Att fortsätta diskursen om Politisk Korrekthet efter Terroristdåd

Det finns två alternativ efter ett terroristdåd. Antingen skriver man mer eller så skriver man mindre.

Ed West på The Telegraph börjar sin artikel om politisk extremism och Breiviks terrordåd i Norge med att beskriva efterspelets faser ur konspirationsteoretiskt perspektiv

There are five stages of dealing with terrorism – horror, shock, denial, acceptance, and blaming the Jews.

Därefter tittar han på vad som massmedia ofta kallar ”Breiviks åsikter” men som i regel bara är någon slags tolkning av det manifest som han sammanställde inför sina brottsliga handlingar.

”Strange that people who say that Islamists misinterpret the Koran are happy to blame mainstream conservatives for this fanatic’s actions. Yet the Koran is quite ambiguous about violence; neither Phillips nor Mark Steyn have ever remotely sanctioned terrorist violence”

Mark Steyn har kommenterat det inträffade och så här lyder hans respons.

”I have been away from the Internet for the weekend, and return to find myself being fitted out for a supporting role in Friday’s evil slaughter in Norway.”

Som en av de många författare och skribenter som Breivik använde för sitt manifest så blir Steyn utpekad och anklagad för någon form av delaktighet. Han svarar på National Review

”It quotes me, as well as several friends of NR — Theodore Dalrymple, Daniel Pipes, Roger Scruton, Melanie Phillips, Daniel Hannan (plus various pieces from NR by Rod Dreher and others) — and many other people, including Churchill, Gandhi, Orwell, Jefferson, John Locke, Edmund Burke, Bernard Shaw, Mark Twain, not to mention the U.S. Declaration of Independence.*”

Gällande eventuella kopplingar mellan de författare och skribenter som Breivik citerar och dåden i sig konstaterar Steyn torrt att om vi skall börja pk-censurera utifrån Breivik blir det inte mycket kvar att läsa sedan.

”Those new “hate speech” codes the Left is already clamoring for might find it easier just to list the authors Europeans will still be allowed to read.”

Det är ingen påhittad censur som Mark Steyn pratar om argumentet finns i högsta grad.

Låt oss titta på lightvarianten av censurförespråkarna. The Atlantics Conor Friedersdorf försöker separera mellan censur och censur. Hur går då denna balansgång? Först delar man upp skyldiga och oskyldiga.

”Certain writers named by the killer, like Mill, Locke, Burke, Twain, and many others besides, are innocent of wrongdoing.”

Observera att detta egentligen är de ideologiskt tyngsta namnen som enligt logikens lagar borde ges störst ansvar. Men Conor väljer istället ut de skyldiga på basis av ämnesval.

”But other writers known for their zealous anti-jihadism — Pamela Geller, Robert Spencer, Mark Steyn, and several others — aren’t getting off so easily.”

Ni skall inte tro att detta innebär att Conor vill förbjuda folk från att prata om de ämnena.

Oh nej då, inte alls, här gäller Baby-steps. Om man kräver för mycket så reagerar folk negativt så politiskt korrekta metoden är numera att be om bara lite lite lite i taget. Och upprepa väldigt många gånger.

”Jeffrey Goldberg offers sound counsel. ”Free speech means free speech,” he says of Geller. ”But she should be aware now that violent people look to her for guidance, and she should write with that in mind.”

Yttrandefrihet är yttrandefrihet men passa dig j-igt noga för det finns farliga galningar som kan läsa vad du skriver? Hmm Conor har en poäng här. Om vi behandlar feministisk manskritik likadant….

Varje gång någon säger ”krossa patriarkatet” så kan vi ta bilder på mördade män.

Vi skickar bilderna till alla radikalfeministiska författare med texten: En patriark mindre. Det är ju så kopplingen ser ut mellan ”hatspråk” och ”våld” som Conor resonerar här:

”That doesn’t mean that she or anyone else is at fault for the killings in Norway, or that she or anyone else should stop writing about the threat posed by radical Islam. It merely means doing so more responsibly”

Vad vi pratar om är alltså att det räcker med uppskruvad retorik så bär man del av skulden för knäppa människors våldshandlingar om de på något sätt går att få att stämma med vad retoriken handlade om.

(Athenas samhällskritik bär med samma logik skulden för kravallerna i London)

Åter till Conor och hans försök att linda in politisk korrekt censur i en mjuk matta.

Han summerar snabbt de tre skribenterna Pamela Geller, Robert Spencer och Mark Steyn, beskriver den världsbild som uppstår och gör sedan följande argument – vars fel jag tänker beskriva.

”How many people can assert such things before small numbers of the disaffected take them literally? If all that were true, wouldn’t a lot of people respond violently?”

Vad Conor missar är att det ju helt beror på vad de har fått för övrig information. Alltså hur folk reagerar på de där tre exemplena hänger på om de levt i vacuum utan annan information eller inte.

Det är här som den politiska korrekthetens argument kollapsar som ett korthus.

Det är inte pga informationen dessa personer fått som de får knäppa och extrema ideer. Det är pga att detta är den enda informationen de får när de pga PK-värdegrundteori isoleras till sina egna hörn av världen. De personer som i högre grad bär skulden för monster som Anders Breivik är de personer som försöker se till att ingen pratar med dem med argumentet att personer som tycker fel skall ”frysas ut”

Detta är den dominerande åsikten på många svenska högskolor idag. Att man skall ”vinna”

Men faktum kvarstår att det är enahanda information som är det farliga. Inte ”extrem” information. Nyligen påstod PH på Genusnytts kommentarsfält att jag var högerxtremist. (suck) Ombedd att förklara sig så misslyckas han helt att presentera argument som tyder på detta. Istället menar han att ”högerextremister erkänner inte att de är högerextremister” Moget resonemang!

Med detta sagt vill jag återgå till den artikel som jag inledde detta inlägg med.

Där konstateras att mittenhögern inte är mer ansvarig för högerextremism än liberaldemokraterna kan ges ansvaret för Pol Pots massmord i Kambodja men…

”But what is true is that the internet has a dangerous ability to encourage extremism on an issue. Websites which focus exclusively on one issue – Islamic immigration into Europe, for instance – allow people to radicalise themselves to a dangerous extent.”

Här är det i ärlighetens namn sant att folk kan bli extrema av att hänga enbart på forum som Politiskt Inkorrekt, Flashback eller rentav Genusnytt men vems fel är då detta?

Det är ju medveten politik från ”seriösa” journalister att utestänga känsliga ämnen eller?

Det är ju inte så att Politiskt Inkorrekt (här om kravallerna i London) blev en stor nyhetsplats genom att de existerande nyhetsplatserna var opartiska. Media ville utestänga vissa ”ofina” ämnen.

”In his book Going to Extremes, Cass Sunstein noted that people’s peer groups could shift their political views in extreme directions, so that “social networks can operate as polarisation machines”

Journalisterna ville inte längre bara rapportera nyheter. De ville vara med och skapa nyheter. De som inte delade journalisternas vänsterradikala världsbild fick vackert skapa egna mötesplatser.

Massmedia har inte nöjt sig med att ha monopol på de ämnen som diskuteras.

De senaste åren har det blivit allt tydligare de plockar bort alla former av feedbackfunktioner. Artiklar visar inte längre blogglänkar och kommentarsfälten plockas bort när fel åsikt dryftas. På ett företag i Stockholm: Interaktiv Säkerhet AB sitter uttråkade människor och plockar bort ”känsliga kommentarer” hos Aftonbladet, Expressen, Dagens Nyheter etc…

Allt detta leder såklart inte till att folk blir mindre extremistiskt lagda.

I takt med att varken journalisterna eller ”alternativa källor” pratar med några andra än sina kompisar så blir bägge grupperna istället allt mer extrema. Något som bla Paolo Roberto påpekade i radio en gång i tiden.

Fortsättning följer

---

Publicerat i Demokrati, Genus, Jämställdhet, Media