Och så var det Kajsa Haidl som PK-debatterar ”näthatet”

Det mest trendiga som finns hos mediamänniskor idag tycks vara hemliga förespråkare av censur.

Detta är ingen nyhet bland mediefeminister. Såväl Natalia Kazmierska som Katarina Wennstam har suttit i censurälskarklubben och förespråkat problem löses genom att skapa värre problem. Den här gången hittar vi i Sydsvenskan en artikel från Kajsa Haidl, Malmöredaktör för Nöjesguiden, som vill lösa problemet genom att sopa det under censurmattan som om de det löste någonting.

”Kajsa Haidl menar att näthatet slår hårdare mot kvinnliga skribenter än mot manliga.”

Detta är rena dumheter, vad det handlar om är att hat mot män inte räknas som hat mot män.

Exempelvis så polisanmälde Rockbandet Takida (består av män) nyligen en musikkritiker för att han i sin recension, som sågade bandets nyaste, skiva framställde följande hotbild mot bandet.

”Ibland varierar han sig genom att slänga in en dos skitnödighet eller Downs syndrom i rösten och det är då man på riktigt börjar fundera över hur många år man behöver sitta inne för överlagt mord i Sverige.”

Enligt feminismens logik var detta inte hat mot män men en kvinna som får höra att hon ”borde ha k_k” däremot är det. Då hat män utsätts för inte räknas så framstår såklart kvinnor som värre drabbade.

Politisk korrekhet räknar bara negativa omdömen mot personer som tillhör rätt grupper som ”hat”

Sålunda var det enligt medielogiken inget ”hat” att i den situationen fråga vilket straff man får för mord i Sverige, det nämligen gruppen killar som utsattes för hotet. Däremot ber man om ursäkt till en annan grupp.

”Han ber även om ursäkt för de som blivit kränkta av liknelsen med Down syndrom som användes i recensionen.”

Om en kille med down syndrom kränkts så är det i sin tur inte hat mot män eller hur? För tack vare den totala intelligensbefrielsen hos personer som Kajsa Haidl är det bara kvinnor som råkar ut för hat.

”Kvinnliga skribentkollegor till mig berättar att de tappar lusten att fortsätta skriva, tycka och synas på nätet när deras texter bemöts med systematisk sexism i uttryck som ”arabhona…”

Here we go again, när blev det kränkande att kalla mexikaner för mexikaner?

En kvinna som är av arabiskt påbrå som kallas ”arabhona” är knappast utsatt för sexism eller rasism då det är en om än mindre trevlig, helt korrekt beskrivning av hennes tillhörighet. Etikettproblem alltså. Att man argumenterar för någonting som är positivt och bra gör dock inte en idiotisk motivering mindre idiotisk. Här vill jag hänvisa till Anders Mildners svar. Han gör en liknelse till skolan.

”Liknande problem som Kajsa Haidl beskriver finns ju där. Och man löser det inte genom att plocka bort skolgården…”

Enligt Mildner löser man det genom dialog om vad som är rätt och fel.

Och där är just poängen för sedan går Mildner in på att kritisera identitetspolitiska dogmer.

”Väl inne på det spåret, kan vi ju fortsätta i all oändlighet: Vad vet jag som vit medelklass om invandrares situation? Vad vet jag som fyrtioåring om en femtonårings situation? Den typen av slängar leder absolut ingenstans.”

Givetvis inte, men det har inte hindrat stora delar av etablissemanget från att ha de åsikterna.

”Det stora problemet, som kvinnohatet delar med främlingshatet, är ju att vi inte pratar tillräckligt mycket om det.”

Helt fel! Problemet är inte att brist på att prata om något, utan brist på att prata med någon.

Detta ämne har jag redan skrivit om. Respektive politisk sida pratar numera bara med sina egna kompisar och slänger ut de andra från samtalet. Detta skapar extremistiska åsikter hos bägge sidor. Problemet orsakas till stor del av att journalisterna inte uppfattar sin extrema sida som en extrem sida. De tror – som Bernard Goldberg berättar – att deras politiska åsikter är ”middle-road”

Därmed skapas också stor skillnad mellan hur de reagerar på hat mot kvinnor och hat mot män.

Den som klagar på hat mot kvinnor på internet har sålunda helt missat hatet mot män på TV. För att inte tala om hatet mot män i tidningar. Hur vore det med en genusanalys där Kajsa Haidl? Ta exempelvis debatten om Catherine Kieu. Hur många journalister och programledare hade skrattat åt att en kvinna hade fått syra i ansiktet när hon ville lämna sin man. Börja genusanalysen där tack.

Missa heller inte Misandrybloggen.

Apropå just ingenting så kan genusanalysen också förklara uttrycket

”minst 50% kvinnor” Där kan vi en början om de åtminstone vill låtsas vara objektiva.

---

Publicerat i Demokrati, Genus, Jämställdhet, Media
Tags: kajsa haidl