social psykologi, uttrycker sig så.”

I det moderna samhället är det kompisarna som sköter uppfostran av varandra.

Psykoterapeuten Barbro Goldinger menar att gränsen går vid 7-års ålder. Det är då det blir viktigare att tillhöra kamratgruppen än att vara mammas & pappas barn. Dencik motsätter sig denna beskrivning. Han menar att i dagens samhälle är barn i kamratgruppen från början. Så här sammanfattar Lars Dencik sociologiskt barnens utveckling i den så kallad Identifikationsfasen:

1. Kontemplering. Barnet betraktar/spanar in/scannar läget. Oftast är det de jämnåriga som betraktas, och oftast de av samma kön 2. Imitering. Barnet härmar och gör som de andra barnen 3. Konformering. De andra barnen tänker: ”Se på honom. Han gör som vi, han bankar – han är som vi.” Barnet blir en del av gruppen.

Det är bara ett problem med denna tjusiga teori: Den säger att vissa barn imiterar andra barn men den säger inget om hur de bestämmer vilket barn som skall imitera vilket barn. Föreställ er att barnen sitter och glor på vad de andra barnen gör, det enda som kan imiteras då är att glo på andra barn.

Vissa barn kommer att bli ledare och vissa andra barn kommer att bli följare, hur bestäms rangen?

Det vet vi inte säkert men att killar med mer testosteron skulle ta risken att gå först och därmed imiteras av killar med mindre testosteron är knappast en teori så osannolik man kan förkasta den utan att först undersöka om det är så. Vi kommer åter till Judith Rich Harris bok.

”Harris tror att skillnaderna främst handlar om att pojkar och flickor har olika lekbeteenden. Pojkar försöker dominera andra pojkar och flickor när de leker, redan vid 2,5 års- 3års ålder. Eftersom flickor har en mindre dominerande lekbeteende så tröttnar de och de bägge könen bildar spontant enkönade lekgrupper om det finns tillräckligt med barn.”

Observera ”försöker dominera andra pojkar och flickor”

Transcribed at GWW:s blog

Männen som diskriminerar mot kvinnor kan alltså med rätta antas även diskriminera mot andra män. Min egen forskningshypotes är att många av de mest dominanta männen är manliga feminister idag. Personer som Johannes Forssberg, Svelands guru Magnus Linton eller gänget som trakasserade Hanna Fridén.

Dessa är långtifrån de enda, det finns många fler manliga feminister som beter sig på liknande sätt.

Det spelar ingen roll att feminismen är kvinnors teori: Liksom alla andra teorier så kan de renast troende utnämna sig till tolkare av den sanna läran. Som exemplet Hanna Fridén visar ovan så är det inget som hindrar manliga feminister från att attackera de kvinnor (som girlwriteswhat) som inte är tillräckligt ”feministiska.”

Vissa män blir alltså feminister eftersom de där får en plattform att undervisa (dominera) kvinnor och trycka till (dominera) andra män. För dem som tvivlar så bjuder jag på en kvinnlig feminists recension av sociologen och superfeministen Michael Kimmels bok Guyland. Enjoy:

”it wasn’t too long before the way he acts as though he’s entitled to define women made me want to put his book through a paper shredder and tell the library it was lost. (I didn’t.) In Kimmel’s view, any woman who doesn’t adhere to the version of feminism advocated by privileged, upper-middle-class, middle-aged-bordering-on-elderly female academics and ”cultural leaders” is anti-feminist – even if they themselves say otherwise.”

Det är alltså inte bara i styrelser och på VD-poster som högpresterande män dominerar.

De har även höga positioner inom den feministiska rörelsens hirarki med akademiska positioner där de manliga feministerna tolkar vad som är den rätta feministiska läran – hos de kvinnor feminismen skall vara till för. Fast å andra sidan, det kanske är ett billigt pris för att få högpresterande män som attackerar andra män?

De finns nämligen överallt, de högavlönade männen som hävdar de vill släppa fram kvinnor när det i själva verket råkar gynna deras egen position jämfört med andra män. De finns inom Näringslivet, inom Högskoleledningar och det är numera status för dem att ha kvinnligt nätverk.

Pär Ström tar nu upp kampen med de dominanta manliga macho-feminist-männen på Newsmill.

På Genusnytt berättar han om hur Newsmill nu publicerat hans respons på speciella vägfiler för kvinnoprofessorer. Dessa texter blir ännu mer förståeliga om ni först lyssnar på youtubevideon ”how feminism conned society and other tales” med Girlwriteswhat (ovan)

”En och annan läsare kanske undrar hur det egentligen kommer sig att manliga forskare finner sig i den grova mansdiskrimineringen utan att protestera. Jag vet varför, eftersom jag fått flera email och telefonsamtal från upprörda och frustrerade forskare. De vågar inte protestera, för då bränner de sitt namn, minskar möjligheterna till en kommande akademisk karriär och minskar möjligheterna att få forskningsanslag i framtiden.”

Poängen är att dessa män ofta är betydligt mindre dominanta än de högt uppsatta som bestämt dessa saker skall gälla. Det skrattretande är att vi har en lag mot könsdiskriminering i Sverige men dominanta män har såklart bestäms att lagen får brytas om det drabbar andra (konkurrerande) män.

Sedan sitter feministiska teoretiker och påstår män hjälper varandra  Kan det bli mer skrattretande?

---

Publicerat i Genus, Girlwriteswhat, Jämställdhet, Manliga feminister
Tags: barbro goldinger, föräldrars makt, Hanna Fridén, judith harris, judith rich harris, lars dencik, magnus linton, nurture assumption, steven pinker, sveland